​Det fruktansvärda kriget i Gaza, som utlöstes av muslimska terroristers angrepp på israeler den 7 oktober 2023, har medfört många dödsfall. Hur många är okänt eftersom antal dödsfall, och då speciellt, antal barn som dör, är ett instrument i propagandakriget inom kriget.

Medan muslimerna dödade, enligt Israelerna, bortåt 1 400 personer, har Israelerna, enligt muslimerna, dödat, 10 000 människor, uppgivet av SvT den 231106.

I alla moderna krig mördas civila. Internationella konventioner är gjorda för att minimera civilas död. I krig är militärer legitima mål, medan civila inte är legitima mål.

Siffror på fördelningen av de döda på civila och militära har jag inte. Det är inte heller så lätt att urskilja vem som är civil och vem som är militär. En palestinsk man, som roffar åt sig en kalasjnikov från en fallen Hamaskrigare och med den rusar mot de israeliska trupperna, och därvid blir dödad, agerade som militär, men var civil.

Däremot är det lättare att skilja barn från vuxna, även om åldersgränsen för barn kan variera.

Hamasregeringen i Gaza har gett ut siffror på antal döda, och bland den, antal barn. Dessa siffror har sedan återgetts i massmedia. Jag har letat efter siffror under olika dagar, och till dags dato har jag 8 datapunkter där antal dödade totalt och antal barn redovisats.

I diagrammet finns datum för redovisningen angiven på x-axeln, och andelen barn som dödats på y-axeln.     
 
Som framstår av diagrammet minskar slagen på kurvan och tycks stabilisera sig kring 40% dödade barn.

40% är förvisso en oerhörd siffra. Den kräver en förklaring. Jag har sett uppgifter på att Gazabefolkningens sammansättning är ungefär 40% är barn. Det innebär att försvaret av Gaza misslyckas att speciellt skydda barn. De tycks vara lika utsatta som de vuxna, vari ingår de stridande männen, som ju rimligen borde ha en högre dödlighet då det är de som aktivt deltar i striderna.   

Men en annan sak som är underlig är kurvans minskade slag. Den 16:e oktober rapporteras att 2700 Gazamänniskor har dödats, varav 724 barn, dvs 27% barn. Yle i Finland rapporterar en dags dödande den 22 oktober, där 266 dödades, varav 117 barn, dvs 44% barn. Efter de stora variationerna har andelen dödade barn stabiliserats på ca 40%.

Att räkna antalet dödade kräver en effektiv stat, som har goda informationskanaler varifrån de får dödssiffror. Att fastställa de dödas ålder och därmed avgöra vilka som är barn och vilka som är vuxna, kräver en god befolkningskontroll, där varje individ är noterad, blir identifierad och förd till kolumnen dödad vuxen eller dödat barn. Har vi anledning tro att Hamas, som utgör staten på Gaza, är en så effektiv stat?

Israel hävdar att Hamas’ militär använder de civila som sköldar. Siffran 40% dödade barn antyder att de har rätt, eftersom barn mördas proportionerligt relativt sin förekomst i befolkningen.

Det kan vara så att Hamas inte är den effektiva staten, dvs de vet inte hur många som dödas och definitivt inte hur många som är barn, men att de redovisar hög barnadödlighet, som är direkt proportionell till barns andel i befolkningen, för att vinna opinionens hjärtan. Inslag i media, där människor uttrycker sin avsky med hänvisning till antal dödade barn, pro-palestinska demonstrationer och utfall på sociala media antyder att deras taktik har lyckats.

Men alla dessa negativa reaktioner, som är rimliga om siffrorna är korrekta, borde inte de riktas mot Hamas? Hamas lyckas uppenbarligen inte, som den stat som skall skydda sin befolkning, att fullgöra sitt försvarsarbete. Den höga andelen barn visar på att Hamas inte har skydd för barnen.

Mot den anklagelsen kan invändas att Israel är en så oerhört mycket effektivare krigsmakt, att den lyckas ta sig igenom Hamas befolkningsskydd. Den invändningen hävdar således att Israel attackerar de skydd som Hamas har för sin befolkning, dvs att Israel medvetet och avsiktligt angriper, inte militären, vilket konventionellt är legitimt, utan attackerar civilbefolkningen.

Vill man vara sant diplomatisk och kunskapskritisk, får man nöja sig med påståendet att vi inte vet, men att vi inser att vi intet vet. Vad vi verkligen vet är att antal dödade och andel dödade barn är medel i propaganda för endera parten. Dödssiffrorna kan inte användas för att fördöma, blott för att inse att det är krig, och att i kriget är sanningen det första dödsoffret.

​Den 14 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Staten skall inte via propaganda upplysa folk om att de skall äta ett visst antal brödskivor per dag. Staten skall vara en möjlighet, t ex sjukvård, men absolut inget tvång eller styrande över människor. Bäst är att staten blott omfördelar resurser och låter envar fritt välja, t ex vilken skola dess barn skall gå i, om den skall uppsöka sjukvården etc.

Detta kan låta som ett samhälle för fria människor. Men det är också ett samhälle för resursstarka människor. De som kan göra de val som krävs för att få ett gott liv. Det har dock visat sig att t ex det fria skolvalet, som skulle stänga de dåliga skolorna eftersom varje tänkande förälder väljer en bra skola för sitt barn, har medfört en ojämlikhet i studieresultat.

I en studie rapporteras nu att personer som hade starkast kognitiv förmåga var vaccinerade till 80% efter 50 dagar. För de med lägst kognitiv förmåga tog det 180 dagar innan 80% av dem var vaccinerade.
( https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0167629623000796 )

Kognitiv förmåga är förmåga att tänka, förstå, reflektera, tolka omgivningen, och förmåga till inlärning och minne. Även om det inte motsvarar intelligens, skulle det folkliga, icke PK-ordet för de med svag kognitiv förmåga vara ordet dum.

Studien visar således att de kognitivt svagare får, p g a sin nedsättning, sämre hälsovård.

Denna studie fann dock ett undantag, de som tillhörde Region Uppsala. Där reducerades denna skillnad dramatiskt. Vad som fanns i Uppsala var att alla kallades till vaccinering genom en förbokad tid. Som om de kognitivt svagare satt på soffan och dröjde sig kvar, men om de blev kallade, fick de en tydlig signal vad de skulle göra. Och då gjorde de det.

Alla har rätt till vaccinering, men individers förmåga att utnyttja sina rättigheter varierar, t ex beroende på kognitiv förmåga. Genom att staten styr individen, inte genom tvångsmedel, utan genom knuffningsmedel, som en förbokad tid, förmås fler individer att utnyttja den rätt de har.

Knuffningsmedel är instrument som används för att stimulera en person till en viss handling. Det ligger mellan det absolut fria valet och tvånget.

Man påminns om studier som tycks visa att barn och ungdomar, speciellt från studieovana hem, förlorar kunskapsmässigt på den skolform där eleverna själva skall söka information och genom egen aktivitet få kunskap. Där sägs att en tydlig struktur, med tydligt lärarledda lektioner, befrämja de svagare elevernas inlärning. Kanske strukturen verkar likt knuffningsmedlet, att puffa individen till inlärning? Andra studier visar att elever från studiesvaga hem vinner på längre terminer, speciellt i början av studietiden. Även här kan det vara en effekt av en knuffande struktur som reducerar ojämlikheten.

Struktur ligger närmare tvångsmedel då en elev inte kan t ex välja att delta på en lärarledd lektion eller sitta för sig själv och söka kunskapen. 

Knuffningsmedel och struktur kan verka irriterande för de starka, som känner att staten står över deras axel och säger vad som skall göras. Men så länge knuffningsmedlen blott knuffar och inte tvingar, borde man, i jämlikhetens namn, stå ut med det. Den hårdare och knuffande strukturen kan vara de kognitivt svagares medel till ett värdigt och gott liv. För de resursstarka borde det vara ett litet pris att betala för jämlikhet i utfall.

​Den 13 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Göran Rosenberg, debattör i Expressen, skriver den 11 november en reflektion kring Palestinafrågan, där han bl a skriver: ”I historiens ljus har hård makt inte varit Israels bästa vapen.” Han referera ledigt till Jesaja, och bl a återger, från Jesaja 1:27: ”Genom rätt skall Sion räddas, genom rättfärdighet de som bor där.” Han menar att det är den mjuka makten, inte stridsvagnarnas hårda makt, som kan ge fred och försoning till de som bor på den där lilla landremsan.
https://www.expressen.se/kultur/goran-rosenberg/israels-overmod-ar-en-atervandsgrand/

Han avslutar med, vad han kallar en utopisk och vacker profetia från Jesaja: ”Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.”

Så skriver en företrädare för en totalitär lära. En företrädare som, likt alla totalitära, vare sig de är judar, kristna, muslimer, nazister eller kommunister, behandlar sanning som ett simpelt instrument för saken, inte för sanningens skull. Plockar lite här, förvanskar lite där, helt obekymrat om sanningen, ty saken är överordnad sanningen.

Läs sista citatet igen, ”Ty från Sion…”. Det är inte en gemensam fred som där utlyses, utan en fred under Sion, dvs underkastad judarnas gud, deras lag. Här söks inget samförstånd, ingen gemenskap, ingen fred med Oden och Allah. Så här simpelt och uppenbart uttrycks judendomens totalitära imperialism.

Vad Rosenberg inte gör, är att klargöra att hans inledande citat kan ha en annan översättning och att det följer en text efter citatet, vers 28. Då blir det så här:” Genom rätt ska Sion räddas, genom rättfärdighet de som vänder åter. Men överträdarna och syndarna ska gå under, de som överger Herren ska förgås.” Här talas inte om folket som bor där, utan om återvändarna. Texten, i denna översättning, tycks inte handla om folken, utan om folket.

Rosenberg tycks anse att det är den mjuka makten som har framtiden för sig och att judarna aldrig varit framgångsrika med den hårda makten. Men, för den som läst sina moseböcker och Josua, är det verkligen så att han är okunnig? Nej, han är inte okunnig. Han blott gör som de totalitära, aktivt sållar för att befrämja saken.

Se vad sista Moseboken och boken därefter har att säga, det som Rosenberg aktivt förtiger.

Enligt judarnas bok, det som vi kallar Gamla Testamentet, ledde Moses Israels folk till Kanaans land, medan det blev Josua som fick leda folket över Jordan och in i landet. Här erövrar Moses folk Kanaans land. Var det med hjälp av mjuk makt eller hård makt?

Läs och begrunda likheterna med dagens Hamas, och, för den delen, Israels agerande idag.

I 5:e Moseboken, 31:3 står: ”Men Herren din Gud går själv framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska driva bort dem.” Förgöra folk är folkmord och driva bort är folkfördrivelse. Det är knappast mjuk makt. Det är den vidrigaste hårda makten.

I nästa bok, Josua, står i 3:10 att gud talar till Josua, när han skall gå över floden Jordan:”…av detta ska ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han ska driva undan kananeerna, hetiterna, hiveerna, perisseerna, girgasheerna, amoreerna och jebusiterna för er:” Folkfördrivelse. Det som palestinierna på Västbanken erfar varje dag. Hård makt.

I Joshua 6:17 står om Jerikos fall: ”Staden och allt som är i den ska vigas åt förintelse, det tillhör Herren.” Och i vers 21 står:”Med svärd vigde de allt som fanns i staden åt förintelse, män och kvinnor, unga och gamla, oxar, får och åsnor.” Detta framstår onekligen som en beskrivelse av Hamas attack på kibbutzen Kfar Azza den 7 oktober 2023. Medan Israels armé idag tycks göra sitt yttersta för att förmå folk och åsnor att lämna platser där Hamas har militära installationer.

Erövringen fortsätter. Nästa stad på tur, Ai, där samma Förintelse skedde. Om det läser vi i Josua 8:24: ”När Israel hade dödat Ais alla invånare ute på fältet och i öknen dit de förföljt dem, och alla hade fallit för svärd och blivit nergjorda, vände alla israeliterna tillbaka till Ai och slog det med svärd.” Förintelse. Folkmord.

Och så här fortsätter det. T ex förintelsen av staden Mackeda (Joshua 10:28):”Den dagen intog Josua Mackeda och slog dess invånare och kung med svärd. Han vigde dem åt förintelse, alla som var därinne, och lät ingen komma undan.”

Som summering skrivs i Josua 10:40: ”Han vigde allt som andades åt förintelse, så som Herren, Israels Gud, hade befallt.”

Moses folk förintade och fördrev när de etablerade sig i Kanaans land. Det var en mycket framgångsrik hård makt. för att skapa Lebensraum. Att Rosenberg inte beaktar, ja, inte ens nämner denna fruktansvärda Förintelse av andra folk, genomfört av Moses folk, är inte okunnighet. Han vet om detta. Han tiger om det. Ty bland de totalitära är sanningen utan betydelse.

All heder dock åt Expressen som är så modiga att de publicerar en så kraftigt, propagandistiskt vinklad partsinlaga i ett ämne som egentligen kräver förnuft, vett, etikett och försök till samförstånd, baserat på kunskap och inte totalitär propaganda som aktivt bortser från sanningar. Yttrandefrihet är ju att även det mest vidriga skall publiceras. Att höra det totalitäras röst, på det att vi kan inse att de finns. 

Den 12 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I boken Mefisto, av Klaus Mann, håller en professor ett tal i Berlin kring 1930 med titeln ’Det hotande barbariet’. Han får applåder och buarop. De flesta anser dock att han överdriver. Man menar att det där med judehatet kommer att gå bort. De kritiserar professorn och säger:” Vart har er tolerans mot oliktänkande tagit vägen? …Vi måste alla göra vårt yttersta för att med demokratins hjälp tämja de där människorna, måste vinna dem över till vår sida istället för att bekämpa dem till varje pris. … Och för övrigt…är det ju ändå dock så att den verklige fienden finns på vänsterkanten’ (s. 208). Professorn i boken lämnade Berlin för att aldrig mer återkomma. Det sista av Weimarrepublikens demokrati försvann efter Riksdagshusets brand den 27 februari 1933.

I boken ’Intill slutet vill jag vittna’, av Victor Klemperer, beskriver han sin vardagliga tillvaro, med början vid Hitlers maktövertagande 1933, till Hitlers självmord 1945. Han är en priviligierad jude, om du ursäktar ordet priviligierad i sammanhanget, men med det avser jag att han behandlades bättre p g a att han var gift med en ’judehora’, dvs hans fru klassificerades som arier. I boken får man ta del av hur han om och om igen tänker ’nu kan det inte bli värre’, och att alla begränsningar som påförs honom p g a att han är jude, som ter sig helt absurda för mig som läsare idag, som att judar inte får gå på vissa gator, blir accepterade och en del i hans naturliga vardag. Vi som vet hur det slutade läser alla dessa smygande repressiva åtgärder med smärta och ropar vid varje läst sida: ’Se vad det är, anpassa dig inte, stick, lämna!’

Idag.

Idag krävs stora polisuppbåd om man önskar demonstrera mot islam genom att bränna koranen. Men så är det blott en dansk och en invandrad irakier som gör det.

Idag visar man Lars Vilks produktion på en utställning i Höganäs, men utan det konstverk som blev hans mest berömda, Mohammed som rondellhud. Det verk som gjorde honom förföljd, med sträng polisövervakning 24 timmar per dygn. Och som indirekt tog hans liv.

Idag publiceras inte de berömda danska Mohammedkarikatyrerna. Inte ens när man skriver om dem.

Idag krävs speciella säkerhetshänsyn för att en iransk konstnär skall kunna ställa ut sitt konstverk som uttrycker klädselpåbudet för kvinnor i Iran.

Idag gäller principen att det är väskförbud för större tillställningar. Det motiverats med ökningen av terrorhot från en 3:a till en 4:a, vilket kommer efter att hotbilden från muslimskt håll ökat dramatiskt.

Idag åker inte svenska ishockeylandslaget i landslagsklädsel, vilket är en konsekvens av att två svenskar, som bar den gula landslagströjan, mördades av en muslim i Bryssel p g a att de bar den svenska landslagströjan och därför kunde antas vara svenskar.

Idag blev en del demonstrationer som uppmärksammar Kristallnatten inställda. Säkerhetshot säger vissa tidigare arrangörer. Andra säger att det är fel tid. Dock ägde demonstrationer rum på några platser, t ex Göteborg.   

Idag döper IKEA sin juldryck, det som vanligen kallas julmust, för Vintersaga. Det kan vara en tillfällighet, men jag hör ekot av imamer som förkunnar att det är haram, dvs förbjudet för en god muslim, att önska en icke-muslim god jul.

Idag accepteras att muslimska kvinnor demonstrerar sin livsåskådning genom hijaben på sjukhus och apotek, ja, t o m när de bär polisuniform, tvärtemot tidigare svensk tradition att inte demonstrera sin livsåskådning på arbetet. En tradition som fortfarande gäller de flesta, förutom muslimska kvinnor.

Jag har gjort en egen demonstrationsnål, där symbolen för allah är överstruken med ett streck, och där jag imiterat kärnkraftsmotståndets slogan genom att ha texten ”Islam? No thanks”. Jag bär inte nålen naturligt, som en självklarhet, hur som helst. För varje gång värderar jag situationen. Som exempel bar jag den inte när jag nyligen bilade genom Europa. Den faktiska rätten att uttrycka sig ankommer vissa, de med våldskapital, de med en fascism i ryggen, men inte de som blott är fredliga antitotalitära socialister.

När jag är i Italien använder jag en svensk landslagströja när jag cyklar. Inte blott för att skryta över min svenskhet, utan mer p g a att den är gul och därför syns lång väg på vägarna. Idag tar jag inte på mig den med en självklarhet, utan tänker över var jag kommer att cykla. Jag skulle inte cykla in i den stora staden Savona med den. Men mestadels cyklar jag ute på landsvägen, genom små byar, varför jag väljer att använda den vid de tillfällena. 

Hur långt har vi kommit i vår anpassning till islam och dess ständigt närvarande hot om våld? Det är omöjligt att svara på den frågan eftersom, likt Klemperer, det är smygandet och naturliggörandet, själva anpassningen som är själva naturen i fenomenet och som gör det hart när osynligt. Det smyger sig på. Det som var helt orimligt tidigare, framstår inte som rimligt, utan som så naturligt att man inte ens reflekterar över rimligheten i det.

När dörrarna till Auschwitz slogs upp för första gången, då var allt för sent.

Det är svårt att tänka sig något motsvarande Auschwitz i Sverige. Men blotta begränsandet, hänsynen, anpassningen, tystnaden, är skrämmande.

Den hängde vänjer sig vid snaran.

Den 11 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin   

​Den 24:e februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina. Då blev det definitivt klart att Ryssland inte avsåg att integreras med Europa och bli en fredlig nation. Då blev det klart att Ryssland fortfarande bar på sina imperiedrömmar, trots att Sovjetunionen gick under av sin egen tyngd 1991. Många, många i väst hade drömmar om ett Ryssland som slutligen inlemmade sig i Europa och blev en fredlig stat som man kunde göra affärer med och där vi alla skulle kunna njuta rysk kultur.

Den drömmen gick i krass, brutalt och hårt, den 24 februari 2022. Ett datum som kanske kommer att bli lika ihågkommit som 1 september 1939. Även om vi i detta sammanhang också borde minnas 17 september, eftersom det var då Sovjets imperialistiska ambitioner uppenbarades genom att Röda Armen invaderade Polen.

Det var en dröm som genom kriget blev en mardröm, som riskerar att slå över i en oerhörd mardröm om Ukraina förlorar kriget.

Den 7:e oktober 2023 invaderade muslimska Hamas den judiska staten Israel och mördade bortåt 1400 män, kvinnor och barn, de flesta civila, många boende på fredliga kibbutzer. De trycktes tillbaka och Israel invaderade och förde krig på Hamas territorium, Gaza, där många, okänt hur många, civila mördades. Där och då försvann definitivt drömmen om en fredlig samexistens mellan palestinier och israeler. Förvisso hade den drömmen naggats rejält i kanten av Israels aggressiva bosättarpolitik och Hamas aggressiva beskjutning av civila mål i Israel. Men samtidigt hade drömmen närts av närmanden som skett mellan Israel och en del muslimska länder, vilket gav hopp.  

När de muslimska krigarna kallblodigt avrättade socialisterna på kibbutzerna, gick drömmen i krass. Därefter började palestinier att demonstrera i olika länder, med antisemitiska slagord. Den 29 oktober stormade muslimer en flygplats i Ryssland, blott för att ett flygplan från Tel Aviv skulle landa. De var sannolikt ute efter eventuella judar på planet, att massakrera och mörda. En pogrom i Ryssland. Idag, den 29 oktober 2023! På väg till en upprepning av de ryska pogromerna 1880-1884, 1903-06, och efter revolutionen 1917.

Drömmen om samexistens blev en mardröm under Gazakriget, och riskerar att bli en fruktansvärd mardröm då kriget lockar fram muslimers antisemitism och kan därmed skapa pogromer.

Dagarna 24 februari och 7 oktober kommer att stå som de dagar då drömmar krossades och mardrömmarna tog vid.

​Den 10 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Auktoritär och auktoritet är ord som framstår som ytterst nära varandra. Men inget kan vara mera fel. Speciellt när det gäller högskolor och universitet.

Nationalencyklopedin ger följande beskrivning av ordens betydelse:
Auktoritär: ”autoritär (franska autoritaire ’myndig’, ’befallande’), innebärande eller grundad på envåldsmakt, diktatorisk.”
Auktoritet: ” social relation där en person (grupp, institution) har inflytande över en annan person (grupp, institution) och där inflytandet uppfattas som rättmätigt eller legitimt av den senare.”

Speciellt bör man uppmärksamma den stora skillnaden i att den auktoritäre har något, den har envåldsmakt, medan auktoriteten får något, legitimitet. Den auktoritäre är en sk chef som kan skapa koordination och agerande hos andra p g a att den har makt genom att kontrollera incitament och sanktioner. Auktoriteten är en ledare som kan skapa koordination och agerande hos andra genom andras övertygelse. Den auktoritäres makt ligger hos den själv gentemot andra, medan auktoritetens makt ligger hos de andra.    

I akademin finns ingen plats för den auktoritäre. Där baseras inflytande på legitimitet som fås genom kunskap och förmåga. Där finns ingen plats för makt som utövas genom den auktoritäres kommando. En ledare utmärks bl a av att den kan säga: ”I denna analys bör vi nog överväga att använda teori A eftersom X och Y”, där X och Y är rationella argument relaterade till analysens behov och teorins förmåga. Ledarens kunskap yttrar sig genom att den har både förmågan att föreslå teorin A, och att den rationellt kan argumentera för användandet genom argumenten X och Y. Notera att ledaren bjuder in till rationell diskussion, till ett ifrågasättande, genom att säga ’…bör vi nog överväga…’, dvs förslaget är inte givet, det är inte hugget i sten, utan inte bara kan, utan bör diskuteras. Akademins livsluft är ifrågasättandet och kritiken som utförs genom debatten och diskussionen.

En del nära kollegor, ja, egentligen vänner, har kritiserat mig i min professionsutövning för att min inbjudan till en rationell diskussion, dvs mitt ’…bör vi nog överväga…’, tenderar att medföra en oändlig diskussion där de andra till slut ger med sig och accepterar förslaget, men inte nödvändigtvis p g a att de finner svagheten i sina egna argument och styrkan i mina, utan p g a mitt ihållande argumenterande för mitt förslag. De kan då, ofta med skratt, hävda att jag är auktoritär eftersom jag aldrig ger med mig. Mitt försvar kan då bli det ynkliga, att jag i alla fall bjöd in till diskussion.

Den auktoritäre bjuder överhuvudtaget inte in till diskussion, ’…bör vi nog överväga…’, utan slår fast att ’Så här gör vi!’ där de andra låter det ske, med insikt att den auktoritäre kontrollerar incitament och sanktioner.

Den auktoritäre finns beklagligtvis numer på högskolan och universitetet i organisationen som sk chef. Den kan t ex besluta, dvs ’Så här gör vi!’, att skolans ekonomiprogram SKALL anslutas till FN:s agenda 30, dvs att hållbarhet enligt FN SKALL integreras i utbildningen. Här bjuds inte in till diskussion genom ’…bör vi nog överväga…’. Här finns inget ’bör’ och inget ’överväga’ Här finns blott SKALL:ets lydnad och underkastelse.

Akademin, med sina auktoriteter, är därför en antites till högskolans organisation med sina auktoritära sk chefer, trots att akademi har att leva med och i högskolans organisation. Den som är inspirerad av Hegels dialektik letar därmed efter Aufhebung, dvs där motsatsernas spel, auktoritet och auktoritär, leder till en dynamisk utveckling som innesluter bägge delar, där motsatserna finner ro på en högre nivå. Men hur jag än letar och anstränger mig, kan jag inte finna den positiva dialektiska utvecklingen, utan blott en ensidig kamp mellan motsatserna.

Det enda jag funnit i denna motsatsernas spel är att akademin använder strategin av inkapsling, där akademin skyddar sig genom att gömma sig för högskolans organisation genom att bygga potemkinkulisser som gentemot organisationen visar lydnad, medan den bakom kulisserna ägnar sig åt akademi. I min rådbok (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ) har jag beskrivit det som strategin att bygga sig en bubbla (s. 113ff).

Jag önskar så innerligt att jag har fel. Vad jag önskar att det finns en positiv och utvecklande dialektik, som förmår att skapa en dynamisk utveckling i en organisation som rymmer de auktoritära och auktoriteterna. Om du nått hit i läsningen, bevisa att jag har fel. Visa att det finns en positiv dialektik!

​Den 9 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Det finns en etablerad norm inom det som slarvigt kallas vänstern i Sverige. Man skall vara solidarisk med palestinier, detta förtryckta, förskjutna folk, varav de flesta är på flykt. Man skall begära eldupphör på Gaza. Man skall ta avstånd från Israels brutala krig och mördande. En passant kan man, för att hålla ryggen fri, lägga till att man tar avstånd från allt mördande av civila. Ansluter man inte till denna norm, är man hjärtlös, extremhöger och ställer sig bakom den aggressiva staten Israel.

Det är ett hart när ryggradsmässigt agerande, vilket betecknar dominerande normer som man följer utan större tanke, eller p g a de sociala sanktioner som inträder om man bryter normen.

Normen blir än mer starkare och tydligare när de som högljutt bryter mot den, är högerfolk och fanatiska Israelvänner. Deras existens, deras normbrytande, blir en bekräftelse på det riktiga i normen.

Denna norm, och denna polarisering, där motsatserna förstärker polariseringen, innebär att en del frågor och synpunkter har svårt att formuleras och att ta sig upp till ytan för att där få en seriös behandling.

Kan man få ställa några normbrytande frågor? Och därmed riskera sociala sanktioner, varav den värsta är att bli kallad högerman.

Hur vet vi hur många civila som dödas i Gaza? Siffrorna kommer från Hamas, en av de krigförande parterna, med intresse, bisarrt nog, att redovisa höga siffror, speciellt avseende barn, eftersom ett dött barn går hårdare in i människors hjärtan. Men siffrorna ifrågasätts knappast, ty normen förblindar.

Om siffrorna är rätt, att numer kanske 8000 människor dött bland palestinierna på Gaza, då borde man fråga, varför dör det så många? Varför sitter inte befolkningen, speciellt barnen, nere i starka underjordiska skyddsrum, så som de gör i Israel? Varför skyddar inte Hamas den befolkning de som styrande på Gaza har att skydda? Det tycks som om de styrande i Israel värnar mer om sin befolkning än Hamas i Gaza.

Det är känt att det finns ett omfattande tunnelsystem under Gazas jord. Om det varit möjligt att gräva dessa, vad har hindrat att man grävt underjordiska skyddsrum? Det verkar ju som om tunnlarna, som främst är för Hamas krigare, har fått helt uteslutande prioritering, medan skyddsrum för befolkningen inte ens fått låg prioritet, utan helt enkelt, ingen prioritet.

Befolkningen på Gaza kan inte fly över till Egypten, där stridigheter inte pågår. Jordaniens kung har varit tydlig att varken Jordanien eller Egypten skall ta emot flyktingar. Palestinierna skall vara inlåsta på Gaza för att hålla uppe konflikten och för att de, genom sina höga dödstal, skall skapa opinion för palestinierna och opinion mot Israel. Men är det verkligen möjligt för ett angränsande land att säga att de inte tar emot flyktingar från krig? Innebär inte FN:s flyktingkonvention att palestinierna på Gaza är legitima flyktingar eller i alla fall, skyddsbehövande?

Palestinier är araber, varför man kunde förvänta sig att de arabiska länderna kände en moralisk skyldighet, oaktat internationella konventioner, att ta hand om sina arabiska kamrater. Många av palestinierna är muslimer, varför man kunde förvänta sig en muslimsk solidaritet som innebar att muslimska länder tog emot palestinierna, och att muslimska hjälporganisationer var helt dominerande som hjälporganisationer i Gaza. Varför ser vi inte denna solidaritet flöda?

Israel har förklarat krig, inte mot palestinier och inte mot Gaza som sådant, utan mot Hamas, efter att den gruppen våldtagit och mördat civila människor i Israel den 7:e oktober. Om befolkningen i Gaza vänder sig mot Hamas och kastar deras medlemmar ut i havet eller fångar in dem och överlämnar dem till Israel, blir det fred i Gaza. Varför gör inte befolkningen det?

Och sedan en fråga, som är ruggig, som jag hörde en debattör ta fram. De allierade bombade Tyskland sönder och samman, med oerhört lidande under bombningar. Det gjordes för att fördriva, för att döda Hitler, hans anhang och nazismen. Om man vänder sig mot bombningarna i Gaza, då borde man i konsekvensens namn kritisera de allierades blodbad på oskyldiga tyskar under Andra Världskriget.

Oaktat vilken ställning man tar, för palestinierna, för Israel, eller mot allt, måste dessa frågor vara legitima att söka svar på.

Den 8 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I det pågående Palestinakriget har närmare 10.000 människor dödats. Hur många som dödats som stridande och som civila vet jag inte. Det sägs att bortåt 40%, dvs 4.000 är barn.

Samtidigt pågår ett krig på andra sidan av arabiska halvön, i Jemen. Sedan kriget bröt ut 2015 uppges 150.000 ha dött i samband med kriget och bortåt 200.000 som effekt av kriget, genom svält och sjukdomar. Hur många barn som dött kan jag inte ange då den enda siffran jag hittat, 11.000, är osannolikt låg, speciellt om man relaterar till Palestinakonflikten, och speciellt om man relaterar till det uppgivna antal barn som lider av undernäring, 2,2 miljoner.

Om man jämför dessa krig med varandra, framstår Jemenkriget som minst lika blodigt och sannolikt minst lika drabbande gentemot barn som Palestinakriget.

Men lika i blod innebär inte lika i engagemang. Jag har inte sett en lista från 300 svenska kändisar som kräver Jemenkrigets avslut. Jag har inte sett enorma demonstrationer som kräver Jemenkrigets slut. Jag har inte hört om krav på Konstfacks ledning att ta avstånd från krigandet i Jemen. Jag ser inte massmedia och sociala media fyllas över bräden med kritik av Saudiarabien och Iran och med hårda krav på vapenvila, fred och rättegångar om brott mot folkrätten. Jag hör inte FN:s menlösa administratörer om och om igen tugga om eldupphör. Men allt detta, som jag inte kan notera avseende Jemenkriget, syns med all tydlighet när det gäller Palestinakriget.

Det förefaller som om Palestinakriget är så oerhört mycket mer engagerande än Jemenkriget. Och jag frågar mig: Varför?

Jag föreslår här några hypoteser.

Hypotes 1. Blod och lidande ger engagemang. Man skulle kunna tro att engagemang tilltar med ett krigs blodighet. Så tycks inte vara fallet när man ser på skillnader i engagemang avseende Jemenkriget och Palestinakriget. Som jag noterade ovan, engagemanget är mycket tydligt inte relaterat till blodighet. Det mänskliga lidandet är därför inte en grundorsak till engagemanget. ’Människors lika värde’ är inte en värdering som omfattas av dagens engagemang. Jemens barn är värda mindre engagemang, om än något som helst engagemang, relativt engagemang för palestiniernas och israelerna barn. Det är onekligen en hård och obehaglig slutsats, men förefaller vara korrekt. Engagemanget drivs inte av mänsklig omsorg och mänsklig solidaritet. Mänsklig lidande vägs olika.

Hypotes 2. Avstånd i världsåskådning och etnicitet driver krig. Man skulle kunna tro att ju närmre människor är ideologiskt (världsåskådning) och ju närmre de är etniskt, ju mindre benägna är människor att använda våld för att lösa konflikter. Men det förefaller nästan vara tvärtom. Jemenkriget utförs av muslimer, där kriget framstår som ett proxykrig mellan Iran, som är ett islamitiskt, shiadominerat land, och Saudiarabien, som är ett islamitiskt sunnidominerat land. Palestinakriget sker mellan Hamas, som genom stöd av Iran kan antas stå för islamitiskt shia, medan Israel är en judisk stat. Att man, som i Jemens fall, delar samma religion i grunden, islam, dvs har litet avstånd i världsåskådning, är således inte fredsgivande, utan kan tvärtom vara krigsdrivande. Att man, som i Palestinakrigets fall, har samma urfader som grund för sina religioner, Abraham, är inte heller det fredsbevarande. Således är avstånd i världsåskådning inte krigsdrivande. Snarare verkar det som att litet avstånd kan vara drivande, eftersom det lilla avståndet förstoras för att motiveras åtskillnad. Angående etnicitet tillhör deltagarna i bägge krigen samma ursprungliga befolkningsgrupp, semiter. Detta gemensamma ursprung är således inte heller fredsbevarande. Muslimer kan ju t o m odla den något motsägelsefulla antisemitismen, som egentligen inte betyder antisemitism, eftersom de själva är semiter, utan blott judehat. Summerar vi detta verkar det onekligen som att familjen är värst.

Hypotes 3. De låga förväntningarnas rasism. När muslimer slåss sinsemellan beror det på att de bär en primitiv, för att inte säga inferior kultur, där vi, avancerade européer, inte förväntar oss något avancerat, civiliserat handlande. Inte sällan förstår vi muslimers våldsamhet, grad av kulturintolerans och kvinnoapartheid som uttryck för att de inte genomgått den civilisatoriska utveckling som vi genomgått, främst genom Upplysningen. Detta kan motivera likgiltighet inför muslimers blodbad i Jemen. I Palestinakriget däremot, finns en utvecklad, civilisatoriskt högtstående demokratisk kultur, den judiska, som berikats och berikar västvärlden. Inte sällan noteras att judarna är extremt överrepresenterade när det gäller Nobelpris, medan muslimer knappt ens är representerade. Därför förväntar vi oss att Israel uppträder civilisatoriskt värdigt, varför de bör avstå från en primitiv vedergällning. Denna hypotes synes vara en trolig förklaring till skillnaden i engagemang.

Hypotes 4. De resursstarka flyktingarnas protester.  Europa, som ser detta stora engagemang via demonstrationer, har tagit emot många flyktingar från t ex Syrien. Många av dessa har inte blott minne av palestiniernas flykt och fördrivning från Palestina, utan även släktingar som fortfarande bär nyckeln till det hus de lämnade vid Israels bildande. Dessa flyktingar är resursstarka, vilket deras förmåga att ta sig från Syrien till Tyskland och Sverige visar på. Deras förmåga att organisera stora demonstrationer och att överskölja sociala media med sina budskap är ett tecken på deras resursstyrka. Även denna hypotes tycks ha en trolighet.

Hypotes 5. Vänstern och socialt engagerade människor i demokratiska europeiska länder har sedan länge varit engagerade för palestiniernas sak. Sedan länge har vänstern, inte minst socialdemokraterna, via sitt stöd för Al-Fatah, varit engagerade i palestiniernas öde. De svenska Socialdemokraternas store ledare, Olof Palme, var starkt engagerad och hade många möten med Al-Faths ledare, Yasser Arafat. Detta engagemang har inneburit att andra konflikthärdar på den arabiska halvön inte observerats. Man kan säga att traditionens makt gjort vänstern blind för andra konflikthärdar. Även denna hypotes tycks ha en trolighet.

Således finner jag att troliga förklaringar till denna motbjudande skillnad i engagemang beror på de låga förväntningarnas rasism, resursstarka flyktingar och traditionens makt, samt frånvaron av värderingen ’alla människors lika värde’ och gemenskapers solidaritet.

​Den 7 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag köpte en röd FIAT barchetta, årsmodell 99, för fem år sedan. Barchetta är en sorts sportbil. Den är tvåsitsig, med cabriolet, men framhjulsdriven, vilket gör att den inte betecknas som en rodster, och med en ganska svag motor, 131 hästkrafter, som ger ifrån sig ett vanligt avgasljud.

Jag ville ha barchettan eftersom den hade en vacker karossform, men framför allt, för att det är en cabriolet, dvs man kan fälla ner taket och åka med fartvinden i håret, man erfar naturens doft och hör fåglars sång. Det är den biltokiges naturupplevelse.

Den skulle absolut vara röd, Ferrariröd. Inte för inte kallas barchettan för Ferrari povero, dvs den fattiges Ferrari. Men den kallas också Ferrari socialista, dvs socialistFerrari, vilket gör den än mer attraktiv för en demokratisk socialist som gärna skulle köra en Ferrari, men är för snål för att köpa en Ferrari.

Det är lätt hänt att man knyter värdet ’frihet’ till en barchetta. Det är inte en bruksbil, varför den befriar en från vardagens vedermödor. Den kan köras utan tak, varvid frihetens vind får håret att fritt röra sig. Den körs oftast på sommaren, när man är ledig, varför den ytterligare manifesterar frihet.

Emellertid!

När jag nu kör cabb, blir jag uppmärksam på denna biltyp i trafiken. Det är inte så många, men de finns. Mina observationer ger vid handen att de körs till nästan uteslutande del av män i min ålder. Det finns förvisso cabbar som körs av en annan grupp, unga kvinnor. Men de är oftast bruksbilar konverterade till cabbar, dvs fyrsitsiga, med rimligt bagageutrymme och i övrigt en bruksbil.

Hur mycket frihet rymmer min Ferrari povero, när de som kör denna typ av bil har samma ålder och kön? Det hade varit en frihetens manifestation om vi som kör frihetens bilar hade varit helt demografiskt slumpmässigt fördelade. Jag vill också misstänka att vi tillhör ett visst inkomstskikt, eller snarare, att vi är över ett visst inkomstskikt ty vi måste ha råd att även ha en bruksbil.

Jag tycks således inte ha gjort en akt av frihet när jag köpte min Ferrari socialista, utan en grupphandling, den som ’vi’ gör, där ’vi’ är äldre män över ett visst inkomstskikt. Jag erfar friheten, men har agerat helt inom en grupps agerande.

Hur skall jag rädda min frihet från detta fängelse av hart när tvångsmässig, determinerad klasshandling?

Det framstår som helt klart att mina individuella karakteristiska gör att jag förvisso inte är determinerad till att köra en barchetta. Däremot finns det en icke ringa sannolikhet att jag, med mina individuella karakteristika, har en, minst sagt, förhöjd sannolikhet att köra en barchetta. Min frihet består således i att jag, inom den förhöjda sannolikheten att köra en barchetta, har gjort valet att låta håret ruskas om i en Ferrari socialista.

En sant fri individ gör val som inte är möjliga att förutsäga med någon grad av sannolikhet. Jag är därför inte en sant fri individ. Jag har gjort en sannolik klasshandling. Jag och alla de ’vi’ som kör cabb.

​Den 6 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den 27 oktober fanns en del nyheter som fick mig att undra i vilket land jag befann mig.

En strejk inleddes på Tesla där facket kräver att de skall skriva kollektivavtal, medan företaget hävdar att de inte gör det någonstans. Vad är detta? Ta seden dit man kommer. När du är i Rom, gör som romarna gör. Att anpassa sig till den lokala kulturen är inte Teslas princip. Istället är det amerikansk imperialism som är Teslas princip. Teslas amerikanska imperialism angriper ett fundament i Sverige, kollektivavtalet. Var inte de tiderna förbi?

10% av fusk med assistansbedrägerier kan kopplas till organiserad brottslighet. Det hävdas att välfärdsbrottslighet blivit en god finansieringskälla för organiserad brottslighet. Vad är detta? Det mest heliga i Sverige, vår berömda välfärd, blir nu attackerad och utnyttjad, ja, kanske t o m låter sig bli utnyttjad. Det senare är allvarligt då brottsligheten inte uppkommer blott p g a att brottslingarna är så smarta, utan p g a att välfärdens administratörer är naiva eller kanske t o m förmörkade av en godhetsideologi som gör dem lätta att utnyttja.

Swedbanks VD berättar att man skärpt kontrollen vid anställningar, så att man inte riskerar att anställa infiltratörer som arbetar på uppdrag av kriminella gäng. Det har tidigare framkommit att anställda inom staten gjort ljusskygga saker som tolkats som inslag i organiserad kriminalitet. Vad är detta? Staten, men nu även privata storföretag, infiltreras av kriminella. Den ljusskygga verksamheten, som tidigare fanns på gatan, flyttar in i företag och organisationer, och den flyttar in i statens organisationer.

Kristdemokraterna lägger fram förslag att staten skall speciellt informera hela folket om Förintelsen. Detta sker mot bakgrund av en ökad antisemitism, som fick tydliga uttryck i de palestinavänliga demonstrationerna efter Israels bombningar efter den muslimska sekten Hamas angrepp på Israel den 7 oktober. Vad är detta? Sverige, ett land som stått mot nazismen. Som tog emot judarna, som när de kom till Malmö fick bananer, varför en liten pojke, som jag mötte som gammal, berättade att han speciellt minns alla bananskal på marken. Där vi är många som försökt hålla upp en tydlig distinktion mellan det antisemitiska judehatet och Israelkritik som riktar sig mot den israeliska statens agerande. Den ökade antisemitismen är helt och hållet en effekt av den ökade invandringen, där inslaget av muslimer, som ideologiskt är eller har en tendens mot antisemitism, har varit stort. Att Kristdemokraterna anser att hela folket skall undervisas, när problemet till sin absolut största del är hänförligt till muslimerna, innebär att Kristdemokraterna begår det misstag som varit kännetecknande under en tid i Sverige, att gömma de verkliga orsakerna, kanske för att undkomma en generaliserande rasismkritik. Kanske Kristdemokraterna inte gör ett försök att undkomma den vulgära rasismanklagelsen, utan de riktar sig till alla att förmörka faktumet att antisemitismen har religiösa rötter. De kristna, som finns t o m i namnet på Kristdemokraterna, har ju tidigare varit goda antisemiter själva.  

En studie visar att rasismen ökar i Europa, men tycks minska i Sverige. Det är speciellt mörkhyade människorna som känner sig utsatta, med nedsättande rop och svårigheter att få lägenhet. Men den studien har inte uppfattat den ökande rasism som drabbat Sverige, men som inte anses som rasism. Ty rasism, enligt den nya definitionen, är inte ett förminskande av en människa med hänvisning till dess hudfärg. Ytterligare ett kriterium måste uppfyllas, nämligen att den man talar nedsättande om skall tillhöra en grupp som har en svag ställning i samhället. Den rasism som jag erfar, riktad mot mig, är den som finns i uttrycket ’vit man’, vilket inte klassas som rasism, trots att man talar nedsättande utifrån hudfärg, ty de som tillhör denna grupp är ofta inte i de utsattas led. 

Alla dessa saker innebär att samhället ter sig eländigare för mig just nu. Frågan är om vi kommer att få tillbaka samhället till ett högtillitssamhälle, med starka samhällsinstitutioner som inte baseras på repression och återgå till att vara ett antirasistiskt land.

Vad värre är, är att samhällsenergi, som hade kunnat ägna sig åt framtiden, hur vi utvecklar samhället mot högre grad av rättvisa och omsorg om människor och natur, nu förbrukas på att finna lösningar på de problem jag tagit upp här.

Kostnaderna för dessa problem är således inte blott det som vi förbrukar på dem, här och nu, utan förlusten av den möjliga utveckling vi hade kunnat haft utan dessa problem.

​Den 5 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Efter hårda duster med arbetsgivare lyckades svensk fackföreningsrörelse etablera sig som stark motpart. Arbetet mot kapitalet blev mer samarbete än motarbete. Därmed var den svenska modellen etablerad, där en viktig del är kollektivavtalet.

Idag vänder sig den nya kapitalismen med sina elfirmor mot den svenska modellen. Spotify, Amazon, Tobii och Klarna vill inte teckna kollektivavtal. (nyheterna på morgonen den 4:e säger att Klarna skrivit avtal!) Nu sällar sig Tesla till den gruppen. Det har lett till strejk.

Tesla har inte kollektivavtal någonstans i världen, och avser inte att ha det i Sverige. Det är ett uttryck för en imperialistisk monokultur som inte anammar talesättet: När du är i Rom, gör som romarna, dvs en assimilerande syn på kultur. Istället tillämpas en monokultur med starka imperialistiska drag, dvs att etablera den amerikanska kapitalistiska kulturen i Sverige.

Ett argument som hävdats är att arbetarna har bättre villkor utan kollektivavtal. Men det bortser från två saker.

För det första, de bättre villkoren kan man skriva in i kollektivavtalet. Poängen med det är att villkoren inte med enkelhet kan tas bort från arbetarna. Det innebär att företagsrisken, som rimligen i första hand skall bäras av ägarna, verkligen bärs av ägarna och påverkar inte arbetarnas villkor.

Det andra är att arbetarna, vid eventuella framtida konflikter, får stöd av det kollektiv som fackföreningen utgör. Arbetaren är inte utelämnad till arbetsgivarens godtycke. Den behöver inte stå med mössan i hand och bocka vid dörrtröskeln.

Idag går en stark ström av ideologin Hållbarhet genom samhället. Näringslivet är mycket engagerad i Hållbarhet. Teslas agerande, och de andra elfirmornas agerande, kan svårligen hävdas vara ett Hållbart agerande. I Hållbarhet ingår den sociala dimensionen, som innebär att alla individer får sina rättigheter respekterade, där viktiga temaord är jämställdhet, hälsa, mångfald, mänskliga rättigheter, arbetsmiljö och trygghet, med beaktande av lokal, regional och nationell nivås förutsättningar. En sådan nationell förutsättning och kulturell dimension är fackföreningars plats och funktion i samhället. I Sverige ges den bl a genom kollektivavtalet.

En annan invändning kan vara att Tesla går mot gamla, traditionella sätt att organisera arbetarnas arbetsvillkor, och att Hållbarhet inte kan innebära att vara konservativ. Men Tesla erbjuder inte ett framtidsinriktat alternativ till kollektivavtal. För oss svenskar ser Tesla ut som en arbetsgivare från 1800-talet där arbetaren fick bära en stor del av företagandets risker och villkor.

Teslas vägran till kollektivavtal är att vända sin rygg mot ett organiserat sätt att skapa trygghet och istället hävda en monokultur som inte beaktar existensen av en annan kultur, vare sig nationell, regional eller lokal.

Tesla är en arbetsgivare från 1800-talet.

​Den 4 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Landmassorna som kallas Palestina och Israel bebos och har bebotts av människor. Dessa människor, eller i alla fall många av dem, önskar det människor önskar. Lugn och ro. Barnen vill leka, vuxna vill sitta med andra människor, äta och ha det trevligt.

Men om de flesta människor egentligen önskar sig det, varför är landmassan en plats där ohyggligt många människor har dödats, och fortfarande dödas?

Därför att människor inte blott är människor, utan bär på lager som ger människan en världsbild, en förståelse, och som placerar henne i ett konkret sammanhang, som inte blott rymmer lek och middagar.

De människor som befinner sig där, bär på minnen. En del av dem är smärtfyllda, från de olika tider då landmassan varit en plats för våld. En del minnen är inte deras, utan berättade av de som bodde där tidigare. På så sätt traderas minnen. Dessa minnen, de egna och de traderade, kan ge en smärta hos människorna som kan skapa och rättfärdiga aggressioner idag.

Människorna är födda i grupper och tillhör grupper. Några av dessa grupper är etniska, där de mest framträdande, och de som utgör polariteten i Palestinakonflikten, är palestinska araber och judar. När någon identifierar sig som jude eller arab, följer en mängd normer, regler, förväntningar och drömmar med. De väljs knappast, utan ligger förpackade i en hart när färdig identitet.

En del i det etniska paketet är att palestinier och israeler befinner sig i konflikt. Det är synnerligen anmärkningsvärt eftersom de bägge är semiter.

Nästa lager är det religiösa lagret. Det samvarierar starkt med etniciteten. Den är också polär, islam och judendom. Judendomen har en bok som berättar att en stor del av landmassan gavs till dem av deras gud. Den guden ledde religionens uppkomstman till landmassan. Sedan spreds de för vinden. Men guden tog tag i dem igen och ledde dem tillbaka till landet, och lät där anställa en Förintelse som kanske inspirerade Hitler. Islam, å sin sida, omnämner judarna som bokens folk, men ett folk som är förtappat, som vänt guden ryggen och därför kan dödas.

Judar och muslimer befinner sig därför oftast i konflikt. Det är synnerligen anmärkningsvärt eftersom de har samma urfader, Abraham, och egentligen samma gud, den totalitära, kvinnofientliga, våldsamma och griniga guden.

Nästa lager är stormakterna. Långt tillbaka var det ottomanska riket, därefter Storbritannien och Frankrike. Idag står USA bakom Israel. Några arabstater, kanske främst Iran, står bakom palestinierna. Likt krigen i Syrien, Jemen och Ukraina, som har karaktär av ställföreträdande krig, briserar landmassans konflikter ut i krig, så som det för närvarande är på Gaza, där människorna, de som kanske hellre vill äta och leka, dras med på en sida.

Barnen, som inte fick leka längre, utan dödades av Hamas eller av en israelisk bomb, hade ännu inte hunnit fått dessa lager av minnen, etnicitet, religion och stormakt.

Det är ett stort svek mot barnen att de vuxna, som har alla dessa lager, låter detta ske. Att de vuxna låter dessa lager förblinda dem så att de inte bär det främsta ansvar en vuxen människa har, att skydda barnen så att de kan leka ifred. De vuxna beter sig som bortskämda barn, när de försöker framstå som offer. Men det finns bara en grupp som är offer, barnen, de utan alla dessa lager.

Alla vuxna på den här landmassan är lika skyldiga. Skyldiga att inte se barnens ögon. Skyldiga att bära sina lager av minnen, etnicitet, religion och stormaktsinflytande. Dessa dödliga lager.

​Den 3 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Bosse Rothstein hävdar i Ekonomisk Debatt (2023, 51(7):63-64), som kommentar på Alvesson & Sjöholms artikel i samma tidskrift, (som jag behandlade igår) att vi i Sverige utlyser professorstjänster där vi försöker skapa rättvisa mellan kandidaterna, medan man på världsledande universitet istället rekryterar profiler utifrån institutionens fackmässiga behov. Därtill kommer befordransprofessorer, där individer blir professorer blott utifrån deras bedömda kompetens, men oaktat institutionens behov.

Formellt stämmer detta avseende utlysta tjänster, men reellt är det en sanning som kräver en hel del modifikation. Inte sällan finns en tanke på en lämplig kandidat till tjänsten, varför man påverkar det ’rättvisa’ utfallet genom att 1.) formulera kraven på professuren så snävt att ett ytterst fåtal, om ens någon mer än den som önskar, kan uppfylla kraven, samt 2.) väljer sakkunniga som, s a s, förstår institutionens önskemål om utfall av granskningen. Därvid skapar man en potemkinkuliss av rättvisa, medan man de facto gjort vad de världsledande universiteten gör, rekryterat strategiskt, utifrån institutionens behov.

Problemet med det ’rättvisa’ förfarandet är att det kan dyka upp en kandidat som uppfyller kraven enligt 1.) och att de sakkunniga har haft integritet nog att göra sitt arbete, oaktat signaler från institutionen enligt 2.) om det önskvärda utfallet.  I det olyckliga fallet kan man då göra en tredje sak, som jag själv blivit åsyna vittne till: 3.) att den vinnande kandidaten kallas in till en person med inflytande i rekryteringsprocessen, där personen får veta om det önskvärda i att den återkallar sin ansökan.

Jag vill därför hävda att det finns ett icke ringa mått av strategisk rekrytering enligt de världsledande universitetets rekryteringsmodell.

Värre är det med befordransprofessorerna. Även här har jag sett den strategiska modellens användande, där man främst påverkar utfallet genom 2.), att välja lämpliga, väl införstådda sakkunniga.

Men dessa tre korrektiv till den ’rättvisa’ rekryteringsmodellen kan ibland slå fel, varför institutioner sitter med professorer som inte varit önskvärda, och som kanske uppvisar det som Alvesson & Sjöholm visade, att professorer är lågproduktiva, eller att de i sina andra arbetsuppgifter, som t ex att skapa och underhålla goda forskningsmiljöer, är lågproduktiva.

I dessa fall kan man, som jag tog upp igår, tillämpa en fjärde metod, avskedet. Förvisso kan rekryteringen ha varit ’rättvis’ men utfallet blev inte en livaktig, framstående forskning, eller vad nu än avsikten med professorsutnämningen var, varför man avskedar professorn.

Rekryterar man en professor, som väl den är på plats, vänder sig mot högskolans strategi, t ex vänder sig mot strategin att hållbarhetsintegrera utbildningsprogrammen med argumentet att det strider mot den akademiska principen, inte minst den akademiska friheten, kan man överväga att avskeda professorn. Ett agerande som har skett….

Detta hierarkiska, företagsliknande sätt att arbeta, som Rothstein hävdar är de ledande akademiska institutionernas modell, kan därför ge hög prestation, men kan samtidigt innebära ett angrepp på den akademiska principen. Vi tycks få välja mellan akademi och företag.

Min röst, som tror på akademin och som fått betala ett högt pris för företagsmodellens tillämpande genom att bli avskedad, lägger jag på en hårt kravställande akademi.

​Den 2 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Alvesson & Sjöholm, i Ekonomisk Debatt (2023, 51(5):64-74), granskar professorer i företagsekonomi och nationalekonomi avseende deras vetenskapliga genomslag och deras deltagande i forskningskommunikation. Det görs mot bakgrund av att samhället skall få något för alla pengar som går till forskning, där värdet ställs i relation till genomslag i forskningen och forskningskommunikationen.

Det är lätt att redan här kritisera deras undersökning då värdet av en professor uppkommer genom att professorn även utför andra aktiviteter som åligger den, vilka inte observeras i deras undersökning. Utöver forskningsgenomslag och forskningskommunikation har en professor att delta i institutionens strategiska utveckling, att skapa en god akademisk kultur, vari ingår ledning av forskningsgrupper, att delta i forskarutbildningen genom kurser och handledning, samt att delta i grundutbildningen genom lektionsverksamhet och handledning av studenters examensarbeten. De berör inte heller den del av den sk tredje uppgiften som genomförs genom att delta i t ex utredningar och att vara experter i olika råd och organisationer.

Men denna kritik förtar inte deras undersöknings betydelse, ty deras fokus är onekligen en mycket viktig, för att inte säga, avgörande del i professorns plikter.

Som approximation på genomslag används citeringar av professorernas arbeten. Förvisso kan mycket sägas om citeringar, men som de skriver ”… forskare och institutioner med höga citeringar troligen gör ett bra eller i all fall ett acceptabelt arbete.” (s. 65). Som approximation på forskningsgenomslag använder de deltagande i fora som stora tidningar, tidskrifter och rapportserier. Även detta kan med lätthet kritiseras. Men även här gäller att ”Forskare som publicerar sig i stora tidningar eller i tidskrifter och rapportserier som syftar till att sprida forskning gör förmodligen större bidrag ifråga om tredje uppgiften än de som lyser med sin frånvaro i dessa sammanhang.” (s.64f).

De finner en mycket skev fördelning, där ett fåtal professorer står för oproportionerligt hög andel av citeringar och forskningskommunikation. Det finns ett positivt samband på individnivå mellan citeringar och forskningskommunikation, men det sambandet finns inte på institutionsnivå, dvs det finns institutioner som presterar högt på citeringar, men som inte för ut sin forskning till samhället, och vice versa.

Deras slutsats är att populationen består av några få högpresterande, och med en alltför stor undervegetation av lågpresterande, för att inte skriva extremt lågpresterande.

Här slutar undersökningen, varför den, om den hade presenterats i en kandidatuppsats, hade fått följande omdöme av mig: Outhärdlig oambitiös. Vanligtvis accepteras inte rent beskrivande undersökningar som denna, utan vi brukar ju kräva teori med ambition att förklara, varför man begär att man relaterar utfallen till förklarande faktorer.  

De två ’outhärdligt oambitiösa’ forskarna har inte undersökt faktorer som kan förklara dessa extrema variationer i prestation. Detta till trots, anser de sig dock vara i stånd att peka på orsaker, dvs att spekulera i orsaken till utfallet. De säger att det kan bero på tvivelaktiga befordringar och svaga prestationskulturer på institutionerna. Utifrån dessa grundlösa spekulationer, som min anekdotiska erfarenhet dömer som sannolika, föreslår de att kravnivån för professorer höjs, att lågpresterande institutionerna granskas hårt och att forskningskommunikation ingår tydligt i kravprofiler på professorer.  

En del i deras outhärdliga brist på ambition består i att de inte studerar högskolor eller fria institutioner. Det är anmärkningsvärt då en del i deras grundlösa beklagande är befordringsprofessorerna, vilka sannolikt är frekventa på högskolorna.

Jag roade mig därför att granska Free University of Scania (FUS), som är en fristående organisation som stolt hävdar sig vara svartlistad av staten då den saknar examinationsrättigheter, ( https://www.uhr.se/bedomning-av-utlandsk-utbildning/enic-naric-sverige/utbildningsanordnare-utan-examensratt/ ).

Jag känner Free University of Scania som min egen ficka, vilket onekligen FUS är, varför jag jämför undersökningens utfall med utfallet för FUS. FUS hade under undersökningsåren 2020-22, en aktiv, oavlönad professor. FUS-medlemmen hade år 2020 218 citeringar, år 2021 219 citeringar och år, 2022 207 citeringar, dvs medelvärde 215 och medianvärde 218 citeringar. Därvid hade FUS placerat sig på första plats, då den närmsta konkurrenten, Jönköping, hade som median 164. Ser man på institutionsnivå placerar sig emellertid IIES över FUS, med sina 246 citeringar. I forskningskommunikation var FUS’s prestation blott en debattartikel år 2020, varför medelvärdet blir 0,33 och medianen blir 0, vilket gör att FUS får samma värde som samtliga andra institutioner, förutom Örebro, som har medianvärde på 0,5.

Det som visar ytterligare på de två författarnas outhärdligt låga ambition är att deras undersökning sker i sammanhanget av om forskningen är värd pengarna. Men de undersöker inte denna fråga, den som så syrligt uttrycktes genom Scanias förra chef, Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?” (https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ ).

Citeringar i all ära, men vad har varje citering kostat? Detta tar inte artikeln upp, varför produktiviteten, dvs utfall relaterat till kostnad, inte går att fastställa. I FUS fall, som bedrivs ideellt, är det 218/0, dvs oändligheten.

All min kritik till trots skall emellertid inte den outhärdligt oambitiösa undersökningen förringas. De har visat att svenska professorer i företagsekonomi och nationalekonomi i allmänhet är lågpresterande, med ganska betydande inslag av extremt lågpresterande professorer. Utifrån min erfarenhet, som jag tycks dela med artikelförfattarna, beror det på svaga forskningskulturer, svaga akademiska miljöer, där annat än forskningsgenomslag premieras, med inslag av processer som påminner om nepotism och där följsamhet gentemot organisationens administration är mer premierande än forskningsgenomslag.

FUS svarade till UKÄ, när FUS kom upp på deras svarta lista, att FUS hellre stod på den listan än på den vita, eftersom den vita listan rymde institutioner som sannerligen inte gjorde skäl för att betraktas som akademiska. Min enkla analys här visar på att FUS hade all anledning till den synpunkten då artikeln och min kompletterande analys visar att flertalet institutioner borde föras till en svart lista av lågpresterande akademiska institutioner.

Min sista synpunkt är en som författarna inte tycktes överväga, eller inte vågade överväga.

Om en städerska inte städar, eller städar så lite att dammtussarna ligger kvar, får sannolikt inte behålla sitt arbete. Man borde därför granska professorerna i akt och mening att befria, i alla fall de extremt lågpresterande professorerna, från sina tjänster. De kan säkert vara goda arbetare, men inte i sin egenskap av att vara professorer. Likt det som hände med mig, att jag blev avskild från min tjänst som professor, borde man tillämpa avskiljandet som en metod för att öka universitetens prestationer avseende vetenskapligt genomslag och deltagande i forskningskommunikation.

​Den 1 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Arbetet dömdes ut redan några veckor efter skapelsen. I 1 Mosebok 3:17-19 står ”Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: 'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.”

Människans arbete enligt judar och kristna skall således ses som guds straff för att kvinnan åt av äpplet och lurade mannen att göra detsamma. Arbetet är ett gudomligt straff.

Under aristokratins tid under feodalismen var arbetet en aktivitet som lämnades till undersåtarna, de som försörjde aristokratin med mat och slott. Värdigt var att umgås med kungen och att ha stora middagar som ödslade på det som arbetet hade skapat. Aristokratins fundament var inte arbete, utan konsumtion.

Sedan kom reformationen och handelskapitalismen, där arbetet, i uppenbar trots mot den heliga skrift, började hyllas som en aktivitet som legitimerade ägande och som visade att man var predestinerad till himlen.

Arbetets värde togs därefter upp av Marx och hans efterkommande, socialisterna och kommunisterna, där man hävdade, likt de tidiga ekonomerna, att blott arbete ger värde. Den framväxande arbetarklassen fann den läran attraktiv, eftersom det gav dem en central plats i samhället, skild från de tärande konsumerande klasserna, som präster, kungar och kapitalister.

Paradoxalt nog kunde arbetsvärdeläran hämta kraft från den senare upplagan av Bibeln, Nya Testamentet, där arbetets motto hämtade sin kraft från ett av Paulus brev, Andra Thessalonikerbrevet 3:10, där han skrev:” Om någon inte är villig att arbeta, låt honom inte äta.”

Jag uppfostrades i den socialistiska arbetsvärdeläran, som sade att man skall göra sin plikt, vilket var att arbeta och betala sin skatt, varefter man kunde kräva sin rätt. Den arbetsvärdeläran hävdar två saker. För det första, att man får rättigheter då man genom sitt arbete ger bidrag till samhället.  Men, för det andra, så uttrycksfullt beskrivet i Hegels analys av herre-slav-dialektiken, där slaven blir medveten genom sitt arbete och gör herren till sin slav genom att herren blir beroende av slavens arbete, att människan blir till genom sitt arbete. Arbete är inte ett straff, utan en tillblivelse av människan.

Jag lever idag som pensionär, där jag får inkomst varje månad, utan att lyfta ett finger. Men pensionen kommer från mitt tidigare arbete, det som gav mig mitt värde som människa. Jag har rätt att äta idag ty jag har manifesterat mig som människa genom mitt arbete. Jag har bidragit till samhället genom mitt arbete och genom att betala min skatt. Jag har rätt till min, till synes arbetsfria inkomst, min pension, genom det arbete som skapat pensionen.

Idag löper arbetet risk att nedvärderas likt i Moseboken genom tanken på en medborgarlön, där man likt en aristokrat skall får rätt att äta blott p g a att man är medborgare i en stat.

Jag håller kvar min socialistiska syn på arbete. Arbete är inte, som Moseboken lär ut, en bestraffning. Tvärt om. Arbetet har gjort mig till människa, det ger mig frihet, det ger mig en plats i samhället och det ger mig rättigheter i samhället.

​Den 31 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Idag framförs tankar om en ny folkomröstning avseende anslutning till Euro. Den förra folkomröstningen om Euro hölls 2003, dvs för 20 år sedan.

​Man kan fråga sig, hur hållbart är ett folkomröstningsresultat?

I tabellen finns de svenska folkomröstningarna förtecknade.


Tabellen visar att de folkomröstningar som hade lägst hållbarhet, Högertrafik och ATP, var de som hade högst skillnad mellan vinnande förslag och näst starkast förslag. Den folkomröstning som man nu vill upprepa hade också hög skillnad i resultaten, 13,9% mellan ja och nej. Lägst hållbarhet har således omröstningar som varit mest tydliga i opinionen. 

Det tycks således som om politikerna vill ändra där folket varit mest tydliga i sin åsikt, vilket antyder att folkomröstning inte är en så fenomenal demokratisk institution.

De omröstningar där skillnaden varit mycket liten, som kärnkraftsfrågan och EU-medlemskap, är inte ämne för ny omröstning.   

Man skulle tycka att frågor där befolkningen är polariserad, dvs låg skillnad mellan alternativen, borde tas upp igen för att se om befolkningen har fått större enighet i en fråga. Är det rimligt att en liten skillnad, som t ex EU-medlemskap, på 5,5% skall bestå, där de där 5,5 procenten är de som avgör för lång framtid, medan den där skillnaden var betydligt större, dvs enigheten större, som Euro-omröstningen, med 13,9%, skall ifrågasättas?

Det borde vara så att en större enighet innebär att frågan blir liggande, ja, kanske avgjord för mycket lång framtid, t ex avseende Euro, medan stor oenighet innebär att man ganska snart gör en förnyad prövning av folkopinionen, t ex anslutning till EU.

Tabellen indikerar att politikergruppen har en ståndpunkt, där folkopinionen får råda om den överensstämmer med politikerna, oaktat hur splittrat folket är, medan när utfallet går mot politikerna så blir det ganska snart en ny diskussion om folkomröstning, eller, som i Vänstertrafikens fall, låter man omröstningens resultat erodera och går sedan mot dess resultat.

Man borde därför överväga att inte använda folkomröstningar utan blott hålla sig till den representera demokratin, ty det förefaller ju som om det är den som i slutändan ändå får sin vilja igenom.

​Den 30 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I ett totalitärt samhälle försöker staten se och höra allt. Man har angivare överallt, som fångar upp vad människor säger och skriver. Man har avlyssning av telefoner och i hemmet, för att fånga varje uttryck som kan hota staten. Staten vill vara säker på att ingen uttalar något som kan undergräva staten.

Stasi, Östtysklands ministerium för statssäkerhet, var beryktat för sina raffinerade metoder att ha uppsikt över vad människor skrev och sade. Stasi är representanten för det totalitära samhället.

Men det finns något som är än värre. Det finns en repression som är än mer omfattande. Ty Stasi kunde blott fånga individers utsagor. De kunde inte fånga människors tankar.

De totalitära religionerna, judendom, kristendom och islam, har däremot denna repressiva kraft. I dessa religion är det inte bara så att deras gud hör vad människan säger och ser vad de gör, utan den uppfattar också tankarna. Deras gud sitter i bröstet på människan och avlyssnar ljud och tankar.

Stasi var grymma då de var kända för att hämta folk till förhör vid opassande tider. Men de var tydliga, ty de kom med stöveltramp, vilket kunde förnimmas av alla.

Religionerna utövar en betydligt mer subtil och hemsk repression. Hos dem kan man förvisso tänka en förbjuden tanke, man kan t o m häda, men inget tycks ske. Det kan förefalla som om man undkommit gudens dom. Men i slutet av jordelivet finns döden, och när döden inträffat kommer första gallringen, de som skall till himlen och de som skall till helvetet. Då drar guden upp den där handlingen man gjorde men också den där tanken man tänkte och dömer en till helvetets aldrig sinande eldar. Stasi hade en tydlighet i sin repression, medan guden är otydlig. Men den är obeveklig. En hädisk tanke får man betala vid yttersta dagen. Man undkommer aldrig guden, ty den läser även tankarna.

Religionens repression är också synnerligen kostnadseffektiv. Det är ju individen själv, med sina egna kostnader, som övervakar sig själv, sina utsagor och tankar. Stasi fick allt ha anställt folk, eller avlönade informatörer, för att få veta.

I en sak är Stasi och religionerna lika. Bägge beskattar de människorna som de förtrycker. Stasi fick medel från statskassan, ytterst skatter som folk erlagt. Kyrkorna beskattar sina medlemmar. Folk avstår en del pengar för att, i Stasis fall, betala angivare, och i kyrkornas fall, att ha präster och imamer som upplyser de betalande att gud ser och hör allt.

Jag vill leva i ett samhälle där jag får säga, tycka och tänka vad jag vill. Det samhället har vi inte helt idag i Sverige, men Sverige ligger nära. I andra hand skulle jag välja Stasiland, ty där får jag tänka vad jag vill. Längst ner, och må gud se till att jag aldrig hamnar där, vill jag ha en gud som hör mina tankar.

​Den 29 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Abd Allah ibn Sa'd var en man som levde under 600-talet i mellanöstern. Han var administratör, krigsledare, där han bl a byggde en muslimsk flottstyrkan som bl a besegrade Bysans flotta utanför Alexandria år 652.

Men han borde vara mest känd som islams första och sista empiriker.

Han blev inspirerad av det framväxande islam och anslöt sig till den gryende religionen. Han blev en skrivare till Allahs budbärare, Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom), vilket bestod i att skriva ner vad Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom), som var illitterat, sade vid sina uppenbarelser från Allah, givet via en ängel.

Det berättas att när Allahs budbärare, Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom) kallade på honom och bad honom skriva det som är koranens berättelse om Allahs skapelse av människan (23:12-14) utbrast skrivaren, Abi Saleh, inför detta gudomliga: ’Så välsignad vare Allah, den bästa av skapare’, varpå budbäraren sade, ’skriv också de orden ty även de kom till mig.’

Abi Saleh började därvid tvivla på att det var uppenbarelser, Allahs ord via en ängel, som han skrev ner, ty nu fanns bevisligen Abi Saleh’s egna ord, inte Allahs ord, i den text som hävdades vara Allahs ord. Han tyckte sig vara delaktig i ett bedrägeri.

Han genomförde därefter några tester där Allahs budbärare, Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom) sade en sak till honom, varpå han ändrade ordföljden och läste upp den ändrade ordalydelsen och fick godkänt av budbäraren. Återigen var det ord av Abi Saleh, och inte Allahs ord genom budbäraren, som kom in i koranen.

Han insåg att om han kunde skriva Allahs ord i koranen, kunde andra skrivare göra detsamma, dvs koranen är ett mänskligt bedrägeri, skapat av Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom). Koranen är inte Allas ord, ty den som säger sig vara Allahs budbärare är inte en budbärare utan en bedragare.

Inför denna insikt lämnade Abi Saleh islam och sina skrivarsysslor. När bedragaren blev varse att hans bedrägeri var avslöjat, uttalade han en dödsdom över Abi Saleh, som sedan blev likt Lars Vilks, ett jagat villebråd, dock under skydd av Egyptens härskare, där han tjänstgjorde.

Abi Saleh var således islams första och sista empiriker, som genom empiriska tester avslöjade att islam var ett mänskligt påfund, påhittat av en enkel, illitterat människa, där en del av de heliga texterna var påhittade av empirikern själv. Abi Saleh gjorde det som rationellt empiriskt orienterade människor alltid har gjort. En indikation observeras, varpå man skapar tester för att se om indikationen är korrekt. När testerna visar att den ursprungliga indikationen är korrekt, dras slutsatsen att indikationen är verklig.

Rationellt empirisk orienterade människor, och vetenskapen överhuvudtaget, bär sedan den insikten vidare, och utsätter den för förnyade tester, dvs försöker falsifiera den, på det att insikten får vara kunskap så länge den står testen.

Till mänsklighetens tragedi hör att Abi Saleh’s insikt, att koranen är ett mänskligt hitte-på, inte omfattas av 1,6 miljarder människor idag. Och än värre, än mer tragiskt, att detta hitte-på idag motiverar till mord och förtryck.

​Den 28 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Någon har sagt att mänsklighetens tragedi är att de kunniga är så osäkra, medan de okunniga är så säkra. Den sentensen upprepas i en kommentar till en undersökning av Novus, presenterad i Svenska Dagbladet, angående svenskars inställning till Palestinakonflikten (https://www.svd.se/a/JQ8dR6/var-tredje-svensk-vill-dra-tillbaka-erkannandet-av-palestina ).

I undersökningen ombads respondenterna ta ställning till påståendet: ”Sverige bör dra tillbaka erkännandet av staten Palestina”. På ’Håller med’-sidan fanns 32%, på ’Håller inte med’ fanns 37%, medan 32% svarade ’Vet ej’. Den stora andelen ’Vet ej’, står i kontrast till en annan frågas utfall.

Man frågade: ”Sverige ska frysa biståndet till organisationer som inte tydligt tar avstånd från Hamas attack på Israel”. Här var 79% på ’Håller med’, 8% på ’Håller inte med, och blott 14% svarade ’Vet ej’.

Det är intressant att notera att de svarande hade betydligt lättare att ta ställning i frågan om biståndet än om erkännandet av staten Palestina. Somliga frågor ger starka uttryck, vilket också leder till att personer glider in i, företrädesvis en av positionerna. Andra frågor är inte lika lätta att ta ställning till, varför det ger en relativ lika fördelning i positionerna, men framför allt ger det en stor andel som ännu inte glidit in i en position, och som kanske överhuvudtaget aldrig kommer att glida in i en position.

VD:n för Novus, Torbjörn Sjöström, kommentarer den stora andelen ’Vet ej’ med orden:” Om man är insatt i en fråga som är komplex är det ganska naturligt att ha en nyanserad syn på den, och att därför inte kunna svara ja eller nej på en sådan här fråga. Det kan vara ett tecken på att människor är relativt insatta.” Det förefaller som om han ansluter sig till min inledande suck över de okunnigas tvärsäkerhet. Därmed har Novus’ VD också förlagt de säkra positionerna, 32% plus de 37%, till gruppen av de okunniga.

Jag har själv ofta sagt till studenter, när de skriver sina uppsatser, att den som med bestämdhet säger att den vet, är ofta den som är okunnig, ty den kunnige vet hur svårt det är att veta något med bestämdhet. Som VD:n säger, komplexitet gör det svårt att inta en kategorisk ställning eftersom det mångfacetterade gör att det som är sant från en utkikspunkt, kan förlora sin sanning utifrån en annan utkikspunkt.

Men, om det är sant att blott den okunnige kan vara tvärsäker, är jag då inte en hycklare?

Vilket svar hade jag gett på en mycket stor fråga, som onekligen innehåller en stor komplexitet: Tar du avstånd från Islam? Jag hade svarat det starkaste Ja som fanns som svarsalternativ. Men därmed skulle jag, enligt den inledande sentens och enligt Novus VD, placera mig själv bland de dumma, de som inte förstår komplexiteten i frågan.

Det finns onekligen en komplexitet, t ex om man ser på islams effekter. Islam ger tröst och hopp till många människor. Islam motiverar människor till goda gärningar. Islam ger samhörighetens värme i moskén och när muslimer träffas på gatan. Islam har oerhört många anhängare, vilket i sig skulle indikera att islam ger många människor något. Men islam ger också ovärdiga samhällen, kvinnoapartheid och antisemitism. Det bär ett våld i sig som motiverar till terrorism, nyss erfarit genom mordet på två svenskar, och till fascistisk handling, som vi har erfarit i Sverige genom muslimska våldsamheter mot polisen och riktade mot Lars Vilks, och dess fascism har gett en tystnadens effekt i det svenska samhället.

Islam är likt alkohol, gott och trevligt i vissa doser, men ger märkligt beteende i stora doser, och ger en oerhört tung baksmälla, t ex den vi ser på Gaza idag. Jag tar inte avstånd från sprit, men från islam. Skälet är att de negativa effekterna av sprit vägs ganska mycket upp av de positiva, och de negativa effekterna är behandlingsbara. De negativa effekterna av islam, dess kvinnoapartheid, antisemitism och fascism, är så oerhörda att de positiva inte kan väga upp, samt att de negativa delarna svårligen är behandlingsbara.

Jag anser att jag kan argumentera för min starka position, utifrån kunskap om islam och dess samhällen, och med stöd i mina starka värderingar. Därför kan det förvisso ofta vara så att det är de okunniga som kan ta den starkaste ställningen i en fråga. Men det är också så att de kunniga, med starka värderingar, kan ta stark ställning. Således är det kombinationen av kunskap och värderingar som kan ge ett ställningstagande. Om någon med stor kunskap inte kan ta en stark ställning, kan det förvisso bero på den stora kunskapen, men det kan också bero på svaga värderingar. En demokratisk socialist, med sina starka, grundläggande värderingar om jämlikhet, solidaritet och demokrati, kan aldrig se islams positiva sidor balansera upp dess negativa sidor. Islams kvinnoapartheid, antisemitism och fascism övertrumfar allt annat.

Att ta stark ställning mot islam kan vara islamofobi, dvs den okunniges irrationella rädsla. Men det kan också vara uttryck för gedigen kunskap och starka värderingar.

​Den 27 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Stockholms lokaltrafik kritiseras av sex stora arbetsgivare för förseningar och för få tåg. Regiontrafikrådet Anton Fendert (Mp) skriver som kommentar: ”Det är i slutändan mitt och trafikförvaltningens ansvar och jag vill vara tydlig med att det är vår högsta prioritet att hitta en lösning på situationen.”

Det räcker inte för honom att säga att det är hans högsta prioritet. Han måste förstärka utsagan med att säga att han är tydlig. Eller snarare, att han vill vara tydlig. Det är som om han vanligtvis säger saker som han egentligen inte menar eller som är otydliga. Men just här, när det gäller det som han faktiskt har ansvar över, då vill han vara tydlig att han har ansvar över det och ämnar ta sitt ansvar. Han säger en trivialitet och självklarhet, att han skall göra sitt jobb. Men i hans värld är denna trivialitet så märklig, så kontroversiell, så höljd i dunkel, att han måste markera det triviala och självklara genom att säga att han vill vara tydlig med att han skall göra sitt jobb.

Uttrycket ’Låt mig vara tydlig’ eller liknande, med samma betydelse, är överraskande vanligt. Speciellt vanligt tycks det vara bland de som lever på att uttala ord, speciellt politiker. En snabb googling ger många träffar, varav följande är blott ett fåtal:

”Jimmie, låt mig vara tydlig. Du talar inte för Sverige.” Ebba Östlin (S), kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka
https://www.expressen.se/debatt/lagg-av-nu-jimmie-asylratten-ar-absolut/

Obama tycks flitigt ha använt uttrycket: https://www.youtube.com/watch?v=5oNcHS0c5W8

”Låt mig vara tydlig: I Stockholm har vi inte haft, och kommer inte att ha, något samarbete med SD.” Jan Jönsson, Liberalerna
https://twitter.com/janjoensson/status/1568199751098667009?lang=sv

”Låt mig vara tydlig. Det finns få viktigare uppgifter för samhället än att få ett stopp på detta. Budskapet måste vara glasklart, från alla delar av samhället.” Annie Lööf, då ordförande för Centerpartiet.
https://www.centerpartiet.se/annie-loof/tal/tal---arkiv/2022-07-06-annie-loofs-tal-i-almedalen-2022

”Låt mig vara väldigt tydlig. Jag känner ingen sympati för den där förvirrade dansksvensken. Men i Sverige gäller svensk lag, svensk demokrati och svensk yttrandefrihet.” Johan Persson, ordförande för Liberalerna.
https://www.liberalerna.se/nyheter/johan-pehrsons-tal-pa-jarvaveckan

De säger ’Låt mig’, som om åhörarna skulle ha något emot att talaren är tydlig, varför talaren nästan får be om att få vara tydlig: Låt mig få vara tydlig.

I den sista utsagan läggs till en ytterligare förstärkning, ’väldigt tydlig’. Utsagan i sig räcker inte. Det räcker inte att säga att man verkligen menar vad man säger, att man är tydlig. Johan måste också säga att denna tydlighet har ett omfång, från litet till stort och t o m till väldigt stort. I just denna utsaga är omfånget väldigt stort, att han är väldigt tydlig. Inte nog med att utsagan måste understrykas att vara sann, ty denna sanning, denna tydlighet, har också variationer. Det tydliga kan variera i tydlighet, där Johan, i just denna utsaga, har den högsta grad av tydlighet, en väldigt tydlig utsaga.

Låt mig därför vara tydlig. Låt mig vara väldigt tydlig. Den som använder uttrycket ’låt mig vara tydlig’, ’låt mig vara väldigt tydlig’, visar med all tydlighet att den är otydlig.

​Den 26 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin