I Kristianstad ville kommunpolitikerna ha samtal med imamen i ett orosområde. Antagligen för att få hjälp med att få kontroll över området. Jag vänder mig mot sådant agerande, då det innebär att staten, i detta fall, kommunen, legitimerar de krafter som är delaktiga i problemet, utanförskapsområdet med svagt integrerade eller assimilerade invandrare. Jag skrev en insändare till lokaltidningen, Kristianstadsbladet, där jag framförde att kommunen inte skall legitimera en del av problemet, utan söka lösningar baserad i en svensk demokratisk tradition. Den blev refuserad.
Idag (200927) läser jag i Svenska Dagbladet en intervju där jag får höra en röst som har erfarenhet av oroliga områden, socialarbetare Bettan Byvald. Hon säger ” – Vi ger bidrag till olika föreningar, religiösa samfund och olika etniska grupper som är väldigt inlåsande. Vårt bidragssystem handlar om att hålla människor åtskilda och det är aldrig bra.” (https://www.svd.se/vi-har-barn-har-som-aldrig-lamnat-omradet)
Jag tolkar hennes uttalande som ett stöd för min tes, att svenska myndigheter skall akta sig för att stödja eller samverka med de organisationer som särskiljer och som gör att invandrarna identifierar sig som en grupp, speciellt när denna identitet står mot svenska värderingar. I Kristianstads fall, de som identifierar sig som muslimer.
Islam är en totalitär ideologi som särskiljer människor. Tydligast genom hotet om döden för den som vill lämna islam. Men också tydligt i deras hot mot dem som inte är muslimer. Och i sitt krav på absurd lydnad, t ex att inte få äta griskött eller dricka alkohol, vilket gör att de tydligt framstår som en avskild grupp. Inte minst i Sverige, med sin starka tradition av att äta griskött och snapsa.
När företrädare för svenska staten, som i detta fall, kommunen, vänder sig till en imam, då ser alla invånarna detta och tar det som ett tecken på att staten accepterar islam, och att de, genom att vara muslimer, är accepterade i samhället.
Det finns en viktig och högst avsevärd distinktion att klara av här. Det är skillnaden mellan att acceptera, vilket innebär att man bjuder den man accepterar till sitt bord, och att tolerera, vilket innebär att den man tolererar får förvisso finnas, men ges aldrig en plats vid bordet.
Se på samtliga riksdagspartiers agerande gentemot Sverigedemokraterna. Man accepterar dem inte, dvs bjuder dem inte till bordet. Däremot tolererar man dem, ty riksdagspartierna är ju demokratiska partier.
Det är något paradoxalt att partier som inte kan acceptera Sverigedemokraterna, som förvisso har en smutsig historia, men som förefaller vara demokratiska idag, kan inte bara acceptera utan verkligen också bjuda till sitt bord, representanter för en kyrka som aldrig övergett sin totalitära ideologi eller sin våldsamhet.
Genom inbjudan till imamen rättfärdiggör man den åtskiljande ideologin och legitimerar åtskillnad, samtidigt som man legitimerar det förtryck som islam utför gentemot sina medlemmar, speciellt kvinnorna.
Staten skall vara tolerant mot alla organisationer och alla ideologier. Ja, jag anser att man skall t o m tolerera sådana som nazister och kommunister. Men var god och minns vad jag menar med tolerans, att låta leva, men inte göda, inte legitimera, inte bjuda till bordet.
Men staten skall ha en starkt politiskt präglad acceptans av organisationer och ideologier. Man kan t ex ställa upp en del kriterier som skall vara uppfyllda för att de skall få ett inbjudningskort.
Dessa kriterier kan och skall självfallet diskuteras och ifrågasättas, och kanske utvidgas. Men det är kriterier som avgör om staten accepterar dem. De som uppfyller kriterierna skall få sitta vid statens bord och få finansiering och stöd, och få ge sitt bidrag till den sociala freden. De andra får leva och frodas, ty första kriteriet är ju demokrati. Men aldrig bjudas in till staten, hur oroligt det än är i bostadsområdena.
Förvisso säger Hegel att det enda vi lär av historien är att vi inte lär oss. Men detta till trots kan vi och skall vi, göra det yttersta för att undvika von Papens misstag, att bjuda in Hitler, med den naiva tron att han kan kontrolleras och utnyttjas.
San Bernardo den 10 oktober 2020
Idag (200927) läser jag i Svenska Dagbladet en intervju där jag får höra en röst som har erfarenhet av oroliga områden, socialarbetare Bettan Byvald. Hon säger ” – Vi ger bidrag till olika föreningar, religiösa samfund och olika etniska grupper som är väldigt inlåsande. Vårt bidragssystem handlar om att hålla människor åtskilda och det är aldrig bra.” (https://www.svd.se/vi-har-barn-har-som-aldrig-lamnat-omradet)
Jag tolkar hennes uttalande som ett stöd för min tes, att svenska myndigheter skall akta sig för att stödja eller samverka med de organisationer som särskiljer och som gör att invandrarna identifierar sig som en grupp, speciellt när denna identitet står mot svenska värderingar. I Kristianstads fall, de som identifierar sig som muslimer.
Islam är en totalitär ideologi som särskiljer människor. Tydligast genom hotet om döden för den som vill lämna islam. Men också tydligt i deras hot mot dem som inte är muslimer. Och i sitt krav på absurd lydnad, t ex att inte få äta griskött eller dricka alkohol, vilket gör att de tydligt framstår som en avskild grupp. Inte minst i Sverige, med sin starka tradition av att äta griskött och snapsa.
När företrädare för svenska staten, som i detta fall, kommunen, vänder sig till en imam, då ser alla invånarna detta och tar det som ett tecken på att staten accepterar islam, och att de, genom att vara muslimer, är accepterade i samhället.
Det finns en viktig och högst avsevärd distinktion att klara av här. Det är skillnaden mellan att acceptera, vilket innebär att man bjuder den man accepterar till sitt bord, och att tolerera, vilket innebär att den man tolererar får förvisso finnas, men ges aldrig en plats vid bordet.
Se på samtliga riksdagspartiers agerande gentemot Sverigedemokraterna. Man accepterar dem inte, dvs bjuder dem inte till bordet. Däremot tolererar man dem, ty riksdagspartierna är ju demokratiska partier.
Det är något paradoxalt att partier som inte kan acceptera Sverigedemokraterna, som förvisso har en smutsig historia, men som förefaller vara demokratiska idag, kan inte bara acceptera utan verkligen också bjuda till sitt bord, representanter för en kyrka som aldrig övergett sin totalitära ideologi eller sin våldsamhet.
Genom inbjudan till imamen rättfärdiggör man den åtskiljande ideologin och legitimerar åtskillnad, samtidigt som man legitimerar det förtryck som islam utför gentemot sina medlemmar, speciellt kvinnorna.
Staten skall vara tolerant mot alla organisationer och alla ideologier. Ja, jag anser att man skall t o m tolerera sådana som nazister och kommunister. Men var god och minns vad jag menar med tolerans, att låta leva, men inte göda, inte legitimera, inte bjuda till bordet.
Men staten skall ha en starkt politiskt präglad acceptans av organisationer och ideologier. Man kan t ex ställa upp en del kriterier som skall vara uppfyllda för att de skall få ett inbjudningskort.
- De skall vara demokratiska, t ex genom att representanter väljs av medlemmar
- De skall värna de ideal vårt samhälle bygger på, t ex människors lika värde, jämställdhet, ja, kanske t o m jämlikhet.
- De skall arbeta för ett inkluderande samhälle, där vi är tillsammans
- De skall ta avstånd från all form av våld.
Dessa kriterier kan och skall självfallet diskuteras och ifrågasättas, och kanske utvidgas. Men det är kriterier som avgör om staten accepterar dem. De som uppfyller kriterierna skall få sitta vid statens bord och få finansiering och stöd, och få ge sitt bidrag till den sociala freden. De andra får leva och frodas, ty första kriteriet är ju demokrati. Men aldrig bjudas in till staten, hur oroligt det än är i bostadsområdena.
Förvisso säger Hegel att det enda vi lär av historien är att vi inte lär oss. Men detta till trots kan vi och skall vi, göra det yttersta för att undvika von Papens misstag, att bjuda in Hitler, med den naiva tron att han kan kontrolleras och utnyttjas.
San Bernardo den 10 oktober 2020
RSS-flöde
