Sydafrikanerna, under Tutos förlåtelseregim, tog fasta på förlåtelse mot erkännande. Gott gjort. Men också kanske med tyskarnas insikt, att någon måste driva det här landet.
I Sovjetunionen fanns viss ansträngning att bära det förflutna, och det kom fram än mer efter kommunismens fall. Men det tycks vända idag, då Stalin medges ha gjort rysliga saker, men han befriade trots allt Europa. Något kanske de baltiska staterna, Polen m fl inte helt ställer upp på.
Idag krävs Sverigedemokraterna på en vitbok som klarlägger partiets historia, där misstankar finns att det är ett parti skapat i nazismens jord.
Samtidigt finns det de som lyckats tvätta av sig allt sitt blod, allt sitt våld, allt sist omänskliga förtryck, utan de uppoffringar som Tyskland och Sydafrika gjort. Det är religionerna. Judarna, de kristna och muslimernas historia är ohygglig. Allt det våld och all den förföljelse som ligger inbäddat i deras religioner, har under tidernas förlopp fått utlopp, mer under vissa tider, mindre under vissa. Just i dagarna läser jag en bok om Romanov-släkten i Ryssland. Där förekommer patriarker och präster i så frekventa och så oerhört mordiska sammanhang, att det är svårt att förstå hur dessa kyrkans män kan ha läst samma Nya Testamente som jag.
De abrahamitiska religionerna har klarat sig från den rening som andra, mer moderna regimer och ideologier har avtvingats. De anklagas inte idag för det självklara, deras oerhört blodiga, förtryckande förflutna. Det framstår som om de verkligen lyckats i sin Vergangenheitsbewältigung. Deras förflutna finns där. För alla att ta del av. För alla att lära av. För alla att avkräva att de upprepar tyskarnas Vergangenheitsbewältigung. Under slagordet som alltid upprepas när nazismens våld tas fram: Vi skall aldrig glömma.
Men de abrahamtisika religionerna har lyckats med det som tyskarna, och alla vi andra, säger om och om igen: vi skall aldrig glömma.
Men judendomen, kristendomen och islam, och deras kyrkor och deras företrädare, från den minsta prästen och imamen, till påven i Rom, utgör alla ett starkt och oerhört förkastande av orden: Vi skall aldrig glömma.
Bara glöm. Bara bygg nya monument över er ondska. Bara fortsätt umgås med makten. Ja, ni med ert historiska blod på era händer, ni sitter tillsammans med Riksdagens valda ledamöter vid Riksdagens högtidliga öppnande. Alla dess riksdagsledamöter, som frivilligt, inte under hot om sin egen död, inte under vapenmakt, går in i mordets hus, kyrkan, är levande bevis på att det går att glömma, det går att förneka, att ondskan inte behöver genomgå en Vergangenheitsbewältigung. Ty det är bara att glömma och blunda.
Den 18 januari 2021
Sven-Olof Yrjö Collin