På medeltiden fanns en eldpsykos. Påeldade av kyrkan, dömdes speciellt kvinnor till att slukas av elden, då man trodde att de hade haft samröre med djävulen. Över Europa drog en farsot, där speciellt barn blev angivare, som ledde till att man eldade upp människor, speciellt kvinnor.
I modern tid kommer andra händelser som minner om eldpsykosen. Det finns många som anser sig vara elöverkänsliga. De erfar säkert påverkan. Men vetenskapen kan inte förklara det. Det tycks sakna rationell grund. Eller hellre bör jag skriva, vi tycks sakna förmåga att kunna konstatera elöverkänslighet, annat än genom de drabbades utsagor.
I dagarna har skrivits om myalgisk encefalomyelit (eller postviral trötthet), vilket är en åkomma som blott kan konstateras genom den drabbades upplevelse och beteende. Det går inte att härleda till något som kan konstateras objektivt. Det tycks vara en oerhörd upplevelse, då människor som drabbas begår självmord.
https://www.expressen.se/nyheter/qs/diagnosen-delar-lakarna-i-tva-lager/
Men det tycks vara omöjligt att konstatera det utanför individens upplevelse och beteende.
En jämförelse kan förklara vad jag avser. En människa med benbrott erfar att den inte kan gå, och har en oerhörd smärta. En läkare kan genom t ex röntgen, konstatera benbrottet. Det finns således en subjektiv upplevelse, ett beteende, haltandet, och ett objektivt konstaterande.
I de fall jag tagit upp, tycks allt ligga på den subjektiva upplevelsen, och en aning på beteende.
Det har i dagarna avslöjats att fenomenet med apatiska barn var en bluff. Apatiska barn förekom i samband med uppehållstillstånd, och försvann om familjen fick tillstånd eller om barnet skildes från sina föräldrar. Det var en subjektiv upplevelse och beteende, där man inte kunde finna några objektiva orsaker.
Det kan vara så att alla dessa historier innehåller bluffmakare. Det kan också vara så att de innehåller människor med sådan stark fantasi, att de påverkas fysiskt. Och det kan vara rent faktiskt, utanför den subjektiva upplevelsen.
Svårigheten består i att objektivt konstatera det, att verkligen, likt min bild ovan, kunna konstatera det objektivt, t ex genom röntgen. Om man inte kan konstatera det, vad skall man göra? Tro på människornas beskrivning eller sätta sig över beskrivningen, då man kan peka på att det finns incitament för individen att ge en sådan beskrivning?
Det apatiska barnet och eldandet med kvinnor visar att många som inte är direkt drabbade, deltar i upplevelsernas konstruktion. Det som kanske kan kallas psykos. Och som i fallet med apatiska barn, att de som tvivlar riskerar att få en förbannelse över sig, den som de eldade kvinnorna fick över sig. I samband med de apatiska barnen kallades tvivlarna för rasister eller minst som främlingsfientliga, vilket ger ett oerhört socialt stigma.
Vi människor är sociala djur. Vi vill gärna smälta in, ha en tillhörighet. Uteslutning är ett fruktansvärt straff. Då, när vårt beteende grundades genetiskt, innebar det att vara ensam på savannen, vilket var direkt livshotande. Idag kan vi leva utan fysisk risk, även om vi är uteslutna. Men tro mig, att bli utesluten från sin arbetsplats, där man skulle göra Sveriges bästa ekonomutbildning, är ett kännbart straff. Att bli utesluten för att man har en tanke som andra kallar rasistisk, gör att man förtrycker tanken, för att slippa vara ensam på savannen.
Att ställa sig utanför, att ifrågasätta det som alla andra tror på, det som kan vara en masspsykos, är svårt. Ställer man sig inte utanför, bidrar man till psykosen. Men man är inte ensam.
Öllsjö den 27 februari 2020
I modern tid kommer andra händelser som minner om eldpsykosen. Det finns många som anser sig vara elöverkänsliga. De erfar säkert påverkan. Men vetenskapen kan inte förklara det. Det tycks sakna rationell grund. Eller hellre bör jag skriva, vi tycks sakna förmåga att kunna konstatera elöverkänslighet, annat än genom de drabbades utsagor.
I dagarna har skrivits om myalgisk encefalomyelit (eller postviral trötthet), vilket är en åkomma som blott kan konstateras genom den drabbades upplevelse och beteende. Det går inte att härleda till något som kan konstateras objektivt. Det tycks vara en oerhörd upplevelse, då människor som drabbas begår självmord.
https://www.expressen.se/nyheter/qs/diagnosen-delar-lakarna-i-tva-lager/
Men det tycks vara omöjligt att konstatera det utanför individens upplevelse och beteende.
En jämförelse kan förklara vad jag avser. En människa med benbrott erfar att den inte kan gå, och har en oerhörd smärta. En läkare kan genom t ex röntgen, konstatera benbrottet. Det finns således en subjektiv upplevelse, ett beteende, haltandet, och ett objektivt konstaterande.
I de fall jag tagit upp, tycks allt ligga på den subjektiva upplevelsen, och en aning på beteende.
Det har i dagarna avslöjats att fenomenet med apatiska barn var en bluff. Apatiska barn förekom i samband med uppehållstillstånd, och försvann om familjen fick tillstånd eller om barnet skildes från sina föräldrar. Det var en subjektiv upplevelse och beteende, där man inte kunde finna några objektiva orsaker.
Det kan vara så att alla dessa historier innehåller bluffmakare. Det kan också vara så att de innehåller människor med sådan stark fantasi, att de påverkas fysiskt. Och det kan vara rent faktiskt, utanför den subjektiva upplevelsen.
Svårigheten består i att objektivt konstatera det, att verkligen, likt min bild ovan, kunna konstatera det objektivt, t ex genom röntgen. Om man inte kan konstatera det, vad skall man göra? Tro på människornas beskrivning eller sätta sig över beskrivningen, då man kan peka på att det finns incitament för individen att ge en sådan beskrivning?
Det apatiska barnet och eldandet med kvinnor visar att många som inte är direkt drabbade, deltar i upplevelsernas konstruktion. Det som kanske kan kallas psykos. Och som i fallet med apatiska barn, att de som tvivlar riskerar att få en förbannelse över sig, den som de eldade kvinnorna fick över sig. I samband med de apatiska barnen kallades tvivlarna för rasister eller minst som främlingsfientliga, vilket ger ett oerhört socialt stigma.
Vi människor är sociala djur. Vi vill gärna smälta in, ha en tillhörighet. Uteslutning är ett fruktansvärt straff. Då, när vårt beteende grundades genetiskt, innebar det att vara ensam på savannen, vilket var direkt livshotande. Idag kan vi leva utan fysisk risk, även om vi är uteslutna. Men tro mig, att bli utesluten från sin arbetsplats, där man skulle göra Sveriges bästa ekonomutbildning, är ett kännbart straff. Att bli utesluten för att man har en tanke som andra kallar rasistisk, gör att man förtrycker tanken, för att slippa vara ensam på savannen.
Att ställa sig utanför, att ifrågasätta det som alla andra tror på, det som kan vara en masspsykos, är svårt. Ställer man sig inte utanför, bidrar man till psykosen. Men man är inte ensam.
Öllsjö den 27 februari 2020
RSS-flöde
