’De låga förväntningarnas rasism’ är ett uttryck som myntats om dagens invandrare, som får bete sig nästan hur som helst eftersom de 1. flytt 2. från krig och 3. lever idag i utanförskapsområden, där de 4. är arbetslösa. Man menar att de omständigheterna innebär att en människa blir annorlunda, delvis tappar sin mänsklighet och förvildas. Det är inte rättvist gentemot dem att begära att de skall bete sig som folk. Vilket onekligen kan innebära att de inte beter sig som folk. Låga förväntningar blir en självuppfyllande profetia. Du får vad du förväntar dig. Och stärks därmed i dina förväntningar. Låga förväntningar blir därmed förstärkande och ger en nedåtgående spiral.
Detsamma gäller i skolan, men gentemot alla elever. Men det finns även som inslag i akademisk utbildning, varifrån jag har egen erfarenhet.
Jag blev fråntagen ansvar över en uppsatskurs, efter att jag presenterat ett program för att öka handledarnas kompetens så att de nådde upp till den kunskapsnivå som kursen begärde av studenterna. En del lärare revolterade mot mina krav på vidareutbildning och fann dem kränkande. De som revolterade var de som var i behov av vidareutbildningen. De fick stöd från institutionsledningen.
Utan de kraven på handledarna, att de i alla fall skall kunna uppnå kursens kunskapskrav, får dessa okunniga fortsätta att hindra studenter från att utvecklas på det sätt som en kompetent handledare hade gett dem möjlighet till. Låga krav, låga förväntningar, på anställda, som i sin tur ger dålig utbildning och bildning av studenterna.
Jag har också i det sammanhanget fått erfara diskussioner i lärarkollegiet att kraven på studenternas prestation på uppsatserna var för höga. De borde sänkas. På andra skolor fanns lägre krav och det gick bra för de studenterna, minsann. Återigen, lägre krav, och återigen, från de som är mindre kompetenta.
De låga förväntningarna på lärarna och därmed på studenterna, ger en behaglig utbildning, där ingen behöver anstränga sig, och där ingen lär sig. Studenterna berövas en utbildning och dess kunskap, och staten berövas pengar genom att betala lön till de okunniga.
Att ha höga förväntningar leder däremot till att studenterna lär sig mer, men även att läraren lär sig. En lärare som ställer krav, driver kunskap hos både studenten och sig själv. Läraren kan inte slå sig till ro, utan måste utvecklas, ty när som helst kan en väl driven student komma med en fråga som tangerar eller ligger utanför lärarens aktuella kunskap, vilket tvingar den professionelle läraren att hämta in kunskapen, för att kunna hjälpa studenten. Men den professionella läraren känner sig inte kränkt när dess okunskap uppdagas, utan ser istället möjligheten att förkovra sig, att själv utvecklas. Istället för lättjans behag, blir det styrka genom arbete. För bägge. Ja, man kan t o m hävda att den professionelle läraren finner en egoistisk njutning i sin okunskap, ty då har den fått tillfälle att lära sig.
Jag ställer krav på mina studenter. Men även krav på mig själv. Jag får alltid mycket höga utvärderingar av studenterna, vilket jag tolkar som att studenter i gemen vill lära sig, vill känna sina styrkor. Att ställa höga krav på studenter, uppskattas av studenter (givetvis med tillägget att den krävande måste ha förmåga att understödja sina krav med handledning).
Därför, de låga förväntningarna kommer av de lättjefulla, de som inte orkar, de som inte vill. Dessa skall inte ha något som helst inflytande, någonstans, ty de skapar blott en värld där folk inte beter sig som folk. Där folk inte utvecklas. Där folk känner sig kränkta över sanningen, att de är inkompetenta och lättjefulla och inte fullgör sin mänskliga plikt.
San Bernardo den
Detsamma gäller i skolan, men gentemot alla elever. Men det finns även som inslag i akademisk utbildning, varifrån jag har egen erfarenhet.
Jag blev fråntagen ansvar över en uppsatskurs, efter att jag presenterat ett program för att öka handledarnas kompetens så att de nådde upp till den kunskapsnivå som kursen begärde av studenterna. En del lärare revolterade mot mina krav på vidareutbildning och fann dem kränkande. De som revolterade var de som var i behov av vidareutbildningen. De fick stöd från institutionsledningen.
Utan de kraven på handledarna, att de i alla fall skall kunna uppnå kursens kunskapskrav, får dessa okunniga fortsätta att hindra studenter från att utvecklas på det sätt som en kompetent handledare hade gett dem möjlighet till. Låga krav, låga förväntningar, på anställda, som i sin tur ger dålig utbildning och bildning av studenterna.
Jag har också i det sammanhanget fått erfara diskussioner i lärarkollegiet att kraven på studenternas prestation på uppsatserna var för höga. De borde sänkas. På andra skolor fanns lägre krav och det gick bra för de studenterna, minsann. Återigen, lägre krav, och återigen, från de som är mindre kompetenta.
De låga förväntningarna på lärarna och därmed på studenterna, ger en behaglig utbildning, där ingen behöver anstränga sig, och där ingen lär sig. Studenterna berövas en utbildning och dess kunskap, och staten berövas pengar genom att betala lön till de okunniga.
Att ha höga förväntningar leder däremot till att studenterna lär sig mer, men även att läraren lär sig. En lärare som ställer krav, driver kunskap hos både studenten och sig själv. Läraren kan inte slå sig till ro, utan måste utvecklas, ty när som helst kan en väl driven student komma med en fråga som tangerar eller ligger utanför lärarens aktuella kunskap, vilket tvingar den professionelle läraren att hämta in kunskapen, för att kunna hjälpa studenten. Men den professionella läraren känner sig inte kränkt när dess okunskap uppdagas, utan ser istället möjligheten att förkovra sig, att själv utvecklas. Istället för lättjans behag, blir det styrka genom arbete. För bägge. Ja, man kan t o m hävda att den professionelle läraren finner en egoistisk njutning i sin okunskap, ty då har den fått tillfälle att lära sig.
Jag ställer krav på mina studenter. Men även krav på mig själv. Jag får alltid mycket höga utvärderingar av studenterna, vilket jag tolkar som att studenter i gemen vill lära sig, vill känna sina styrkor. Att ställa höga krav på studenter, uppskattas av studenter (givetvis med tillägget att den krävande måste ha förmåga att understödja sina krav med handledning).
Därför, de låga förväntningarna kommer av de lättjefulla, de som inte orkar, de som inte vill. Dessa skall inte ha något som helst inflytande, någonstans, ty de skapar blott en värld där folk inte beter sig som folk. Där folk inte utvecklas. Där folk känner sig kränkta över sanningen, att de är inkompetenta och lättjefulla och inte fullgör sin mänskliga plikt.
San Bernardo den
RSS-flöde
