Journalisten frågar 7:e klassflickan på en skola på Östermalm, en överklassort i Sverige. ”Du tänker alltså att de som har pengar inte vill bo bredvid dem som är fattiga?” Flickan svarar: ”Jag skulle då inte vilja göra det. Alltså jag har inget emot fattiga men man vet ju att folk som bor där är, vad ska man säga. De är mer unpredictable. Alltså jag skulle då inte känna mig trygg.”
(https://www.svd.se/jag-har-inget-emot-fattiga-men-)
De fattiga är oberäkneliga. Notera att hon inte säger det som brukar tas fram, inte om fattiga, men om fattiga invandrare, att de är brottsbenägna, att många är aggressiva, det som idag kallas att ha våldskapital. Hon säger blott att de är oberäkneliga.
Att vara oberäknelig innebär att man inte kan förutsäga individens agerande. Eftersom det avser en grupp, är det inte individuella osäkerheter. Det antyder att hon ser dem som en grupp, skild från hennes själv i så stor grad att de är oberäkneliga.
Svenskar av den gamla sorten, innan mångkulturen, var tämligen förutsägbara, även om de kom från olika klasser. Man gapade inte och skrek, annat än när man blev berusad, men det gjorde alla klasser. Däremot kanske våldet var mer lättillgängligt för de undre klasserna. Men även det var förutsägbart.
Vad hon måtte avse är att de fattiga är oftast invandrare, med distinkt annan kultur, och därmed annat sätt att agera. Och inför det agerande känner hon sig otrygg.
Hennes uttalande görs i en homogen situation, bland hennes andra klasskompisar från samma område. Det finns andra grupperingar, som inte skrämmer henne. Sedan finns det de fattiga, som hon inte vill omge sig med.
Så är den svenska mångkulturen, det är ett tydligt klassamhälle.
Det börjar dyka upp inlägg om att människor funderar om de ens skall bo i Sverige, speciellt de som har barn. Det kallas att otryggheten sprider sig. Men det är sannolikt en speciell grupp som kan överväga att lämna landet p g a otrygghet. Läkaren, dataprogrammeraren kan vara mer flyttvillig, än snickaren.
Otryggheten kanske inte har en klassbakgrund, dvs att många kan känna en ökad otrygghet genom förekomsten av människor vars agerande inte går att förutsäga. Men agerandet på otryggheten skiljer sig åt. De resursstarka kan lämna landet, eller förskansa sig i garanterat kulturhomogena enklaver, där Staffanstorps gathered community är den extrema varianten.
Tillsammans med det fria skolvalet och privata sjukförsäkringar, blir Sverige ett uppdelat land, långt från det klasslösa samhället som det forna socialdemokratiska partiet hade som vision.
Pengar och möjligheten att utnyttja valfriheten gör det möjligt att avgränsa sig från samhället, att undkomma oförutsägbarheten. De som inte kan göra det, hittar andra lösningar, där en röst på Sverigedemokraterna är den mest fredliga.
San Bernardo den 6 oktober 2020
(https://www.svd.se/jag-har-inget-emot-fattiga-men-)
De fattiga är oberäkneliga. Notera att hon inte säger det som brukar tas fram, inte om fattiga, men om fattiga invandrare, att de är brottsbenägna, att många är aggressiva, det som idag kallas att ha våldskapital. Hon säger blott att de är oberäkneliga.
Att vara oberäknelig innebär att man inte kan förutsäga individens agerande. Eftersom det avser en grupp, är det inte individuella osäkerheter. Det antyder att hon ser dem som en grupp, skild från hennes själv i så stor grad att de är oberäkneliga.
Svenskar av den gamla sorten, innan mångkulturen, var tämligen förutsägbara, även om de kom från olika klasser. Man gapade inte och skrek, annat än när man blev berusad, men det gjorde alla klasser. Däremot kanske våldet var mer lättillgängligt för de undre klasserna. Men även det var förutsägbart.
Vad hon måtte avse är att de fattiga är oftast invandrare, med distinkt annan kultur, och därmed annat sätt att agera. Och inför det agerande känner hon sig otrygg.
Hennes uttalande görs i en homogen situation, bland hennes andra klasskompisar från samma område. Det finns andra grupperingar, som inte skrämmer henne. Sedan finns det de fattiga, som hon inte vill omge sig med.
Så är den svenska mångkulturen, det är ett tydligt klassamhälle.
Det börjar dyka upp inlägg om att människor funderar om de ens skall bo i Sverige, speciellt de som har barn. Det kallas att otryggheten sprider sig. Men det är sannolikt en speciell grupp som kan överväga att lämna landet p g a otrygghet. Läkaren, dataprogrammeraren kan vara mer flyttvillig, än snickaren.
Otryggheten kanske inte har en klassbakgrund, dvs att många kan känna en ökad otrygghet genom förekomsten av människor vars agerande inte går att förutsäga. Men agerandet på otryggheten skiljer sig åt. De resursstarka kan lämna landet, eller förskansa sig i garanterat kulturhomogena enklaver, där Staffanstorps gathered community är den extrema varianten.
Tillsammans med det fria skolvalet och privata sjukförsäkringar, blir Sverige ett uppdelat land, långt från det klasslösa samhället som det forna socialdemokratiska partiet hade som vision.
Pengar och möjligheten att utnyttja valfriheten gör det möjligt att avgränsa sig från samhället, att undkomma oförutsägbarheten. De som inte kan göra det, hittar andra lösningar, där en röst på Sverigedemokraterna är den mest fredliga.
San Bernardo den 6 oktober 2020
RSS-flöde
