När jag bläddrar i min avhandling, som jag försvarade 1990, ser jag inslag som jag senare tagit upp, utvecklat, avvecklat, kritiserat och fördjupat, och presenterat i 4 böcker och bortåt 40 artiklar. Blott några avvikelser har jag gjort från avhandlingen när jag undersökt t ex moralisk orientering av studenter. Men även där kan man säga att jag går tillbaka till avhandlingen och dess främsta begrepp, brödraskapet, som delvis är en moralisk gemenskap.
Lustigt nog tog jag knappt upp styrelsen som en institutionell form för kontroll i avhandlingen, eftersom jag, mer intuitivt, såg den som mindre betydelsefull. Det reparerade jag under en tid, t ex genom några artiklar om styrelsens funktioner och betydelse. Men jag ser, nästan med överraskning, och definitivt med visst obehag, hur jag i mina senaste artiklar har återvänt till synen på styrelsen som mindre betydelsefull.
Jag kritiserade transaktionsteorin, som är en variant av agentteorin, mycket hårt i avhandlingen, trots att den utgjorde grunden för mitt teoretiserande i avhandlingen. Transaktionsteorin fick ge vika kring år 2000 för ett mer entydigt användande av agentteorin, men nu med ständiga inslag av dess konkurrent, institutionell teori. Under hela tiden har jag försökt ta upp marxistisk teori, den jag lärde känna under min Lundensiska utbildningstid genom SSU-klubbens marxistiska grundkurser. Den har återkommit i min senaste artikel, men under annan flagg, kallad konstellation av styrningsformer, där styrningen inte baseras på aktieägarens egendomsrättigheter, utan på rättigheter fördelade runt aktiebolaget, för att säkra aktiebolagets överlevnad, inte dess profit, som är agentteorins antagande.
Denna återblick ger vid handen att jag, men kanske även andra forskare, slår ner pålar i sitt tänkande och i sin inriktning genom avhandlingen, som sedan står kvar och påverkar, tämligen omedvetet, forskarens senare liv. Hur kan det vara?
Ett skäl är att avhandlingsarbetet försiggår under en formativ tid, när man är tämligen ung, varför det formar forskaren och forskarens tankevärld. Det blir en sorts kompetensmässig inhägnad, eller kalla det också begränsning, som man rör sig inom, utan att egentligen vara medveten om det.
Ett annat skäl är att avhandlingstiden utgör en stark investering i kompetens, som man senare slår mynt av. Det blir en sorts investering där man senare tillgodogör sig en skalekonomi genom att utnyttja investering för framgång.
Ett skäl jag mer gärna ser som dominerande är att jag hade tur som kunde göra min avhandling inom ett ämne som engagerade mig, inte blott intellektuellt, utan även själsligen, ja, rent existentiellt. Min avhandling handlar egentligen om makt, trots att det ordet inte förekommer i avhandlingen (jag ville ha titeln ’Till kritiken av makten’ och sedan inte nämna ordet makt i avhandlingen, eftersom initierade människor förstår att avhandlingen faktiskt är en kritik av makten. Förmodligen var det ett klokt, om än irriterande avrådande jag fick av min handledare). Jag är intresserad av det som leder oss, det som avgör vad vi gör, det som vi är underkastade, det som ibland t o m tvingar oss. Allt det som begränsar vår frihet, men som jag under senare tid också ser som det som möjliggör vårt handlande (Idag, efter mina studier av Hegel, hade därför kanske övervägt titeln ’Till kritiken av Friheten’). Har man som jag, turen att få välja ett avhandlingsämne som är existentiellt baserat, fortsätter givetvis det ämnet då det är förankrat i människan och inte blott som en uppsättning teorier och metoder. Sven-Olof Yrjö Collin har helt enkelt undersökt sig själv och sina föreställningar, med medlet aktiebolaget och dess styrning.
När jag nu har förstått hur jag bara fortsatt på den väg som avhandlingen stakade ut, skrattar jag åt mig själv. Jag har nämligen tyckt synd om en vördad kollega, som ägnat hela sitt forskningsliv till blott ett styrorgan, det som jag ägnat mig åt att förringa, aktiebolagets styrelse. Stackare, har jag tänkt, att bara hålla på med en sak, t o m den sak som jag själv förringar. Vilken ensidighet. Vilken enkelhet. Ack så trist det måtte vara. Men, noterar jag, hans fokus har gjort att han numer är en världsauktoritet i ämnet, styrelsen. Jag blev inte en världsauktoritet i mitt ämne, men, har jag försökt lugna mig själv med, jag har i alla fall fått ägna mig åt en varierande forskning. Något jag idag får förkasta, ty min forskning har inte varit mer varierande än att den hållit sig inom min avhandlings ramar. Därför kan jag tänka mig att min vördade kollega ser med samma beklagan och sorg på min bristande fantasi och min enkelspårighet.
Jag kan därmed ge två rekommendationer till doktorander. Vill du ha en forskningsmässig kraft, ett driv som ständigt är närvarande, under hela din forskningstid, välj då ett ämne som är existentiellt. Vill du däremot försäkra dig om att du hoppar från ämne till ämne, med hög variation, välj då inte ett avhandlingsämne som rör dig i din själ utan välj ett ämne som kan vara blott intellektuellt intressant. Kanske du skall låta din handledare välja ämne åt dig, så du inte riskerar att välja ett ämne som angår dig som människa.
Gör du som jag, väljer ett ämne existentiellt, var då beredd att du på din forskarålders höst, när du bläddrar i din gamla avhandling, finner att du ägnat det mesta av din forskartid att vandra runt i din avhandling.
Den 21 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin