Under pandemin avskaffades fribeloppet för att ge studenter möjligheter att tjäna sjukvården. Den 1:a januari 2022 skulle fribeloppet återkomma, men i sista sekund beslöt regeringen att behålla beslutet att tillfälligt avskaffa fribeloppet, dvs att inte sätta en gräns för hur mycket man får tjäna innan studiemedlet reduceras.
Under min tid på högskolor och universitet har jag alltid fått övertid, dvs i det avräkningssystem som finns, där man får ett visst antal timmar för en utförd tjänst, har jag fått en avräkning som vida överstigit tjänstgöringsskyldigheten. Oftast har jag haft bortåt ett års timmar innestående. Jag har velat ha det så, då jag absolut inte vill riskera att ligga på minus, dvs att inte ha gjort min tjänst utan vara skyldig arbetsgivaren. Med min låga riskbenägenhet, är ett års buffert, det som krävs för att jag skall tycka att jag gjort min plikt och kan sova gott om nätterna.
Folk, ja, jag ger dem den generella beteckningen, har sett mina timmar och menat att jag utnyttjade systemet, ty ingen kan skapa så många övertimmar. Det måste helt enkelt vara fel i avräkningssystemet, och det felet har exploatören Sven-Olof Yrjö Collin upptäckt, och helt fräckt utnyttjat. Medan de med undertimmar, ställde upp och gjorde allt det som inte gav så många övertimmar. Stackars dem.
Åter till fribeloppet. När det gäller fribeloppet, finns det en spärr i studiemedelsystemet. Den som inte klarar ett visst antal poäng i studierna, kan inte få studiemedel. Det innebär att den som arbetar mycket, studerar lite, och därmed inte klarar studierna, kommer snart att förlora allt studiemedel.
Däremot, den som arbetar mycket, med lönearbete och tillräckligt med studierna för att klara dem, kan få studiemedel. Således finns det redan en spärr i systemet som förhindrar studenter att arbeta på bekostnad av studierna. Med fribeloppet lägger man in en spärr gentemot de högpresterande, de som klarar arbete och studier.
Detsamma säger jag om mina övertimmar relativt de med undertimmar. Jag hävdar att mina övertimmar kommer av att jag presterar mer relativt de med undertimmar.
Nu kan då kritiken komma att jag funnit glipan i systemet, som gett mig övertimmarna. Precis som de studenter som arbetar mycket och klarar studierna, utnyttjar att utbildningen ställer så låga krav på prestation, att man kan klara mycket lönearbete och ändå bli godkänd.
Men om det är så att avräkningssystemet, i mitt fall, och utbildningssystemet i studenternas fall, möjliggör övertimmar och mycket lönearbete, då är det inte de högpresterande man skall sätta åt, utan systemen.
Men, systemen sätts inte åt. Kanske för att man vill behålla de lågpresterande studenterna, de som precis klarar av systemets nuvarande krav. Och i mitt fall, att en förändring av systemet för timmar, skulle drabba de lågpresterande än mer än vad de drabbas idag.
Således, mina övertimmar beror på att jag, med min förmåga, överpresterar relativt det som systemet är byggt för. Och de som arbetar mycket, och klarar sina studier, har en högre förmåga än de andra.
Fribeloppet, och avräkningssystemet, normaliserar det mediokra. De som inte är mediokra, borde inte förhindras att få utlopp för sin förmåga. Därför skall fribeloppet inte finnas.
Den 19 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin