En bilfirma hade en gång en person anställd som mekaniker. Han arbetade mycket hårt, mer än som fanns i avtalet. Han gjorde mycket goda reparationer, i vissa fall som blev beryktade. Firman hade ett system för att fånga upp kundernas upplevelser av varje reparatör. Den personen fick 6,64 och 6,83 på frågorna om hans förmåga som reparatör och hans tillgänglighet för kunden. Skalan gick från 1-7, så man kan också säga att kundtillfredsställelsen på de två dimensioner som mätes var 95% respektive 98%. Personen hade dock egenheten att ungefär varannan månad dela med sig av sin utvärdering av hur firmans skötes. Det var sällan en positiv utvärdering.
På den firman fanns också en annan person, ursprungligen från Ryssland, men med fulla språkkunskaper. I verkstaden gjorde den knappt sitt jobb, och dess reparation fick väl också aningen rykte, men ytterst lite, och då det motsatta som den andra reparatören fick. Kunderna var inte lika uppskattande, utan gav 5,0 respektive 4,5, dvs en kundnöjdhet på 71% respektive 64%. Den personen hade dock den rakt motsatta benägenheten relativt ägaren, och deltog flitigt och utan kritik i ägarens upptåg.
Tjänsten som verkmästare, dvs ansvarig över verkstaden, blev ledig. Ägaren ansåg att det nu var dags för en rejäl personalrockad. Det var dags att agera.
Det som hände överraskade många av arbetarna, många av kunderna, men föreföll rimligt och rationellt av andra ägare till bilverkstäder.
Den första personen fick lämna företaget, medan den andra personen fick tjänsten som verkmästare.
Samarbetssvårigheter var argumentet som ägaren oftast använde för att motivera den första personens avsked. Samarbetsmöjligheter var skälet för den andra personens befordran. Med samarbete avsågs samarbete med ägaren. Inte med kunderna eller med de andra anställda.
Man skulle kunna förvänta sig att ägaren mindre skulle tänka på sitt eget samarbete, och mer på, kanske speciellt kunderna, ty det är ju trots allt de som betalade lönerna.
Kundernas upplevelser hade haft större betydelse om inte Om hade funnits.
Men nu finns Om, och därför övertrumfar ägarens behag av en lydig verkmästare reparationernas kvalité. Resultatet har blivit att sämre bilar rullar på gatorna, medan den energiske reparatören åker till Italien och Spanien, där han utför sitt arbete, med applåderande kunder, men …ännu. utom räckhåll för ägarna på de bilfirmorna.
Däremot arbetar han lite på en verkstad i Ukraina, där ägarna tycks uppfatta hans ständiga synpunkter, ja kritik av deras ägaragerande som ett utslag av …
Ja, jag kan knappt ens nämna det ordet här. Därtill är det så till den milda grad förfrämligat, dvs alienerat från bilverkstäder i landet att det är nästan att man får säga, likt man säger i andra sammanhang det sk n-ordet, men i detta sammanhang börjar det hemliga, alienerade ordet på p, dvs det jag inte kan säga är p-ordet.
Men eftersom p-ordet inte uttalas som ’p-ordet’ i Ukraina, kan jag skriva det i deras språk. De säger професіоналізм.
Den 14 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
På den firman fanns också en annan person, ursprungligen från Ryssland, men med fulla språkkunskaper. I verkstaden gjorde den knappt sitt jobb, och dess reparation fick väl också aningen rykte, men ytterst lite, och då det motsatta som den andra reparatören fick. Kunderna var inte lika uppskattande, utan gav 5,0 respektive 4,5, dvs en kundnöjdhet på 71% respektive 64%. Den personen hade dock den rakt motsatta benägenheten relativt ägaren, och deltog flitigt och utan kritik i ägarens upptåg.
Tjänsten som verkmästare, dvs ansvarig över verkstaden, blev ledig. Ägaren ansåg att det nu var dags för en rejäl personalrockad. Det var dags att agera.
Det som hände överraskade många av arbetarna, många av kunderna, men föreföll rimligt och rationellt av andra ägare till bilverkstäder.
Den första personen fick lämna företaget, medan den andra personen fick tjänsten som verkmästare.
Samarbetssvårigheter var argumentet som ägaren oftast använde för att motivera den första personens avsked. Samarbetsmöjligheter var skälet för den andra personens befordran. Med samarbete avsågs samarbete med ägaren. Inte med kunderna eller med de andra anställda.
Man skulle kunna förvänta sig att ägaren mindre skulle tänka på sitt eget samarbete, och mer på, kanske speciellt kunderna, ty det är ju trots allt de som betalade lönerna.
Kundernas upplevelser hade haft större betydelse om inte Om hade funnits.
- Om kvaliteten i reparationerna och kundbemötandet hade varit enkel att uppfatta, helst före reparationen.
- Om information om kvaliteterna hade varit tydligt och klart kommunicerat till kunderna, och inte, som nu, utgörande ett mumlande rykte som nådde en bråkdel av kunderna.
- Om kvaliteten hade värderats mycket högt av kunderna och inte bara setts som att det räcker med kvalitet som får bilen att rulla och bli godkänd av besiktningen.
- Om ägaren hade satt något värde till att kvaliteten i reparationen skulle bli beryktat.
Men nu finns Om, och därför övertrumfar ägarens behag av en lydig verkmästare reparationernas kvalité. Resultatet har blivit att sämre bilar rullar på gatorna, medan den energiske reparatören åker till Italien och Spanien, där han utför sitt arbete, med applåderande kunder, men …ännu. utom räckhåll för ägarna på de bilfirmorna.
Däremot arbetar han lite på en verkstad i Ukraina, där ägarna tycks uppfatta hans ständiga synpunkter, ja kritik av deras ägaragerande som ett utslag av …
Ja, jag kan knappt ens nämna det ordet här. Därtill är det så till den milda grad förfrämligat, dvs alienerat från bilverkstäder i landet att det är nästan att man får säga, likt man säger i andra sammanhang det sk n-ordet, men i detta sammanhang börjar det hemliga, alienerade ordet på p, dvs det jag inte kan säga är p-ordet.
Men eftersom p-ordet inte uttalas som ’p-ordet’ i Ukraina, kan jag skriva det i deras språk. De säger професіоналізм.
Den 14 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
