Enligt barnkonventionen är alla barn tills de fyllt 18 år. Den terminologin leder till det absurda att vad som måste kallas ’unga män’, kallas idag för ensamkommande barn. Men barn har inte skäggstubb.
När jag var 17 år var jag sannerligen inget barn. Jag var inte heller vuxen, även om jag själv ansåg mig vara vuxen många uppgifter. Jag var det som då fanns i högsta grad, men som idag tycks föra en tynande tillvaro. Jag var ungdom, dvs varken barn eller vuxen, utan just ungdom.
För mer än hundra år sedan kanske inte ungdomen fanns. Antingen var man barn, och då gick man i skola, eller så var man vuxen, och då arbetade man. Det fanns inget mellanting, inget som motsvarade den oansvariga vuxenhet som kanske skapades på 60-talet, med ungdomsrevolten, där de som inte längre var barn, och som inte ville träda in i fullt ansvarstagande vuxenskap, skapade en egen kultur, ungdomskulturen.
Är det så, att de som skapade den kulturen, förvisso har fått ta på sig några vuxna uppgifter, men är fortfarande delvis kvar i den angenäma ständiga revolten – som ju därmed slutar vara revolt. Det är dessa som raderat ut ungdomen, ty det är ju den de lever, trots att deras ålder börjar bli besvärande och påtaglig.
Det är de som idag leker identitetspolitik, BLM, genus och allehanda försök att skapa revolt, trots att man inte längre har den ålder som då kallades ungdom. Därför raderas ungdom ut som begrepp och de stackarna, som på 60-talet hade varit ungdom, blir idag degraderade till barn, och barns totala ansvarslöshet, vilket en del sk barn gärna utnyttjar, och än mer, äldre farbröder än mer utnyttjar, som önskar kriminellt agerande och tar till sig dessa skäggiga ’barn’, som kan utföra vidrigheter med små straff – eftersom de inte är vuxna, de är inte ens ungdom, utan blott barn.
Således kan en viktig beståndsdel i gängkriminaliteten vara skapade av de som aldrig ville lämna ungdomen, och därför avskaffade den.
60-talets revolt var en medelklassens revolt. Det var de som sköljde in på universiteten när universiteten öppnades med ambitionen, inte att få mer av medelklass, utan av arbetarklass. Det är denna välutbildade medelklass, som idag stänger debatterna, som skapar åsiktskorridorer, som lever den reellt existerande rasismen och förbannar den ideologiska rasismen. Det är de som ville ha skolval, så att de kunde fjärma sig från dem de kämpade för i sin ungdom. En ungdom de aldrig lämnade, men de lämnade de som de kämpade för då. Med stigande kraft hos de som de kämpade för, som de kämpande, med bitter kalk fick erfara undanbad sig deras kamp, då fick de leta upp andra som de kunde kämpa för. Så sitter vi idag i ett träsk av kränkta och av utanförskap. Samtidigt som det finns en öronbedövande blindhet, där vi har en feministisk regering, men ett hedersvåld som drabbar unga kvinnor, som vi aldrig tidigare skådat.
Där försvann ungdomen.
San Bernardo den 12 oktober 2020
När jag var 17 år var jag sannerligen inget barn. Jag var inte heller vuxen, även om jag själv ansåg mig vara vuxen många uppgifter. Jag var det som då fanns i högsta grad, men som idag tycks föra en tynande tillvaro. Jag var ungdom, dvs varken barn eller vuxen, utan just ungdom.
För mer än hundra år sedan kanske inte ungdomen fanns. Antingen var man barn, och då gick man i skola, eller så var man vuxen, och då arbetade man. Det fanns inget mellanting, inget som motsvarade den oansvariga vuxenhet som kanske skapades på 60-talet, med ungdomsrevolten, där de som inte längre var barn, och som inte ville träda in i fullt ansvarstagande vuxenskap, skapade en egen kultur, ungdomskulturen.
Är det så, att de som skapade den kulturen, förvisso har fått ta på sig några vuxna uppgifter, men är fortfarande delvis kvar i den angenäma ständiga revolten – som ju därmed slutar vara revolt. Det är dessa som raderat ut ungdomen, ty det är ju den de lever, trots att deras ålder börjar bli besvärande och påtaglig.
Det är de som idag leker identitetspolitik, BLM, genus och allehanda försök att skapa revolt, trots att man inte längre har den ålder som då kallades ungdom. Därför raderas ungdom ut som begrepp och de stackarna, som på 60-talet hade varit ungdom, blir idag degraderade till barn, och barns totala ansvarslöshet, vilket en del sk barn gärna utnyttjar, och än mer, äldre farbröder än mer utnyttjar, som önskar kriminellt agerande och tar till sig dessa skäggiga ’barn’, som kan utföra vidrigheter med små straff – eftersom de inte är vuxna, de är inte ens ungdom, utan blott barn.
Således kan en viktig beståndsdel i gängkriminaliteten vara skapade av de som aldrig ville lämna ungdomen, och därför avskaffade den.
60-talets revolt var en medelklassens revolt. Det var de som sköljde in på universiteten när universiteten öppnades med ambitionen, inte att få mer av medelklass, utan av arbetarklass. Det är denna välutbildade medelklass, som idag stänger debatterna, som skapar åsiktskorridorer, som lever den reellt existerande rasismen och förbannar den ideologiska rasismen. Det är de som ville ha skolval, så att de kunde fjärma sig från dem de kämpade för i sin ungdom. En ungdom de aldrig lämnade, men de lämnade de som de kämpade för då. Med stigande kraft hos de som de kämpade för, som de kämpande, med bitter kalk fick erfara undanbad sig deras kamp, då fick de leta upp andra som de kunde kämpa för. Så sitter vi idag i ett träsk av kränkta och av utanförskap. Samtidigt som det finns en öronbedövande blindhet, där vi har en feministisk regering, men ett hedersvåld som drabbar unga kvinnor, som vi aldrig tidigare skådat.
Där försvann ungdomen.
San Bernardo den 12 oktober 2020
RSS-flöde
