Kvinnan har rätt till abort. Före vecka 18 är rätten fri, därefter krävs tillstånd. Rätten tillkommer blott kvinnan, inte fostret eller mannen.
Fostret har rätt att existera, under vissa förutsättningar, efter vecka 18, eftersom det då krävs statligt tillstånd för abort. Här går således staten in som företrädare för fostret och dess rätt.
Kristna, speciellt ortodoxa och katolska, frånkänner kvinnan rätten till abort och ger all rätt till fostret.
Men mannen då? Trots allt är graviditet ett resultat av kvinnans ägg och mannens sperma. Kvinnan ges rätt till abort med tanken att fostret är en del av kvinnans kropp, varför kvinnan skall ha bestämmanderätt över sig kropp.
Men fostret är en egen organisk enhet, som förvisso har kvinnans kropp som absolut förutsättning för sitt liv. När fostret med hjälp av andra, dvs sjukvården, kan överleva utan kvinnans kropp, anses fostret ha en egen rätt, varför kvinnans aborträttighet försvinner.
Mannen har ingen rätt under graviditeten relativt kvinnan eller fostret. När däremot fostret blivit förlösts och skilts från kvinnan, har mannen skyldighet att vara vårdnadshavare. En skyldighet som dock många män i historien inte burit med större engagemang.
Det finns emellertid diskussioner om mannen skall ha en juridisk aborträtt. Likt kvinnan kan undvika att föda ett barn genom aborträtten, dvs avskilja sig från moderskapet genom fysisk abort, skulle mannen kunna avskilja sig från faderskapet genom att erkännas en juridisk abort, dvs rätt att avsäga sig faderskapet.
Den juridiska aborträtten innebär emellertid att man blott ser relationen mellan man och kvinna och bortser från den tredje intressenten, fostret och barnet. Eftersom barnet är tillkommit genom en man och en kvinna, har bägge dessa en skyldighet gentemot barnet. Varken kvinnan eller fadern kan frånsäga sig ansvaret för barnets tillkomst, och har därför att bägge anta ansvaret som vårdnadshavare.
Dock finns rätten att avsäga sig vårdnadshavandet genom att adoptera bort det födda barnet. Då går staten in, i form av socialtjänsten och hjälper individerna.
Det finns ingen slutsats, annat än att abort är en olycklig omständighet som saknar en rättvis, lycklig lösning för alla och alltid. Trots att det tar emot, kanske man får använda insikten att det väldigt ofta är kvinnan som både bär fostret och sedan barnet, varför det är hon som har den största rätten till beslut, och att samhället skall göra sitt yttersta för att hjälpa kvinnan, helst till ett beslut att föda barnet, så att fostret, det gryende livet, får möjlighet att njuta livet genom att bli ett barn. Mitt liv har varit fantastiskt. Jag önskar andra samma möjlighet.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin