I boken ’Ensam i Berlin’, skriven av Hans Fallada, gestaltas ett öde som drabbade Otto och Elise Hampel. De protesterade mot Hitler och hans krig genom att skriva upplysande texter om diktaturen på små vykort, som de lade i trapphus i Berlin. De blev påkomna, dömda till döden och avrättade 1943. Deras ende son hade tidigare dödats vid fronten. De gjorde vad de fann vara rätt, och betalade ett extremt pris, deras liv.
Franz Jägerstätter var en österrikisk bonde, med fru och tre mindre barn, som vägrade att svära lydnad till Hitler. Han ansåg att Hitler och hans nazister gjorde fel och att de utkämpade orättfärdiga krig. Han var djupt kristen och fick rådet av sin kyrka, den katolska, att böja sig. Men han ansåg att det inte var rätt att böja sig. Han dömdes till döden och avrättades 1943.
Paret Hampel hade ingen som berodde på dem. Franz hade däremot en hustru och tre mindre barn, som berodde på honom. Att agera efter sitt samvete är lättare, ju mindre det kostar. För Franz kostade det enormt mycket. Inte bara hans liv, utan välfärden för hans fru och de tre barnen. Ändock vägrade han att göra det som han ansåg vara orätt.
Jag tog arbete på Högskolan Kristianstad i avsikt att bygga en av Sveriges bästa akademiska utbildningar i ekonomi. Jag protesterade mot en del saker och uttryckte min kritik på den blogg du nu läser. Jag fick en kallelse till ett ’korrigeringssamtal’ med anledning av att jag hade adressen till denna blogg på mitt visitkort på varje e-mail jag skickade ut. Jag tog bort hänvändelsen inom 17 minuter och meddelade att korrigeringen skett, varför samtalet kunde ställas in. Nej, de ville ändock ha ett korrigeringssamtal. På det samtalet fick jag veta av en vice-rektor att det finns en tradition i Sverige att man är lojal gentemot sin arbetsgivare.
Jag minns min upplevelse, hur det stormade inom mig när hon sade att man skall vara lojal.
VAR JAG INTE JAG LOJAL?
VAR JAG ILLOJAL?
JAG?
ÄR DET MIG DU TALAR TILL? (https://www.youtube.com/watch?v=BV7AfWxKxyQ)
Jag hade under det året jag arbetat på högskolan, arbetat mer än någonsin. Jag hade antagit ansvar för en mängd saker på institutionen. Jag hade undervisat och handlett, med utmärkta kursutvärderingar från studenter. Jag hade finansierat och handlett doktorander. Jag hade arrangerat seminarier som uppmärksammades av lokaltidningen. Jag hade samlat de som ville diskutera institutionens utveckling. Jag hade fört ut högskolans namn i rikstäckande tidningar. Jag tyckte jag var lojal till högskolans uppgift. Men i vice-rektorns ögon var jag illojal.
Jag deklarerade i lokaltidningen att så länge jag var professor, skulle den akademiska friheten respekteras på institutionen och vetenskaplig kunskap skulle meddelas. Däremot skulle inte ideologiska organisationer, som FN, och deras ideologi, deras 17-punktsprogram för hållbarhet, penetrera utbildningen, ty det strider mot både akademisk frihet och mot kravet att meddela vetenskaplig kunskap. Jag tyckte jag var lojal mot akademins uppgift. Fyra månader senare var jag arbetsbefriad, med ett kontrakt om långsamt avsked.
En kollega påminde mig då om mina ambitioner, att bygga en fantastisk utbildning. Det uppnådde jag sannerligen inte. Resultatet blev istället att jag var arbetsbefriad, två docenter slutade och gick till två andra läroanstalter, en lovande, blivande doktorand slutade och gick till en annan läroanstalt, och några andra av de som jag identifierat som de man bygger en fantastisk utbildning med, förlorade geisten. Han frågade om det var värt att ge upp ambitionen att bygga en bra utbildning för studenterna för att hedra det rätta, akademisk frihet och skyldigheten att undervisa vetenskaplig kunskap?
Jag fick inte plikta med mitt liv, som Hampel och Franz. Jag pliktade med min anställning, med den fantastiska utbildningen och med den produktiva samvaron med de goda kollegorna på institutionen. Kanske inget av detta hade skett om jag följt det som vice-rektorn hävdade var en tradition, att vara lojal mot sin arbetsgivare. Där man ser arbetsgivaren som cheferna och inte den akademiska institutionens uppgift, så som jag uppfattade den.
I min moraliska värld gör jag det tydligt för mig. Jag ser Eichmann och hans accepterande av Himmlers order. Han var lojal. I betydelsen lydande. Han böjde sig villigt. Han gjorde vad som skulle göras. Har chefen beslutat, följer de underlydande chefen. Lojalitet är att lyda.
Så gjorde inte Hampel och Franz. De följde sitt hjärta och sitt förnuft. Och förlorade oerhört mycket.
Franz barn förlorade en fader och en uppväxt med en fader i sin närhet. Ett oerhört pris. Vad barnen vann, var insikten i värderingars vikt.
Studenterna förlorade det de inte kan erfara, den fantastiska utbildningen, medan min vinst består i att jag inte deltar i akademins sönderfall.
Likt Pontius Pilatus, är mina händer rena. Medan Kristus drar sin sista suck på korset.
Öllsjö den 5 februari 2020
Franz Jägerstätter var en österrikisk bonde, med fru och tre mindre barn, som vägrade att svära lydnad till Hitler. Han ansåg att Hitler och hans nazister gjorde fel och att de utkämpade orättfärdiga krig. Han var djupt kristen och fick rådet av sin kyrka, den katolska, att böja sig. Men han ansåg att det inte var rätt att böja sig. Han dömdes till döden och avrättades 1943.
Paret Hampel hade ingen som berodde på dem. Franz hade däremot en hustru och tre mindre barn, som berodde på honom. Att agera efter sitt samvete är lättare, ju mindre det kostar. För Franz kostade det enormt mycket. Inte bara hans liv, utan välfärden för hans fru och de tre barnen. Ändock vägrade han att göra det som han ansåg vara orätt.
Jag tog arbete på Högskolan Kristianstad i avsikt att bygga en av Sveriges bästa akademiska utbildningar i ekonomi. Jag protesterade mot en del saker och uttryckte min kritik på den blogg du nu läser. Jag fick en kallelse till ett ’korrigeringssamtal’ med anledning av att jag hade adressen till denna blogg på mitt visitkort på varje e-mail jag skickade ut. Jag tog bort hänvändelsen inom 17 minuter och meddelade att korrigeringen skett, varför samtalet kunde ställas in. Nej, de ville ändock ha ett korrigeringssamtal. På det samtalet fick jag veta av en vice-rektor att det finns en tradition i Sverige att man är lojal gentemot sin arbetsgivare.
Jag minns min upplevelse, hur det stormade inom mig när hon sade att man skall vara lojal.
VAR JAG INTE JAG LOJAL?
VAR JAG ILLOJAL?
JAG?
ÄR DET MIG DU TALAR TILL? (https://www.youtube.com/watch?v=BV7AfWxKxyQ)
Jag hade under det året jag arbetat på högskolan, arbetat mer än någonsin. Jag hade antagit ansvar för en mängd saker på institutionen. Jag hade undervisat och handlett, med utmärkta kursutvärderingar från studenter. Jag hade finansierat och handlett doktorander. Jag hade arrangerat seminarier som uppmärksammades av lokaltidningen. Jag hade samlat de som ville diskutera institutionens utveckling. Jag hade fört ut högskolans namn i rikstäckande tidningar. Jag tyckte jag var lojal till högskolans uppgift. Men i vice-rektorns ögon var jag illojal.
Jag deklarerade i lokaltidningen att så länge jag var professor, skulle den akademiska friheten respekteras på institutionen och vetenskaplig kunskap skulle meddelas. Däremot skulle inte ideologiska organisationer, som FN, och deras ideologi, deras 17-punktsprogram för hållbarhet, penetrera utbildningen, ty det strider mot både akademisk frihet och mot kravet att meddela vetenskaplig kunskap. Jag tyckte jag var lojal mot akademins uppgift. Fyra månader senare var jag arbetsbefriad, med ett kontrakt om långsamt avsked.
En kollega påminde mig då om mina ambitioner, att bygga en fantastisk utbildning. Det uppnådde jag sannerligen inte. Resultatet blev istället att jag var arbetsbefriad, två docenter slutade och gick till två andra läroanstalter, en lovande, blivande doktorand slutade och gick till en annan läroanstalt, och några andra av de som jag identifierat som de man bygger en fantastisk utbildning med, förlorade geisten. Han frågade om det var värt att ge upp ambitionen att bygga en bra utbildning för studenterna för att hedra det rätta, akademisk frihet och skyldigheten att undervisa vetenskaplig kunskap?
Jag fick inte plikta med mitt liv, som Hampel och Franz. Jag pliktade med min anställning, med den fantastiska utbildningen och med den produktiva samvaron med de goda kollegorna på institutionen. Kanske inget av detta hade skett om jag följt det som vice-rektorn hävdade var en tradition, att vara lojal mot sin arbetsgivare. Där man ser arbetsgivaren som cheferna och inte den akademiska institutionens uppgift, så som jag uppfattade den.
I min moraliska värld gör jag det tydligt för mig. Jag ser Eichmann och hans accepterande av Himmlers order. Han var lojal. I betydelsen lydande. Han böjde sig villigt. Han gjorde vad som skulle göras. Har chefen beslutat, följer de underlydande chefen. Lojalitet är att lyda.
Så gjorde inte Hampel och Franz. De följde sitt hjärta och sitt förnuft. Och förlorade oerhört mycket.
Franz barn förlorade en fader och en uppväxt med en fader i sin närhet. Ett oerhört pris. Vad barnen vann, var insikten i värderingars vikt.
Studenterna förlorade det de inte kan erfara, den fantastiska utbildningen, medan min vinst består i att jag inte deltar i akademins sönderfall.
Likt Pontius Pilatus, är mina händer rena. Medan Kristus drar sin sista suck på korset.
Öllsjö den 5 februari 2020
RSS-flöde
