På Högskolan Kristianstad skulle studenterna undervisas i hållbarhet. Ideologin om hållbarhet skulle genomsyra utbildningen. Som akademiker motsatte jag mig självklart dylik ideologisering. Jag undervisar självfallet om hållbarhet, eftersom det är ett samhällsfenomen, Jag undervisar om det som är, så som det framkommer genom vetenskapliga metoder. Men lika självklart undervisar jag inte i hållbarhet, ty jag undervisar inte om det som bör vara. Min undervisning är baserad på vetenskaplig kunskap, inte på ideologier, vare sig om hållbarhet, rasrenhet eller kommunism. Jag skrev det uttryckligen i en debattartikel i Kristianstadsbladet den 26 februari 2018 (https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Den 1 juni samma år fick jag lämna högskolan.
I en artikel ( https://timbro.se/smedjan/wokeismen-tvingar-fram-nya-arenor-for-utbildning ) tar Henrik Dalgard upp det ansträngda läget på akademiska utbildningar, framför allt med exempel från USA. De postmoderna teorierna blir allenarådande eller blir förbjudna. Störst möjliga tystnad begärs.
Han refererar en forskare, som hävdar att orsaken till att akademierna blivit slagfält för sådana irrationella politiska strider är svagt ledarskap på universiteten, som inte står upp för de akademiska värderingarna, och den växande byråkratiseringen, där administratörer tar över, och bedriver aktivism.
Det svaga ledarskapet kan komma av att rekrytering till ledande positioner har förändrats, från de starka akademikerna, till de svaga akademikerna. Mitt exempel med Högskolan Kristianstad kan åskådliggöra detta. Rektorn, som beslutat om den ideologiska träningen i hållbarhet, är docent, och egentligen, med en hårsmån. Förvisso, då han undervisade, var han en oerhört uppskattad lärare, men totalt sett är han en svag akademiker. Dekanen, som har att implementera hållbarhetsindoktrineringen, är förvisso disputerad, men där stannade hennes akademiska kvalificering. Prefekturen var en funktion uppdelad på två, och bars av en icke lyckosam doktorand och en person utan forskarutbildning. Till detta kan då anföras att de kunde avstå mig, en hyfsat lyckad professor med svenska mått, och en av de två professorerna i huvudämnet på institutionen, för att i lugn och ro implementera den ideologiska träningen. Således, den akademiska kvaliteten på cheferna är låg, vilket kan vara en möjlig förklaring till acceptansen och utbredningen av politiseringen av utbildningen.
Tillväxten av administrationen är det andra skälet. Det kallas felaktigt för byråkratisering. Dagens högskoleadministrationer är emellertid inte alls byråkratier. Hade de varit det, hade de inte varit det problem de är. Byråkrati är en administrativ apparat som lydigt och blint utför rutiner. Universitetsadministrationen är långt från en byråkrati. Problemet med högskolornas administration är just att de inte är byråkratier, utan har blivit egna maktcentra, med egen aktivistisk politik. Se bara på Linnéuniversitetets hemsida, som ibland har foton av kvinnor i hijab. Ett sådant foto är ett politiskt manifest för mångfald, där man, ytterst sannolikt, valt en bild med en kvinna med hijab, som politiskt har en mycket stark symbolverkan. Jag, som jobbat där, ser att bilden delvis är representativ, då det finns fler kvinnor än män, men avseende hijaben, är inte bilden representativ, utan ett uttryck för aktivisternas behov att symbolisera mångfald. Linnéuniversitetet har samma mångfaldhetsproblem som många andra, att de förfördelade grupperna i samhället har svårt att få plats. Jämlikhet har, sedan medelklassen tog över universiteten i slutet på 60-talet, varit ett konstant problem. Där universitetens administration gjort betydligt mindre, än de gjort för att sprida Pride och hållbarhet.
För att få ordning på detta krävs att den akademiska professionen börjar hävda akademiska värderingar. Förvisso svårt, då det innebär att gå emot den egna administrationen, ja, i somliga fall, gå emot den egna rektorn. Men kanske än värre, att gå emot tidsandan, som är ytterst ideologisk.
Det behövs sannolikt en ny Luther, som spikar upp ett Manifest för akademisk frihet, på en universitetsport, som får modiga följare, som inte räds avsked.
Den 31 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
I en artikel ( https://timbro.se/smedjan/wokeismen-tvingar-fram-nya-arenor-for-utbildning ) tar Henrik Dalgard upp det ansträngda läget på akademiska utbildningar, framför allt med exempel från USA. De postmoderna teorierna blir allenarådande eller blir förbjudna. Störst möjliga tystnad begärs.
Han refererar en forskare, som hävdar att orsaken till att akademierna blivit slagfält för sådana irrationella politiska strider är svagt ledarskap på universiteten, som inte står upp för de akademiska värderingarna, och den växande byråkratiseringen, där administratörer tar över, och bedriver aktivism.
Det svaga ledarskapet kan komma av att rekrytering till ledande positioner har förändrats, från de starka akademikerna, till de svaga akademikerna. Mitt exempel med Högskolan Kristianstad kan åskådliggöra detta. Rektorn, som beslutat om den ideologiska träningen i hållbarhet, är docent, och egentligen, med en hårsmån. Förvisso, då han undervisade, var han en oerhört uppskattad lärare, men totalt sett är han en svag akademiker. Dekanen, som har att implementera hållbarhetsindoktrineringen, är förvisso disputerad, men där stannade hennes akademiska kvalificering. Prefekturen var en funktion uppdelad på två, och bars av en icke lyckosam doktorand och en person utan forskarutbildning. Till detta kan då anföras att de kunde avstå mig, en hyfsat lyckad professor med svenska mått, och en av de två professorerna i huvudämnet på institutionen, för att i lugn och ro implementera den ideologiska träningen. Således, den akademiska kvaliteten på cheferna är låg, vilket kan vara en möjlig förklaring till acceptansen och utbredningen av politiseringen av utbildningen.
Tillväxten av administrationen är det andra skälet. Det kallas felaktigt för byråkratisering. Dagens högskoleadministrationer är emellertid inte alls byråkratier. Hade de varit det, hade de inte varit det problem de är. Byråkrati är en administrativ apparat som lydigt och blint utför rutiner. Universitetsadministrationen är långt från en byråkrati. Problemet med högskolornas administration är just att de inte är byråkratier, utan har blivit egna maktcentra, med egen aktivistisk politik. Se bara på Linnéuniversitetets hemsida, som ibland har foton av kvinnor i hijab. Ett sådant foto är ett politiskt manifest för mångfald, där man, ytterst sannolikt, valt en bild med en kvinna med hijab, som politiskt har en mycket stark symbolverkan. Jag, som jobbat där, ser att bilden delvis är representativ, då det finns fler kvinnor än män, men avseende hijaben, är inte bilden representativ, utan ett uttryck för aktivisternas behov att symbolisera mångfald. Linnéuniversitetet har samma mångfaldhetsproblem som många andra, att de förfördelade grupperna i samhället har svårt att få plats. Jämlikhet har, sedan medelklassen tog över universiteten i slutet på 60-talet, varit ett konstant problem. Där universitetens administration gjort betydligt mindre, än de gjort för att sprida Pride och hållbarhet.
För att få ordning på detta krävs att den akademiska professionen börjar hävda akademiska värderingar. Förvisso svårt, då det innebär att gå emot den egna administrationen, ja, i somliga fall, gå emot den egna rektorn. Men kanske än värre, att gå emot tidsandan, som är ytterst ideologisk.
Det behövs sannolikt en ny Luther, som spikar upp ett Manifest för akademisk frihet, på en universitetsport, som får modiga följare, som inte räds avsked.
Den 31 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
