Det var bättre förr, har man hört till leda. Men nu börjar jag höra det från min egen mun. Jämlikheten var större, skolorna var bättre och det fanns en social fred. Men nu blir det sämre.
Mot det står modernismens grundmurade förhoppning, att det blir bättre imorgon. De har också rätt, ty idag lever människor längre än under Sveriges gyllene årtionde, 60-talet, och enormt mycket färre dör eller skadas i trafiken. Det blir bättre och bättre, dag för dag!
Bägge har rätt. I vissa delar blir det sämre, i andra delar blir det bättre. Den stora frågan är om det är möjligt att behålla förbättringarna, samtidigt som man undanröjer försämringarna, eller om det måste bli sämre i vissa delar, för att vi skall vinna förbättringar i andra delar?
Det finns de som hävdar att summan av invandringen är positiv. Intäkterna består främst i att vi har räddat många människor på flykt och gett dem fred, mat och bostäder. Kostnaderna är utanförskap, våld och otrygghet. De senare är förvisso kostnader, men de är mindre relativt intäkterna, och de kommer att bli än mindre över tiden. De som å andra sidan hävdar att invandringen var negativ, hävdar att oskyldiga människor fått bära kostnaderna, speciellt arbetarklassen och deras barn. En lägre invandring hade förvisso givit lägre intäkter, i form av mindre solidaritet, men de enorma kostnaderna hade blivit betydligt lägre.
Det finns de som hävdar att det fria skolvalet varit positiv, ty föräldrar har nu haft möjlighet att sätta sina barn i skolor som passar dem. Förvisso till en kostnad av mycket dåliga skolor, men den negativa effekten kommer ju av att föräldrar till dessa barn inte utnyttjat sin möjlighet till skolval. Det finns de som hävdar att det fria skolvalet varit negativt, ty skolvalet har gett en marknad för skolor, med marknadens alla karakteristiska, där konkurrens genom goda men falska betyg, ger vinst till skolproducenterna, som genom vinster dränerar skolan på resurser.
Det finns de som hävdar att expansionen av högskoleutbildning var positiv. Fler har fått högskoleutbildning och de möjligheter som ges genom sådan utbildning. Förvisso har en del utbildare inte lyckats skapa en god utbildning, men det är en ringa kostnad relativt intäkten av alla som får utbildning. Det finns de som hävdar att expansionen var negativ, då förvisso har många fått en formell högskoleutbildning, men utbildningen har eroderats på sina akademiska kvaliteter och de examinerade studenterna har ingen god akademisk bildning.
Jag står på de negativas sida, att det blir sämre. Jag hävdar att intäkterna förvisso finns, men kostnaderna hade kunnat undvikas. De är inte naturgivna, utan uppstår p g a slapphet, den slapphet som kallas de låga förväntningarnas tyranni. Att acceptera våld och utanförskap, dåliga skolor och segregation, samt låg utbildning är de låga förväntningarnas tyranni.
Jag hämtar min grundinställning från mina erfarenheter av den akademiska utbildningen. Där har jag erfarit expansionen, men också de låga förväntningarna, de låga kraven och slappheten i accepterandet av kostnaderna. Jag vet att det hade kunnat bli en god akademisk utbildning även i en expansiv högskoleutbildning. Det hade kunnat uppnås om inte högskolorna hade accepterat en förslappning av de akademiska kraven på studenterna och främst, på lärarna. Den lättja jag erfarit relativt lärares inkompetens är monumental, ja, den har varit och är pyramidal!
Samhället hade klarat alla de problem som lett till försämringar om samhället hade haft starka förväntningar, haft styrka att ställa krav och genomdriva dem. Det är de låga förväntningarna, slappheten, likgiltigheten, flummet och lättjan som gjort att kostnaderna blivit så höga.
Man skall inte acceptera kostnaderna. Man skall tänka och agera utifrån mottot att för mycket är inte nog.
San Bernardo den 5 oktober 2020
Mot det står modernismens grundmurade förhoppning, att det blir bättre imorgon. De har också rätt, ty idag lever människor längre än under Sveriges gyllene årtionde, 60-talet, och enormt mycket färre dör eller skadas i trafiken. Det blir bättre och bättre, dag för dag!
Bägge har rätt. I vissa delar blir det sämre, i andra delar blir det bättre. Den stora frågan är om det är möjligt att behålla förbättringarna, samtidigt som man undanröjer försämringarna, eller om det måste bli sämre i vissa delar, för att vi skall vinna förbättringar i andra delar?
Det finns de som hävdar att summan av invandringen är positiv. Intäkterna består främst i att vi har räddat många människor på flykt och gett dem fred, mat och bostäder. Kostnaderna är utanförskap, våld och otrygghet. De senare är förvisso kostnader, men de är mindre relativt intäkterna, och de kommer att bli än mindre över tiden. De som å andra sidan hävdar att invandringen var negativ, hävdar att oskyldiga människor fått bära kostnaderna, speciellt arbetarklassen och deras barn. En lägre invandring hade förvisso givit lägre intäkter, i form av mindre solidaritet, men de enorma kostnaderna hade blivit betydligt lägre.
Det finns de som hävdar att det fria skolvalet varit positiv, ty föräldrar har nu haft möjlighet att sätta sina barn i skolor som passar dem. Förvisso till en kostnad av mycket dåliga skolor, men den negativa effekten kommer ju av att föräldrar till dessa barn inte utnyttjat sin möjlighet till skolval. Det finns de som hävdar att det fria skolvalet varit negativt, ty skolvalet har gett en marknad för skolor, med marknadens alla karakteristiska, där konkurrens genom goda men falska betyg, ger vinst till skolproducenterna, som genom vinster dränerar skolan på resurser.
Det finns de som hävdar att expansionen av högskoleutbildning var positiv. Fler har fått högskoleutbildning och de möjligheter som ges genom sådan utbildning. Förvisso har en del utbildare inte lyckats skapa en god utbildning, men det är en ringa kostnad relativt intäkten av alla som får utbildning. Det finns de som hävdar att expansionen var negativ, då förvisso har många fått en formell högskoleutbildning, men utbildningen har eroderats på sina akademiska kvaliteter och de examinerade studenterna har ingen god akademisk bildning.
Jag står på de negativas sida, att det blir sämre. Jag hävdar att intäkterna förvisso finns, men kostnaderna hade kunnat undvikas. De är inte naturgivna, utan uppstår p g a slapphet, den slapphet som kallas de låga förväntningarnas tyranni. Att acceptera våld och utanförskap, dåliga skolor och segregation, samt låg utbildning är de låga förväntningarnas tyranni.
Jag hämtar min grundinställning från mina erfarenheter av den akademiska utbildningen. Där har jag erfarit expansionen, men också de låga förväntningarna, de låga kraven och slappheten i accepterandet av kostnaderna. Jag vet att det hade kunnat bli en god akademisk utbildning även i en expansiv högskoleutbildning. Det hade kunnat uppnås om inte högskolorna hade accepterat en förslappning av de akademiska kraven på studenterna och främst, på lärarna. Den lättja jag erfarit relativt lärares inkompetens är monumental, ja, den har varit och är pyramidal!
Samhället hade klarat alla de problem som lett till försämringar om samhället hade haft starka förväntningar, haft styrka att ställa krav och genomdriva dem. Det är de låga förväntningarna, slappheten, likgiltigheten, flummet och lättjan som gjort att kostnaderna blivit så höga.
Man skall inte acceptera kostnaderna. Man skall tänka och agera utifrån mottot att för mycket är inte nog.
San Bernardo den 5 oktober 2020
RSS-flöde
