Man utropade med glädje att nedgången i PISA-resultaten nu hejdats. Men den utvecklingen kan således bero på att man inte följt PISA-undersökningens principer, utan man mer agerat för att få till stånd en hävning av nedgången. Man är således inte intresserad av tillståndet i skolan, utan mer intresserad av att skapa ett intryck att utvecklingen har vänt.
Kanske denna politiska vilja ytterligare kryddas av ett politiskt intresse att dölja effekterna på skolan av massinvandringen?
Men man kan vara mer förstående i sin analys av deras agerande. Om man vill se på hur skolan påverkar en elevs kunskap, måste skolan ha haft en tid på sig att påverka eleven. Om man mäter kunskapen hos en elev i 7:e klass, som gått i den svenska skolan under de 7 åren, då får man en trovärdig mätning av skolans påverkan.
En elev som kommit till Sverige som analfabet och deltagit i undervisning i ett år, har blott varit satt under påverkan av den svenska skolan i ett år. Det är att kräva det orimliga att den svenska skolan skall kunna ge en elev kunskapen under ett år, som de andra eleverna fått 7 år på sig att få.
Ju fler år den svenska skolan får på sig att påverka eleven, ju mer kan den komma till det resultat den skulle ge om eleven varit i den svenska skolan under hela sin skoltid.
En mer rättvis utvärdering skulle därför vara att kontrollera för hur länge varje elev gått i den svenska skolan. Om eleven i 7:e klass gått ett år skall dess resultat viktas med 1/7-del. Om den gått 3 år, skall resultatet viktas 3/7-delar. Och om den gått alla sina år, skall dess resultat helt räknas in.
Det finns således statistiska tekniker för att beakta tidsdimensionen i lärandet. En välvillig tolkning av agerandet är därför att de försökt, på ett klumpigt sätt, att beakta tidsdimensionen.
San Bernardo den 4 oktober 2020