Det jag vill ta upp här är kommentatorernas fördömande, men delvis reflekterande kring den sexuella relationen mellan den yngre kvinnliga doktoranden och den äldre manlige handledaren.
Somliga fördömer den med styrka och skriver klart och tydligt att en sådan relation inte får förekomma. Andra reflekterar kring kvinnors sexuella kapital.
För mig, som handlett 17 doktorander, varav 9 var kvinnor, är det en självklarhet att det inte förekommer en sexuell relation mellan doktorand och handledare. Mitt ställningstagande följer de som fördömer relationen i boken, att det är en stark maktobalans som mannen utnyttjar.
Men boken får mig, inte att ändra på mitt fördömande, men att ifrågasätta tanken på maktobalans, och också att fundera kring om det finns andra metoder än sexuella relationer som uppnår något liknande.
I boken är doktoranden mycket medveten om sitt agerande. Hon förefaller tycka om samtal med honom, uppskattar att hon får reflektioner kring sitt avhandlande, och hon tycker om det sexuella spelet och sexet. Hon är inte känslomässigt i en kärleksrelation till honom, inte ens i en förälskelserelation. I min läsning upplever jag inte henne som underordnad honom, delvis beroende på att hon för anteckningar och tänker på en möjlig bok angående hennes relation (vilket kanske är den boken jag precis läst), eftersom en bok avslöjar allt, vilket sannolikt skulle, eller i alla fall, borde kosta honom mycket.
Hon har glädje i relationen, som bygger på att hon utnyttjar sitt sexuella kapital, varvid hon får hon uppmärksamhet, inte blott som kvinna, utan även i sitt doktorerande. Manliga doktorander, eller kvinnliga doktorander som inte vill eller kan utnyttja sitt sexuella kapital, kan inte få den tillgång till en handledare som hon fick.
Men de som inte har eller vill eller kan utnyttja sexuellt kapital, kan utnyttja annat kapital för att få ökad tillgång till handledaren. I Italien fick jag lära mig att många doktorander var, mer eller mindre, servicepersonal till sina handledare. Slavar kallade en del sig. Man tog villigt på sig att vara betjänt, eftersom man tjänade på det, eller som minst, att man i alla fall inte förlorade på det.
Medan det sexuella utnyttjande fördöms med hårda ord, glider andra former av utnyttjande under radarn. Samtidigt pekar boken på att en sådan relation inte nödvändigtvis är det som ryggradsreaktionen säger, en obalanserad relation. Han har sitt kapital, hon har sitt kapital.
Men i bägge fallen, sexuell eller icke-sexuell service, finns en grund som är motbjudande. Tillgången till handledaren. Denna tillgång är korrelerad till den service doktoranden bistår med. Mer service, mer tillgång. Mindre service, mindre tillgång. Det rör sig således om ett utbyte, där man byter tjänster. Handledning mot service.
Men relationen mellan en handledare och en doktorand är inte en utbytesrelation, utan en relation mellan en professionell mästare och en lärjunge. Det professionella agerandet är att handledarens insats beror på handledarens bedömning av doktorandens behov av handledning. En professionell handledare reglerar inte sin handledning utifrån vad doktoranden kan ge tillbaka. Det finns således ingen direkt utbytesrelation mellan den professionelle och doktoranden. Möjligen kan man säga att det finns ett indirekt utbytesförhållande, där doktoranden gäldar handledningen genom att göra en avhandling som framgångsrikt försvaras, varvid handledaren, förhoppningsvis, får prestigen i att ha handlett en doktorand till examen. Denna indirekta utbytesrelation kan påverka handledarens insatser genom att en doktorand som har stora besvär med att få till sin avhandling, får mer handledning än en doktorand som har lättare för att göra sin avhandling.
Detta till trots är det ändå hart när ofrånkomligt att det grundläggande mänskliga, att skapa och känna skuld, att vilja nå balans i utbyten, påverkar människorna i handledarrelationen. Om någon gör något för mig, får den en tillgång i form av den skuld jag känner gentemot den och min därav följande vilja att ge något tillbaka, för att återbetala och därvid lösa mig från skulden. Men för en professionell handledare gäller att den skall vara vaksam på sig själv, så att den inte bär på skulder som den anser skall gäldas. Och än mer, att den inte stimulerar till eller ens inbjuder till föreställningar att doktorandservice kan gäldas med mer handledning.
Slutligen, allt detta till trots, uppstår en grannlaga svårighet, som inte är lätt att hantera, när man gör som jag har gjort, eller i alla fall försökt göra, att ha en professionell attityd, samtidigt som relationen har betydande personliga drag. Den personliga relationen har jag försökt att legitimera som ett trick att få stark påverkan i uppgiften, att få en avhandling gjord, genom att man genom den personliga relationen lättare kan uppfatta vad som krävs i form av handledarinsats. Men mindre förljuget legitimerande är att uppriktigt erkänna att jag inte kan uthärda en relation till en annan levande människa under kanske fyra till sex år utan att den är personlig. Ett professionellt agerande i en personlig relation har varit mitt handledarskap. Därför har jag ibland haft det stora nöjet att få vara barnvakt åt mina doktoranders barn. Följt av en handledning nästa dag där jag, utan pardon, kritiserat ett teoriinslag i ett kapitel.
Den 14 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin