I boken ’Turister i Tredje Riket’ av Julia Boyd, får man läsa om alla de som åkte till Tyskland under nazismens tid som turister. De åkte för kulturens skull, för naturens skull, för de vänliga tyskarnas skull. De blev väl behandlade, speciellt av staten, då de sågs som möjliga ambassadörer för Tyskland i sina hemländer.
Det intressanta med boken är att man får ta del av deras reaktioner kring Tyskland och det som hände där. Det är en början med aningslöshet, som allt efter att förtrycket ökar, speciellt mot judar, som övergår till förhoppning om att det inte skall bli värre, utan snart skall det vända.
Det fanns även de som aktivt vände bort blicken och de som aktivt såg vad som fanns att se, och fann det korrekt. Men överlag ges känslan genom boken att de börjar med aningslöshet, som förbytts till förhoppning, för att sedan, ungefär vid Kristallnatten, byts till insikt och därmed en känsla av vämjelse.
Jag erfar detsamma med islams intåg i Sverige. Många människor ser i islam blott en religion, likt kristendomen eller judendomen, så som den presenterar sig i Sverige. Även om man har erfarenhet av en mycket aggressiv kristendom, t ex på Irland, eller en aggressiv judendom i Israel, relaterar man till de kristna i Sverige. Och i Sverige framstår de kristna som mycket timida, lite lagom troende, besöker kyrkan lite då och då, och gör inget oväsen av sig. Men, tänker de aningslösa, som religiösa behöver de här människorna sin religion för sin frid skull. Och det är en frid man inte vill förvägra muslimerna.
Dominerande politiker, som Löfvèn och Wallström, säger med styrka att de aldrig kommer att kritisera islam och att islam har gett mänskligheten oerhört mycket och att de därför har stor respekt för islam. Som generellt uttalande är detta ju en uppenbar lögn, men från toppen vattnar man aningslösheten. Kanske för att man vänder bort blicken.
Detta är den första fasen. Den aningslösa fasen, där man inte ser, eller man aktivt undviker att se, där man vänder bort sin blick. Visst tycks somt ske, men det är endast några galningars verk. Det tillhör inte muslimerna och deras islam. Tokigheter kan ju återfinnas i det mest rationella och det mest goda.
De som varit aningslösa, speciellt de som har investeringar i sin aningslöshet, som politiker som får röster av muslimer, eller turister i Nazityskland som alltid berömt Tyskland, förstärker sin aningslöshet. Det är omöjligt att vända om. Aningslösheten, som först bara fanns där som en passiv handling, blir nu en aktiv handling. Aningslöshet blir en medveten hållning.
Det som hade kunnat förhindras genom en insiktsfull hållning, blir nu starkare under den aktiva aningslösheten. Och likt i Tyskland, blir det omöjligt att vända utvecklingen. Då inträder förhoppningen, att det inte kan bli värre, utan att det nu kommer att vända. Det är en kanske än mer förstärkande kraft av det onda, ty nu vänder man inte bort blicken, utan åser skeendet, men åser det med förhoppningar att detta är kulmen och på andra sidan väntar bättre tider.
En dansk som får 2 års inreseförbud p g a islam, flickor som blir bortgifta, delar av samhället som blir en region för sig, med egen lag och polis, skolor som finansierar terrorister och välfärdsbolag som blott är kriminellas försörjning. Detta har funnits, men aningslösheten har bortsett från det. Nu är vi i förhoppningarnas tid, där länken till religionen fortfarande inte inses.
Men islam är en våldsam religion som baseras på lydnad, absurd lydnad, som förbudet att äta fläsk. Det finns inga demokratiska element i islam. …Ja, så hade jag kunnat fortsätta, men då vi lever i förhoppningens tidevarv, leder argument och empiriska bevis inte till insikt. Den som hoppas kan inte riktigt se det som finns, då den ser bortom det som finns att se.
Förhoppningen att islam är god, så som kristendomen var fr o m slutet av 1960-talet (ja, så kort tid har kristendomen inte varit en aktiv plåga i samhället), då vi hade desarmerat den, gör människorna blinda. Ja, så blinda att den som försöker lysa upp deras mörka blindhet, får epitet som rasist och islamofob.
Sanning är smärtsam. Boken om turisterna i Nazityskland beskriver hur en del känner den oerhörda smärtan när deras förhoppningar grusas genom kriget. Men det finns fortfarande kvar de inbitna, t ex Nobelpristagaren Hamsun, som sänder sin Nobelmedalj till Goebbels, som i sin aningslöshet vägrar se vad som sker.
Sverige kommer att komma till en brytpunkt, likt Tyskland, då det är för sent att strida för demokrati, yttrande- och tankefrihet, människors lika värde, jämlikhet och internationell solidaritet. När islam lagt sin totalitära mantel över Sverige, med lagstiftning mot blasfemi, med öppen tolerans av barnäktenskap och acceptans av könsseparation. Ja, vi är ju delvis redan där.
Turisterna hade fel. Löfvèn och Wallström har fel.
Men i övergången från aningslöshet till förhoppningar, får den som uttalar den utsagan finna sig i att stigmatiseras som islamofob.
San Bernardo den 2 oktober 2020
Det intressanta med boken är att man får ta del av deras reaktioner kring Tyskland och det som hände där. Det är en början med aningslöshet, som allt efter att förtrycket ökar, speciellt mot judar, som övergår till förhoppning om att det inte skall bli värre, utan snart skall det vända.
Det fanns även de som aktivt vände bort blicken och de som aktivt såg vad som fanns att se, och fann det korrekt. Men överlag ges känslan genom boken att de börjar med aningslöshet, som förbytts till förhoppning, för att sedan, ungefär vid Kristallnatten, byts till insikt och därmed en känsla av vämjelse.
Jag erfar detsamma med islams intåg i Sverige. Många människor ser i islam blott en religion, likt kristendomen eller judendomen, så som den presenterar sig i Sverige. Även om man har erfarenhet av en mycket aggressiv kristendom, t ex på Irland, eller en aggressiv judendom i Israel, relaterar man till de kristna i Sverige. Och i Sverige framstår de kristna som mycket timida, lite lagom troende, besöker kyrkan lite då och då, och gör inget oväsen av sig. Men, tänker de aningslösa, som religiösa behöver de här människorna sin religion för sin frid skull. Och det är en frid man inte vill förvägra muslimerna.
Dominerande politiker, som Löfvèn och Wallström, säger med styrka att de aldrig kommer att kritisera islam och att islam har gett mänskligheten oerhört mycket och att de därför har stor respekt för islam. Som generellt uttalande är detta ju en uppenbar lögn, men från toppen vattnar man aningslösheten. Kanske för att man vänder bort blicken.
Detta är den första fasen. Den aningslösa fasen, där man inte ser, eller man aktivt undviker att se, där man vänder bort sin blick. Visst tycks somt ske, men det är endast några galningars verk. Det tillhör inte muslimerna och deras islam. Tokigheter kan ju återfinnas i det mest rationella och det mest goda.
De som varit aningslösa, speciellt de som har investeringar i sin aningslöshet, som politiker som får röster av muslimer, eller turister i Nazityskland som alltid berömt Tyskland, förstärker sin aningslöshet. Det är omöjligt att vända om. Aningslösheten, som först bara fanns där som en passiv handling, blir nu en aktiv handling. Aningslöshet blir en medveten hållning.
Det som hade kunnat förhindras genom en insiktsfull hållning, blir nu starkare under den aktiva aningslösheten. Och likt i Tyskland, blir det omöjligt att vända utvecklingen. Då inträder förhoppningen, att det inte kan bli värre, utan att det nu kommer att vända. Det är en kanske än mer förstärkande kraft av det onda, ty nu vänder man inte bort blicken, utan åser skeendet, men åser det med förhoppningar att detta är kulmen och på andra sidan väntar bättre tider.
En dansk som får 2 års inreseförbud p g a islam, flickor som blir bortgifta, delar av samhället som blir en region för sig, med egen lag och polis, skolor som finansierar terrorister och välfärdsbolag som blott är kriminellas försörjning. Detta har funnits, men aningslösheten har bortsett från det. Nu är vi i förhoppningarnas tid, där länken till religionen fortfarande inte inses.
Men islam är en våldsam religion som baseras på lydnad, absurd lydnad, som förbudet att äta fläsk. Det finns inga demokratiska element i islam. …Ja, så hade jag kunnat fortsätta, men då vi lever i förhoppningens tidevarv, leder argument och empiriska bevis inte till insikt. Den som hoppas kan inte riktigt se det som finns, då den ser bortom det som finns att se.
Förhoppningen att islam är god, så som kristendomen var fr o m slutet av 1960-talet (ja, så kort tid har kristendomen inte varit en aktiv plåga i samhället), då vi hade desarmerat den, gör människorna blinda. Ja, så blinda att den som försöker lysa upp deras mörka blindhet, får epitet som rasist och islamofob.
Sanning är smärtsam. Boken om turisterna i Nazityskland beskriver hur en del känner den oerhörda smärtan när deras förhoppningar grusas genom kriget. Men det finns fortfarande kvar de inbitna, t ex Nobelpristagaren Hamsun, som sänder sin Nobelmedalj till Goebbels, som i sin aningslöshet vägrar se vad som sker.
Sverige kommer att komma till en brytpunkt, likt Tyskland, då det är för sent att strida för demokrati, yttrande- och tankefrihet, människors lika värde, jämlikhet och internationell solidaritet. När islam lagt sin totalitära mantel över Sverige, med lagstiftning mot blasfemi, med öppen tolerans av barnäktenskap och acceptans av könsseparation. Ja, vi är ju delvis redan där.
Turisterna hade fel. Löfvèn och Wallström har fel.
Men i övergången från aningslöshet till förhoppningar, får den som uttalar den utsagan finna sig i att stigmatiseras som islamofob.
San Bernardo den 2 oktober 2020
RSS-flöde
