Du kan rekvirera domen från tingsrätten. Om du har tankar kring mångkultur, är det en bra läsning.
Det är en outhärdlig läsning. Det är svårt att gå från sida till sida. Det är en mycket plågsam läsning.
Domen avser det som kallas hedersproblematik. Men de människor som förekommer i texten är människor utan heder. Det är människor som ljuger så att man känner obehag.
De företräder en skamkultur (jag kan inte använda ordet heder, ty det är ovärdigt att använda det ordet i detta sammanhang). De vet så mycket om det svenska samhället, att de vet vad de skall säga. Vilka lögner som är nödvändiga. Trots att man inser att det inte är sant. Att lögnen är så uppenbar. Man säger att kvinnan får i slutet själv välja. Men så tillägger man uppriktigt, att familjen givetvis har synpunkter, men blott i omsorg om henne. Det vet de att säga. Men man förstår, och en forskare i skamkultur som förhörs vid domstolen, vet att berätta, att fakta är något helt annat.
Kvinnan arbetade på en hamburgerrestaurang. Det framstår som frihet, eller hur? Men, på samma plats arbetade några av hennes manliga släktingar. Av en händelse? Nej, som övervakare av hennes heder.
Forskaren, som inte behöver domstolens rekvisit för att tolka, vet att hon får arbeta där p g a släktingarnas närvaro.
Kvinnan är fånge i samhället, i fängelset som skall kallas skamkultur, en kultur utan heder. Och! Notera! Detta sker i Sverige! I SVERIGE!
Det är åklagaren som väckt talan, och inte den drabbade. Att hon ljuger förstår man, ty hon har all anledning att ljuga. Om hon inte vill bli förvisad i landet och leva under hemlig identitet.
Det första som slår en vid läsningen av domen är den ovärdiga kulturen, där lögnen är ett naturligt inslag.
Den andra, och det ohyggliga, är kvinnans ställning som handelsvara, som ting, som bär på en vagina, vars oberördhet skall bevakas av alla dessa skammens män. Hon medges inte känslor, men är ett verktyg för att hantera männens skamkänslor. Det är männen, dessa skammens män, som medges känslor, inte kvinnorna. Ynkryggar är dessa män.
Det tredje, det lika ohyggliga, är att dessa två fenomen finns i mitt land. I mitt Sverige. Landet som en gång var ett socialt föredöme.
I Sverige har vi vandrande fängelser, där människor torteras. Inte fysiskt, ty det ger märke, som kan användas i domstolar. Utan mentalt och känslomässigt.
I Sverige. Ja, du läser rätt. I Sverige torteras och frihetsberövas, främst unga kvinnor. Du kan själv läsa om det. I domen från Skaraborgs Tingsrätt, Mål nr B 4255-21.
Skammannen frikändes. Kraven på bevis är så hårda att medan forskaren kunde tolka skeendet som uttryck för skamkultur, kunde staten inte fälla skammannen. I Sverige kan man inte fällas för att ha osynliga fängelser, med själslig tortyr. Det krävs materiella bevis på att ett äktenskap under tvång var på gång. De bevisen fanns inte. Därför gick skammannen, mannen utan heder, fri.
I Sverige är det inte olagligt med skamkultur. Det är inte olagligt med osynliga fängelser.
Kanske det är bra med hårda beviskrav och att kulturer inte är olagliga. Men, det innebär inte att vi skall ge upp för skamkulturen.
Arbetsgivaren hade kunnat agera och med lugn röst sagt till de skamliga männen, att han hade ögon på dem och om de gjorde det minsta som kunde tolkas som skamkulturagerande, skulle han sätta hårt mot hårt.
Samhället kan agera. Säg till kvinnan med skamkulturens slöja att hon får ta av sig skamkulturen när hon arbetar. Åk och hämta flickorna som inte får vara med på gymnastiken.
Mångkultur som innefattar skamkultur är en oerhörd kostnad, ja, en förlust för ett civiliserat samhälle. En mångkultur som innefattar det minsta av skamkultur skall inte accepteras. Det som kallas mångkulturivrarna kallar tolerans är tolerans av förtryck och osynliga fängelser.
Jag råder dig, om du klarar den ohyggliga läsningen, att begära ut domen avseende Mål nr B 4255-21 från Skaraborgs Tingsrätt.
Den 15 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin