Man deltar på en forskningskonferens för att sprida sina nya forskningsresultat. Om det finns kanske inte mycket att orda när man kommit hem.
Men en konferens har två ytterligare funktioner.
En viktig funktion är att man deltar för att underhålla och utöka sitt forskningsnätverk, till gagn för sig själv och för sina kollegor, som man kan hjälpa med kontakter. Inte heller det är mycket att orda om när man kommit hem.
Men den tredje funktionen är att man försöker fånga upp vad som rör sig i ämnet och vad andra forskare presenterat. Det är dagsaktuell information om forskningen och om ämnet.
Denna aktuella information får konferensdeltagaren. Det är information som kan vara av stor nytta och av stort intresse för institutionens medlemmar. Därför skall man avge en rapport om konferensen när man kommit hem. På det att institutionens medlemmar kan hålla sig a jour med utvecklingen i ämnet.
Jag har mötts av invändningen att ingen på institutionen läser konferensrapporten. Om det är riktigt, då borde man lämna institutionen, ty då är den ju inte befolkad av seriösa forskare som brinner av intresse för sitt ämne.
En konferensrapport är emellertid också av omedelbar nytta för konferensdeltagaren. Om den vet att den skall rapportera om konferensen när den kommit hem, lyssnar den mer uppmärksammat. Den för mer detaljerade noteringar vid presentationerna och i diskussionerna, eftersom den vet att den skall rapportera på ett begripligt sätt till sina institutionsmedlemmar. Denna ökade uppmärksamhetsgrad, som kommer av tvånget att rapportera, innebär att konferensdeltagaren är mer uppmärksam och tar mer till sig intryck än den kanske annars skulle ha gjort.
Den som inte avger en konferensrapport uttrycker en hart när outhärdlig lättja och ger ett uttryck för en brist på en känsla av institutionsgemenskap.
Att inte avge en konferensrapport är ett uttryck för en egoistisk lättja, som sker i en svag akademisk miljö.
Den 21 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin