Gammelvänstern hävdar att det enbart är de ekonomiska och materiella förhållanden som gör de utsatta områdena till utsatta. Mången vänder sig mot det och hävdar att de har det hur bra som helst. Det går ingen nöd på dem. Däremot är det deras kultur, med islam och klaner i grunden, som skapar eländet. Gammelvänstern, men än mer, nyvänstern benämner dem som pekar på kulturen som orsak till utanförskapet som rasister.
Lustigt nog har nyvänstern antagit den moderna rasismen, nyrasismen, det som kallas identitetspolitik, som innebär att samhällets struktur består av individer som upplever världen och upplever andra, och placerar in sig själv och andra i kategorier. Det är en i grunden rent idealistisk föreställning, och borde enbart vara förbehållen den idealistiska högern. Därmed har nyvänstern, med sin idealism, fjärmat sig starkt från den materialistiska gammelvänstern, vilket ger mig anledning att kalla dem för nyvänster (även om det är missvisande, vilket jag skall visa någon annan gång, men här räcker det med att notera att en vänster kan aldrig vara rasister, inte ens såsom nuvänstern är, i sin form av nyrasism).
En socialdemokrat som befinner sig i stormens öga, kommunalrådet i Södertälje, säger att hon aldrig skulle ta orden ’klan’ eller ’familj’ i munnen för att förklara och hantera dagens kriminalitet i staden. Hon tycks vara gammelvänster genom sin materialistiska förklaringsgrund och ser orsakerna till utanförskapet i invandrarnas materiella förhållanden, där de förvisso har mat, men de har ingen plats i samhället genom arbete.
Så pendlar förklaringarna och därmed också åtgärderna för att bemöta invandringens oerhörda mänskliga och sociala kostnader. Trots det oerhörda samhälleliga trycket på att finna lösningar, tycks de motsatta inte kunna mötas i en gemensam politik. Klanen, denna starka kraft i utanförskapets område, kan inte erkännas av en materialist, medan segregationen inte kan erkännas av idealisten.
Varför finns denna oresonlighet i samhället idag, som hindrar pragmatiska lösningar, där bägge sidor kan få etablera sina lösningar? Hur kunde det konsensussökande svenska samhället så snabbt lösas upp och skapa dessa oresonliga skyttegravar, som blott skapar skjutna lik och förstärker fiendeskap?
Jag har i tidigare inlägg visat på avståndet mellan den ideologiska och den reellt existerande rasismen. Medan den första finns i riksdagen och i debatterna, finns den andra levande i samhället och i vår vardag. Den första finns i den ideologiska överbyggnaden, medan den andra finns i den materiella basen. Medan man fördömer Sverigedemokraterna i Riksdagen, dricker man vin med sina bekanta som flyttat in i en fin villa, i ett fint område, långt från utanförskapsområdena, trots att de genom sin handling, förstärker segregationen. I den materiella villan har man trevligt och fördömer den ideologiska rasismen.
Klandebatten borde emellertid öppna upp för att se både den materiella och den ideologiska basen för utanförskap. Gammelvänstern och nyvänstern borde vara förmögna att se att det är både de materiella och de kulturella förhållanden som skapar utanförskapet. Att kampen för arbete och likvärdig skola går hand i hand i kampen mot klanorganisation och kvinnoförtryck.
Priset för dessa två vänstergrupperingars oresonlighet är för högt. Vi har inte råd med skyttegravar. Inte minst alla barn har rätt att kräva att de vuxna kravlar upp ur sina skyttegravar och agerar vuxet.
San Bernardo den 7 oktober 2020
Lustigt nog har nyvänstern antagit den moderna rasismen, nyrasismen, det som kallas identitetspolitik, som innebär att samhällets struktur består av individer som upplever världen och upplever andra, och placerar in sig själv och andra i kategorier. Det är en i grunden rent idealistisk föreställning, och borde enbart vara förbehållen den idealistiska högern. Därmed har nyvänstern, med sin idealism, fjärmat sig starkt från den materialistiska gammelvänstern, vilket ger mig anledning att kalla dem för nyvänster (även om det är missvisande, vilket jag skall visa någon annan gång, men här räcker det med att notera att en vänster kan aldrig vara rasister, inte ens såsom nuvänstern är, i sin form av nyrasism).
En socialdemokrat som befinner sig i stormens öga, kommunalrådet i Södertälje, säger att hon aldrig skulle ta orden ’klan’ eller ’familj’ i munnen för att förklara och hantera dagens kriminalitet i staden. Hon tycks vara gammelvänster genom sin materialistiska förklaringsgrund och ser orsakerna till utanförskapet i invandrarnas materiella förhållanden, där de förvisso har mat, men de har ingen plats i samhället genom arbete.
Så pendlar förklaringarna och därmed också åtgärderna för att bemöta invandringens oerhörda mänskliga och sociala kostnader. Trots det oerhörda samhälleliga trycket på att finna lösningar, tycks de motsatta inte kunna mötas i en gemensam politik. Klanen, denna starka kraft i utanförskapets område, kan inte erkännas av en materialist, medan segregationen inte kan erkännas av idealisten.
Varför finns denna oresonlighet i samhället idag, som hindrar pragmatiska lösningar, där bägge sidor kan få etablera sina lösningar? Hur kunde det konsensussökande svenska samhället så snabbt lösas upp och skapa dessa oresonliga skyttegravar, som blott skapar skjutna lik och förstärker fiendeskap?
Jag har i tidigare inlägg visat på avståndet mellan den ideologiska och den reellt existerande rasismen. Medan den första finns i riksdagen och i debatterna, finns den andra levande i samhället och i vår vardag. Den första finns i den ideologiska överbyggnaden, medan den andra finns i den materiella basen. Medan man fördömer Sverigedemokraterna i Riksdagen, dricker man vin med sina bekanta som flyttat in i en fin villa, i ett fint område, långt från utanförskapsområdena, trots att de genom sin handling, förstärker segregationen. I den materiella villan har man trevligt och fördömer den ideologiska rasismen.
Klandebatten borde emellertid öppna upp för att se både den materiella och den ideologiska basen för utanförskap. Gammelvänstern och nyvänstern borde vara förmögna att se att det är både de materiella och de kulturella förhållanden som skapar utanförskapet. Att kampen för arbete och likvärdig skola går hand i hand i kampen mot klanorganisation och kvinnoförtryck.
Priset för dessa två vänstergrupperingars oresonlighet är för högt. Vi har inte råd med skyttegravar. Inte minst alla barn har rätt att kräva att de vuxna kravlar upp ur sina skyttegravar och agerar vuxet.
San Bernardo den 7 oktober 2020
RSS-flöde
