Jag har värderingar, och jag ingår i grupper som familjen, släkten, vänskapsgrupper, kollegiala grupper och organisationer. Dessa grupper har sina värderingar, som kan ansluta till mina, vara annorlunda eller stå i motsats till mina värderingar. Jag kan i olika grad acceptera de värderingar som inte är identiska med mina egna. Denna grad av acceptans är lojalitet. Lojalitet innebär således att man åsidosätter sina värderingar.
Jag fick i ett korrigeringssamtal från arbetsgivaren höra att det är tradition i Sverige att vara lojal mot sin arbetsgivare. Det fanns värderingar och yttringar från arbetsgivaren, om man med den menar de sk cheferna, som jag inte ville veta av, som jag undvek eller högljutt protesterade emot. Det arbetsgivaren gjorde stred mot mina värderingar och jag lät dem veta det. Men jag stannade kvar i organisationen, tills de kastade ut mig.
Jag deltog inte i min systers första barns dop. Mitt argument var att det stred mot min övertygelse som ateist, och att jag ville visa prästen min respekt genom att inte vara i hans kyrka. Jag förstod dock att min syster tog illa vid sig, varför jag deltog vid nästa dop. Min ateistiska värdering är oerhört viktig, och min respekt för prästerna är fortfarande viktig, men inför min syster och hennes upplevelse kunde jag åsidosätta mina värderingar.
Jag har kommit i ökande konflikt med det akademiska systemet. Det kan bero på att det akademiska systemets värderingar förändrats bort från mina värderingar, eller att mina värderingar fjärmats från det akademiska systemets värderingar. Men det kan också bero på att jag minskat min acceptans till avvikelser från mina värderingar. Jag kanske är mindre villig att åsidosätta mina värderingar. Min lojalitet kan ha minskat.
Lojalitet, dvs villighet att åsidosätta sina värderingar, kan ha sin grund i viljan att genom värderingsacceptans få ingå i en grupp, eller att erfara ett tvång till acceptans, med risk för uteslutning. Korrigeringssamtalet kanske var arbetsgivarens något otydliga signal att visa att det finns ett tvång att acceptera, med priset att annars bli utesluten. Jag blev inte lojal genom korrigeringssamtalet och blev därför utesluten. Eftersom jag inte behövde anställningen, även om uteslutningen från en del av kollegorna och från studenterna var smärtsam, kunde jag sturskt och ståndaktigt undvika att åsidosätta mina värderingar.
Jag har många gånger, på den här bloggen, förklarat att lojalitet kan vara en manifestation av makt, där den svagare är lojal mot den starkare, inför risken att uteslutas, t ex från utkomstmöjligheten. Den som har barn och familj, kanske snäv kompetens och svaga marknadsmöjligheter, blir en lojal medarbetare. Denna lojalitet kan med tiden fräta sönder individens värderingar så att individen gör gruppens värderingar till sina, dvs socialiseras, för att därigenom slippa undan lojaliteten. Lojaliteten har ju alltid ett pris eftersom den innebär att man åsidosätter sig själv och sina värderingar. Om man över tiden får gruppens värderingar, slipper man känna att man reducerar sig själv och sina värderingar. Man lyder inte, under lojalitetens flagga, utan man bär gruppens värderingar som sina egna. Men man har reducerats till att bli en papegoja i gruppen.
Jag lämnade det socialdemokratiska arbetarpartiet den 29 januari 2020. Då hade min lojalitet till partiet, grundlagt i mina samtal med min farmor för 45 år sedan, eroderat så mycket då mina värderingar skilde sig så mycket från de värderingar jag såg i partiets agerande, att jag inte kunde bära partimedlemskapet längre. Det är ett betydande pris jag betalar då jag nu har att stå inför min farmors grav och säga att jag lämnat partiet, det som befriade henne från statarförtrycket. Min lojalitet är bruten, och kan nog svårligen återkomma.
Den illojale är ensam. Men den har sina värderingar, och dagtingar inte med dem. Det gör att den kan stå framför spegeln och känna sig värdig spegelbilden. Men det står ingen sidan om den. Ensamhet är den illojales pris.
Öllsjö den 11 februari 2020
Jag fick i ett korrigeringssamtal från arbetsgivaren höra att det är tradition i Sverige att vara lojal mot sin arbetsgivare. Det fanns värderingar och yttringar från arbetsgivaren, om man med den menar de sk cheferna, som jag inte ville veta av, som jag undvek eller högljutt protesterade emot. Det arbetsgivaren gjorde stred mot mina värderingar och jag lät dem veta det. Men jag stannade kvar i organisationen, tills de kastade ut mig.
Jag deltog inte i min systers första barns dop. Mitt argument var att det stred mot min övertygelse som ateist, och att jag ville visa prästen min respekt genom att inte vara i hans kyrka. Jag förstod dock att min syster tog illa vid sig, varför jag deltog vid nästa dop. Min ateistiska värdering är oerhört viktig, och min respekt för prästerna är fortfarande viktig, men inför min syster och hennes upplevelse kunde jag åsidosätta mina värderingar.
Jag har kommit i ökande konflikt med det akademiska systemet. Det kan bero på att det akademiska systemets värderingar förändrats bort från mina värderingar, eller att mina värderingar fjärmats från det akademiska systemets värderingar. Men det kan också bero på att jag minskat min acceptans till avvikelser från mina värderingar. Jag kanske är mindre villig att åsidosätta mina värderingar. Min lojalitet kan ha minskat.
Lojalitet, dvs villighet att åsidosätta sina värderingar, kan ha sin grund i viljan att genom värderingsacceptans få ingå i en grupp, eller att erfara ett tvång till acceptans, med risk för uteslutning. Korrigeringssamtalet kanske var arbetsgivarens något otydliga signal att visa att det finns ett tvång att acceptera, med priset att annars bli utesluten. Jag blev inte lojal genom korrigeringssamtalet och blev därför utesluten. Eftersom jag inte behövde anställningen, även om uteslutningen från en del av kollegorna och från studenterna var smärtsam, kunde jag sturskt och ståndaktigt undvika att åsidosätta mina värderingar.
Jag har många gånger, på den här bloggen, förklarat att lojalitet kan vara en manifestation av makt, där den svagare är lojal mot den starkare, inför risken att uteslutas, t ex från utkomstmöjligheten. Den som har barn och familj, kanske snäv kompetens och svaga marknadsmöjligheter, blir en lojal medarbetare. Denna lojalitet kan med tiden fräta sönder individens värderingar så att individen gör gruppens värderingar till sina, dvs socialiseras, för att därigenom slippa undan lojaliteten. Lojaliteten har ju alltid ett pris eftersom den innebär att man åsidosätter sig själv och sina värderingar. Om man över tiden får gruppens värderingar, slipper man känna att man reducerar sig själv och sina värderingar. Man lyder inte, under lojalitetens flagga, utan man bär gruppens värderingar som sina egna. Men man har reducerats till att bli en papegoja i gruppen.
Jag lämnade det socialdemokratiska arbetarpartiet den 29 januari 2020. Då hade min lojalitet till partiet, grundlagt i mina samtal med min farmor för 45 år sedan, eroderat så mycket då mina värderingar skilde sig så mycket från de värderingar jag såg i partiets agerande, att jag inte kunde bära partimedlemskapet längre. Det är ett betydande pris jag betalar då jag nu har att stå inför min farmors grav och säga att jag lämnat partiet, det som befriade henne från statarförtrycket. Min lojalitet är bruten, och kan nog svårligen återkomma.
Den illojale är ensam. Men den har sina värderingar, och dagtingar inte med dem. Det gör att den kan stå framför spegeln och känna sig värdig spegelbilden. Men det står ingen sidan om den. Ensamhet är den illojales pris.
Öllsjö den 11 februari 2020
RSS-flöde
