I Zimbabwe tog man jorden från de vita jordbrukarna och gav till de svarta. Resultatet har varit katastrofal. Jordbruket har blivit lidande och de nya jordägarna har blivit fattigare och hungrigare. Nu återkommer de vita, och tycks hälsas med glädje av de nyvunna jordägarna.
https://www.iol.co.za/sunday-tribune/news/i-want-to-help-new-owners-of-farm-zimbabwe-government-took-from-me-b8ae9d11-a9f6-43e7-8674-e1285820d1a4
Det tycks som om Zimbabwe drabbades av samma effekt som kommunisterna drabbades av vid sin genomgripande jordreform i slutet av 20-talet i Sovjetunionen, där kulakerna skickades till Sibirien, och de fick överleva, och den forna jordbrukande befolkningen fick överta ägandet i form av kollektiva jordbruk. Det gav till slut upphov till den fruktansvärda förintelsen, som gavs namnet Holodomor, och som innebar att bortåt 5 miljoner ukrainare dog av svält.
Vad beror det på att jordreformen misslyckades?
En uppenbar förklaring är att misslyckandet kommer av okunskap. Kompetensen att driva jordbruk fanns hos de vita, medan de svarta blott var utförare. När de sedan får ansvaret över jordbruket, saknar de kompetensen att driva jordbruket.
Men det är kanske inte så bra förklaring, ty de svarta borde ha lärt sig jordbruk åren och byggt upp motsvarande kompetens som de vita hade. Men kanske de svarta misslyckades i början, vilket gav en nedåtgående spiral, med dåliga skördar och dåligt bruk av jordarna, som gav dem fattigdom, vilket förhindrade dem att bygga upp kompetens. En hungrig människa kan ha svårt att investera i kompetens, när den måste kämpa varje dag för att få bröd.
En annan förklaring kan vara incitament, där man i den mån man tillämpar kollektiva lösningar, ger individerna svaga incitament att utveckla kompetens. Om maten på bordet inte är korrelerat till initiativet och villigheten att lära sig, får man passiva människor som väntar på att någon annan sätter maten på bordet. Det blir en kollektiv ansvarslöshet.
Den tredje förklaringen kan vara kulturen, där de vita hade den protestantiska etiken där investering är en bärande del. I en kultur av sorglöshet och lättja, där framtiden inte är en bärande del av dagens agerande, kan inget jordbruk bli blomstrande. Jordbruk innebär ju att investeringen är en grundförutsättning. Man kan inte äta upp sättpotatisen för att hålla en fest. Man måste göra investeringens uppoffring, att avstå från att äta potatisen och istället gräva ner den för den framtida skörden. Man måste investera för att kunna få ett överskott som kan ge blomstrande jordbruk.
Jag saknar data och kunskap om de rådande omständigheterna i Zimbabwe för att kunna peka ut en rimlig förklaring. Men, som i alla förklaringsförsök, kanske varje förklaring har ett frö av sanning i sig, vilket innebär att man måste lära de nya jordägarna investeringens betydelse, man måste ge dem möjligheter att lära sig jordbruk och man måste säkerställa incitament för kompetensuppbyggnad och investering.
San Bernardo den 9 oktober 2020
https://www.iol.co.za/sunday-tribune/news/i-want-to-help-new-owners-of-farm-zimbabwe-government-took-from-me-b8ae9d11-a9f6-43e7-8674-e1285820d1a4
Det tycks som om Zimbabwe drabbades av samma effekt som kommunisterna drabbades av vid sin genomgripande jordreform i slutet av 20-talet i Sovjetunionen, där kulakerna skickades till Sibirien, och de fick överleva, och den forna jordbrukande befolkningen fick överta ägandet i form av kollektiva jordbruk. Det gav till slut upphov till den fruktansvärda förintelsen, som gavs namnet Holodomor, och som innebar att bortåt 5 miljoner ukrainare dog av svält.
Vad beror det på att jordreformen misslyckades?
En uppenbar förklaring är att misslyckandet kommer av okunskap. Kompetensen att driva jordbruk fanns hos de vita, medan de svarta blott var utförare. När de sedan får ansvaret över jordbruket, saknar de kompetensen att driva jordbruket.
Men det är kanske inte så bra förklaring, ty de svarta borde ha lärt sig jordbruk åren och byggt upp motsvarande kompetens som de vita hade. Men kanske de svarta misslyckades i början, vilket gav en nedåtgående spiral, med dåliga skördar och dåligt bruk av jordarna, som gav dem fattigdom, vilket förhindrade dem att bygga upp kompetens. En hungrig människa kan ha svårt att investera i kompetens, när den måste kämpa varje dag för att få bröd.
En annan förklaring kan vara incitament, där man i den mån man tillämpar kollektiva lösningar, ger individerna svaga incitament att utveckla kompetens. Om maten på bordet inte är korrelerat till initiativet och villigheten att lära sig, får man passiva människor som väntar på att någon annan sätter maten på bordet. Det blir en kollektiv ansvarslöshet.
Den tredje förklaringen kan vara kulturen, där de vita hade den protestantiska etiken där investering är en bärande del. I en kultur av sorglöshet och lättja, där framtiden inte är en bärande del av dagens agerande, kan inget jordbruk bli blomstrande. Jordbruk innebär ju att investeringen är en grundförutsättning. Man kan inte äta upp sättpotatisen för att hålla en fest. Man måste göra investeringens uppoffring, att avstå från att äta potatisen och istället gräva ner den för den framtida skörden. Man måste investera för att kunna få ett överskott som kan ge blomstrande jordbruk.
Jag saknar data och kunskap om de rådande omständigheterna i Zimbabwe för att kunna peka ut en rimlig förklaring. Men, som i alla förklaringsförsök, kanske varje förklaring har ett frö av sanning i sig, vilket innebär att man måste lära de nya jordägarna investeringens betydelse, man måste ge dem möjligheter att lära sig jordbruk och man måste säkerställa incitament för kompetensuppbyggnad och investering.
San Bernardo den 9 oktober 2020
RSS-flöde
