Riksdagen har sedan tidigare beslutat om amorteringskrav på bostadslån. Låntagaren skall amortera 1% respektive 2% av lånet, om lånet överstiger 50% respektive 70% av bostadens värde. Till detta tillkommer att hushåll som har lån som överstiger 4,5 ggr hushållets bruttoinkomst skall amortera 1% varje år.
Sådan reglering kan ha tillkommit för att minska risken i den svenska finansiella ekonomin. Kanske även för att hindra alltför gladlynta människor att ta lån och ha en konsumtion som är alltför riskfylld för hushållet.
Men varför i herrans namn finns en reglering?
Först har vi låntagaren, som rimligen inte vill bli sittande med lån som överstiger säkerhetens värde, ja, kanske t o m tvingas gå från hus och hem, men bli sittande med lånen. Riksdagen misstror låntagaren och dennes förstånd att se om sitt hus.
Vad värre är, är misstroendet mot bankerna. Vi har finansiella institut, de som kallas banker, som lånar ut pengar. Dessa har incitament, för sin egen överlevnad, att ha finansiell kompetens som möjliggör för dem att värdera varje enskild kunds förmåga att stå risken i lånet. En bank lever på att få räntor för sina utlånade pengar, men också att få tillbaka pengarna, så att de kan lånas ut till andra, som ger dem ränta. De vill säkerställa att de undgår inställda räntebetalningar och att inte få tillbaka de pengar de lånat ut.
Medan en bank, med sin finansiella kompetens, kan göra en individuell prövning av ett hushålls finansiella förmåga, har staten skapat en reglering som helt bortser från det individuella hushållets förmåga, och använder en helt standardiserad och generell reglering.
En sådan generell reglering är givetvis av ondo för det enskilda hushållet som har finansiella muskler att klara sina lån. Dessa hushåll får bära en regleringsbörda p g a att andra hushåll inte klarar sin börda. Eller snarare, att banker ger sådana hushåll lån. Ty den statliga regleringen innebär ju att staten inkompetensförklarar bankerna. Den säger: Ni banker klarar inte av att göra en riskbedömning, därför gör vi en standardiserad riskmall för er.
Men varför klarar inte bankerna av sitt arbete, att bedöma risker?
Det kan vara så att de klarar sin riskbedömning. Men, de agerar i en konkurrenssituation. Om en bank säger till ett hushåll att de är villiga att låna ut, om de amorterar 2% av lånet per år, medan en annan bank säger att de inte har amorteringskrav, då väljer sannolikt hushållet den minst krävande banken, eftersom det ger hushållet frihet att välja att amortera eller ej. Den finansiella marknaden, där långivare och låntagare möts, arbetar således under en strukturell oansvarighet.
Denna oansvarighet har, absurt nog, Riksdagen befrämjat själv. Staten har visat sig benägen att rädda finansieringsinstitut som inte gjort ett bra jobb. Riksdagen har också inrättat en bankgaranti, som förvisso bankerna får finansiera genom en avgift, men som innebär att insättarna är garanterade €100.000 av sina insättningar om banken, t ex genom dålig kreditgivning, blir bankrutt.
Således, staten ger aktieägare och insättare garantier, och spär därmed på marknadens oansvarighet, som sedan staten måste behärska genom att ge bankerna kommando att använda generella riskbedömningar av låntagare.
Detta är en kraftigt reglerad marknad, där de stora finansiella riskerna är nationaliserade. Det är en kapitalistisk etatism. Som demokratisk socialist har jag inget emot etatism som sådan, men jag ser ingen fördel i en etatism som skyddar kapitalister och högbelånare.
Den 15 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Sådan reglering kan ha tillkommit för att minska risken i den svenska finansiella ekonomin. Kanske även för att hindra alltför gladlynta människor att ta lån och ha en konsumtion som är alltför riskfylld för hushållet.
Men varför i herrans namn finns en reglering?
Först har vi låntagaren, som rimligen inte vill bli sittande med lån som överstiger säkerhetens värde, ja, kanske t o m tvingas gå från hus och hem, men bli sittande med lånen. Riksdagen misstror låntagaren och dennes förstånd att se om sitt hus.
Vad värre är, är misstroendet mot bankerna. Vi har finansiella institut, de som kallas banker, som lånar ut pengar. Dessa har incitament, för sin egen överlevnad, att ha finansiell kompetens som möjliggör för dem att värdera varje enskild kunds förmåga att stå risken i lånet. En bank lever på att få räntor för sina utlånade pengar, men också att få tillbaka pengarna, så att de kan lånas ut till andra, som ger dem ränta. De vill säkerställa att de undgår inställda räntebetalningar och att inte få tillbaka de pengar de lånat ut.
Medan en bank, med sin finansiella kompetens, kan göra en individuell prövning av ett hushålls finansiella förmåga, har staten skapat en reglering som helt bortser från det individuella hushållets förmåga, och använder en helt standardiserad och generell reglering.
En sådan generell reglering är givetvis av ondo för det enskilda hushållet som har finansiella muskler att klara sina lån. Dessa hushåll får bära en regleringsbörda p g a att andra hushåll inte klarar sin börda. Eller snarare, att banker ger sådana hushåll lån. Ty den statliga regleringen innebär ju att staten inkompetensförklarar bankerna. Den säger: Ni banker klarar inte av att göra en riskbedömning, därför gör vi en standardiserad riskmall för er.
Men varför klarar inte bankerna av sitt arbete, att bedöma risker?
Det kan vara så att de klarar sin riskbedömning. Men, de agerar i en konkurrenssituation. Om en bank säger till ett hushåll att de är villiga att låna ut, om de amorterar 2% av lånet per år, medan en annan bank säger att de inte har amorteringskrav, då väljer sannolikt hushållet den minst krävande banken, eftersom det ger hushållet frihet att välja att amortera eller ej. Den finansiella marknaden, där långivare och låntagare möts, arbetar således under en strukturell oansvarighet.
Denna oansvarighet har, absurt nog, Riksdagen befrämjat själv. Staten har visat sig benägen att rädda finansieringsinstitut som inte gjort ett bra jobb. Riksdagen har också inrättat en bankgaranti, som förvisso bankerna får finansiera genom en avgift, men som innebär att insättarna är garanterade €100.000 av sina insättningar om banken, t ex genom dålig kreditgivning, blir bankrutt.
Således, staten ger aktieägare och insättare garantier, och spär därmed på marknadens oansvarighet, som sedan staten måste behärska genom att ge bankerna kommando att använda generella riskbedömningar av låntagare.
Detta är en kraftigt reglerad marknad, där de stora finansiella riskerna är nationaliserade. Det är en kapitalistisk etatism. Som demokratisk socialist har jag inget emot etatism som sådan, men jag ser ingen fördel i en etatism som skyddar kapitalister och högbelånare.
Den 15 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
