Heinrich Heine, en tysk författare vars böcker brändes på nazisterna bokbål, lät en person i en av sina pjäser från 1821, i ett sammanhang där koranen bränns, uttala sig om ett samband: ”Där man bränner böcker, där bränner man snart även människor”.

Föga kunde han tro att långt senare, där koranen fanns som helt dominerande ledartext hos ISIS, brändes människor levande.

Några som dock tidigare ägnat sig åt Heines samband, att först bränna böcker, för att sedan bränna människor, var de kristna. De fick makt genom den romerske kejsarens konvertering vid slutet av 300-talet. Då började de kristna bränna böcker som de ansåg vara opassande och kätterska. Där började de kristnas bokbål.

Något senare introducerades människobålen. Först genom den romerska lagen vid 500-talet. Men riktig kraft, omfattning och frekvens, fick människobålen först vid medeltiden. Katarerna i Frankrike, som trodde på en god andlig gud och en ond materiell gud, var självfallet kätterska och jordens avskum som skulle förintas av de rättroende kristna. De fick upprepade gånger smaka eldslågan. Exempelvis år 1210 i Vaux-de-Cernay, brändes levande 140 människor samtidigt av de kristna katolikerna. På 1400-talet startade häxbränningarna, där mestadels kvinnor, men även några män, brändes levande på bål, och bekräftade därmed Heines samband. Dock, i sitt heliga hyckleri, dömde kyrkans kristna dem till bålet, medan det faktiska utförandet, brännandet av människor, gjordes oftast av de sk världsliga myndigheterna eftersom präster inte kunde spilla blod med egen hand.

Muslimerna har däremot inte ägnat sig åt människobränning, förutom ISIS, eftersom deras profet någon gång, någonstans, sagt att elden är gudens straff varför en människa som bränner en annan människa ställer sig på guds plats. Varvid den kanske kan stenas ihjäl.

Men Heines citat brukar anföras som hans profetiska förutsägelse av Förintelsen. 1933 organiserade nazister och studenter bokbål i Tyskland, där man främst, men inte uteslutande, brände böcker författade av judar, däribland Heines böcker. Man menar att Heines samband profetiskt förutspådde Förintelsen, där man bränner böcker, bränner man snart även människor. (se ett exempel på obildat tyckerie i länken nedan)

Men till skillnad från de kristna, där citatets samband var riktig, om än med många år mellan, så är Heines samband inte korrekt när det gäller nazisterna. De gav sig förvisso mycket snart på judarna och mördade dem, men det skedde inte genom att bränna dem levande, som de kristna, utan genom att döda dem med kulor och med gas, varefter många begrovs i jord och många brändes.  

Vad man kan säga som mer korrekt beskriver nazisterna agerande är att där man förintar böcker, kommer man snart att förinta människor.

Det är därför obildat, okunnigt och politiskt förvirrande, kanske medvetet politiskt förvirrande, när man anför Heines samband, först mot nazismen, och sedan, i mer modern tid, mot de som brände koranen på gatorna. Nazisterna brände inte människor levande. Det gjorde de kristna. Heines citat berör ett brännande av koranen. Men i dagens värld förefaller det inte som om Heines samband innebär att brännande av koranen medför snart brännande av muslimer. Däremot har det visat sig att brännaren av koranen blir utsatt för hot, och slutligen blir mördad. Det utfallet av koranbrännandet, där brännaren mördas, visar istället att muslimer har en gemensam våldsam grund med de kristna som riktar sig mot de som inte böjer sig för dem.

Det korrekta uttrycket idag blir därmed: ”Där man bränner böcker, där kommer bokbrännaren snart att vara död”.

Man kan nu fråga sig varför människor idag, som den tyckare jag länkar till nedan, anför Heines samband där sambandet inte föreligger, men är tyst om de historiska händelser där Heines samband verkligen har funnits? 

Slutligen, du som läst detta skall fråga dig: Det exempellösa våld som vi sett i historien att de kristna utfört, är det rimligt att anta att de kristna inte kommer att återuppta det våldet? Vi ser en del av det våldet hos muslimerna, som ju är en följereligion till kristendomen och judendomen. Kommer muslimerna att eskalera sitt våld, inte med hjälp av eld, ty det är förbjudet för dem, men med hjälp av svärd, stenar och mer modern teknologi som pistoler, gevär och dynamit?

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/3EdJbL/nar-koranen-branns-lar-manniskor-brinna

Om man noterar alla röstsiffror Socialdemokraterna haft, inklusive år 1918, då blott män fick rösta, där de fick 28,3%, och nästa val, år 1921, då även kvinnor fick rösta, där de fick 36,2%, har partiet aldrig gjort ett så dåligt val som i år 2026, med knappt 28%.

Sätter man in alla röstsiffrorna i ett diagram (se bild nedan), ser man hur partiet gick upp som en sol, där de sedan var på en platå från cirka 1936 till 1991. Därefter, med enda undantaget år 1994, då Sverige hade genomlidit en av de större kriserna, då partiet fick 45,3%, har röstsiffrorna gått ner som en pannkaka, med årets bottennapp på knappt 28%.

Låter man den statistiska analysen arbeta, får man en utveckling av röstsiffrorna som följer ganska bra en tredjegradsekvation (Röstprocent=-14331,3+10,988*årtal-9,508E-07*årtal3). Om den kan förutsäga framtiden, kommer Socialdemokraterna att missa 4-procentspärren vid valet år 2050 och vara borta vid nästa val, år 2054.

Partiet har ömsat skinn, både ideologiskt och på väljarsidan. Ideologiskt har de lämnat den demokratiska socialismen och antagit moderna inslag med identitetsföreställningar och t o m nyrasism och förlorat sin hårda demokratiska kärna. Väljarmässigt har de förlorat den äldre arbetarklassen, kanske mest männen, som i stor utsträckning nu röstar på SD, medan de vunnit invandrarröster, inte minst muslimska, vilket återspeglas i deras politik, där de kräver fler byggda moskéer. Den demokratiska socialisten suckar och undrar om en flyktingström av en miljon nazister skulle ha inneburit att Socialdemokraterna hade krävt fler byggda nazistlokaler.

En delförklaring till deras låga röstetal, och kanske också SD:snedgång, är att valdeltagandet minskat till knappt 80%, dvs blott 4 av 5 röstar. Soffliggare brukar vara arbetare, vilket kanske mest drabbar SD, men i än större omfattning brukar invandrare vara soffliggare, vilket drabbar S.

Med dessa siffror borde man förvänta sig två diskussioner.

En diskussion borde ske i det socialdemokratiska partiet, där man skulle ifrågasätta om dess ledning är bra för partiet. Om ledningen presterar det sämsta resultatet någonsin, borde de avkrävas ansvar. Det tycks inte ske, vilket är ett tecken på en defensiv socialdemokrati som sannerligen inte drömmer sig tillbaka till fornstora dagar.

En annan diskussion vore en samhällsdebatt om faktumet att 1 av 5 inte röstar. Internationellt är det förvisso en låg siffra, men Sverige borde leva upp till sin tidigare standard. Eller kanske vi även där gör som Socialdemokraterna, acceptera nedgången.
Kanske är både den socialdemokratiska eran och den starka demokratiska eran över?

​Sven-Olof Yrjö Collin

Fatherland är en film av Pawel Pawlikowski, med den tyska stjärnan Sandra Hüller i en bärande roll, som visar den tyska författarens Thomas Manns återkomst, efter 16 års bortavaro, till sitt tyska hemland år 1949. När jag ser trailern, som du kan se via länken nedan, upplever jag en sinnesstämning jag kan känna igen, som jag ibland har om mitt eget land och i mitt eget liv.

Han och hans dotter åker i en bil genom en förödd stad, där människor går nästan viljelösa omkring, utan skratt och glädje. Hans ögon uttrycker en nedslående och uppgiven syn. En hopplöshetens blick.

Idag rapporterar människor i sociala medier hur de känner sig främmande för det samhälle där de tidigare rörde sig hemtamt. De nämner speciellt den frekventa förekomsten av invandrare som sticker ut genom beteende och klädsel.

Svensken är tyst och sitter helst för sig själv i kollektiva färdmedel. När svensken är på semester i ett främmande land, med en utlevande, ljudlig kultur, upplever svensken högljuddheten, trängseln, påflugenheten som charmig, intressant, exotisk. Svensken kan t o m kosta på sig en tanke att en sådan utlevande kultur har sina fördelar.

Men när svensken kommit hem och sitter på bussen hem från jobbet, då några invandrares högljudda prat blir en invadering av svenskens privata område, där den förväntar sig att ha rätten att inte störas av högljuddheter, påflugenheter och andras utlevelser. När den erfar detta, upplevs det som att det inte är dennes plats längre, att den inte hör hemma där. Att den förlorat sitt hem.

När den sedan går ut i staden på helgen och upplever samma utlevande beteende, och många klädda med den muslimska kvinnans iögonfallande klädsel, då förstärks hemlöshetskänslan.

Samtidigt läxas den hemlösa människan upp av kultur- och opinionseliten, där dennes känsla av hemlöshet betecknas med starkt stigmatiserande och fördömande ord och uttryck: rasist, sverigedemokrat, främlingsfientlig, mm. Den som tycker sig ha förlorat sitt hem, har nu förklarats som utstött ur samhället och har förlorat sin plats i samhället.

Den som förlorat sitt hem och som är utstött, kan anta olika strategier. En strategi är att ansluta sig till dem som uttrycker sin känsla av förlust, typiskt där den har möjlighet, vilket sannerligen inte är i seriös press, utan på sociala medier, och blir där en del i den rännstenskultur som utvecklats i sociala medier. En annan strategi är inkapslingen, där samhället förlorat sin legitimitet, och personen blott rör sig inkapslad och avskild från samhället, utan det förtroende för samhället som sägs vara Sveriges guld.

En tredje strategi är att sitta i sin vackra trädgård, vid sitt vackra hus, i den lilla charmiga italienska byn, och skriva om främlingskapet. Vilket jag precis har gjort.

​Sven-Olof Yrjö Collin  
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=kxDLkNfPBUA

Det finns olika principer för hur ledare väljs ut. Några av dem är demokrati, meritokrati och nepotism.

Demokrati innebär att en fördefinierad grupp röstar, med principen en person - en röst, på ledningskandidater, där den som får flest röster blir ledare. Så utses Riksdagens talman och regeringens statsminister. En modifierad form av demokrati är när tillsättande förvisso sker genom röstning, men där man röstar utifrån någon annan grund än personen. I det kapitalistiska aktiebolaget röstar man på bolagsstämman utifrån hur många röster man samlar genom sitt aktieinnehav. Sådan var också demokratin i det äldre Sverige, där egendomsinnehav avgjorde antalet röster.   

Meritokrati innebär att en person väljs ut utifrån kriterier som fångar personens förmåga att fullgöra positionens uppdrag. Kriterierna kan vara mer eller mindre formaliserad och uttryckta i dokument. I akademin finns oftast explicita kriterier som tillämpas, först genom att en eller flera experter bedömer personerna och avger en skriftlig bedömning, oftast med rangordning. Sedan väljs en person ut, oftast av en grupp av akademins lärare. I företag kan meritokratin ha implicita kriterier, så implicita att de bärs av den som har ansvaret att tillsätta personen, där de t o m delvis kan vara okända för den som tillsätter personen.  

Nepotism innebär att personen väljs ut inom en släktkrets, där det grundläggande och avgörande kriteriet är släktrelationen och där den eller de väljande själva till hör släktkretsen. Valet kan ibland avgöras av explicita kriterier, som t ex att den som först födds blir utsedd, vilket är kriteriet för urval av den svenska statschefen, eller vem som skulle ärva ett fideikommiss. I andra fall finns ett släktöverhuvud eller en släktsammanslutning som avgör vem i släkten som blir utvald.

Det paradoxala är att dessa principer, som är så olika, kan kombineras.

Sverige styrs av Riksdagen, vilken tillsätts demokratisk. Men Sveriges statsöverhuvud är monarken, som tillsätts enligt nepotism. Den principkrocken har hanterats genom att den som tillsätts enligt nepotism inte har någon formell makt att påverka, utan är blott symbol, dock med symbolens makt.

Statliga organisationer, där jag till staten hänför riket, regionerna och kommunerna, använder mestadels meritokrati. Exempelvis använder universitet numer endast meritokrati, medan de tidigare hade inslag av demokrati, där t ex rektorn valdes av lärarna. I statliga organisationer finns inte någon betydande principkrock.  

I ekonomin finns aktiebolag, som består av organisationer som oftast använder meritokrati, men som inte sällan, på toppen av organisationen, dvs ägarna av aktiebolagen, har familjer, där ägandet lämnas över genom arv, dvs genom nepotism. Denna nepotism kan också sprida sig in i organisationen, där t ex styrelseplatser, VD:skap och andra positioner kan ges till släktingar, dvs enligt nepotism. Till skillnad från styrandet av Sverige, har inte nepotismen i ekonomin inte reducerats till en symbol, utan bär betydande makt.

Hur hanterar man den betydande principkonflikten i i ekonomin? Jo, man har skapat en ideologi som legitimerar den ena principen, nepotism. Den nepotistiska makten legitimeras genom det kapitalistiska värdesystemet i liberalismen. Egendomen bär makt, oaktat förmåga eller gruppers stöd genom demokrati. När ägaren av familjeföretaget dör, överlämnas inte ägandets makt via demokratiska val eller utifrån förmåga genom att tillämpa meritokrati, utan genom nepotistisk arvsreglering.

I ekonomin finns emellertid organisationer som inte bygger på egendomens metafysisk utan som är demokratiska. Kooperationen är en sådan organisation, där medlemmarna i organisationen har den yttersta makten, uttryckt genom demokratiska val, baserat på principen en person – en röst.

Försvarare av nepotismen i ekonomin kan anföra att det finns ett meritokratiskt inslag, där nepotistiskt tillsatta personer, som inte har den meritokratiska förmågan att styra, kommer att leda sina organisationer till konkurs eller till att de blir utköpta av annan kapitalist, och därmed förlorar sin makt. Marknadens konkurrens är därmed ett avgörande inslag som är överordnat nepotismen. Mot detta anför kritikerna av nepotismen att så länge den nepotistiska oförmågan får leda, innebär den att företaget förlorar kraft, där arbetarna riskerar att förlora sina arbeten p g a oförmågan. Nepotism har därför ett högt samhälleligt pris.

Det fascinerande med samhället är att principers användande varierar, inte blott mellan platser utan t o m inom samma organisation, med olika inslag av demokrati, meritokrati, nepotism och konkurrens.

Vad kan då variationen bero på? En orsak är olika gruppers makt.

Olika grupper tenderar att plädera för olika principer. Som professor, som vunnit min plats genom mina personliga meriter, kan jag ha tendensen att se det fördelaktiga med meritokrati. En förmögen kapitalist tenderar att se fördelar med nepotism. En resurssvag, som blott har sin person som resurs, tenderar att se fördelar med demokrati.

Dessa grupper har olika resurser att använda i samhället, vilket kan påverka användandet av deras principer. Blandningen av principer tycks därför följa en överordnad princip, maktens princip.

​Sven-Olof Yrjö Collin         

Liberalerna kämpar för att komma över 4-procentspärren till Riksdagen. Tidigare fick forna vpk (kommunisterna) kämpa för att nå upp till 4%, där jag ibland var en av de som inte röstade på mitt parti, utan på vpk, som jag tyckte behövdes i Riksdagen för att mitt parti skulle styra och styra lite mer vänster. Då kallades jag Kamrat 4-procent. Även Kristdemokraterna, i sin ungdom, lär ha fått stödröster.

När spärren infördes hade ett förslag på 5% framförts, understött av liberaler, vilket kanske var inriktat på att ta bort kommunisterna från Riksdagen, men mer sannolikt inriktat på att hålla Kristdemokraterna borta från Riksdagen och därmed få deras röster. Socialdemokraterna ville ha 3%, vilket skulle ge kommunisterna andrum, vilka var röstboskap för Socialdemokraterna. Det blev slutligen 4%.

Men vad är det för demokrati som har gränser för det folkliga stödet? Tänk dig ett val där 26 partier ställer upp. De lyckas få väljarna att fördela sig helt lika mellan partierna, dvs erhålla 3,8%. Resultatet i den demokratin blir att den demokratiska församlingen blir tom. Ingen kom in! Eller om ett av alla dessa 26 partier lyckas få aningen fler röster, och landar på 4,1%. Då får den alla platserna i Riksdagen, dvs en enpartistat. Knappas vad vi menar med demokrati.

Riksdagsspärren hävdas vara ett sätt att behålla rimligt av demokrati, dvs proportionalitet, och rimligt med styrbarhet, dvs att det inte finns så oerhört många olika partier att ta hänsyn till när regeringar skall utses och lagförslag läggas fram.

Frågan är hur mycket styrbarhet som får trumfa demokrati, ty styrbarhet sker ju till priset av alla de folkgrupper som utgör mindre än 4% i Riket. Idag utestängs grupper under 4% från demokratins beslutsfattande p g a behovet att fatta beslut. Man hade kunnat ha t ex 15%, varvid ett fåtal partier hade kommit in i Riksdagen och styrbarheten hade ökat ännu mer. Maximal styrbarhet har enpartistaten, men då har man också icke-existerande demokrati.

Vi lever i ett land där knappt fler än 50% röstade för EU-anslutning, varvid det blev EU-anslutning, och man lämnade nej-sägarna utan minsta inflytande Man brukar säga att god demokrati utmärks av att majoriteten tar hänsyn till minoriteten. I EU-valet fanns inget hänsynstagande, t ex genom att ansluta sig, men bara nästan.

Detsamma kan sägas om styrbarhet avseende röstspärren. Utan spärr hade de små folkgrupperna fått representation. Det hade onekligen blivit svårstyrt, tills politikerna lärt sig tekniker för att hantera alla partier och att arbeta hårt för majoritetsförslag. Det är fullt möjligt att det ändå hade blivit styrbart, men med andra tekniker och kanske med hårdare jobb.

Någon kan anföra att utan spärr skulle hänsynstaganden bli så många att det skulle vara svårt att få igenom tuffa förslag, varvid blott urvattnade förslag skulle gå igenom. Men det argumentet innebär att man aktivt vill bortse från minoriteter vid beslutsfattande, det som är ett kännetecken för en utvecklad demokrati. Då implicerar man också att politiker är lata, som inte vill arbete hårt för sina lagförslag, och att de är inkompetenta, om man med politikers kompetens menar förmåga att få till kompromisser.

Således, rösträttsspärr innebär en högre grad av styrbarhet för de större samhällsgrupperna, en lägre grad av demokrati för folkets smågrupper, och att politiker kan unna sig lite lättja och inkompetens.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

Vi reagerade alla på de gröna gubbarna som dök upp på Krim, men även i Donetsk, för mer än tio år sedan. Det framstod som ett lågintensivt inbördeskrig. Då skickade vi inte bomber och granater till Ukraina så att de skulle kunna skydda sig från de gröna gubbarna. Men det var i själva verket en invasion av Ryssland, som doldes genom gröna gubbar och understöd av upprorsmakare i de traditionellt rysslandsorienterade områdena i Ukraina. Den 24 februari 2022 skingrades dimmorna och allt uppenbarades. Ryssland invaderade Ukraina. Då vaknade Europa och började isolera Ryssland och skänka bomber och granater till Ukraina.
Länge har småskaliga aggressioner skett mot palestinier på Västbanken. De gröna gubbarna som begår dessa aggressioner är de judiska bosättarna. Nu har deras småstick blivit mer frekventa och hårdare. De gröna gubbarna, bosättarna, ödelägger hus, driver folk från sina hus och begår t o m mord. Vi har tyckt illa om det, men likt Krim, protesterar vi och låter oss nöjas med det. Nu har dock Storbritannien, Kanada och Frankrike sagt att de skall bojkotta varor från bosättarnas område.
De gröna gubbarna och de judiska bosättarna har liknande motiv. De drömmer sig tillbaka till en storslagen tid.
De gröna gubbarnas dröm rymmer inte bara Krim utan hela Ukraina under ryskt herravälde. Deras Ryssland har ju sitt ursprung i Kiev. De vill återbörda modersjorden hem.
De judiska bosättarna har den dröm som deras gud gav dem, att de, oaktat vem som bodde där, hade rätt att bebo och att de skulle bebo det heliga landet, och att guden skulle hjälpa dem att mörda och fördriva de som bodde där. Allt följer och skall följa guds plan, varför bosättarna idag gör det som Josua gjorde, fördriver de boende på det att det heliga landet skall bebos av guds utvalda folk.
Palestiniernas reaktion har hitintills varit stenkastning, något våld, men också tillbakadragande, övergivande av sina hem som bosättarna sedan ockuperar. Experter siar om en möjlig tredje Intifada, ett våldsamt uppror där palestinierna skjuter tillbaka.
Men…
Man kan fråga sig om invasionen av Ukraina hade skett om Europa, istället för att lite tamt protestera mot de gröna gubbarna, redan då hade skickat bomber och granater. Om man tror att ett sådant stöd hade kunnat förhindra invasionen, och om man tror att man kan lära av historien, är då inte slutsatsen att Europa skall skicka bomber och granater till palestinierna så att de kan skydda sig från invasionen av deras gröna män, de judiska bosättarna? Och om man inte lärt, utan blott pratar, kommer man, om det blir skarpt läge, dvs att palestinierna skapar en tredje intifada, att understödja palestiniernas försvar av sin mark moraliskt, ekonomiskt och materiellt, så som görs i Ukraina idag?
Jag tror att de flesta av oss inte skulle vilja ge militärt understöd till palestinierna, eftersom vi inte litar på dem. Vi tror att Ukraina blott försvarar sitt land, men palestinierna är förmögna till att hota Israel som stat.
Ett mer rimligt alternativ vore att FN, som skapade Israel, rycker ut med sina trupper idag och försvarar sin skapelse genom att besätta gränsen och driva ut bosättarna, som ju är en illegal ockupation.
Att judiska bosättare kan härja på palestinskt land, med svaga reaktioner från Europa, medan Rysslands härjningar bemöts hårt, tror jag beror på två irrationaliteter. Ryssland har alltid varit något hemskt, och under dess kommunistiska period, 1917-1990, var det dubbelt hemskt.  Israel, men än mer judarna, får härja lite som de vill, eftersom Europa har förföljt dem, först som kristna, sedan som nazister, varför de skulle få ett eget hem, tyvärr med samma anvisning som Abrahams gud gav, en plats är det redan bodde folk.
Tragedin fortsätter, med enorma effekter, där t o m våra torg blir arenor för tragedin.
Sven-Olof Yrjö Collin

Partier har röda linjer gentemot varandra. I Tyskland har de äldre partierna haft en sträng röd linje mot det högernationalistiska partiet Alternativ för Tyskland. Väljarna i den lilla tyska delstaten Sachsen-Anhalt visade inte samma motvilja eftersom partiet fick 43,8% av rösterna i sitt delstatsval.

I Sverige har Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en röd linje mot Sverigedemokraterna. Centerpartiet har en röd linje mot Vänsterpartiet, medan Miljöpartiet och Socialdemokraterna inte har det, trots att Vänsterpartiet ideligen avslöjas med antidemokratiska tendenser.

De som pläderar mot röda linjer gör det främst med tanke på en röd linje mot SD. Man har ett respektargument, att man måste visa respekt för en så stor folkvilja som SD representerar, idag nästan 20% av de röstberättigade. Man kan ha ett pragmatiskt, sakpolitiskt argument, att man vill genomdriva sin politik och kan det göras med hjälp av ett uschligt parti så har saken vunnit.

De som pläderar för röda linjer anför att man måste ha en röd linje, på det att man inte legitimerar en vidrig världsåskådning och gör den rumsren. Det är ett argument som liknar de som bekämpar islamiseringsprocessen i Sverige, där de hävdar att acceptans av hijab på sjukhuspersonal innebär att den vidriga världsåskådningen islam legitimeras och äter sig in i det svenska samhället.

De som pläderar för röda linjer anför ibland ett historiskt skräckexempel, när von Pappen övertygade presidenten Hindenburg att föreslå Adolf Hitler som rikskansler, trots att hans parti, nazistpartiet, blott fick något över 33, 1 % vid valet i november 1932. von Pappen, som blev vice rikskansler, sägs ha lovat Hindenburg att han kunde hantera Hitler. Några månader senare hade Hitler diktatoriska rättighet och nazityskland etablerades. En röd linje gentemot Hitler, insinuerar pläderarna för den röda linjen, hade kunnat förhindra katastrofen.

Det argumentet bygger emellertid på okunskap. Den tyska demokratin, Weimarrepubliken, var innan Hitlers makttillträde rejält försvagad. Under några år hade våldsamma upplopp ägt rum, främst drivna av våldsamma kommunister och nazister. Under några år hade den politiska ledningen, bl a von Pappen, när han var Rikskansler innan valet i november 1932, gått förbi den tyska riksdagen, Reichtag, genom att driva staten med hjälp av presidentdekret. Det innebar att den politiska ledningen föreslog reglering, som man lade fram till presidenten Hindenburg, som undertecknade och därvid beslutade dem. Hitler blott övertog traditionen att mestadels styra med presidentdekret. När sedan riksdagshuset började brinna och man fann, eller uppfann, en kommunist som anläggare av branden, initierade Hitler drakoniska regleringar som inskränkte, ja, avskaffade demokratin. Dessa infördes efter ett beslut av presidenten Hindenburg genom hans presidentdekret, där han tycktes vara vägled mer av sin motvilja mot kommunister än hans motvilja mot, som han så föraktfullt kallade Hitler, den österrikiske korpralen. Diktaturen var således förberedd innan Hitlers makttillträde och realiserade genom hans initiativ men genom beslut av presidenten Hindenburg. Den som beslutade om diktaturens start var således inte Rikskansler Hitler utan President Hindenburg.

Om det historiska skräckexemplet skall ha någon bäring, krävs således att man kan visa att Sverige redan idag har en svag demokrati, och att det finns ett maktcentrum som kan stödja SD:s politik. För mig framstår det som de förutsättningarna inte gäller för SD, men däremot gäller för acceptans av islam, där först nyligen lagstiftning börjat antas som förhindrar de värsta avarterna av islam, t ex lagstiftning mot hedersförtryck.

Mot röda linjen som politik kan anföras både dagens SD och gårdagens kristna svenska kyrka. Den senare var en starkt förtryckande kraft som med stor energi förföljde barn som var födda utanför äktenskapet och de homosexuella. Idag, genom den starka demokratiska rörelsen i Sverige, har den svenska kyrkan humaniserats och förmåtts att vända sig mot sin bibel och acceptera, ja, t o m driva demokratiska föreställningar, som t ex att acceptera homosexualitet och barn födda utanför äktenskapet. Det tycks som om vidriga världsåskådningar, t ex kristendomen, kan disciplineras och humaniseras genom en stark demokrati, t ex den svenska på 1900-talet.

SD har tonat ner sin grundläggande främlingsfientlighet och benhårda motstånd mot invandring, vilket delvis skett för att de skall kunna växa ytterligare, och genom att de tvingats till kompromisser genom Tidö-samarbetet. Det förefaller som om demokratin även slipar av SD:s värsta ytterligheter.

Ett starkt demokratiskt samhälle, som hävdar sin demokrati och sina humanistiska värderingar, dvs motsatt Tyskland 1933, kan därför, om de tar in dem i samhället, sannolikt slipa av och disciplinera extrema orienteringar. Röda linjer, som t ex Hindenburgs totala motvilja mot kommunister, kan däremot leda till en försvagning av demokratin och därmed till att samhället blir mindre motståndskraftigt mot extrema orienteringar.

Jag tror därför att röda linjer kan vara kontraproduktiva, medan starkt hävdande av demokrati och dess friheter, kan vara produktivt.

​Sven-Olof Yrjö Collin            

Högstadieelevers kunskaper sjunker dramatiskt. Nu sjunker de även för elever från studievana hem, men fortfarande står de gamla undersökningarnas slutsatser, att sjunkande skolresultat inte är jämnt fördelade. Sjunkande resultat sker främst bland de elever som lever i och som kommer från studieovana hem. I ökande utsträckning misslyckas skolan med en av sina framträdande målsättningar, att vara kompensatorisk, dvs att ha förmåga att ge individen, oberoende av social bakgrund, oaktad klassbakgrund, en möjlighet att utveckla sina förmågor. Skolan som idealt skulle nollställa klassamhället, cementerar det inte, utan tycks förstärka det.

Jag fick ta del av skolans kompensatoriska uppdrag. När jag skulle gå från mellanstadiet till högstadiet 1971, fick jag välja mellan allmän eller särskild kurs i engelska och matematik. Destinerad till arbetarskrået och att inte sticka ut och förhäva sig, blev valet allmän kurs i bägge ämnena. Varken jag eller mina föräldrar såg det, men lärarna i ämnena och min klassföreståndare såg det, att jag kanske hade förmåga till särskild kurs i bägge ämnena. De flyttade upp min till de särskilda kurserna efter den första höstterminen på högstadiet. Under julhelgen, inför vårterminen, kom matematikläraren i den särskilda kursen hem till mig två gånger i sin Saab V4, och gick igenom vad de gjort under höstterminen.

Ack, vad jag önskar att jag mindes hennes riktiga namn. Men jag minns bara vad vi kallade henne, p g a hennes klumpfot, Halta Lotta. Det är inte bristande respekt, utan precis tvärtom, med högaktning som jag här skriver att Halta Lotta har gjort en stor skillnad i mitt liv. Hon förkroppsligade skolans kompensatoriska uppgift när hon rullade upp på vår gårdsplan i sin Saab V4.

Därmed kommer jag in på att vi delvis vet varför skolan misslyckas i sin kompensatoriska uppgift. Upprepade undersökningar i Sverige, med lång undersökningstid, har funnit två faktorer som samvarierar med elevers resultat. Storleken på klassen och lärarens kompetens.

Storleken på klassen är inte en svår faktor att påverka. En lagstiftning med efterföljande budgetmedel för att betala kostnaden, är vad som behövs. I dessa dagar, med sjunkande elevantal, är det sannolikt inte svårt att hitta lärare.

Därmed kommer jag till den kanske helt avgörande punkten, Halta Lotta. Hon var förvisso en förstående och engagerad lärare, så engagerad att hon åkte till mig för att kompensera en termins undervisning. Hon var mycket kunnig, då hon kunde förklara matematiken för mig, och hon var engagerande i klassrummet, t ex då hon fick oss att rusa ut på skolplanen för att med, tror jag, cosinus hjälp bestämma flaggstångens höjd.

Kvalificerade lärare är en viktig faktor för att möjliggöra för elever från studieovana hem att utveckla sin förmåga. Det kan bero på att en kvalificerad lärare kan lösgöra sig från ett mer akademiskt språk, som elever från studievana hem känner igen, och prata med ett språk som anknyter till eleven från studieovana hem. Högt kvalificerade lärare kanske inte använder så mycket av elevens eget arbete utan stöd, vilket varit populärt under en tid, utan ger en tydlig struktur och tydliga krav. Detta sammanhänger med den tredje faktorn, att hög lärarkompetens ställer mindre krav på föräldrarna och deras förmåga att hjälpa till, där naturligen föräldrar utan studievana är svaga i sin hjälpförmåga. Kvalificerade lärare förlitar sig inte på hemmets förmåga, utan förlitar sig på sin egen förmåga.  

Kvalificerade lärare är en viktig, kanske helt avgörande faktor för skolans kompensatoriska uppdrag. Jag gick i högstadiet på 70-talet, då min nutida fördom är att antagningen till lärarhögskolor var hårdare än idag, att lärarutbildningen var mer professionsinriktad på kunskapsförmedling, och att lärarna då hade, med rätta, en hög status och auktoritet. Idag, när antagningskraven är lägst möjliga, utbildningen mer inriktad på att alla skall med istället för att alla skall veta, och med en därmed sammanhängande status och auktoritetsförskjutning ner i källaren, är läraren i genomsnitt idag mindre kvalificerad, och blir därmed en aktiv faktor bakom skolans misslyckande i sin kompensatoriska uppgift. Den Sven-Olof som kommer till högstadiet idag, kan inte förvänta sig att få hjälp av en nutida Halta Lotta, delvis av penningskäl, men mestadels av kompetensskäl.

År 2081 är det därför osannolikt att en ’Sven-Olof’ sitter i sin italienska trädgård, puffande på en cigarr som pensionerad professor.

Det gör mig ursinnig när jag förstår att dagens Sven-Olofar inte får den hjälp av kvalificerade lärare som jag fick. Jag hade förmåga att bli professor i företagsekonomi, vilken förvisso jag själv har gjort en hel del för att realisera, men utan de kvalificerade lärarna på Frostaskolan, speciellt Halta Lotta, hade jag aldrig fått möjligheten att realisera min förmåga.  

Genom skolan bröt jag igenom klassamhället och fick ett fantastiskt yrkesliv och själsliv. Det är samhällets, statens, politikernas, lärarnas förbannade uppgift att göra samma sak idag. Även om det finns högskolerektorer och universitetsrektorer idag som inte stämmer upp på mitt slagord gäller: För många Sven-Olofar som professorer i företagsekonomi ’e ente nock’.

Individerna och samhället behöver människornas utvecklade förmågor och det är bl a skolans uppgift att möjliggöra förmågornas utveckling.

​Sven-Olof Yrjö Collin   

Västra Götalandsregionen skulle ha ett nytt, fantastisk integrerat datasystem, vårdsystemet Millennium. Det amerikanska bolaget, Oracle, som de redan hade som leverantör till några andra system, fick uppdraget. När produktionen av produkten hade nått så långt att systemet kunde börja köras, hade det kostat regionen cirka 3 800 000 000 kronor. En sjuksköterska kostar totalt 694 000 kronor per år. Systemets värde var således 5 187 årsarbeten av en sjuksköterska.

I november 2024 startade systemet. Efter tre dagar stängdes systemet. Det hade tekniska problem och personalen klagade på bristande funktioner. En vårdcentral gav upp och gick över till den äldre teknologin, penna och papper.

Regionen beslöt att avsluta uppköpet av Millennium. För att komma ur kontraktet fick regionen betala 657 000 000 kronor, vilket motsvarar 946 årsarbeten av en sjuksköterska. Samtidigt förlängs avtalen regionen har med Oracle avseende andra system.

Regionen köpte ett system av Oracle, vilket gav dem ingenting, men kostade dem 4 457 000 000 kronor, vilket motsvarar 6133 årsarbeten av en sjuksköterska.

Produkten IT-system, med leverantören Oracle, påminner om absurda affärsidéer, liknande den som fanns på Ebberöds bank, där man betalade 8% i inlåningsränta men tog bara 4% i utlåningsränta.

Detta fall rymmer två absurditeter. 1.) Ebberödsproducenten Oracle tar rejält betalt för en produkt som inte fungerar; 2.) Ebberödsproducenten Oracle tar rejält betalt för att kunden inte skall fortsätta att få produkten som inte fungerar.

Kanske regionen gick med på att betala för att få slippa produkten p g a att Ebberödsproducenten Oracle har andra produkter i regionen, som fungerar, där Ebberödsproducenten Oracle hotade med att ta tillbaka produkterna om de inte betalade för att slippa produkten som inte fungerar. Regionen kanske gjorde kalkylen att det skulle bli dyrare att byta ut de fungerande produkterna än att betala pengar för att slippa produkten som inte fungerar. Om denna spekulation är korrekt, rymmer affären det agerande som i andra fall kallas utpressning.

Summa summarum, regionen betalade 4 457 000 000 kronor, vilket motsvarar 6133 årsarbeten av en sjuksköterska, för att få behålla system som fungerar, och får nu starta om för att få modernt fungerande datasystem.

Detta rymmer två pinsamheter. Att regionen betalar 4 457 000 000 kronor för ingenting. Att Ebberödsproducenten Oracle tar emot 4 457 000 000 kronor för en produkt som inte kan användas.

Låt oss anta att du köper en avancerad Volvo, en Volvo ES90, med Twin Motor, till ett pris av 988 000 kronor. Du kör hem bilen. När du sedan skall köra iväg med den, startar den inte. Bilen får bärgas till en Volvoverkstad. De konstaterar att de inte kan laga den. De kräver dig på 170 820 kronor för att ta hand om bilen. Totalt har du lagt ut 1 158 820 kronor, och får börja leta efter en ny bil.

Så fungerar Västra Götalandsregionen. Högtidligt döper vi därför om Västra Götalandsregionen till Ebberödsregionen.

​Sven-Olof Yrjö Collin     

Vi har föreställningen att förälskelse är en hög form av samhörighet. Den kan, om lyckan står människan bi, övergå till kärlek, som sägs vara den högsta formen av samhörighet människan känner. Men jag vill ifrågasätta kärlek som den högst formen av samhörighet.

Förälskelse innebär att man blir så fullständigt överväldigad av den andre, att den andre blir allt och man själv blir blott ett kännande väsen. Det är en obalanserad relation, där den förälskade blott ser den andre.

Kärlek är när två blir ett, där personerna står sidan om varandra, med en samhörighet som upplevs som ett. Det är en balanserad relation, där de två respekterar varandra, ser varandra som åtskilda, men i ett samhörande vi. Kärlek är att säga att det är du och jag, tillsammans i världen. Ett tecken på kärlek är att man upplever en saknad efter den andra om man är åtskild.  

Skulle man vilja framställa det mer formellt kunde man säga att förälskelse är när ett litet kännande a upplever den andra som ett stort B. Förälskelse är bA. Kärlek är när man känner att A och B är ett. Kärlek är AB.

Men det är inte den högsta formen av samhörighet.    

Den högsta formen av samhörighet är när den andre inte är, som i kärlek, bredvid en andre, utan har blivit en del av den själv. Man har förenats med den andre. Den högsta formen är därför föreningen, där den andre har blivit en del av en själv. När den som är i en förening tvingas leva åtskild från den som den är förenad med, upplever den inte längtan efter den andre, utan den upplever förlust, att en del av den själv inte är hos den själv. Det är AA, där det andra A:et är ett transformerat B.

Rövarhövdingen Mattis i Ronja Rövardotter uttrycker sin saknad efter den döde Skalle-Per: ”Han fattas mig” (se länk nedan). Det är en del av Mattis som är försvunnen. Han har upplevt en förening med Skalle-Per, en förening som nu inte finns eftersom Skalle-Per är död.

Om den du älskar åker bort, och du känner saknad, då är det kärlek. Men om du upplever att du inte är hel, om du fattas något, då är det inte kärlek du har, utan något större, du är förenad med den andre. Den andre lever i dig. Den andre är inte en del av ditt liv, som i kärleken, utan är en del av dig själv, i en förening.

Om du förlorar ett ben, fattas du ett ben och får gå med kryckor. Om den du är förenad med inte är i din närhet, då går du med kryckor, ty du fattas en del av dig själv.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.facebook.com/watch/?v=850624428313480

Flygledare vid flygplatser i Norge gick ut i strejk söndagen den 23 augusti. Fackföreningen hävdar att arbetsgivaren inte visat villighet att diskutera arbetsvillkor och raster. Arbetsgivaren säger att strejken är helt obegriplig då en flygledare i genomsnitt tjänar 1,7 miljoner norska kronor och arbetar vanligen 35 timmar i veckan, och att de i detta förslag skulle få löneökning på 4,4%, vilket motsvarar 62 000 norska kronor.

Frode Steen, som är professor i ekonomi vid Norges handelshögskola säger, enligt artikeln: ”Det här är inte en grupp att tycka synd om” (se länk nedan). Man skall således inte stödja deras strejk då det minsann inte är synd om dem. Som om strejk skulle baseras på att det är synd om någon.

Jag har själv varit med om ett liknande intermezzo.

När jag blev befordrad till professor diskuterades endast ett villkor, lönen. Det kan tyckas anmärkningsvärt att arbetsvillkor inte diskuterades. Men jag reagerade inte på det eftersom jag hade en egen och klar uppfattning om vad en professor skall göra, vilka ansvar som följer med utnämningen, varför jag inte ens tänkte på att diskutera arbetsvillkor.

Lönen högskolan föreslog var däremot inte till min belåtenhet. Jag hade inför mötet med rektorn kontaktat en kollega för att få veta vilken lön hon hade. Vi brukade jämföra våra villkor, främst lönen, då vi bägge anser att vi har liknande CV och liknande förmågor och är inom hyfsat samma vetenskapsområde. Jag tyckte därför att vi två borde ha liknande lön. Men hennes lön var anmärkningsvärt högre än den lön som högskolans rektor föreslog för mig.

Jag är inte riden av egoistiskt begär att maximera mitt välstånd. Däremot är jag kraftigt riden av rättvisa och Jantelagen. Man skall inte tycka synd om mig för min lön, utan vara uppbragt för att likvärdighet inte råder. Jantelagen säger att man inte skall sticka ut. Men den säger också att man inte skall stå lägre än en annan likvärdig.

Jag vände mig till fackföreningen, som jag var medlem i, och framförde en önskan att de skulle hjälpa mig i mina löneförhandlingar. Fackföreningen avslog emellertid min önskan om hjälp med argumentet att professorer tjänar så mycket. De tyckte att jag erbjöds en lön som var så hög att de inte ville hjälpa mig.

Man skall absolut inte tycka synd om flygledarna eller professorerna utifrån deras löner. Men man skall inte heller acceptera orättvisa i arbetsvillkor eller, som i mitt fall, orättvisa relativt likvärdig.

Jag lämnade fackföreningen, men behöll mitt medlemskap i arbetslöshetskassan, inte för att jag trodde att jag någonsin skulle behöva dess hjälp eftersom det alltid finns arbete för en akademisk företagsekonom, utan i solidaritet med de som har sämre arbetsmarknadsmöjligheter, tex humanisterna.

Flygledarnas strejk skall därför inte avfärdas med att man inte kan tycka synd om dem. Den skall stödjas i den mån det handlar om rättvisa arbetsvillkor.      

Sven-Olof Yrjö Collin

​Länk: https://www.svd.se/a/n1OlgJ/norsk-flygstrejk-paverkar-svenska-avgangar

Islam betyder underkastelse. Men underkastelse, den absoluta, blinda lydnaden, är inte ett sentida påhitt av den senast påhittade religionen, den som hittades på av Mohammed på 600-talet. Blind lydnad är ett krav från den gud som skapades av Moses folk, dvs judarna. Underkastelsens gud kallar judarna jahve, de kristna gud och muslimerna allah.

Nedan citerar jag ett långt stycke som gäller för judarna, eftersom det är hämtat från deras heliga skrift, Toran, den som finns i Gamla testamentet. Men det borde rimligen även gälla för de kristna, eftersom det tillhör deras heliga text, Gamla testamentet. De kristna har skapat egna heliga texter, de som finns i Nya testamentet. De hade kunnat nöja sig med det, men de har valt att inkludera Gamla testamentet i sina heliga texter.

När du läser nedanstående citat, betänk då att denna text finns i Bibeln, vilket är en bok som ges till unga människor. Det är en bok som lånas ut på de kommunala biblioteken, utan åldersgräns, och den sägs vara uttryck för gudens vilja och anda.

Abrahamiternas religion kännetecknas alla tre av lydnad. Men vad sker om man inte lyder, om man inte underkastar sig guden? Jo, följande kan man läsa i 3 Mosebok 14- 39:

”14Men om ni inte lyssnar till mig och inte handlar efter alla dessa bud, 15om ni förkastar mina stadgar och känner sådan avsky för mina befallningar att ni inte handlar efter mina bud utan bryter förbundet med mig, 16då skall jag i min tur göra detta mot er: jag skall slå er med fasa, med sjukdom och feber som får er blick att slockna och ert livsmod att vissna. Förgäves skall ni så er säd; era fiender kommer att äta den. 17Jag skall vända mig mot er, och ni kommer att besegras av era fiender. Era motståndare får makten över er, och ni kommer att fly, fast ingen förföljer er.”

Så talar kärlekens och fredens gud. Låt oss fortsätta:

”18Och om ni trots detta inte lyssnar till mig, skall jag straffa er sjufalt värre för era synder 19och kväsa ert stora övermod. Jag skall låta er himmel bli som järn och marken under er som koppar, 20så att allt ert slit blir förgäves: jorden ger ingen gröda och träden på fälten bär ingen frukt.
21Om ni ändå avvisar mig och inte vill lyssna till mig, skall jag slå er sjufalt värre, så som era synder förtjänar. 22Jag skall släppa lös vilddjuren mot er. De skall ta barnen ifrån er, utrota er boskap och minska ert antal så att vägarna ligger folktomma.”

Det är hårda tag mot de olydiga som guden utlovar. Finns det kanske än hårdare tag?

”23Om ni trots detta inte låter varna er utan avvisar mig, 24skall jag i min tur avvisa er: jag skall slå er sjufalt värre för era synder. 25Jag skall låta ett hämndens svärd komma över er, som hämnd för ert förbundsbrott. När ni samlas i städerna skall jag sända in pest bland er, och ni kommer att vara utlämnade åt fienden. 26Jag skall förstöra era brödförråd, och ert bröd kommer att kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor; det skall vägas upp åt er, och ni skall äta men inte bli mätta.
27Om ni trots detta inte lyssnar till mig utan avvisar mig, 28kommer jag i min tur att avvisa er i vredesmod och straffa er sjufalt värre för era synder. 29Ni skall bli tvungna att äta era söners och döttrars kött. 30Jag skall ödelägga era offerplatser, riva era rökelsealtaren och kasta era ruttnande lik på era ruttna avgudapålar, och jag kommer att känna avsky för er. 31Jag skall lägga era städer i ruiner, föröda era helgedomar och vända mig bort från den blidkande lukten av era offer. 32Ja, jag skall själv lägga landet öde, och era fiender, som slår sig ner där, kommer att bäva. 33Jag skall skingra er bland folken och förfölja er med draget svärd. Landet skall läggas öde och era städer bli ruiner. 34Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, så länge det ligger öde och ni är i era fienders land. Då skall landet ha sabbatsvila och ta igen sina uteblivna sabbater. 35Hela den tid landet ligger öde skall det ha sabbat och få den vila det inte fick under era sabbater, då ni bodde där. 36De av er som överlever och bor i fiendeland, dem skall jag göra så harhjärtade att de tar till flykten för ett prasslande löv och flyr som om de flydde för svärd och faller, fast de inte är förföljda. 37De skall stupa som för svärd, den ene över den andre, fast de inte är förföljda. Ni kommer inte att kunna hålla stånd mot era fiender. 38Ni skall gå under bland folken, och era fienders land skall uppsluka er. 39De av er som överlever skall tyna bort i fiendeland för sina egna synders skull, men också för att deras fäder har syndat skall de tyna bort som de.”

Så talar judarnas och de kristnas gud. När man läser detta förstår man att Hitlers Förintelse kan ses som judarnas guds straff för att de inte lydde. Dock ingick inte i Förintelsen att judarna skulle äta sina barn. Hitler var en gärningsman, men sänd och helgad av Jahve.

Av allt det elände som den älskande guden låter drabba de olydiga, är kanske det absolut värsta hur de drabbade kommer att lösa det svältproblem som guden utsätter dem för: ” Ni skall bli tvungna att äta era söners och döttrars kött”. Detta är den gud som judarna och de kristna älskar och, med all rätt, fruktar, och som utgör starten för islam. (inom parentes kan man undra hur de skall kunna äta sina barn, eftersom den allsmäktige guden några rader innan sagt att han skulle ta bort deras barn från dem.)

Texten finns i en bok som finns på bibliotek, i kyrkor och synagogor, i skolor. Liknande kan du läsa i muslimernas heliga bok, koranen, som även den finns på biblioteken, i moskéer och numer även i vissa skolor. Något liknande avskyvärt kan du inte läsa i guds utsände, Adolf Hitler och hans bok, Mein Kampf.  

När människan uppfann den abrahamitiska guden lyckades hon samla en ohygglig ondska i ett begrepp. Begreppet gud.

​Sven-Olof Yrjö Collin

Första jämförelsen, sexuell jämställdhet och hedersförtryck.

Pride, hävdandet av sexuell jämställdhet, som bär mantrat, allas lika värde, får mycket medial, opinionsmässig och politisk uppmärksamhet. Men bortsett från transerna, är sexuell jämställdhet knappast ett problem när det gäller förtryck, även om individer upplever problem. Det är en mycket stark sak för vänstern, men även höger och t o m den militära makten är engagerad i den politiska frågan om sexuell jämställdhet.

Hedersförtrycket, som omfattar mellan 100 000 till 200 000 individer, främst kvinnor och då unga kvinnor, är förvisso något uppmärksammat, men betydligt mindre. Idag finns en företrädare, Elaf Ali, som i tre böcker berättat om hedersförtryck, och en förening som driver frågan. Samhällets reaktion är däremot svag. Inga stora demonstrationer. Den militära makten är inte engagerad. Dock börjar lagstiftning skapas mot hedersförtrycket. Men ändock finns fortfarande könsseparerade bad accepterade, i det Sverige som människor vill se som feministiskt.

Mitt intryck är att problemet med hedersförtryck är minst lika, om än inte mer omfattande, än sexuell jämställdhet. Ändock är uppmärksamheten betydligt större för sexuell jämställdhet än hedersförtryck. Det finns en betydande obalans mellan uppmärksamhet och omfattning.  

Andra jämförelsen, Palestina och Afghanistan

Demonstrationer sker för solidaritet med palestinierna och slagord kan vara så starka att de förkunnar Israels förintelse, From the river to the sea, Palestine will be free. Det finns förvisso grund för fördömande. Israels dödande på Gaza är exempellöst och dess tolerans av bosättarnas terror på den bofasta palestinska befolkningen på Västbanken är lika exempellöst. Vår egen professionella demonstrant, Greta, står på barrikaderna för palestinierna och en del vänsterpartier genomsyras av stark, och stundtals blind, solidaritet med palestinierna. Men viss förståelse för Israels handlade kan ändå finns då Gazakriget inleddes genom Hamas invasion och mördande av civila israeler.

Samtidigt finns ett förtryck, med dödliga konsekvenser, som inte ens är exempellöst, utan som är otänkbart och ofattbart. Kvinnoförtrycket i Afghanistan, där flickor inte får gå i skola över en viss ålder, där kvinnor är utestängda från universitet, och, som Meryl Streap sade en gång, en katt har större frihet än en kvinna i Afghanistan, ty katten får gå i parken, men det får inte kvinnan. I Sverige finns knappt någon uppmärksamhet på kvinnornas situation. Inga demonstrationer, inga starka solidaritetshandlingar från media, opinion eller politiker sker.

Mitt intryck är att problemet i Palestina förvisso inbegriper ett omfattande dödande, vilket det inte gör i Afghanistan. Men förtrycket i Afghanistan av en hel folkgrupp, kvinnor, är så omfattande, att det skapar ett oerhört lidande, inte blott idag, utan långt in i framtiden, där kvinnorna kommer att få bära dagens förtryck genom t ex bristande kunskap, bristande självkänsla, bristande livsmöjligheter. Men dessa två förtryck, av palestinier och av Afghanistans kvinnor, representeras helt olika i Sverige, där Palestiniern uppmärksammas oerhört mycket, medan Afghanistans kvinnor uppmärksammas ringa. Det finns även här en betydande obalans mellan problemens uppmärksamhet och dess omfattning.

De fenomen jag tagit upp visar att på obalans i medias bevakning och obalans i opinionen. Pride och Palestina får oerhört mycket mer uppmärksamhet än hedersförtryck och kvinnors situation i Afghanistan. Politiskt står främst vänstern starkt för Pride och Palestina, men vänstern mumlar om både hedersförtryck och Afghanistan.

Varför denna obalans?

De mindre uppmärksammade fenomenen, hedersförtryck och förtrycket av Afghanistans kvinnor, har två saker gemensamt, de berör kvinnor och islam. Beror det svaga intresset på att det är kvinnor? Det borde vara en omöjlig förklaring, ty vi lever i det feministiska Sverige. Beror det på att det är islam? Det borde vara en omöjlig förklaring i det demokratiska Sverige, där vi borde ha svag förståelse för totalitära ideologier, även de totalitära, religiösa ideologierna, till vilka islam hör. Eller beror det svaga intresset på kombinationen, att det är kvinnor i islam som utsätts för förtryck? Men det borde vara en fullständigt omöjlig förklaring eftersom kvinnor är svaga och islam är en totalitär ideologi.

Som du läst till leda på dessa sidor, tror jag att obalansen främst kommer av att islam är involverat, ty religioner, speciellt islam, är en fredad ideologi, där konsekvenserna av islam blir nedvärderade och bortsedda från, p g a att islam producerar dem. Obalansen beror på det irrationella skyddet av religionen.

​Sven-Olof Yrjö Collin  

TV-programmet Uppdrag Granskning, som är SvT’s TV-program för undersökande journalistik, avslöjar, genom att vara utklädd till arbetssökande, att de privata företagen, de sk jobb-coacherna, ger råd hur man lurar systemet och hur man lurar arbetsförmedlingen. De är också villiga i att själva delta i detta lurendrejeri. 43% av de uppsökta kontoren var villiga. Således inte ett slumpmässigt utfall, utan i hög grad ett systematiskt utfall, dvs ett systemfel.

Det är inte så märkligt att detta sker eftersom coacherna är privata företag som behöver sin marknad för att leva, där marknaden är deras klienter, de jobbsökande. Förvisso skulle man önska att de vore professionella i sitt agerande, vartill hör att inte delta i lurendrejeri. Men de som man vanligtvis förknippar med stark professionell standard, revisorerna, har vi forskare kunnat finna att de varierar i sin revision beroende på marknadsbeaktande. Professionella som saknar marknadskoppling, t ex domare, har inte kunnat beslås med att försöka lura systemet för att berika sig.

Arbetsförmedlingen tvingas, p g a att deras aktörer är privata företag med marknadslogik, ha ett kontrollsystem som skall försöka säkerställa att de får den produkt de betalar för. Men produkten är, som när det gäller skolmarknaden, svår, för att inte säga hart när omöjlig att observera, och därför också att värdera. Till detta kommer att de måste ha ytterligare ett kontrollsystem, som försöker fånga det Uppdrag Granskning kunde avslöja, när coacherna lär sina klienter hur de skall lura systemet, och själva deltar i lurendrejeriet.   
Arbetsförmedlingens generaldirektör Maria Hemström Hemmingsson berättar (se länk 1.) att ett sätt vore att göra som Uppdrag Granskning har gjort, att en kontrollant låtsas vara arbetssökande. Men den möjligheten hindrar, enligt henne, lagen dem från att göra.

Men det slutar inte där, ty Uppdrag Granskning visar också att jobbcoacherna deltar i islamiseringsprocessen. En tredjedel av coacherna var villiga att tillmötesgå personers vilja att låta dennes fru inte ha ett arbete där den kommer i kontakt med andra män, eller att finna ett arbete där kvinnan kan vara hemma mycket. Coacherna understödde således den typ av kvinnoförtryck som hör till abrahamiterna, numer mestadels muslimerna, varför det ingår i den samhälleliga process som kallas islamiseringsprocessen, vars innebörd är att sprida islam i samhället och legitimera agerande som sker enligt islam.

En omfattande kontroll av kvinnorna är en del i islamiseringsprocessen. En markant del av de statligt ersatta coacherna är villiga att hjälpa till i kvinnokontrollen, och är därför aktiva i islamiseringsprocessen. 33 av de uppsökta 72 kontoren var villiga, dvs 46%. Det är således inte ett utfall som kan hänvisas till slumpen, utan utgör ett i hög grad systematiskt utfall, dvs ett systemfel.

Uppdrag Granskning visar att statens inköpta aktörer deltar i betydande grad och systematiskt i den odemokratiska islamiseringsprocessen.

Vad kan man göra åt det? Så här svarar Generaldirektören: ”…det här är en samhällsutmaning och det är en utmaning för det tillitsbaserade system vi har i Sverige, där vi litar på människor och på leverantörer.”

Det är sant att muslimska värderingar genom islamiseringsprocessen är ett samhällsproblem, vilket Generaldirektören benämner med det nysvenska tramsordet ’samhällsutmaning’.

Det är också sant att Sverige utmärks av högt förtroende. Men nog har även Generaldirektören någon gång handlat på H&M, och därvid noterat de larmbågar som finns vid kassorna. De kontrollerar att kunderna har betalt sina plagg. H&M är ett ursvenskt företag, men litar inte på sina kunder.

Tillitsbaserat system låter bra. Det utgör fundament för professionella arbeten. Jag, som akademisk lärare, hade stort förtroende att utforma min undervisning efter eget huvud. Det kallas delvis akademisk frihet. Men förtroendet var inte större än att varje kurs skulle ha en utvärdering, där studenterna, dvs våra klienter, fick uttrycka sin värdering av kursen. För mig är kursutvärdering egentligen inte ett verktyg för att övervaka läraren, utan är ett utomordentligt bra verktyg, tillsammans med kursens tentamensresultat, för läraren att förstå hur studenterna uppfattar kursen. Men det kan användas för att övervaka läraren, trots den stora tillit man måste ha till den professionelle läraren.

Men tillitsbaserat system kan också vara en vacker benämning, ett corporate bullshit-uttryck, en populär konsultfloskel, som egentligen visar att man struntar i vad som sker, att man är för lat för att se vad som sker, eller att man blundar för vad som sker. I fallet med jobbcoacher kan det vara så att man är nöjd med att de finns, ty då kan man visa upp att man minsann gör vad man kan för att hantera arbetslösheten, och att man följer dagens dogm, att privata företag löser problem, eftersom de är såååååååååååå mycket effektivare.

Uppdrag Granskning har visat att det är sannolikt att jobbcoach är en skurkbransch, och att det t o m är en bransch som är aktiva i islamiseringsprocessen, den som undergräver svensk frihet och utgör ett hot mot demokratin.

Politiskt synes det nu som att Liberalerna efter avslöjandet backar ur privatiseringen av arbetsförmedlingen medan de dogmatiska nyliberalerna och privatiseringspåskyndarna, tillika de som kallar islamiseringsprocessen för uttryck för rasism, Centerpartiet, inte ser kontrollproblemet som olösligt utan skyller på bristande kontroll (se länk 3.).

Om allt detta kan man ha sina åsikter och göra sina värderingar. Men det finns en oomkullrunkelig sanning. Uppdrag Granskning har gjort en utomordentligt god insats för att informera svenska folket om hur deras skattepengar används. Uppdrag Granskning ingår i det som kallas public service. Då är en rimlig slutsats att public service behövs. För demokratins skull. För vår frihets skull.   
Sven-Olof Yrjö Collin

Länk 1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/dolda-inspelningar-visar-jobbcoacher-villiga-att-lura-arbetsformedlingen
Länk 2. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/avslojar-har-hjalper-jobbcoacherna-mannen-att-kontrollera-sin-fru
Länk 3. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/efter-svts-granskning-johan-britz-l-vill-lagga-ner-rusta-och-matcha

Den döde norske monarkens kista bars genom slottet. De som fick det ärofyllda uppdraget att bära kistan var monarkens familjemedlemmar, främst den tillträdande monarkens barn och barnbarn, men även ingifta till familjen fick äran (se länk nedan). En av bärarna var Marius Borg Høiby, som är den nya drottningens barn från en tidigare relation. Formellt är han inte medlem av det norska kungahuset, men är ju reellt en familjemedlem.
Jag antar att det var den nye kungen som avgjorde vem som skulle bära kistan. Han valde att premiera den närmsta familjen. Det kan tyckas rimligt, att familjen går före.

Men Marius Borg Høiby är en dömd brottsling, en man som brutit mot Norges lag. Och med ett brott som borde vara stigmatiserande, nämligen kvinnomisshandel och våldtäkt.

Om man istället ser processionen som en procession som avser inte blott en familjefader utan avser en monark, rikets statsöverhuvud, den samlande kraften i nationen, då framstår det som anmärkningsvärt, för att inte skriva olämpligt, att låta en brottsling, tillika kvinnomisshandlare och våldtäktsman, bära den döde statsöverhuvudets kista. En person, som genom sin gärning, har tagit avstånd från grundläggande normer i riket får bära kistan. I Norge finns en eller flera kvinnor som blivit utsatt för hans brottslighet. De får nu se att den ogärningsmannen får äran av att bära kistan. De fick inte äran.

Det förefaller som om den nya kungen, genom sitt val av kistbärare, visar att hans lojalitet står till familjen, t o m till våldtäktsmän i familjen, och inte till staten och nationen.

Ett liknande intermezzo inträffade i Sverige, vid Palmemordet, då alla, familjer, organisationer, myndigheter halade sina flaggor på halv stång. Men inte kungahuset. I Sverige var alla flaggor på halv stång, men på Stockholms slott hissades den kungliga flaggan i topp som vanligt på morgonen. Man följde traditionen att halv stång på de kungliga slotten endast tillämpas vid kungliga familjemedlemmars dödsfall. Det blev en mycket stark kritikerstorm, varvid Kungen fattade beslutet att frångå traditionen, så som man hade gjort en gång tidigare när FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjölds dödades 1961. Man halade flaggan.

Även i detta fall gick familjen före nationen, innan nationen gjorde så mycket liv att kungahuset fick böja sig och visa lojalitet mot nationen.

Dessa två intermezzon visar på monarkins svaghet genom sin nepotism, där risken alltid finns att lojaliteten ställs i första hand till familjen, och inte till staten eller nationen eller dess folk. 

Norges folk borde ta sig en funderare om de kan lita på sin kung, att han är lojal mot landet, eller om de kanske skall välja en annan kung, eller kanske ändra statsskicket till ett statsskick som inte har nepotismens svagheter.

Sven-Olof Yrjö Collin
Länk https://www.expressen.se/nyheter/kungligt/hard-kritik-mot-marius-borg-hoiby-vid-kungens-kista/

Jag brukade rita upp en cirkel på tavlan för mina studenter. Jag pekade på ytan och sade att det är er kunskap. Sedan pekade jag på omkretsen och sade att det är er gräns till det okända, det ni inte vet. Sedan ritade jag en betydligt mindre cirkel och en betydligt större cirkel. Den lilla cirkeln hade en liten yta och en liten omkrets, medan den stora cirkeln förvisso hade en stor yta, men också en oerhört större omkrets. Jag påstod därefter att den okunniga, den med den lilla cirkeln, kan vara mycket mer säker eftersom den tror att dennes okunskap, dvs omkretsen på den lilla cirkeln, är så liten. Men den mycket kunnige är betydligt mer osäker och ödmjuk eftersom den upplever en mycket större omkrets, dvs en betydande okunskap.

Min poäng till studenterna var att de skall skaffa sig mycket kunskap och därmed också få en stor ödmjukhet inför den stora okunskapen.

En student frågade: om den lilla cirkeln träffar den betydligt större cirkeln, hur upplever de två cirklarna varandra? Irriterande för detta inlägg är att jag inte minns mitt svar. Men det är trots allt viktigare att minnas den goda frågan. Ty en sak är det individuella, att skaffa sig mycket kunskap och blygas över sin okunskap. Men det är en helt annan sak med det relationella, vad gör man med sin kunskap relativt andra och deras kunskap?

Idag har jag ett svar att ge, som jag inte är glad över, ty jag hade gärna varit mer godhjärtad mot de små cirklarna.  

Sedan jag var cirka 12 år, strax innan konfirmationen, har jag varit motståndare till kristendomen, varför jag läst mycket om kristendomen, bl a bibeln. Jag var nog bland de få konfirmanderna som hade läst många delar av bibeln. Men inte för att söka svar på religiösa grubblerier, utan för att finna argument mot religionen.

Några år senare fascinerades jag av nazismen, läste om deras görande och deras stat, och blev kunnig, svuren motståndare till nazism. När jag var cirka 20 år, och mötte kommunister på studentboendet, utsträcktes det motståndet till kommunism, underbyggt av mina studier av demokratisk socialism.

När flyktingar från muslimska länder började dyka upp, i alla fall i mitt medvetande, kanske när jag var kring 50 år, började jag läsa om islam och läste även stora delar av koranen, trots oerhörda svårigheter p g a det myckna hat som boken rymmer. Då inlemmades islam i min bukett av ideologier som jag var motståndare till. Numer kan jag, p g a studier och åratal av reflektion, hyfsat argumentera för mitt avståndstagande från och mitt motstånd mot judendom, kristendom, islam, fascism, nazism och kommunism. Jag tycker mig ha en hyfsad kunskap om dessa ideologier och om de samhällen där de tillämpats. Jag upplever min cirkel av kunskap som hyfsat stor. Blott judendomen har en irriterande liten cirkel av kunskap.

När jag nu träffar individer som jag uppfattar har en liten cirkel av kunskap om en eller flera av dessa ideologier, som inte sedan 12-årsåldern läst och funderat kring dessa ideologier, men som har starka attityder, känslor och upplevelser, har det blivit mer och mer svårt för mig att diskutera.

Jag har svårt att förstå okunnigas argument då jag, utifrån min kunskap, inte får ihop deras argument. Jag ser inte linjen, följden, logiken. När de med åberopande av Kristallnatten hävdar att vi aldrig skall glömma, hävdar jag att det har gått alldeles utmärkt att glömma bort Bartolomeinatten.

Jag har svårt att förstå hur man kan hävda en sak, men sedan inte inse att det hävdandet är ett hävdande av en princip där tillämpningen av den principen medför att personen också borde vara kritisk mot andra saker. En människa åberopar religionsfriheten som ett argument för muslimska kvinnors rätt att bära hijaben på apoteken. Då hävdar jag att den politiska friheten borde innebära en rätt att bära hammaren och skäran som anställd på apoteken.

Okunskapen och det oreflekterade får mig att tänka: Håll tyst Collin, ty mot dumhet kämpar du förgäves. Jag får ibland tankar som jag försöker slå ifrån mig, att det jag möter är pöbelfasoner. Jag minns stycken jag läst i Hitlers bok, Mein Kampf, där han redogör för massan och dess längtan efter att fångas av lögner och bedrägerier, där Hitler själv var en mästare i att utnyttja pöbelns längtan. Alla dessa små cirklar som kommer tillsammans och blir en hemsk kraft.

Jag minns Klemperers bok, Intill slutet vill jag vittna, där han nästan stoiskt, med sin starka humanism, åser hur nazismen fräter sönder samhället, där nazisterna och dess skapelse, pöbeln, begränsar hans liv intill hart när obegriplighet för mig, som är en människa som lever i ett demokratiskt samhälle. Jag ser likheter med islamiseringen idag, medan andra, som jag tycker har en mycket liten cirkel av kunskap och en stor cirkel av oreflekterade attityder, med den okunniges självklarhet hävdar att jag är islamofob.

Ett liv av motstånd mot totalitära ideologier, religiösa och politiska, ser ut att vara lika misslyckat som min strävan och kamp att göra Högskolan Kristianstads ekonomutbildningar till de främsta i landet. I bägge kamperna blev jag marginaliserad och utstött. Islamofob och arbetsmiljöproblem blev min arvedel.

​Sven-Olof Yrjö Collin

Jag röstade i lördags. Jag förtidsröstade eftersom jag är bortrest på den högtidliga valdagen, då man klär upp sig och utför sin medborgerliga rättighet och skyldighet.
Jag röstade på Liberalerna i Riksdagsvalet. Hur kan en demokratisk socialist rösta på Liberalerna?

Detta är mitt svar och försvar.

Min ideologi, min världsåskådning, min profana religion fångas bäst i den demokratiska socialismen. Jag och den ideologin har några centrala värderingar, varav tre är demokrati, frihet och solidaritet.

Demokrati innebär att människor kommer samman och kollektivt beslutar om angelägenheter som är eller som människor vill skall bli gemensamma. Frihet innebär att individen medges så stor frihet som möjligt att leva sitt liv och att uttrycka sig. Solidaritet innebär att man hjälper varandra, där de starka och tursamma hjälper de svaga och otursamma.

Dessa värderingar kommer ibland i konflikt med varandra. Skall föräldern till ett barn besluta vilken skola barnet skall gå i, eller skall staten, som uttryck för demokrati, avgöra var barnet skall gå?  

Värderingarna rymmer även konflikt i sig. Den muslimska kvinnans frihet att bära sin religiösa hijab som arbetare på ett sjukhus står i konflikt med ateistens frihet att slippa religiösa demonstrationer när den som sjuk besöker sjukhuset.

I dessa tider saknar du kanske klimatfrågan och hållbarhet som centrala värderingar? Klimatet förändras både oberoende av och beroende av människan. Hållbarhet är i grunden en konservativ ideologi som rymmer korn av det som är väsentligt, och som även är väsentligt för klimatfrågan, nämligen ekologisk omsorg. Människan kan inte undgå att påverka naturen, men hon skall försöka göra det med största ekologiska omsorg, där människans livsvillkor också ingår.  

Hur röstar man då med dessa värderingar?

Tidigare fanns i Sverige ett parti som levde upp till dessa värderingar, det socialdemokratiska arbetarpartiet. Idag är det ett nyvänsterparti som framför allt har försvagats i demokrati och frihet, men även i solidaritet. Man accepterar nyrasismen, den som stigmatiserar människor utifrån deras etnicitet och hudfärg. Man accepterar och t o m befrämjar spridningen av en totalitär religiös ideologi, islam. Man accepterat en ökade repression genom strängare straff.

Socialdemokraterna delar dessa miserabla värderingar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, varför dessa tre är uteslutna som mottagare av den demokratiske socialistens, dvs min röstsedel.  

Partier som står upp starkast för demokrati genom att tydligt bekämpa spridningen av den totalitära religiösa ideologin islam är idag Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Men de är svaga på framför allt solidaritet, där de premierar repression, med starka straff i stället för insatser som kan minska risken för att individer väljer brottets bana. Kristdemokraterna har därtill en grund i en totalitär repressiv religiös ideologi, kristendomen, även om de numer tillhör de disciplinerade kristna. De två kan därför inte få min röst.

Centerpartiet är uteslutet då det är ett nyliberalt parti, som förvisso är starka i frihet, men svaga i demokrati.

Kvar står Liberalerna. De har en tradition av återhållsamhet, reflektion och betänksamhet, där de noga och med omsorg väger demokrati mot frihet, samtidigt som de är tveklösa i sin socialliberalism, vilket ger utslag på solidaritet. Partiet har förvisso också ändrats, där de idag har större inslag av försvagad solidaritet genom att acceptera dagens repressiva strömningar. Men den svagheten uppvägs för mig av Liberalerna styrka i solidaritet, där Liberalerna är det enda parti som kämpat längst och tydligast för den mest utsatta gruppen i Sverige, de som lider under hedersförtryck.

Jag, som bär på min demokratiska socialism, röstar därför på Liberalerna i Riksdagsvalet. Om de sedan inte kommer in i Riksdagen får jag finna mig i att mina värderingar, som inneburit att jag röstat på Liberalerna, inte är betydelsefulla i dagens Sverige. Eftersom jag som demokratisk socialist värderar demokrati högt, accepterar jag det utfallet. Men eftersom jag värderar frihet högt, har jag friheten att bekämpa de nya värderingarna och, genom demokratin, sätta min förhoppning till att mina värderingar skall bli starkare i samhället.

​Sven-Olof Yrjö Collin  

Min farmor, född strax innan förra sekelskiftet, sade: Du skall göra din plikt, du skall betala din skatt, du skall leva ett hederligt liv, du skall hjälpa andra, du skall vara snäll, du skall hedra arbetaren, du skall …o s v. Från henne kom en hel radda av ’du skall’. Därefter andades hon in och fortsatte: Då har du rätt till skola, till sjukvård, att staten hjälper dig när du behöver det.

Hennes raddor brukar förkortas med: ’Gör din plikt, kräv din rätt’. Och i den ordningen. Du kräver inte din rätt, och när du får den, kan du göra din plikt. Det är fel ordning. Rätt ordning är att du först gör du din plikt, därefter kan du kräva din rätt.

Idag läser jag om transpersoner som kräver rätt att bli kallade ett pronomen de själva har avgjort. De kräver rätt att frekventera den toalett som de själva väljer.

Jag får höra muslimer som kräver rätt att få bära sin hijab, när det passar dem. De kräver rätt till halalmat. De kräver att somliga uttryck i samhället skall förbjudas eftersom det kränker deras religion.

Det finns fler exempel, men dessa två räcker, ty de är tydliga i att framhäva min poäng.

Du ser tydligt att de har en hel radda, men inte av skall, utan en hel radda av rättigheter. De har rätt till än det ena, än det andra. Ingenstans finns en tanke på dessa rättigheter samvarierar med skyldigheter, ingen tanke på att rättigheterna föregås av ett eller flera skall.

Medan min farmor hade en mängd ’skall’ som samhället ställde upp på envar, som villkor för att ta del av samhället, har dessa grupper istället enbart krav på samhället. De uttrycker inga  plikter som föregår deras rättigheter, som motiverar och legitimerar dem.
Man kräver sin rätt, och sedan kräver man att de andra har plikter gentemot dem. Hos farmor hade individen plikten, och därefter kunde den få rättigheter från samhället. I dessa grupper har individen rättigheterna, medan samhället och alla som däri ingår, har plikter gentemot dem.

Många morgnar, för en hel del år sedan, tog jag en tidig buss, cirka 5 på morgonen, till tågstationen, för vidare befordran till det småländska universitetet. När bussen körde förbi invandrarområdet, steg ofta en försynt, medelålders kvinna på bussen, blippade sitt kort, gick försynt till en ledig plats och satte sig. Där satt hon stilla, tills vi närmade oss en skola. Där tryckte hon försiktigt på knappen för Stanna. Hon gick fram till dörrarna, väntade in att de skulle öppnas, gick försiktigt av bussen och gick mot skolan. Ingen lärare åker till skolan innan klockan sex. Däremot gör lokalvårdarna det. Det jag såg var en försynt kvinna som i min fantasi städade skolan ren så att eleverna och lärarna kunde komma till en ren och fin skola. I min fantasi var hon likt min farmor, som gör sin plikt i samhället, och därmed har sin rätt.

De som först kräver sin rätt och därefter kräver plikter av andra, de har, som min vän brukar uttrycka sig om extremt egoistiska människor, jordaxeln genom röven.

De har min missaktning. Från mig och mitt samhälle har de inga rättigheter att kräva. Genom att inta en radda av ’skall’, utan att de föregås av en radda ’skall’, ställer de sig utanför mitt samhälle.

​Sven-Olof Yrjö Collin

En ateist förkastar påståendet att det finns en eller flera gudar. Den religiöse tar till sig en eller flera gudar, och i frågan om de abrahamitiska religionerna, underkastar de sig guden och dennes budord och regler. I vissa fall, som i islam, förkastas de som inte är muslimer, däribland ateisterna, och dessa erbjuds blott den eviga, plågsamma elden.

Om ateisten anser att religion är dumheter och strunt, och att de religiösa är dumbommar, varför ägnar sig ofta ateister åt att argumentera mot religionerna? Ofta är det ateisten som mer noga läst och reflekterat kring bibeln och koranen, medan den religiösa har möjligen läst några delar. Ateisten vet ofta mycket mer om religionen än den religiöse.

Varför kan ateisten så mycket om det som den anser vara dumheter?

Mina skäl är missionärens och världsräddarens skäl.

Missionären ser med beklagan på de religiösa, hur de ger upp två av de mest utmärkande dragen en människa har, frihet och moral. Frihet innebär att man blott underkastar sig själv, och, eftersom man ingår i ett demokratiskt samhälle, underkastar sig det mesta av de lagar som demokratin tagit fram, med reservation för civil olydnad. Att ge upp den friheten och underkasta sig en gud, som man enligt guden skall underkasta sig totalt, så att man är villig att mörda sin son, så som Abraham underkastade sig, är otänkbart. Den religiöse kan försvara sig med att den har använt sin frihet till att underkasta sig, och att dennes underkastelse liknar ateistens underkastelse under det demokratiska samhället. Ateisten hävdar att den som använt sin frihet till att välja att bli slav, är en slav, inte en fri människa, och underkastelse under det demokratiska samhället, med reservation för civil olydnad, innebär att jag, och alla andra, kan förändra samhället genom demokratin, medan det inte finns en demokratisk omröstning om guds tio budord och det är omöjligt att t ex lägga till ett budord om förbud mot slaveri och ett om förbud mot pedofili.

Etikens moral innebär att envar reflekterar över vad som är rätt och fel, och agerar utifrån den förnuftsmässiga reflektionen. Den religiöse avhänder sig den mänskliga aktiviteten genom att överlåta rätt och fel till guden. Det är guden som säger till människan vad som är fel. Det är guden som säger till människan att kvinnan skall vara oskuld när hon gifter sig. Den moraliska människan reflekterar kring om det är rätt och rimligt att begära avhållsamhet från sexuella erfarenheter för kvinnan, och blott för kvinnan, innan äktenskapet. Om den moraliska människan gjort min reflektion så inser den att ett äktenskap är en allvarlig sak, i bästa fall värd livslångt engagemang, och kräver därför insikt i den andres egenskaper, vartill hör dess sexualitet. Skall du äta en sorts bröd hela ditt liv, då vill du provsmaka.  

Ateisten vill helt enkelt vara missionären som med förnuftsargument vill att den religiöse skall lämna sin villfarelse och som därigenom återbördar den till de fria och etiska agerande människorna.   

Världsräddaren vill rädda världen från alla totalitära, förtryckande läror, som tenderar att skapa miserabla samhällen. De religiösa lärorna är här bland de främsta, tillsammans med sådana som kommunism, nazism, fascism. Precis som ateisten bekämpar de totalitära politiska lärorna, bekämpar den, med samma intensitet, de religiösa. Det europeiska samhället har lyckats nedkämpa de totalitära politiska ideologierna nazism, fascism och kommunism, och har också lyckats desarmera judendomen och kristendomen i stor utsträckning. Idag hotas det europeiska samhället av den senast uppfunna totalitära religionen, islam, varför det blir naturligt för ateisten att bekämpa islam och islamisering.
Ateisten vill rädda samhället från att gå under genom en totalitär stat, där oliktänkande förföljs och utsätts för våld.

Precis som med människan, där ateisten vill ha en fri människa, vill ateisten ha ett fritt samhälle. I den frihetslängtan skapas den energi som får ateisten att bekämpa religionen och de religiösas villfarelser.

​Sven-Olof Yrjö Collin    

Om du har 20 äpplen och delar ut dem lika till fem personer, då får varje person 4 äpplen, dvs 20/5=4. Om du delar upp dem mellan två personer får varje person 10 äpplen var, dvs 20/2=10. Om du delar ut äpplena till en person, får den 20 äpplen, dvs 20/1=20.  

Men vad sker om du har 20 äpplen och inte delar upp dem och inte ger dem till någon? Då får ingen några äpplen. Således är 20 dividerat med 0 lika med noll, dvs 20/0=0.

Det är fel. Man har ju blivit lärd att man inte kan dividera med noll. T ex innebär 20/0=0 algebraiskt att 20=0*0, vilket är fel och orimligt.

Men låt oss gå vidare. Man kan tänka sig, inte en person, utan en 100-delsperson, dvs 20/0,001. Men vad sker då? Då får den ynka 100-dels personen plötsligt 20 000 äpplen. Trots att det bara fanns 20 äpplen. Var kom de där 19 980 äpplena från?

Om man fortsätter den övningen och delar ut de 20 äpplena till en 1000000-dels person, då får denna ynka person många, många äpplen. Nu ser du vad som sker, att ju mindre nämnare man har, ju större tal blir resultat. Ju mindre del i nämnaren, ju mer går resultatet mot oändligheten, ∞.

Och där dyker nästa märklighet upp. Oändligheten finns inte, så som t ex 1 och 2 finns. Ty 1+2=3, men tar du oändligheten och adderar ett, så får du fortfarande oändligheten, dvs ∞+1=∞. Algebraiskt går inte detta ty då är ju 1=∞-∞=0. Således, oändligheten är inte ett tal utan blott en riktning. Låt oss därför återgå till den som började märkligheterna, nollan.

Nollan uppfanns i Indien. Tidigare hade t ex grekerna motsatt sig nollan med argumentet att ingenting kan inte finnas. Det kan låta riktigt ty en mängd består ju av delar, t ex 20 äpplen. Om inga äpplen finns, så finns ju just precis ingenting.

Jag är inte bildad i filosofi, varför jag inte vet varför de inte tillämpade dialektikens logik. Men kan man inte tänka så här? Min kaffekopp finns genom att den är en negation av det som omger den. Genom att inte vara det som omger kaffekoppen, så finns kaffekoppen. Kaffekoppen är en negation av det som omger den, därav finns den. Men då gäller det motsatta, att allt det som omger koppen är en negation av koppen. Dessa två, koppen och dess negation, koppens omgivning, innebär att koppen och det som omger koppen finns. Omgivningen av koppen finns eftersom koppen finns, som en negation av koppens omgivning

Kan man inte argumentera på samma sätt med nollan, det som inte finns? Det som finns, finns p g a att det är en negation av det som inte finns, av intet. Därmed kan man också säga att intet finns genom att det är en negation av det som finns. Finns och finns inte tycks behöva varandra. Således är intet, nollan, ty det är negationen av det som finns. Du hade inte kunnat förstå att du har äpplen om du inte visste vad inga äpplen var.

Nollan började i människans värld i Indien vid cirka 600 e.kr. De kunde nu skriva A-A=0, och därmed hävda algebraiskt att A=A. Sedan fördes nollan över till araberna, under islams guldålder, cirka 700-900-talet, där Al-Khwarizmi, som inte var arab utan persisk, men som levde i Bagdad, utvecklade algebran, och som lär ha gett namn åt algoritm, ett nog så betydelsefullt begrepp i våra dagar.

Sedan anlände nollan till Europa. Men där fanns de kristna och, som i så mycket annat, motsatte de sig tanken på nollan, på intet utifrån sin gudomliga vidskepelse, ty intet var ju förbehållet gud, som hade skapat världen ur intet. Nollan kallades djävulens symbol. Ack, om de kristna inte hade funnits.

Men motståndet mot nollan eroderade, hur vet jag inte, och sedan exploderade allt, med algebra, integraler och deriveringar, och inte minst datorn, vars själ består av på och av, 1 och 0.

Som ekonom kan jag konstatera att de kristna var nära acceptans av nollan när munken och professorn i matematik, Luca Pacioli, år 1494 publicerade ’Summa de arithmetica, geometria’, där han beskrev den dubbla bokföringen, där ju kreditsidan skall vara lika stor som debetsidan, varför kredit-debet=….NOLL!.

Men fortfarande bär nollan sin mystik för vi har ännu inte funnit ut vad 20 äpplen fördelade på ingen är, dvs vi står fortfarande frågande inför vad 20/0 är.

Du skall därför också betänka vad du egentligen säger om en människa när du kallar den en nolla. Nollan är förvisso ingenting, men nollan har gett oss så oerhört mycket. Utan nollan hade du t ex inte kunnat läsa detta.

​Sven-Olof Yrjö Collin