Nu visar det sig att det är svårt att hitta lokaler med den säkerhetsnivå som krävs.
Men det helt avgörande argumentet för dagens högerregering att riva upp lokaliseringsbeslutet uttrycks av Finansminister Elisabeth Svantesson. Hon lindar inte in sitt argument i några diplomatiska försköningar:
”Jag tycker det var väldigt omdömeslöst av den tidigare regeringen att ens tänka tanken att lägga en så viktig myndighet i Södertälje, när vi vet att just den kommunen har väldigt stora problem med försök till infiltration, ekonomisk brottslighet och annat. Det säger ju kommunledningen själva”
Myndigheten som skall förhindra fusk med välfärdssystemet kan inte förläggas till en plats där man har de största problemen med fusket, hävdar regeringen. Socialdemokraterna menar att kommunen varit framgångsrik i att förhindra fusk, varför det finns en kompetens i det området som myndighetens ansvarsområde.
Oaktat käbblet är det hisnande att läsa finansministerns argument. Tidigare hördes om myndigheter som skulle förläggas i socialt belastade områden. Diskrimineringsombudsmannen skulle lokaliseras i Tensta/Rinkeby. Det blev inte av, med det officiella argumentet, återigen, att det var svårt att hitta lokaler. Men i bakgrunden fanns starka protester från de anställda och en därmed sannolik svårighet att rekrytera personal. I det fallet var området en specifik plats med karaktär av utanförskapsområde.
Nu gäller det inte ett område, utan en hel kommun betraktas som ett utanförskapsområde där statliga myndigheter inte kan läggas. Vilka andra kommuner blir klassade som omöjliga, som utanförskapskommuner, p g a kommunalt spridd kriminalitet? Göteborg? Malmö?
Samtidigt meddelas att ambulanspersonal i Uppsala skall utrustas, först med skottsäkra västar och snart med hjälmar. I min egen kommun, Kristianstad, finns det utanförskapsområden dit ambulanser, i alla fall tidigare, inte åkte in i utan poliseskort.
Vilken outgrundlig ondska människor bär, som angriper ambulanspersonal, den omvårdande delen av staten. De som inte utgör en fara för någon, men som kan skona människor från lidande. Det är möjligt att förstå att man vill angripa ambulanser och ambulanspersonal. Även om man har ett stort förakt gentemot staten, övertrumfar ambulanspersonalens uppgifter statens repressiva sidor.
Utanförskapskommuner och ambulanspersonal klädda som militärer utgör tydliga tecken på ett Sverige i kris.
De främlingskritiska pekar på att det finns ett kausalt samband med invandringen. De främlingspositiva pekar på att det finns ett kausalt samband med ekonomiska och sociala förhållanden.
Även om jag tillhör socialisterna, som naturligen pekar på ekonomiska och sociala villkor, går det inte att undvika att peka på att utanförskapskommuner och skottsäker väst på ambulanspersonal är nya fenomen. Sverige har haft slumkvarter tidigare. Det har funnits mycket våld i slumkvarteren. Det har funnits, minst sagt, ofördelaktiga socioekonomiska förhållanden. Men något nytt har tillkommit som gör att hela kommuner blir anfräta av kriminalitet och att ambulanspersonal måste skyddas med skottsäkra västar.
Några hävdar att droger driver gängen. Det nya är således en expansion av befolkningens drogvanor, som skapat situationen. Men om drogefterfrågan hade varit grunden, då hade gängen rimligen bestått av en representativ del av befolkningen, i alla fall en representativ del av de med olyckliga sociala bakgrunder.
Men gängkriminaliteten, som ligger bakom både utanförskapsområden och skyddsvästar på ambulanspersonal, har oproportionerligt många med invandrarbakgrund. Förvisso förekommer invandrare oproportionerligt i områden med social problematik. Men, det är inte alla invandrare som förekommer där. Asiater tycks vara frånvarande, i alla fall i gängen. Den stora invandringen som kom genom Rysslands krig mot Ukraina ledde till ett inflöde av ukrainare, främst kvinnor och äldre män.
I avsaknad av statistik hävdar jag tron att män, kanske främst unga män ledda av äldre män, från Syrien och Somalia, men kanske även övervintrade män från forna Jugoslavien, är de som driver utvecklingen. Detta antyder att grunden delvis ligger i sociala villkor, men även i ideella villkor, dvs kultur.
Utanförskapskommuner och skyddsvästar på ambulanspersonal finner delvis sin förklaring i aggressiva kulturers existens i Sverige. Det är naturligen svårt för en socialist, med sin förkärlek till materiella förklaringar, att medge att eländet har en kulturell förklaringsfaktor.
Om det är sant att kultur spelar roll, då måste åtgärder rikta sig mot kulturerna. Där kommer onekligen skolan in som en viktig faktor, som kan ge ett litet bidrag till att erodera dessa kulturer. Men idag, med friskolesystemet, tenderar kulturerna att söka sig till sina skolor och därvid förstärka den kulturella faktorn istället för att erodera den.
Högerregeringen, men även liberalerna, är dogmatiskt fast i skolvalet och friskolorna, och kan därför aldrig komma åt den drivande kulturfaktorn genom skolan. Extremhögern försöker komma åt kulturen genom krav på utvisning och återvandring, och föreslår nu, likt vad en ledande socialdemokrat tidigare föreslog, inspirerat av det franska exemplet, att stänga moskéer, där den aggressiva islams lära förkunnas.
Socialdemokratin sitter å andra sidan helt fast i sin materiella lära, att materiella villkor driver utvecklingen. Eller så vill de absoluta inte erkänna den ideella sidans kraft, kulturen.
Således är de ledande politiska strömmarna låsta i sin dogmatism, varför vi inte kan förvänta oss att kulturerna angrips. Därmed får vi vänja oss vid utanförskapskommuner och ambulanspersonal med skyddsvästar och hjälmar.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin