Martindale, för dig, ack okunniga, är en mätenhet som visar hur stryktåligt ett tyg är på en sits. Man använder en standardyta som får rubbas på sitsytan, tills materialet ger upp. Antalet Martindale är värdet på dess stryktålighet.
Du äntrar akademin, fylld med förhoppningar och visioner. Därefter kommer rubbningarna, slitningarna, organisationens strävhet och dess slitage på dig, dina förhoppningar och dina visioner.
Hur mycket sådant slitage tål du, hur många Martindale behövs för att din yta skall vara utsliten? Hur många rubbningar, motsträvigheter, slitningar krävs för att du skall ge upp och du förlorar din ideala form och funktion?
Jag har sett hur personer gett upp, som dragit sig in i sig själva, kanske för att i sitt innersta nära sin vision, men som i sitt agerande blivit en sönderrubbad, sliten akademiker, som gör sin undervisning, och sedan åker hem. Som förlorat sin form och slutat vara det som håller ihop stolens sits och gör den användbar, ja, kanske t o m vacker.
Nackdelen med Martindale-måttet är att det antar, outtalat, att allt slits ner genom slitage. Kanske det i slutändan är ett rimligt antagande, att allt och alla slits ner med tiden. Men i mitt exempel rör det sig inte om en sits, utan om en akademiker, en människa, som inte är ett passivt material. Då kan motsatsen inträffa, motståndet, protesten, upproret, att slitage ökar styrkan på det som slits. I stället för att materialet blir svagare och svagare, och dess tjocklek blir mindre och mindre, växer materialets slitstyrka för varje slitning. Ju fler Martindale-skrubbningar, ju högre Martindale-värde. Ju mer akademikerns vision blir ifrågasatt, av kollegor, av organisationen, och ju fler och starkare sanktioner som riktas mot akademikern och dennes vision, ju starkare förs den fram av akademikern, och ju mer blir akademikern övertygad om visionens riktighet. Som om slitage motiverar materialet att bli starkare.
Men.
Till slut brister materialet. Inte p g a slitaget. Ty organisationen har lagt märke till den omvända Martindale-effekten, ju mer slitage, ju starkare tyg. Därför kommer kniven fram, den som inget tyg kan stå emot, och med ett eller flera hårda och beslutsamma snitt, strimlas tyget.
Med strimlad sits bärs stolen bort och förpassas till ett förråd. Där står stolen, utan användning, bortglömd. Dess Martindalevärde är nu noll. Sitsen är uppskuren. Stroferna av Fröding kan dock skönjas på den söndertrasade sitsen: ”Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”
Så, vad är ditt Martindale-värde?
Den 20 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Du äntrar akademin, fylld med förhoppningar och visioner. Därefter kommer rubbningarna, slitningarna, organisationens strävhet och dess slitage på dig, dina förhoppningar och dina visioner.
Hur mycket sådant slitage tål du, hur många Martindale behövs för att din yta skall vara utsliten? Hur många rubbningar, motsträvigheter, slitningar krävs för att du skall ge upp och du förlorar din ideala form och funktion?
Jag har sett hur personer gett upp, som dragit sig in i sig själva, kanske för att i sitt innersta nära sin vision, men som i sitt agerande blivit en sönderrubbad, sliten akademiker, som gör sin undervisning, och sedan åker hem. Som förlorat sin form och slutat vara det som håller ihop stolens sits och gör den användbar, ja, kanske t o m vacker.
Nackdelen med Martindale-måttet är att det antar, outtalat, att allt slits ner genom slitage. Kanske det i slutändan är ett rimligt antagande, att allt och alla slits ner med tiden. Men i mitt exempel rör det sig inte om en sits, utan om en akademiker, en människa, som inte är ett passivt material. Då kan motsatsen inträffa, motståndet, protesten, upproret, att slitage ökar styrkan på det som slits. I stället för att materialet blir svagare och svagare, och dess tjocklek blir mindre och mindre, växer materialets slitstyrka för varje slitning. Ju fler Martindale-skrubbningar, ju högre Martindale-värde. Ju mer akademikerns vision blir ifrågasatt, av kollegor, av organisationen, och ju fler och starkare sanktioner som riktas mot akademikern och dennes vision, ju starkare förs den fram av akademikern, och ju mer blir akademikern övertygad om visionens riktighet. Som om slitage motiverar materialet att bli starkare.
Men.
Till slut brister materialet. Inte p g a slitaget. Ty organisationen har lagt märke till den omvända Martindale-effekten, ju mer slitage, ju starkare tyg. Därför kommer kniven fram, den som inget tyg kan stå emot, och med ett eller flera hårda och beslutsamma snitt, strimlas tyget.
Med strimlad sits bärs stolen bort och förpassas till ett förråd. Där står stolen, utan användning, bortglömd. Dess Martindalevärde är nu noll. Sitsen är uppskuren. Stroferna av Fröding kan dock skönjas på den söndertrasade sitsen: ”Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”
Så, vad är ditt Martindale-värde?
Den 20 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
