När jag gick ner för trapporna i Holger Crafoords ekonomicentrum, för att möta min opponent och betygsnämnden vid min disputation 1990, tänkte jag den tanke som jag tror många akademiker umgås med ofta: Nu kommer jag att avslöjas. Nu är det slut.
Likt skådespelare, som i spegeln alltid möter sin hårdaste kritiker, har akademikern otillfredsställelsen kring sin egen prestation som en ständig följeslagare.
Som lärare skall akademikern inte lära ut, dvs stå och berätta om sin kunskap, utan lära in, dvs skapa intresse och förståelse hos studenten. Vi liknar skådespelaren i detta, att kunna fånga publiken, och att få publiken att förstå. Och, vilket delvis med skam medges, vi känner samma glädje som skådespelaren när vi får applåder efter våra föreläsningar. Eller vi kanske känner än mer glädje, ty applåder tillhör ju själva inredningen i en teatersalong, de är förväntade, och man mäter kanske längden på den för att se hur uppskattad prestationen var, medan applåden i föreläsningssalen är oväntad och visar därmed än mer på publikens uppskattning.
När föreläsningen är slut, är föreläsarens energi helt uttömd, medan huvudet upptas av tanken på om argumentet just i det resonemanget gick hem, och om den viktiga teoridelen i slutet blev förstådd. Det är föreläsningens elände. Den gnagande känslan av att inte lyckats. Att vara en misslyckad lärare. Som ännu inte avslöjats. Eller som kanske avslöjats, men som måste användas, då andra inte står till buds.
Har man sedan haft en hel kurs med studenterna, väntar man in deras kursutvärdering med stor förväntan. På en skala mellan 1 till 7, hoppas man komma över 6 i genomsnitt, på frågan ’lärarens pedagogiska förmåga’, och frågan ’lärarens kunskap’, eller vad nu än frågan är. I de verbala svaren hoppas man få läsa, t ex på frågan ’ange kursen styrka’ och man ser sitt namn där. Blott delvis för att man vill vara, som alla skådespelare, populär, men också för att det rimligen innebär att studenten funnit föreläsningarna vara intressanta och kanske t o m lärt sig mycket.
Men i havet av kursutvärderingar, kanske det finns en, blott en, som skriver att Sven-Olof var den sämsta lärare den haft. Då försvinner svaret på kursen styrka ur medvetandet, genomsnittet på 6,2 försvinner, allt försvinner, förutom den negativa kommentaren, och minst två dagar går åt till att ta sig förbi en, ja, blott en (1) negativ kommentar. Det är lärarens elände. Som om applåderna, det höga genomsnittet, den goda kommentaren, blott visar att studenter är snälla, medan den enda negativa kommentaren visar på något substantiellt. Den enda studenten har avslöjat läraren.
Som forskare har man också att prestera. Då skall man vara originell och rigorös. Man skall sticka ut, man skall vara märkvärdig, man skall presentera något som mänskligheten ännu inte presenterat. År 2021 hade jorden en befolkning på 7,8 miljarder människor. Ur detta hav skall jag skapa en tanke och påvisa dess empiriska relevans, som ingen annan av de 7,8 miljarderna kommit på.
Originalitetskravet ställer höga krav på forskarens självuppfattning. Man måste tro, någonstans, att man har något originellt att komma med. Annars skickar man inte in sin artikel till en tidskrift. Men exakt samtidigt som man bär den höga självuppfattningen, anser man att det blott är en usel tidskrift som kommer att acceptera artikeln, ty den är inte värd att trycka eller sprida. Den tidskrift som avböjer publicering, har goda standards, medan den som accepterar artikeln för publicering, visar därmed sin oförmåga att avslöja skojare. Vi är som Groucho Marx: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar." Med skillnaden att vi måste vara med i klubben.
Forskarens elände består emellertid inte i att tycka att dennes artikel är usel. Eländet består i den omänskliga samtidigheten av att ha den uppblåsta självuppfattningen av att vara originell, och att ha den självkritiska uppfattningen att artikeln är usel.
Det eländet försöker man hantera genom att säga till sig själv, utifrån den förödande självkritiken, att artikeln hade kunnat bli mycket bättre, men utifrån självuppfattningen om originalitet, att den minsann är originell tillräckligt.
Grundanslaget för en akademiker är hela tiden, exakt samtidigt, att bära insikten om sin otillräcklighet, att avslöjandet blott ligger om hörnet, med förhoppningen, ja, kanske t o m tron att vara originell och en god lärare. Blir man kritiserad, kommer försvaret att kritikern inte förstått det originella, medan om man blir hyllad, blir försvaret att man hade tur eller att hyllaren bara gör sig till.
Jag har nu levt som otillräcklig och originell akademiker i 35 år. Disputationen tog tre timmar. Jag satte mig i min bil och körde ut från Lund, ty jag tänkte minsann inte vara i Lund, lärdomens lilla by, när betyget Underkänd meddelades. Förvisso var min avhandling originell. Men de lärde i Lund skulle ju självfallet finna dess originalitet bestå i att inte vara vetenskaplig.
Men de lärde i Lund avslöjade mig inte som en underpresterande doktorand. De godkände avhandlingen och jag blev doktor i företagsekonomi. Trots den usla avhandlingen.
I mig gnager fortfarande tanken att min godkända avhandling visade på akademins förfall. Och att min klättring upp till den akademiska parnassen, professors titel, är en tecken på akademins kontinuerliga förfall. Ty vem är väl jag…?
Min kontinuerliga kritik av akademins förfall har ett starkt empiriskt bevis, Sven-Olof Yrjö Collin. Han som ännu inte avslöjats.
Att leva med eländets fråga: Vem är väl jag? Och det eländiga svaret: Den som ännu inte avslöjats. Det är akademikerns lott.
Och nu, när jag är på väg att lämna akademin, medger jag att jag har varit noll och intet, men att det funnits så många andra som varit än mindre än noll och intet, varför jag kunde vara i akademin alla dessa år.
…men, i morgon blir det andra bullar i denna eländets blogg….
Den 12 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Likt skådespelare, som i spegeln alltid möter sin hårdaste kritiker, har akademikern otillfredsställelsen kring sin egen prestation som en ständig följeslagare.
Som lärare skall akademikern inte lära ut, dvs stå och berätta om sin kunskap, utan lära in, dvs skapa intresse och förståelse hos studenten. Vi liknar skådespelaren i detta, att kunna fånga publiken, och att få publiken att förstå. Och, vilket delvis med skam medges, vi känner samma glädje som skådespelaren när vi får applåder efter våra föreläsningar. Eller vi kanske känner än mer glädje, ty applåder tillhör ju själva inredningen i en teatersalong, de är förväntade, och man mäter kanske längden på den för att se hur uppskattad prestationen var, medan applåden i föreläsningssalen är oväntad och visar därmed än mer på publikens uppskattning.
När föreläsningen är slut, är föreläsarens energi helt uttömd, medan huvudet upptas av tanken på om argumentet just i det resonemanget gick hem, och om den viktiga teoridelen i slutet blev förstådd. Det är föreläsningens elände. Den gnagande känslan av att inte lyckats. Att vara en misslyckad lärare. Som ännu inte avslöjats. Eller som kanske avslöjats, men som måste användas, då andra inte står till buds.
Har man sedan haft en hel kurs med studenterna, väntar man in deras kursutvärdering med stor förväntan. På en skala mellan 1 till 7, hoppas man komma över 6 i genomsnitt, på frågan ’lärarens pedagogiska förmåga’, och frågan ’lärarens kunskap’, eller vad nu än frågan är. I de verbala svaren hoppas man få läsa, t ex på frågan ’ange kursen styrka’ och man ser sitt namn där. Blott delvis för att man vill vara, som alla skådespelare, populär, men också för att det rimligen innebär att studenten funnit föreläsningarna vara intressanta och kanske t o m lärt sig mycket.
Men i havet av kursutvärderingar, kanske det finns en, blott en, som skriver att Sven-Olof var den sämsta lärare den haft. Då försvinner svaret på kursen styrka ur medvetandet, genomsnittet på 6,2 försvinner, allt försvinner, förutom den negativa kommentaren, och minst två dagar går åt till att ta sig förbi en, ja, blott en (1) negativ kommentar. Det är lärarens elände. Som om applåderna, det höga genomsnittet, den goda kommentaren, blott visar att studenter är snälla, medan den enda negativa kommentaren visar på något substantiellt. Den enda studenten har avslöjat läraren.
Som forskare har man också att prestera. Då skall man vara originell och rigorös. Man skall sticka ut, man skall vara märkvärdig, man skall presentera något som mänskligheten ännu inte presenterat. År 2021 hade jorden en befolkning på 7,8 miljarder människor. Ur detta hav skall jag skapa en tanke och påvisa dess empiriska relevans, som ingen annan av de 7,8 miljarderna kommit på.
Originalitetskravet ställer höga krav på forskarens självuppfattning. Man måste tro, någonstans, att man har något originellt att komma med. Annars skickar man inte in sin artikel till en tidskrift. Men exakt samtidigt som man bär den höga självuppfattningen, anser man att det blott är en usel tidskrift som kommer att acceptera artikeln, ty den är inte värd att trycka eller sprida. Den tidskrift som avböjer publicering, har goda standards, medan den som accepterar artikeln för publicering, visar därmed sin oförmåga att avslöja skojare. Vi är som Groucho Marx: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar." Med skillnaden att vi måste vara med i klubben.
Forskarens elände består emellertid inte i att tycka att dennes artikel är usel. Eländet består i den omänskliga samtidigheten av att ha den uppblåsta självuppfattningen av att vara originell, och att ha den självkritiska uppfattningen att artikeln är usel.
Det eländet försöker man hantera genom att säga till sig själv, utifrån den förödande självkritiken, att artikeln hade kunnat bli mycket bättre, men utifrån självuppfattningen om originalitet, att den minsann är originell tillräckligt.
Grundanslaget för en akademiker är hela tiden, exakt samtidigt, att bära insikten om sin otillräcklighet, att avslöjandet blott ligger om hörnet, med förhoppningen, ja, kanske t o m tron att vara originell och en god lärare. Blir man kritiserad, kommer försvaret att kritikern inte förstått det originella, medan om man blir hyllad, blir försvaret att man hade tur eller att hyllaren bara gör sig till.
Jag har nu levt som otillräcklig och originell akademiker i 35 år. Disputationen tog tre timmar. Jag satte mig i min bil och körde ut från Lund, ty jag tänkte minsann inte vara i Lund, lärdomens lilla by, när betyget Underkänd meddelades. Förvisso var min avhandling originell. Men de lärde i Lund skulle ju självfallet finna dess originalitet bestå i att inte vara vetenskaplig.
Men de lärde i Lund avslöjade mig inte som en underpresterande doktorand. De godkände avhandlingen och jag blev doktor i företagsekonomi. Trots den usla avhandlingen.
I mig gnager fortfarande tanken att min godkända avhandling visade på akademins förfall. Och att min klättring upp till den akademiska parnassen, professors titel, är en tecken på akademins kontinuerliga förfall. Ty vem är väl jag…?
Min kontinuerliga kritik av akademins förfall har ett starkt empiriskt bevis, Sven-Olof Yrjö Collin. Han som ännu inte avslöjats.
Att leva med eländets fråga: Vem är väl jag? Och det eländiga svaret: Den som ännu inte avslöjats. Det är akademikerns lott.
Och nu, när jag är på väg att lämna akademin, medger jag att jag har varit noll och intet, men att det funnits så många andra som varit än mindre än noll och intet, varför jag kunde vara i akademin alla dessa år.
…men, i morgon blir det andra bullar i denna eländets blogg….
Den 12 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
