​Vadstena är mest känd för Vadstena kloster, som skapades av Heliga Birgitta på 1300-talet, lades ner vid slutet av 1500-talet, men kom tillbaka på 1900-talet, och lär idag t o m ha en abbedissa.

Vadstena Högskola vill fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta med klostrets ambitioner, men i den mer profana värld som akademiska studier utgör. Man har därför skapat en värdegrund som kraftfullt styr högskolans arbete, där tolerans och omsorg står främst.

Den innebär att högskolan tar hänsyn till varje enskild students värderingar och föreställningar och visar dem respekt. Målsättningen är en noll-tolerans gentemot kränkning, vilket innebär att ingen, ja, absolut ingen student någonsin under sin studietid skall känna sig kränkt.

Det innebär tex, som det nyligen skedde, att en student fick slippa vara med på en föreläsning i marknadsföring, då dennes kommunistiska värderingar riskerade att kränkas av föreläsarens framställning av marknadsföring i en kapitalistisk marknadsekonomi. Vid den påföljande lektionen fick ett sällskap av liberala studenter lov att lämna föreläsningen, då de kunde riskera att kränkas i sin grundläggande värdering om individers jämställdhet, eftersom föreläsaren skulle gå in på marknadsföringens segmenteringsbegrepp, dvs att företag försöker särskilja olika konsumentgrupper.

Dessa studenter blir givetvis också befriade från examinationskrav avseende de delar som kan kränka deras grundläggande värderingar. Vadstena högskola, som går i bräschen för tolerans och omsorg, har utvecklat ett dynamiskt datorbaserat examinationsverktyg, där studenterna först får ange sina värderingar, varvid datorn därefter tar fram de examinationsfrågor som kan ställas på de delar av ämnet som inte kränker den individuella studentens grundläggande värderingar.

Rektorn, Pernilla Karlsson, som under mångfaldsvärderingen i värdegrunden vill bli kallad Pelle, varför jag här kommer att använda det maskulina könspronomet om honom, säger att Vadstena Högskola går den gyllene medelvägen, och balanserar mellan kunskap och omsorg, vilket innebär att studenterna får en fantastisk utbildning med omsorgsfull kunskap.

Omsorgen om studenterna visar de också, säger han, genom att examinationsverktyget kan fånga upp de studenter som är villrådiga inför verkligheten, dvs de som inte uppger någon värdering som kan bli kränkt av utbildningen. All kunskap, hävdar ansvarig studierektor, som inte uppger sitt namn då det kan leda till genderfördomsfull tolkning av hens utsagor, är knuten till värderingar, varför de som inte uppger värderingar, ännu inte är medvetna om sina värderingar. Högskolan visar sin omsorg om studenterna genom att dessa studenter får gå, eller snarare, måste gå, under omsorgens tecken, en speciell kurs där de medvetandegörs om sina värderingar.

Rektorn Pelle vänder sig mot de angrepp som riktats mot deras policy om tolerans och omsorg, där det bl a har hävdats att högskolan frångår akademiska studiers inriktning på kritiskt tänkande. Han säger att kritik är ett sönderplockade, aggressivt och intolerant sätt att relatera sig till världen, och att den kunskap som utvinns genom kritik ofta är nedgörande och förstörande. Vadstena Högskola står för det konstruktiva, och bygger på en progressiv, inkluderande kunskap som är tolerant och sammanhållande. En hållbar kunskap, helt enkelt.   

​Den 11 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Städerskan vid statsministerns hembostad var efterlyst av polisen. Hon hade inte rätt att vara i Sverige, då hon fått avslag på uppehållstillstånd och därför skulle sedan länge ha lämnat landet. Hon hade inte arbetstillstånd, varför hon arbetade svart. En garanti, förvisso liten och svag, för uppehållstillstånd är att arbetsgivaren har kollektivavtal. Städfirman, enligt statsministern, hade uppgett sig ha kollektivavtal, men hade det inte.
Således, en brottsling, i ett brottsligt företag, i statsministerns hem.

Vad säger SÄPO, den som vi tror skyddar Statsministern. Den som vi tror har lärt sig av mordet på Olof Palme och Anna Lindh?
”… Det är inte Säpos uppdrag att kontrollera personer som arbetar hemma hos våra skyddspersoner.”
(https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kvinna-togs-av-polis-i-statsministerns-hem-sakerheten-ifragasatts )

En spion tar jobb på en fifflande, men välljugande städfirma, går in i bostaden och planterar avlyssningsmaskiner där. Eller en lämplig liten bomb som kan mörda statsministern. Ty dessa personer är inte Säpos uppdrag.

Det är ofattbart. Men är det inkompetens? Är det Säpo-hat mot en socialdemokrat, eftersom de två tidigare mördade var socialdemokrater? Eller var det den sista resten av den svenska naiviteten?

När vi vaknade upp den 1 mars 1996 med nyheten om mordet på Olof Palme, trodde vi att vårt samhälle skulle förändras. Borta var det naiva Sverige, där statsministern går bland vanligt folk. När vi lyssnade på Ordförande Persson, den 12 september 2003, på hur han stakade sig och hade vårt att få rösten att bära, när han hade den omänskliga bördan att berätta att en av hans närmsta medarbetare, utrikesminister Anna Lindh, hade dött efter överfallet på NK, då slogs vi av att det kunde ske. Igen. Vi, som hade erfarenhet av Palme-mordet, fick nu erfara samma sak, en politiker som går bland människor, som man skall göra i vårt Sverige, har återigen fått betala det högsta priset.

Idag, 35 år sedan vår ljuvliga svenska naivitet borde ha flugit sin kos, saknad av alla, erfar vi att Statsministern kan stå inför ett hot, grundat i den naivitet som fanns då, men som borde ha försvunnit efter två politikermord.

Palme kom till Lund och SSU-Frihets lokal ca 1980-81, efter en studentafton. Jag var ordförande och ansvarig för träffen. Vi städade noga en hörna på soffan och anvisade Palme platsen tydligt och klart, så att han inte satte sig i den smutsiga delen. Vår vice-ordförande fick sitta vid hans sida, hon som hade brett smörgåsarna till honom. Hon som stod i dörren och hälsade honom. Tidigare hade civilt mörkklädda personer varit där med hundar och sökt av lokalen. Det vilade trots allt ett starkt hot över hans huvud då han var medlare i Irak-Iran-konflikten. Men ingen kontrollerade oss som var i lokalen när han kom. Ingen kontrollerade om de som var där, var de som borde vara där. Någon av oss kunde ha haft en kniv. Någon i lokalen kunde ha varit en främling, med kniv. Jag tog Palmes hand. Något som fick min far att senare säga: Påg, tvätta aldrig mer den handen.

Samhället jag växt upp i, har förändrats och blivit oerhört mycket mer våldsamt och aggressivt, från min horisont. Men dagens nyhet, om den kriminella hemma hos Statsministern, verkar säga oss att vår naivitet finns kvar.

Skall Magdalena bli den tredje socialdemokraten som i statens tjänst får plikta med sitt liv? För vår naivitets skull?

Och, kanske värd ett eget bloggresonerande, hur resonerar den firma som skickar en kriminell till statsministerns bostad? Och hur resonerar den kriminella, som rör sig kring statsministerns bostad? Är kanske de lika blåögda och dumt naiva som Säpo?

Den 9 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Människan har inte bara ett vara, utan något mer. Hon har en tillvaro.

Tillvaro är ett besynnerligt ord. Det antyder att människan har ett vara som utmärks av ’till’, dvs att ha en riktning, till något. Tillvaron är därför inte bara ett vara utan har också en rörelse. Tillvaro tycks därför inte vara något passivt. Då hade det ju räckt med vara, ty en gråsten har ett vara, men ingen tillvaro.

Kan man förstå mer av innebörden i tillvaro genom dess motsats? Vad är motsatsen i så fall? Tar man bara ordet ’till’, kan dess motsats vara ’från’, varför tillvarons motsats blir frånvaron. Men frånvaro är ett gäckande ord, ty frånvaro har ingen riktning, ingen aktivitet, utan är bara ett frånvarande av ett vara. 

Det gäckande i detta motsatssökande blir tydligt när man tänker på vad som är negationen av frånvaro. Om tillvarons negation är frånvaron, då borde negationen av negationen bli detsamma som där vi startade, dvs tillvaro. Men negationen av frånvaro är närvaro. Och närvaro är ett ord som rymmer betydligt mer av gråstenens enkla vara, att vara ’när’, att vara på en plats. Det är ett passivt varande.

Således, negationen av tillvarons negation är passivt, medan tillvaron var aktiv. Detta är en logisk motsägelse, varför något logiskt fel finns någonstans. ’Till’ negeras tydligen inte av ’från’, eller så negeras inte ’från’ av ’när’.

Heidegger har skrivit en besynnerlig betraktelse över detta, i sin ’Zein und Zeit’, som utgör en bibel för existentialister. Han menar att tillvaron, dasein, har en nödvändig närvaro, att vara på en plats. Han noterar tillvarons aktivitet, i form av praxis, att alltid vara verksam i sin närvaro, gentemot det som omger tillvaron.

Kanske är då tillvarons negation varat, det som blott finns, som saknar den aktivitet som praxis utgör, som gör att människans vara är en tillvaro?

Kanske jag fått allt om bakfoten, men är det då inte en härlig bild av människan, som den ständigt aktive, ja, så aktiv att den blir rädd för sig själv, sin tillvaro, dvs får ångest, och därvid drivs ytterligare i sin aktivitet.

Så slutar detta filosoferande i hävdandet att Eddie Meduza hade grundligt fel. Människan är dömd, till det som är hennes essens, tillvaron, att vara till, att agera, att verka med praxis i världen. Hon är oförmögen att gå och lägga sig, oaktat hur mycket den än arbetar och betalar skatt. Även om den ligger, så lever dess praxis genom att den sjunger:
https://www.youtube.com/watch?v=3nB2VNuQIw8

​Den 9 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag tycker det är självklart att studenter, i sina uppsatser om revisorer, inte benämner revisorn som ’han’. Men inte heller, i någon sorts feministisk iver, benämner revisorn som ’hon’. Ty en revisor är en könslös funktion, och skall därför inte ha ett könspronomen på sig. Tidigare kunde man ofta klara av att undvika könspronomen genom slingriga skrivningar. Men inför den språkliga lättjan har man nu gett upp och infört ’hen’. Något som jag accepterar helt och fullt, eftersom funktionen revisor saknar kön. Däremot, när de skriver om en specifik revisor, t ex Anders eller Karin, då är det ju självklart med ett kön, han och hon.

Min tanke med att stå emot könspronomen när man pratar om en funktion, som t ex revisor, är att funktionen inte, omedvetet, skall belastas med beteenden och agerande som kommer från könet och inte funktionen. Även om vi vet från några undersökningar att kvinnor har mer av de egenskaper som vi önskar hos funktionen revisor, noggrannhet och att inte vara korrumperbar, så berättigar inte det att använda ’hon’ om revisorn, för att därmed, implicit och outtalat, ge tankar om okorrumperad och noggrann.

Poängen med könsfria personliga pronomen är just att outtalade kategorier från könet inte skall belasta ordet man kopplar pronomen till. Det handlar om det som är så viktigt i t ex vetenskap och juridik, så exakt språk som möjligt, som kommunicerar tanken så ren och tydlig som möjlig, och inte är nedlusad med outtalade kategorier som omedvetet påverkar tanken.

Men det finns också en idealistisk tanke i det här, att hur vi tänker om saker, som påverkas av de ord vi använder, påverkar hur vi agerar, och ytterst, påverkar samhället. Mot denna idealism står materialismen, att tanken är blott en funktion av hur samhället ser ut i sin materialitet. Marxisterna är ju de förnämsta materialisterna, och de skulle säga att produktionsförhållanden och ytterst, produktivkrafterna, påverkar samhället, och därmed språket. Ordet ’hen’ återspeglar blott kvinnornas stärkta ställning på arbetsmarknaden, föranledd av arbetskraftsbehov. Först kom behovet av kvinnor i produktionen. Sedan kom daghem. Sedan kom kvinnans frigörelse i det ideella, i böcker och i debatter, t ex genom ordet hen.

Oaktat vilken förklaring som är den sanna, så är det en outhärdlig tanke att t ex en möjlig anställning skulle påverkas av en implicit tanke att en revisor är en ’han’ eller en ’hon’. Sanna, en student jag hade, sade med glöd i rösten: ”Jag vill be anställd för det jag kan, inte för det kön jag har.” Hon vill bli anställd som den produktivkraft hon är, inte för vad språket dömer henne till.

Oaktat om han och hon har en betydelse i det materiella, så är det ju knappast en kostnad att använda hen. Om språket därmed blir mer exakt, ja, då är det ju blott en vinst.

Däremot, om man använder hen när man pratar om en specifik manlig fotbollsspelare eller en specifik kvinnlig ishockeyspelare, då har man gjort en förlust i språkets exakthet.

​Den 8 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag blev kallad till korrigeringssamtal (sic!) när jag arbetade på Högskolan Kristianstad. Därpå följde ytterligare sådana sk ’samtal’ med personalchefen och olika sk chefer. Det sista ’samtalet’ var det magnifika då en rad av sk chefer satt på rektorns rum, där rektorn angav de skäl som fanns för att min anställning skulle avlutas. Vilka de skälen var, är inte av vikt här, och har av högskolan begärts vara hemliga….

På ett sådant 'samtal' fick jag frågan om jag hade respekt för X, vilket var en av de sk cheferna. Jag försökte titta med förvånad blick, och teg. Den förvånade blicken fanns där för att försöka undvika att uttala mig. Ty, visst var det så att jag inte hade någon respekt för den sk chefen. Hur skulle jag kunna ha respekt för den personen?

I alla de följande sk ’samtalen’ hade jag samma problem. Jag kunde aldrig riktigt gå in i diskussion, ja, knappt ens delta i de sk ’samtalen’, eftersom det som skedde …inte fanns. Ty den och det man inte respekterar, finns inte.

En akademisk organisation har potentiellt ett stort problem. I alla fall om det finns personer som jag, som är uppväxt i den akademiska världen innan man hade importerat den verksamhetsfrämmande termen och fenomenet ’chef’.

En akademisk organisation består av en professionell organisation och av en administrativ organisation. I den professionella organisationen finns förvisso de som har högre titel än andra, dvs det finns ett element av hierarki. Men, den professionella organisationens hierarki fylls mestadels av respekt. En duktig forskare har mer respekt, och ges mer utrymme, än en dålig forskare, oaktat deras titlar. Substans går före titel. Ja, titeln är tämligen ovidkommande. Man kan säga att en individs mandat baseras på respekten för personens gärning. En gärningsrespekt. Blott den som saknar andras respekt, börjar mullra om sin titel.

När den professionelle möter dagens administrativa organisation, uppstår problem. Administrationen har en hierarki, där mandaten knyts till position och titel, och inte till gärning. Kanske gärning är korrelerad med titel, men den gärning som ger respekt i administrationen, kanske inte är den gärning som ger respekt i den professionella organisationen.

Den professionella kan ha svårt att uppfatta det mandat som hierarkin gett till den sk chefen, p g a att den inte ser gärningen, och att den definitivt inte erkänner hierarki baserat på titel som grund för respekt. Ja, den professionella kallar t o m den sk chefen för en ’s k chef’. Ty den som har titeln ’chef’ har inget mandat, den åtnjuter ingen respekt i den professionelles ögon, ty mandat och respekt kan blott erövras genom gärningen. Gärningsrespekt och inte hierarkirespekt.

Mandaten i den administrativa organisationen kommer främst genom hierarkin, inte genom gärning. En dekan som med nöd och näppe är disputerad, som är forskningsmässigt undermålig, som inte klarar undervisning, ja, undviker undervisning genom att vara dekan, den kan aldrig vinna gärningsrespekt. Den kan blott luta sig på att vara sk chef, vilket innebär att den blott kan påverka den professionella genom hierarkins sanktioner, t ex genom avsked.

De sk ’samtalen’ jag hade med de sk ’cheferna’, var därför hopplösa från början, då jag saknade respekt för ’samtalen’, och för de som höll i ’samtalen’. Det enda jag hade var rädslan för deras sanktioner. En rädsla som skulle visa sig vara motiverad då de utlöste den värsta sanktionen, avskedet. En rädsla jag försökte dämpa genom att inför varje sk ’samtal, lyssnade på https://www.youtube.com/watch?v=gUUdQfnshJ4 .

Jag kan inte lyda. Det är ju därför jag sökt mig till akademin. Därför är sk ’chefer’, som kräver lydnad, inte verksamma mot mig. Däremot kan jag följa. Inte alltid för att jag håller med, utan för att jag respekterar den jag följer. Slutligen kan jag vara engagerad, vilket jag är när jag förstår och håller med. Vinn mitt hjärta med argument, och jag slår följe med dig. 

I den professionella organisationen lyder man inte. Möjligen följer man. Men helst är man engagerad, övertygad av den andres argument. I en akademisk organisation, med en professionell och en administrativ del, fungerar sannolikt organisationen bäst om administrationens imiterar den professionella organisationen. Det är kanske därför den tenderat att följa den professionella organisationen, där dekan är docent och rektor är professor, där titlarna är approximationer av gärningens respekt.

När den administrativa organisationen har sin egen hierarki, med sin egen grund för positionerna, tappar den akademikernas respekt. I brist på respekt, måste därför administratörerna, de sk ’cheferna’ ta till underkastelsen, lydnaden, kommandot.

På Högskolan Kristianstad blev principen om att lyda starkt kommunicerad, när de kunde avskeda en rimligt duktig professor, mycket uppskattad bland studenterna och bland en del av personalen, men helt ogillad av de sk cheferna, då de, fullt korrekt, förstod att professorn saknade respekt för dem. Han hade blott rädsla, som han försökte behandla genom Chris Rea. En rädsla han hade all anledning till.

När jag började på Lunds universitet, var den administrativa organisationen, i stort sett, ett stöd för den professionella organisationen. Med en studierektor och en prefekt jag hade respekt för. Idag är den ordningen upp och nervänd på många akademiska anstalter, inte blott bland högskolorna.

Jag tror emellertid att akademierna kan fungera, trots det, ty vad som sker är att den professionella organisationen frikopplar sig från den administrativa. Det gör t ex genom att administrationens lydnadskrav genom blankettifyllande utförs, men verksamhetens säkerställs genom att blankettifyllandet inte påverkar verksamheten. För en lärare som jag, ibland i ekonomistyrning, är detta det värsta tänkbara utfallet. Ty blanketterna finns till för att både styra direkt, och för att kunna ge möjligheter till utvärdering, och därmed indirekt styrning. Men då blankettifyllandet inte påverkar verksamheten, varken direkt eller indirekt, är det en tom ceremoni som utförs. En tom ceremoni av lydnad.

En administration av sk chefer har ingen respekt, men de har däremot smilfinkar. De, som genom sitt smilfinkeri säkerställer att verksamheten fungerar. Trots de sk cheferna.

​Den 7 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Sverigedemokraterna i Sölvesborg skapade protester då de tog bort Pride-flaggan från kommunhuset. Rasism klagade kritikerna på, medan SD sade att de inte ville ha politiska demonstrationer på kommunhuset.

Till jul fick man däremot höra att de minsann skulle spela julsånger, varav de flesta var kristna, från kommunhusets klockspel. Nu kom dock inga protester, trots att det rimligen inte finns några principiella skillnader mellan Pride och kristna sånger.

Pride avser att stödja sexuellt likaberättigande, medan det kristna avser att stödja en tillbedjan av en specifik gud. Bägge innesluter specifika saker, och utestänger därmed de människor som inte sympatiserar med de specifika sakerna.

Nu kan invändas att Pride grundar sig på människors lika värde, vilket rimligen alla borde hålla med om, det tillhör våra grundläggande värderingar och finns i Regeringsformen, 1 kap, 2§.

Här slirar man emellertid i argumentationen, ty det är förvisso så att lika värde tillhör vår kultur och finns i vår lag, och att Pride baseras på lika värde. Men det finns andra politiska uttryck som också baseras på lika värde. Så menar t ex jag, att min socialistiska flagga uttrycker jämlikhet, vilket i sig uttrycker lika värde. Därför borde man flagga med både socialistens röda flagga och med de sexuella likaberättigades Pride-flagga.

Sedan kan man lägga till att Pride inte uttrycker allas lika värde, utan allas lika värde avseende sexuell orientering.  

Till detta flaggande kan läggas FN-flaggan, som ju i sina stadgar verkligen har lika värde-uttrycket. Således tre flaggor, Pride, den röda och FN:s flagga borde vara lika frekventa.

Många flaggor blir det….Och att välja en av dem och inte alla, är…diskriminering… och ett politiskt ställningstagande. Vilket kommunen inte skall ägna sig åt.

Men Sölvesborgs Sverigedemokrater är ryggradslösa smilfinkar som blott och enbart bedriver politik utan principer. Ty att spela kristna sånger är ett politiskt ställningstagande. Ja, de hävdar att det tillhör den svenska kulturen. Må så vara, men de är fortfarande kristna, och Sverige består inte av blott kristna utan av andra stora grupper, som t ex ateister och muslimer. Rimligen borde de då, t ex spela Arbetets söner på 1:a maj, då många ateister är ute och går. Eller låta en utropare gapa ut sina böner under Ramadan.

Nu hävdar då SD att de står upp för det svenska, och Sölvesborg är en svensk kommun. Mot det anför jag att kristna sånger är svenska i den bemärkelsen att de tillkommit under den tid då Sverige blev nation och var ockuperat av kristna värderingar, till följd att kvinnor brändes, folk tvingades till lydnad och vetenskap motarbetades. Men man kan bli bättre. Man kan lyfta av sig det kristna förtrycket och oket och öppna upp för ett samhälle utan totalitärt förtryck.

Därför skall kommunen spela några inkluderande sånger. Jag föreslår dessa två
https://www.youtube.com/watch?v=bSlxoRzrBMs
https://www.youtube.com/watch?v=CJDxnWFqpiA

​Den 6 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Utrikesdepartementet har publicerat en video som hävdar att demokrati är frihet, jämlikhet och kärlek.
https://twitter.com/SweMFA/status/1477954175346802688

Utrikesdepartementet lyder under en socialdemokratisk minister. Som sådan skulle man förvänta sig videon står för demokratisk socialism. Men videon ger en felaktig, osann bild av den demokratiska socialismen.

Som Palme sade: ”För oss är demokratin en fråga om människovärde. Och människovärde, det är de politiska friheterna, rätten att fritt få uttrycka sin mening, rätten att få kritisera och bilda opinion. Människovärde – det är rätten till hälsa och arbete, utbildning och social trygghet. Människovärde – det är rätten och den praktiska möjligheten att tillsammans med andra forma framtiden.”
(https://www.youtube.com/watch?v=JWwR5XKu208 )

Den socialistiska demokratin, så som Palme anger ovan, består av politisk, social och ekonomisk demokrati. Den är inte, men tros leda till frihet, jämlikhet och solidaritet, den demokratiska socialismens honnörsord. Demokratiska socialister förbinder däremot inte kärlek med demokrati. Det kan förvisso vara en brist, men är ändock sant.

Videon är ett tecken på en nutida socialdemokrati utan förankring i sin ideologi, den som idag, och därmed, måste ses som en historisk relik i det socialdemokratiska partiet. Videon vänder den demokratiska socialismen ryggen.  

Populistiskt och direkt stridande mot den demokratiska socialismen är förekomsten av bilder i video av förtryckta kvinnor, höljda i muslimernas huvudduk, vilket är den raka motsatsen till fria, jämlika människor under den demokratiska socialismen. Inte för att vi förnekar människor religionsfrihet. Utan för att vi tar oss rätten att slå ner på all form av ojämlikhet, även den som förekommer i kvinnoförnedrande föreställningar, som den som förekommer i de abrahamitiska religionerna.

Videon är en kränkning av den socialdemokratiska historien och dess ideologiska grund.

Det socialdemokratiska partiet avsäger sig den demokratiska socialismen med videon från UD.

​Den 5 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår skrev jag om forskarna, som står på toppen av den akademiska pyramiden, och, precis som överklassen i den berömda bilden av samhället, exploaterar de andra i pyramiden. De rör sig aldrig ner i pyramiden, annat än när de inte kan friköpa sig.  

Men, bilden är inte komplett, ty lika mycket som de specialiserade forskarna på universiteten, som friköper sig från undervisning, som exploaterar universitetet och dess bas i undervisning, så exploaterar undervisarna universitetet.

Undervisare är den lärare på ett universitet som är specialiserad på att undervisa, och som avhåller sig från att göra den akademiska lärarens forskning. Ty en akademisk lärare är en kombination av undervisare och forskare. Det är i den kombinationen som akademin, en organisation av lärare och studenter, blommar ut.

Undervisaren exploaterar universitetet genom att genomföra vad som kan förefalla vara akademisk utbildning, dvs en utbildning baserad på vetenskaplig kunskap och forskning, där läraren själv står för en del av forskningen. Det är p g a att utbildningen skall vara akademisk, som universitetets lärare har mindre undervisningsplikt är t ex gymnasielärare, som ju förväntas förmedla vetenskaplig kunskap, men inte själva vara delaktig i att skapa den. Men undervisaren på universitetet är en gymnasielärare, genom att undervisaren läser in sig på läroboken och förmedlar materialet. När den förmedlingen är klar, går undervisaren hem och sköter sin trädgård. När den, om den hade varit lärare, hade utfört forskning.

Dagens tjänster är undervisningstjänster, säger kanske någon till försvar. Fel, säger jag. Undervisningsplikten är lägre än den undervisande gymnasieläraren och i allmänhet finns ytterligare fri tid som kallas kompetensutvecklingstid eller liknande. Jag har undervisat och forskat om vartannat, trots att jag haft lektorat, dvs en undervisningstjänst. Den som blott undervisar, gör banne mig inte sina 40 timmar i veckan, året runt. Den exploaterar ett universitet som framställer sig som en akademi, med akademisk utbildning.

Likt forskaren, som smiter från sin undervisning, smiter undervisaren från forskningen. De är bägge utnyttjare av att universitetet skall vara en akademi, men inte är det. Undervisaren exploaterar förhållandet att forskaren gör sin forskning, medan forskaren exploaterar förhållandet att undervisaren gör sin undervisning. Deras exploatering av universitetet sker i samförstånd, om än inte utan att den ena sidan klagar på hur bra den andra sidan har. Undervisaren klagar på hur bra forskaren har som slipper stå i sal stup i ett, medan forskaren klagar på hur utbildaren har det, som kan lämna sin sal när det är klart, medan forskaren sitter och kämpar mot reviewers på juldagens eftermiddag.

När forskaren går in i lektionssalen, blir det klagomål, då det är en oengagerad person som vill bränna sina undervisningstimmar så fort som möjligt. När undervisaren gör forskning, blir det miserabelt och trivialt, delvis p g a att undervisaren tror att forskning är lättsamt funderande och lustfyllt skrivande, med ett vinglas i närheten.

Forskaren och undervisaren delar känslan av att uppoffra sig för universitetet, medan det som är ett faktum, är att de bägge exploaterar universitetets akademiska pråleri.

​Den 4 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En del av min forskargärning har bestått i att konvertera studentarbeten till publicerade artiklar. Det kan ha sitt ursprung i att jag presenterat en frågeställning för en studentgrupp, som nappade på den. Eller så har jag haft turen att få mig tilldelad en studentgrupp med en intressant frågeställning. När jag, under handledning, lagt märke till att de har både en teoretisk förmåga, men kanske än mer, en stor arbetsförmåga, som kan användas till acceptabel datainsamling för en vetenskaplig artikel, och inte enbart för en kandidat- eller magisteruppsats, har jag gjort mitt yttersta i handledningen för att pressa studenterna framåt. När uppsatsen är klar, bedömer jag om den kan konverteras. I fall där jag trott på dess möjligheter, har jag, och oftast en inbjuden kollega, tagit oss an uppgiften, medan studenterna gått ut i arbetslivet, kanske lite stolta att vi arbetar vidare med deras material.

För mig är detta är det vackraste, och bästa exempel, på akademi, om man med akademi menar en sammanslutning av studenter och lärare, till ömsesidig nytta.

Mot akademi står kontrasterna forskningsinstitut och skola, där jag tar upp skola imorgon. På forskningsinstitutet arbetar blott forskare, som skapar sina undersökningar och rapporterar dem. Ingen student står att finna där.

Emellertid!

Jag har arbetat på två universitet och två högskolor, och har erfarenhet från många fler. Jag har sett många lärare, som gör sig till blott forskare genom att tillämpa forskningsinstitutets logik på universiteten och högskolorna. De isolerar sig, i sina seminarier och nätverksmöten, och samarbetar med varandra och med andra lärare, från andra institutioner. Deras kontakt med den undervisande delen av universitetet består av den undervisning de måste göra för att motivera sina forskningstimmar. Om de nu inte kan friköpa sig från undervisningen genom att erhålla externa forskningsanslag.

FRIKÖPA SIG!

Ett sådant absurt uttryck. Om universitet är akademi, dvs kombinationen av studenter och lärare, då kan man inte friköpa sig från akademin, dvs lärare och studenter tillsammans, med mindre än att man friköpt sig från det som borde vara universitetets essens, akademin.

Uttrycket friköpa sig, uttrycker den exploaterande attityd som de lärare har, som egentligen bedriver ett forskningsinstitut, men inom ett universitets ramar. De profiterar på universitetets resurser, som till stor delen kommer från utbildningssidan. Den sidan som de så gärna ’friköper sig’ från.

Friköpet finns tyvärr inmurat i systemet. Vill någon nå högre på den akademiska stegen, då skall den givetvis publicera sig. Då noteras det vilken statusnivå det är på dennes publikationer, och sannolikt också om den samarbetat med andra, helst utländska forskare. Ingenstans noteras om den bedrivit akademi, dvs samverkat med studenter i sin forskning.

Rekryteringssystemet befrämjar de exploaterande forskarna, de som bedriver forskningsinstitut, men inte akademi.

Emellertid får jag medge att mitt ganska omfattande samarbete med studenter inte berott på att jag medvetet och med stora uppoffringar utfört principen Akademi, dvs samverkat med studenterna. Snarare har det varit naturligt att samverka med dem, ty de utför faktiskt forskningsdelar i sina examensarbeten som inte bara kan, utan som bör spridas. Därtill kommer att det har varit oerhört roligt och intellektuellt stimulerande att samverka med studenterna. Utan dem kan man förvisso bli en framstående forskare, men sannolikt en som stelnar i sitt paradigm och sin kunskap.

​Den 3 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Idag kommer mer och mer propåer om vithetens diskriminering. Hur de som kallas ’rasifierade’, vilket säger att de inte ses som vita, förtrycks och diskrimineras. Skam läggs på den vite, speciellt den vite mannen, som alltid förtryckt och skapat en normalitet, det vita herraväldet.

Annat var det på 2000-talet. Då diskriminerades och förtrycktes de homosexuella, och alla de som inte platsade in i den förtryckande och helt dominerande heterosexuella normen. Prideflaggan hissades och en gammal sed, att gå på gatorna i demonstrationer, användes för att bekämpa den heterosexuella normen.   

Annat var det på 90-talet. Då var kvinnorna de diskriminerade, de osynliggjorda. Kvinnan var reducerad till det andra könet, ja, hon var knappt ett eget kön, blott ’det andra’. Hon var satt under patriarkatet, en inrättning som skulle bekämpas.

Annat var det på 60-talet. Då var arbetaren den förtryckte, den som skulle resa sig ur förtrycket under den onde kapitalisten. Genom arbetarens försorg skulle vi få ett gott samhälle, där vi kastat av oss den stora förtryckaren, klassamhället.

Det tycks som om nästan varje årtionde har haft sin prioriterade grupp. Som om det ständigt fanns ett behov från någon grupp att befrias, och att det lika mycket fanns ett behov hos en grupp att vara befriaren.

Förklaringarna till gruppernas underordning har däremot varit olika. Arbetarnas underordning, men även delvis kvinnans, förklarades med materialistisk, speciellt marxistisk teori, t ex att relationerna i produktionen, produktionsförhållandena, skapade underordnad och överordnad. Förklaringen till de vitas och de heterosexuellas överordning var dock ej materialistisk, utan blev en fråga om identiteter, en sorts idealistisk förklaring, där folk matades med förtryckande idéer.

De olika förklaringarna ger därför också olika strategier för förändring. Arbetarens och kvinnans underordning förändras genom att produktionsförhållanden förändras, medan de homosexuellas och de svartas underordning förändras genom förändring av tanken och pratet, t ex att förtryckande ord förbjuds, och omnämns lika hemligt som judarnas gud, som inte fick nämnas vid namn.    

Under alla dessa tider har man anfört mantra som uttrycker samma sak, att människor är lika, skall behandlas som lika, oaktat deras klass, kön, sexuella läggning, hudfärg, m m. Som Martin Luther King anför, dock begränsat till en diskrimineringsgrund, hudfärgen: ” Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.”

Men man har hela tiden tagit fram en grupp, som man koncentrerats sig på så hårt att de andra inte ens kommit i förgrunden, utan helt försvunnit. T ex kallas idag den forna omhuldade gruppen ’arbetare’ för ’rasister’.

Det tycks som om detta grundläggande värde ’lika värde’, egentligen inte omhuldas, utan blott utnyttjas för att lyfta fram en specifik grupp, som man för tillfället kämpar för. Linnéuniversitetet demonstrerar på Pridefestivalen, med flagga och allt, och hävdar att det har sitt ursprung i värdet om lika värde. Detta till trots deltar de inte i socialdemokraternas demonstration, som också är ett uttryck för värderingen ’lika värde’. Men för Linnéuniversitetet omfattas inte arbetaren av ’lika värde’, utan blott de som inte är sexuellt heterosexuella.

Det man kan konstatera, utan att fördjupa sig i förklaringar, är att det tycks som om tidsandan bär diskriminering. Det är en diskriminering som består i att man tar fram en grupp, och lägger alla de andra diskriminerade grupperna åt sidan, ja, i vissa fall med avsmak och med förkastande. Det paradoxala är att de diskriminerande krafterna använder uttrycket ’lika värde’ som grund för sin diskriminering.

Man kan undra när vi samlar ihop all diskriminering och säger att ’lika värde’ faktiskt innebär ’allas lika värde’, att alla diskrimineringsgrunder är åt fanders, och att den som hävdar en diskrimineringsgrund, och därmed förtiger de andra, deltar i diskrimineringen.

Den 2 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

“…What is past is prologue. Den [dvs sentensen, min kommentar ] är riktad till alla och envar som ställt eller avser att ställa sig i sold hos maktfullkomliga regimer eller rörelser. Även om du själv tror dig ha kommit undan ansvaret och rättskipningen medan du levde, och kanske rent av i skydd av rådande lagstiftning, så finns dina spår i arkiven. Men också i dina brev och i annat efterlämnat material. Det är bara en tidsfråga innan skuggan av dina gärningar kommer att falla tungt över dina efterlevande – och det i generationer framöver. (s. 457).

Detta oerhört starka citat kommer från Christoph Andersson’s bok ’Svenska SS-fruar – med uppdrag att föda ariska barn’ (Norstedts, 2021). Där har han ur arkiv och gamla brev fått fram ett antal kvinnors historier, där kvinnorna och deras historier valdes ut för att det var svenska kvinnor som gifte sig med SS-män.

När jag köpte boken, förväntade jag mig, ytterst fördomsfullt, att möta kvinnor som var helt förblindade av kärlek, så att de kunde gifta sig med SS-män. Men nej, det de var tvungna att gå igenom inför äktenskapet borde ha ryckt undan även den mest starka kärleksförblindelse. De granskades, gick igenom undersökningar, avseende dem själva och deras ideologiska hemvist. Deras gynekologiska förutsättningar att föda många barn undersöktes. Och, inte minst, deras rasbakgrund granskades, där kvinnorna själva fick gräva fram information så långt tillbaka som 1700-talet, för att visa att de hade gott rasblod och släktingar som hade levt länge.

SS tog villigt och med stort engagemang på sig den darwinistiska uppgiften att se till att blott rent, absolut rent blod fortplantades i SS-äktenskapen. Om SS inte godkände kvinnan, blev det inget bröllop. Om hon blev godkänd, blev det ett SS-bröllop. Givetvis inte i kyrkan, då SS hade egna, mer ursprungliga riter.

Många kvinnor tycks ha haft en positiv inställning, ja t o m övertygad inställnings till nationalsocialismen och, kanske än mer, en positiv inställning till der Führer, han som skulle ta emot deras barn. Helst fyra barn, ty då fick man moderskapsmedaljen, Mutterkreuz.

När kriget var över, återvände många av dessa kvinnor, med barnen, men sällan med mannen, som kanske var död under kriget, eller var internerad. De höll en låg profil, uttryckte inte stöd för nationalsocialismen, utan tenderade istället att hävda att de intet visste. De ljög, för att rädda sitt och sina barns skinn. Inom familjerna berättades sällan deras historia. Därav citatet ovan, att de tror sig ha undkommit ansvar genom att tiga. Men när barnen, eller barnbarnen fick veta, genom att gamla fotografier hittades, genom att de läste i arkiven, då kom skulden. Men den drabbade sällan förövarna, ty de hade då dött. Skuggan av deras handlingar föll över barn och barnbarn. Ibland så hårt att de inte klarade av att leva.

Hans bok avslutas med att vi idag har nya SS-fruar, men som idag skrivs IS-fruar. Och de beter sig likadant. De har åkt till terrorns land, varit delaktiga, om än inte med egen hand, i terrorn. Nu återvänder de och ljuger sig fram, att de inte visste, och att de blott varit fruar. De exploaterar det gamla unkna patriarkatet där kvinnan blott är en kärleksöm serviceinstans som föder barn, utan eget intellekt, vilja och moral. Och, även de som inte vet, har de inte en moralisk skyldighet att veta?

Sensmoralen i hans bok är att deras agerande var just bara en prolog på ett lika dramatiskt skeende, där barnen och barnbarnen betalar deras skuld.

Idag pladdras det att ’vi skall aldrig glömma. Vi får aldrig glömma’. Anderssons bok, trots sin svärta, har ju ett ljust slut, att ondskan får betala, om än det är de oskyldiga som betalar. Men det berodde på att ondskan förlorade. Tänk om ondskan vunnit? Då hade SS-fruarna, och IS-fruarna, stått högt i kurs. Då hade deras bröllopsfoton inte eldats upp, utan stått på bordet.

Glöm därför inte att det förgångna är prologen. Även om det fanns fasor i bokens slut, det som hände med barnen och barnbarnen, vore det än mer fasansfullt om ondskan hade vunnit.

Därför skall du rannsaka dig själv och se om du idag ser ondskan, om du förringar ondskan, om du vrider bort ditt huvud, eller om du aktivt bortser från ondskan. Det du här och nu gör, är blott prologen.

​Den 1 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin