​ABBA:s musik hade sannolikt inte låtit som den gör utan Phil Spector och hans innovation, ’the wall of music’. Rollings Stones musik hade låtit annorlunda utan bluesen, Moddy Waters och Chuck Berry. Alla musiker står på andra musiker. De lär av de gamla mästarna, tar intryck, omformar och skapar ny musik, dock med inslag som gör att man kan känna igen de gamla mästarna.

Men ABBA och Rolling Stones betalar inte till de gamla mästarna för denna inspiration. Spelar de de gamla mästarnas musik, då betalar de, genom upphovsrättsnormen, till dem. Men inspiration betalar de inte för.

Nu finns nya musiker, datamaskiner. Genom AI:s utveckling kan idag maskiner skapa musik som inte är en enkel sammansättning och kombination av tidigare ljusslingor, utan som är en ny låt, dock med inslag som gör att man ser var maskinen hämtat sin inspiration från.

Detta, att maskiner nu skapar musik, utan synlig inblandning av artister, leder till att artister känner sig hotade, både som skapare, men främst för att deras intäktskällor sinar. I en intervju understryker Björn Ulvaeus, ABBA-medlemmen, att bolagen som låter sina maskiner skapa musik med grund i ABBA:s ljud, inte delar med sig att intäkterna.
https://www.svt.se/kultur/bjorn-ulvaeus-tar-fajten-mot-ai-bolagen-man-behover-inte-vara-sa-orolig

När textilmaskiner under industrialismens början sattes in i fabriker skapades en rörelse, ludditerna, som protesterade, ofta genom att slå sönder maskinerna, mot att maskinerna gjorde deras arbete och gjorde dem arbetslösa. Dessa maskiner kunde imitera arbetarnas rörelser, de kunde skapa liknande tygstycken, utan att begära daglig lön, annat än lite olja och utan att begära vila. De var, med rätta, ett hot mot textilarbetaren, så som den gjorde sitt arbete då. Textilarbetaren blev istället för utförare, en person som servade maskinerna. Dock, när tygstycken skulle sammanfogas, då fanns textilarbetaren där, med en förmåga som maskinen inte hade, att sammanföra tygstycken vid en symaskin.

Björn Ulvaeus hyser samma oro över AI-maskinen, att den skall ta deras yrkeskunskap, lägga den i maskinen, och saluföra resultatet utan att den forna yrkeskunskapen får ersättning. Musiker blir lönelösa.

Men textilarbetarna blev inte alla arbetslösa utan fick omskola sig till att serva maskinerna. Således kommer några musiker att finnas kvar, de som servar AI-maskinen och som avgör om AI-maskinen skapat något dugligt.

Andra musiker kanske låter AI-maskinen börja på något, likt vävmaskinerna, varvid sedan musikern tar de olika maskinskapade styckena och syr ihop dem, till en duglig låt. Det som tidigare kallades inspiration är nu AI-maskinernas genererande av musikslingor som musiker sedan sätter samman.

Slutligen, vävstolen kunde enbart skapa det den var gjord för. Frågan är om AI-maskinen kan gå utöver sin programmering och vara genial i sitt musikskapande. Rolling Stones hade sin grund i bluesen och den första rocken, men skapade låten Satisfaction, en sant originell, ja, genial låt, som förvisso bär små spår av inspiration, men som ytterst är sant originell.

Om AI-maskiner kan skapa så originella låtar, då är musikerna hotade, men om det krävs några mänskliga själar för att skapa Satisfaction, då är de originella musikerna inte hotade.

Kvar blir att granska AI-genererade låtar utifrån plagiatmisstanke, att de är så nära tidigare låtar att de inte kan sägas vara inspirerade utan plagierade. Men en sådan mekanism finns redan idag, varför vi kanske har instrument för att hantera AI-genererade låtar och ersättningsanspråk utifrån plagiat. Kanske vi inte skall räddas maskinen utan istället lära oss att utnyttja den.

​Den 5 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

Sverige erfar en islamisering. På den lugna delen av islamiseringen finns hijbaens intåg i alla upptänkliga miljöer och varuhus som endast säljer halal-slaktat kött. Mot den mer aggressiva sidan av islamiseringen finns tillväxten av moskéer, där ett antal moskéer för ut islams våldsamma och gravt intoleranta synsätt. Muslimska skolor etableras, där islams intolerans lärs ut. På den aggressiva sidan finns hedersproblematiken, som håller 100 000 flickor och kvinnor i ett sexuellt och relationellt förtryck. Där finns islams fascism i all sin tydlighet, representerad av koranupploppen och Lars Vilks död, som var en följd av islams fascism.

Det finns de som uppfattar denna utveckling och framför den i politiska sammanhang. Det är främst Sverigedemokrater, men numer har även Kristdemokraterna börjat uppmärksamma islams mörka sidor.

Den dominerande opinionen har hitintills varit blind för islamiseringen. Tvärtom, har den befrämjat den genom att kraftigt stigmatisera de som pekat på islamiseringen och brännmärkt det som ’islamofobi’.

Men trots woke, politisk korrekthet och det starka opinionstrycket finns det instanser i staten som stått emot. Domstolarna som dömde de muslimska fascisterna efter koranupploppen har låst in dem, men också skickat signalen till muslimer att den fascistiska delen av islam kostar i Sverige.

Vi har fått information (se länkar sist) att säkerhetspolisen SÄPO är involverad vid avgörande om medborgarskap. SÄPO rekommenderade avslag på medborgarskapsansökan år 2023 i 756 fall p g a säkerhetsskäl. År 2022 var det 490 fall. Tidigare har det varit kring 100-180 fall, och än tidigare har det varit än färre fall. Detta återspeglar sannolikt att de som kom som flyktingar under flyktingvågen kring 2015 nu försöker bli medborgare. Bland dessa finns, sannolikt, men jag vet inte, muslimer med radikala idéer och med kontakter till muslimska fascistiska grupper. Det är dock en ytterst liten grupp som rekommenderas avslag, då mellan 70 000 till 90 000 blir svenska medborgare, dvs knappt 1% får rekommenderat avslag från säkerhetspolisen. Det tycks som om SÄPO håller ögonen på muslimer och finner några av de mest radikala, som företräder islams fascism.  

Således står sig det intryck jag fått sedan tidigare, och redogjort för här, att den svenska friheten och demokratin försvaras idag främst av statens repressiva del, poliser, domstolar och säkerhetspolisen. Trots att politiken och opinionen är mjukare och mer accepterande, påverkar den lyckligtvis inte statens repressiva del i dess försvar av svensk frihet.

​Staten fungerar.

Den 4 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Länkar: https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/fler-nekas-medborgarskap-ses-som-sakerhetshot https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/25ylkx/rekordmanga-nekas-bli-medborgare-sakerhetshot
​

​Jag är fundamentalistisk ateist. Detta till trots är det jag i släkten som inför julen gör en krubba, med alla figurer, med änglar, får, kameler, visa män, och i centrum, krubban med det lilla barnet, som för mig symboliserar Hoppet.

Men krubban, och det kristna som finns i julfirandet, är ju blott och enbart en totalitär, repressivt vidrig ideologis framgångsrika sätt att appropriera en urgammal högtid. De kristna har lyckats, men de har inte lyckats att rensa julfirandet från andra ritualer, som t ex det som hörde högtiden till innan Ansgar kom, frosseriet.

Ty vi, ja, t o m ateister, kan idag, bygga en krubba, där ett medellöst par får föda sitt barn i ett stall, inte värdigt för människor, först ensamma, innan de tre vise männen anländer. Det sker samtidigt som dess kontrast utförs, överdådet av mat, presenter och släktingar, som också hör julen till. I mitt eget hem hade jag gjort krubban, med barnet och de två föräldrarna, i vår matsal, där vi samlades 15 personer kring bordet och misslyckandes att äta upp all mat.

Vi åt bl a sill. Det hör julbordet till. Men… till påsken skall det ätas …sill. Det hör påsken till (som Johan Glans observerat: https://www.youtube.com/watch?v=9HzRNs2xWBI ). Och sedan, strax därpå är det dags för midsommar, då man äter … sill. Det hör midsommaren till. Sillen dyker upp överallt, alltid. Blott i augusti tycks vi vara befriade från sillen. När vi istället äter … kräftor. För att travestera Ture Sventon: Ständigt dessa vattendjur.

Och, som Johan Glans noterar, så dricker vi must. Det hör julen till. Men, det är julmust vi dricker. Till skillnad från påsk, då det dricks must, men det är något helt annat än julmust eftersom det är … påskmust.

De tre vise männen kom med några krukor som present till föräldrarna. Det står i kontrast till det berg av julpaket som delas ut, främst till barnen. Det är ett överdåd, där tidningarna fylls med reportage inför julen av de fattigare föräldrar som knappt har råd med julklappar till sina barn. De som gör det anspråkslösa, som kanske borde höra julen till, är de som uppmärksammas som tragiska på julen. Sådan är motsägelsernas tragedi.

Julgranen står så grön och grann i stugan. Ursprungligen en hednisk gran, där man barkade av de nedersta grenarna, som många lade vid farstukvisten, vilket man gör fortfarande. Den stod utomhus, för, som man trodde, att skrämma mörkrets makter, denna mörka dag. Sedan togs den in av tyskarna, och blev, speciellt hos protestanter, ett viktigt julinslag, okänt varför. Så, medan ateisten har en kristen krubba för hopp, har de flesta ’moderna kristna’ en julgran, vilket ursprungligt är ett hedniskt sätt att hålla onda väsen borta. Utan att inse det motsägelsefulla kan människor dansa kring den hedniska granen, för att nästa morgon gå till den kristna julottan.

Förr gick alla i julottan. Idag är det fortfarande många som går till kyrkan. Men en starkare tradition och mer välbesökt är ’Kalle Ankas jul’, ett tecknat program på TV, skapat av en amerikansk kommersiell barnunderhållare, Walt Disney. Många svenska julfirare förlägger samlingstidpunkten till strax innan eller strax efter Kalles Ankas Jul. Tidpunkten för Kalle Ankas Jul, klockan tre på eftermiddagen, är en nästan lika viktig tidpunkt i landet som klockan 00.00 vid nyår. Kyrkan har inte klarat konkurrensen från Walt Disney.  

Det finns inte mycket konsistens i julen. Det är ett hopkok av seder, där tidigare seder försvunnit eller bevarats och nya har lagts till, som sedan försvunnit eller bevarats, kanske med viss förändring. Julen är en tradition, och som alla traditioner, i ständig förändring. Som tradition är den inlärd, men sannerligen inte begripen. Det senare är nog tur, ty det finns intet att begripa, ty julens olika inslag är knappast logiskt integrerade. Det är olika saker, ibland motsägelser till varandra, som julgranen och julottan, men finns tillsammans eftersom folk inte tänker och reflekterar, utan blott … firar jul.

​Den 2 januari 2025
Sven-Olof Yrjö Collin

Allt började med några explosioner. Först Big Bang, för 13,8 miljarder år sedan, som började allt, eller som kanske blott är den senaste i en oändlig ström av Big Bangs, ett expanderande universum, som sedan blir ett imploderande universum, för att återigen bli en ny Big Bang.

Efter Big Bang bildas jorden för 4,54 miljarder år sedan, där kanske livets början uppstod genom aminosyrors bildande för 3,7 miljarder år sedan, vilka sedan, på okänt sätt, blev celler. Oerhört mycket senare, ja, nästan i nutid, uppkom växterna, cirka 1 300 miljoner år sedan. För 700 miljoner år sedan uppkom djur, först i havet och sedan, för 400 miljoner år sedan, på land. Djuren började flyga för 140 miljoner år sedan. Däggdjuren, som vi tillhör, kom för under 100 miljoner år sedan. För 66 miljoner år sedan kom en kraftig klimatförändring efter ett meteorfall, varvid mängder av växter och djur, bl a dinosaurierna dog ut. De obetydliga däggdjuren kunde då ta över och har sedan dess dominerat jorden. Omkring 2,4 miljoner år sedan uppkom homo habilis, en varelse som kunde göra redskap. Sedan reste hon sig upp omkring för 1,8 miljoner år sedan, och blev homo erectus, som lärde sig att använda elden. För 600 000 år sedan utvandrade apan och blev till t ex Neandertalaren. Långsammare var homo sapiens, som lämnade Afrika först för 100 000 år sedan och anlände till Europa för 40 000 år sedan. Vi kunde göra pilbågar och spjut, och klarade den klimatförändring som skedde, och som förmodligen dödade Neandertalaren. Homo sapiens lärde sig jordbruk för 10 000 år sedan. Vi skapade totalitära föreställningar, monoteismen för 4000 år sedan, som sedan fortsatte med en annan totalitär föreställning, kristendomen, för 2000 år sedan, följt av den, som själv hävdar sig vara den sista, islam, för 1400 år sedan. Sedan skapade homo sapiens den vetenskapliga revolutionen, Upplysningen och den industriella revolutionen. Idag är vi på väg att skapa vårt meteoritnedslag, med en ny klimatförändring.

Denna historia, där åren är hämtade från lite olika källor och därför kan variera beroende på vilken källa man använder, visar på den moderna idéen, att utveckling har en uppåtstigande tendens. Utvecklingen, sedan den senaste Big bang, har gått mot mer och mer komplexa former, där livet onekligen är det främsta framsteget, och inom livet, får vi väl slå oss på bröstet, är vi den senaste toppen på utvecklingen. Först kom celler och växter, som blott existerar och mekaniskt reagerar. Sedan kom djuren, som är medvetna om omgivningen och som reagerar snabbt på omgivningen. Sedan kom människan som lyfte medvetandet till nivån av självmedvetande, där vi vet att vi finns, med förmåga att kunna reflektera över vårt medvetande, och ytterst, det mest tragiska för oss som individer, att bli så självmedvetna att vi vet att vi skall dö.

Människan har många gånger använt sitt förnuft, det som blott hon har, för att förutspå att hon, när hon tänker, är den sista människan, att hon är höjden på utvecklingen, att det är här det tar slut. Som med de tyska idealisterna, som med Marx, att de var på näst sista steget och snart, snart skulle sista steget tas till toppen.

Men om världen har utvecklats, och utvecklingen på jorden har varit mot mer och mer komplexa former, med livet som magnifikt steg, och där, det självmedvetna djuret, människan, som dagens höjdpunkt, varför skulle utvecklingen hejdas och nå en slutpunkt? Vi har funnits i 100 000 år. Om 100 000 år, vad finns då? En än mer avancerad form av liv, som emanerat från människan, eller från något annat djur, kanske ett djur som ännu inte finns?

Så går utvecklingen vidare, där vi människor blott varit ett inslag, viktigt sådant, men är sannerligen inte slutet, utan blott ett steg på den oändliga utvecklingen.

​Den 1 januari 2025
Sven-Olof Yrjö Collin

Individualismen, med dess stränga krav på mänskliga rättigheter, demokrati och reglerad marknadsekonomi, har rått i västerlandet under mer än hundra år. Den hämtar sin kraft från den vetenskapliga revolutionen, upplysningen och framväxten av starka, sedermera demokratiska nationalstater med våldsmonopol och avskilj från kyrka och religion.

Vi tycker att vi är förträffliga och att dessa erövringar är så goda att de kan (och skall) ges till alla andra, som ännu inte sett Upplysningens ljus. Vi använder dem när vi utvärderar andra, vilket innebär att de andra alltid hamnar i sämre ljus.  

Detta är en aning hårt sammanfattat vad Horace Engdahl hävdar i en understreckare i Svenska Dagbladet (länk sist). Jag antar att han gör en referens till Falstaff Fakir, trots att det är ett finskt ordspråk och lär ha skrivits av Mark Twain och uttalats av både Niels Bohr och Storm-Petersen, men så här avslutar han artikeln: ”Det är svårt att profetera, särskilt om framtiden, yttrade det lundensiska skämtets mästare. Att den västerländska individualismen har en jobbig tid framför sig är i varje fall min anspråkslösa gissning.”

Idag håller en Ny Makt, i kontrast till den västerländska Gamla Makten att utvecklas, med Kina i spetsen, sedan med Ryssland som medföljare, och strax bakom, stora delar av den muslimska världen. Den Nya Makten erbjuder en annan värld, som vi med vår individualism ser med tvivel på, som auktoritär, och somliga av oss ser den också som barbarisk. I den Nya Makten är staten i centrum, med ett parti i Kina, med en elit som inkluderar den kristna kyrkan i Ryssland, och kyrkan och de religiösa ledarna i de muslimska länderna. Staten bär upp den allom rådande ideologin. Vi har förvisso också en uppburen ideologi, med sin individualism, marknadsekonomi och demokrati, men den är utspridd i samhället och är ständigt attackerad genom Upplysningens anda av kritik och genom demokratins yttrandefrihet. I den Nya Makten emanerar ideologin från staten och försvaras inte eftersom den inte kan och får kritiseras. Den Nya Makten känner inte individualismens ständiga uppkäftighet, utan utmärks av den kollektiva personen och dess underkastelse. Medan vi individualister ser staten som individernas hjälpare, dvs att staten är medlet och individerna målet, ser den andra makten personer som medlet för staten.

Denna auktoritära syn finns också i väst. Den fanns tidigare hos kommunisterna, nazisterna och fascisterna, men de är betydelselösa idag. Idag finns den i väst genom alla de muslimer som flytt till väst. Men den finns också hos västs gamla invånare. Den finns t ex bland ekologister som tror att blott den auktoritära staten kan ge överlevnad. Inför de stora förändringar som krävs för att tygla klimatförändringar, krävs så stora ingrepp att individerna, som medborgare i sin demokrati, som konsumenter i sin marknadsekonomi, som kritiska debatterande under yttrandefriheten, aldrig kommer att acceptera de nödvändiga ingreppen. Individualismen sätts åt sidan och eroderar eftersom individer inte förstår samhällets bästa utan blott sitt eget bästa, varför staten dominerar över befolkningen, som blir personer som underkastas staten och genom sin lydnad och underkastelse blir ett av flera medel staten har tillgängligt för att auktoritärt hantera klimatförändringarna.

Individualismen, demokratin, vetenskapen och Upplysningen har alla tjänat oss väl, men riskerar nu att lägga jorden i ruiner och aska, och hotar mänskligheten. För att få mänskligheten att överleva, krävs ett förnuft som är mer insiktsfullt än det som springer ur demokrati, Upplysning och marknadsekonomi. Det är ett förnuft som inte är individens, utan statens. Minns Gretas motto, ’Lyssna på vetenskapen’, och inse att staten kommer att auktoritärt, med hjälp av vetenskapens kunskap, hantera natur och samhälle, till mänsklighetens fromma.

På så sätt kommer individualism, demokrati, Upplysning och yttrandefriheten att visa sig ha varit ett steg i människans historiska utveckling, likt jordbruket, som sedan ersattes av det industriella samhället, där vi nu börjar skönja det nya samhället, med den auktoritära staten, där individen är förpassad till en monter i ett museum, där framtidens människor kommer att stå och skaka på huvudet över dess absurditet.

​Den 31 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin    
Länk: https://www.svd.se/a/73yya4/den-vasterlandska-individualismen-lar-inte-erovra-varlden
​

Idag är nästan allt strålkastarljus, all opinion, allt engagemang, ställt till palestinierna på Gaza. Varje dag ges dödssiffran ut, som är ohygglig, och som ger ramaskri och anklagelser om folkmord, likt Förintelsen.

Samtidigt pågår en konflikt i Jemen som innebär omfattande död, främst genom svält och sjukdom, för oerhört många barn. Än värre är en av de värsta hungerkatastroferna, som skördar oerhörd mängd människoliv och driver mängder på flykt, som pågår i Sudan.

Medan palestinaaktivister tågar på gatorna och springer med palestinaflaggan lite överallt, sker inga demonstrationer till stöd för de hungrande i Sudan.

Idag är det nästan en accessoar att ha en palestinaflagga, kanske som nål på rockslaget, som visar att man är god och rättvis och solidarisk o s v. Det finns däremot ingen symbol, ingen accessoar, som uppmärksammar katastrofen i Sudan.

Jag hoppas att samhällsvetare i framtiden undersöker fenomenet med det obalanserade engagemanget, som gett allt ljus på Gaza och knappt något på Sudan, utifrån frågan vad som kunde skapa en så stark obalans, ett så starkt diskriminerande engagemang.

En absurd konsekvens av engagemanget är följande kedja: Antalet döda i Gaza är ett drivmedel för de engagerade, speciellt andelen dödade civila, och däri antalet dödade barn. Denna siffra skapas emellertid av en av de stridande, Hamas, varför rimligen siffran, som med all information som kommer från stridande, saknar trovärdighet. Men så är inte fallet i just detta fall. Hamas kan driva engagemanget för sin sak med hjälp av denna siffra. De kan förfalska dödssiffran, speciellt avseende civila och barn, och de kan öka siffran genom att driva dödandet av palestinier genom att utsätta befolkningen för israels aggressioner och genom att inte skydda befolkningen.

Det absurda är därför att man kan ha misstanken att människor dör i Gaza för att upprätthålla det opinionsmässiga engagemanget för Hamas sak. De engagerade har därför indirekt del i mördandet.

Detta enögda och oerhörda misstag, att genom att reagera på orättvisor, att se världen i svart och vit, och därigenom stödja terror, har extremvänstern gjort tidigare. Ja, kanske det är ett genomgående drag hos extremvänstern att tänka likt en dator, dikotomt, antingen 1 eller 0, och i den dikotomin stödja terror och totalitära ideologier. Då var det Röda khmererna, FNL, USSR och kommunism. Idag är det palestiniernas Hamas och islam.
Det blev aldrig någon hård dom över de som demonstrerade för FNL. Det kommer sannolikt inte att bli en hård dom mot de, extremvänstern och muslimerna, som demonstrerar för palestiniernas förintelse av Israel, ’from the river to the sea, palestine will be islamic dictatorship’.

Det totalitära i den förra extremvänsterns engagemang, kommunismen, fick aldrig något genomslag i Sverige. Intet av det finns kvar, annat än som nostalgi hos vindrickande (nu med betydligt dyrare vin, kanske en 95:a Castellare di Castellina Chianti Classico, än den gamla Chateleten) grånade forna kommunister. Det totalitära i dagens demonstrerande, är jag rädd, kommer att dröja sig kvar och t o m, med min misstanke om islamisering, att öka sin närvaro i Sverige ganska snart, t ex genom inskränkningar av yttrandefriheten.

Allt medan barnen dör som flugor i Sudan, långt borta från Sverige och utan den solidaritet som borde utmärka ett samhälle som tidigare höll den internationella solidaritetens fana högt.

​Den 30 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Susanna Nygren, frilansjournalist som publicerade artiklar i Aftonbladet där hon granskade ridsporten och deras sätt att hantera, ja, misshandla hästar, fick priset som Årets Sportjournalist 2024. Hennes artiklar baseras på utsagor och andra bevis från hästskötare.

Hon säger i en SvD-artikel (tyvärr inte hittat länk till den) att det var modigt av hästskötarna att prata med henne, ty: ”Får andra ryttare höra att du är en av dem som har berättat är du bränd och kan inte få ett nytt jobb. ”

Jag har själv stött på en tämligen extrem form av tystnadskultur i hästvärlden. Jag och en kollega intervjuade två företrädare för hästbranschen, speciellt ridskoledelen. Kanske en halvtimme in i intervjun tog jag upp problemet med svarta pengar hos ridskolorna. Den dominante av de två företrädarna, som hade pratat mest, sade att det visste hon inget om. Jag berättade, utan att ange namn, att jag sett sådana inslag. Hon slog bort det med att säga att det kanske var lokala problem i Skåne. Den andra personen rörde inte en min och satt fortsatt tyst. Därmed tappade jag förtroendet för henne och för dem, varför intervjun ganska snart rann ut i sanden och avslutades.

Jag kan inte tro att hon inte visste det alla visste, att det fanns svarta pengar i ridskoleverksamheten. Instruktörer hade privata lektioner, med ersättningar som inte belastade Skatteverket. T o m ridskolor hade svart ersättning, ibland pengar, ibland i form av stallplats och foder. Jag lärde känna en ridskola, där man bakom skål och vägg berättade att man hade haft ett styrelsemöte där de diskuterade en lång stund om de skulle göra föreningen helt vit, med kännbara konsekvenser på ekonomin och ytterst på medlemsavgifterna. De beslöt att göra föreningen vit. I protokollet från det mötet lär det ha stått att de diskuterade strategiska frågor, utan att ange vad den strategiska frågan var.
Jag är övertygad om att personen kände till problemet med svarta pengar i ridskoleverksamheten, varför jag är säker på att hon ljög. Personen vid hennes sida gjorde inget för att korrigera lögnen. Kanske personen trodde att ett medgivande skulle komma ut, bland ridskolefolk eller än värre, till tidningar. Så som Nygrens rapportering, med konsekvensen att hon som hade pratat därmed skulle dras i tjära och fjädrar av opinionen och av ridskolefolket. Därav tystnaden.

Detta minner om den tystnadskultur som funnits och finns kring immigrationen, där dess mörka sidor, kriminaliteten, förföljelse av unga kvinnor, islamisering med påföljande förtryck av yttrandefrihet, o s v, leder till att problemet, som måste hanteras, växer, samtidigt som de som vet och ser, tappar förtroendet för de som tiger eller försöker bortförklara problemet.

Det tycks emellertid vara oundvikligt att sanningen kommer fram, både informationen och konsekvenserna. H C Andersen skaldade om Kejsarens nya kläder, där alla spelade med i lögnen, tills barnets enträgna hävdade av sanningen, kejsarens nakenhet, inte gick att förneka längre, varpå folket ropade ”Han har ju ingenting på sig!”

Den nakna hästsporten får nu hantera sin tystnadskultur och den misshandel av hästar som förekommit. De svarta pengarna har inte kommit upp för debatt, varför problematiken sannolikt finns kvar (jag har numer ingen kontakt med sektorn varför jag inte vet), med tigandet om det uppenbara, och med konsekvenser som t ex instruktörer som inte får pensionspoäng och orättvis konkurrens mellan ridskolor. Immigrationens mörka sidor har först nu kommit upp till debatt och till åtgärder, där en effekt av tystnadskulturen är att vi fått ett högerextremt parti med cirka 20% väljarstöd och en annan effekt är en markant reduktion i förtroende gentemot politiker och massmedia.

Hästar kan inte tala, skriva och driva debatt. Om de blott kunde göra det.

​Den 29 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I boken ’Filosoferna: Vetenskaplig revolution och upplysning 1650-1776’ går Svante Nordin igenom en mängd filosofer och debattörer under tidsperioden. Han avslutar boken med orden:
”Självprövningen och självkritiken, strävan att röra sig utöver de egna gränserna är utmärkande för detta västerland sådant det definierades inte minst genom den vetenskapliga revolutionen och upplysningen. … Kritik riktas mot ’det västerländska projektet’ eller det ’moderna projektet’. Men den kritiken är en del av den självkritik som är utmärkande för just dessa projekt.” (s. 432)

Horkheimer och Adorno attackerade Upplysningen genom sin bok ’Upplysningens dialektik’, genom att hävda att den skapat ett instrumentellt förnuft som nådde sin topp i nazismen. Postmodernismen attackerade Upplysningens tilltro till förnuftet och subjektet. Dagens woke attackerar föreställningar som förtryckande och postkolonialismen hävdar västs skuld till mycket elände.

Allt detta ser ut som, och är onekligen attacker på Upplysningen och ibland också på vetenskapen. Men det är som Nordin skriver, att dessa attacker på Upplysningen sker inom Upplysningen och är en del av Upplysningens själ, den ständiga självkritiken som leder till både utveckling med större självinsikt, men även till förargelse och elände.

Det finns en rädsla att attackerna mot Upplysningen och vetenskapen underminerar dessa och för oss bort från dem, till doktrinära föreställningar och t o m till vidskepligheter. Det vore sant om de lyckas med sina attacker. Men kritik kan också, och det är därför det är en så viktig del i Upplysningen och vetenskapen, leda till utveckling eller till arguments skärpning.

Tag yttrandefriheten, så grundläggande för Upplysningen, som exempel. Tidigare togs den för självklar. Men sedan kom först transformationen av ordet ’neger’ till ’n-ordet’ och negerbollen, där neger refererade till färgen, förbjöds och fick istället namnet choklad, som refererade till en del av bollens innehåll. Sedan kom woke, med dess krav på säkra rum, där individer skulle slippa möta ord och föreställningar som stred mot deras föreställningar. Folk började bli kränkta av utsagor, likt forntidens präster och snorkiga tanter som inte tålde höra orden ’fan’, ’helvete’ och ’satan’. Slutligen började muslimska fascister kasta sten i Sverige på polisen för att deras religiösa känslor skulle kränkas genom en koranbränning.  

Detta har lett till en debatt om vad som kan sägas och vad som inte kan sägas, där vi blott är i början av debatten. Vi har således en debatt om språket, vad det kan användas till och var dess gränser går. De som är woke företräder en form av idealism där föreställningar och dess språkliga uttryck skapar världen. Att kalla en människa med mörk hudfärg för neger är ett ohyggligt förtryck. Det är ordet som förtrycker, inte att de med mörk hudfärg hänvisas till uselt betalda jobb och bostadsområden. Det paradoxala, ja, skrattretande, är att dessa woke benämns nymarxister och vänster. Det förbryllar en man som mig, som haft en marxistisk böjelse och som därför minns Marx ord, i förordet till ’Till kritiken av den politiska ekonomin’, där han hävdade att Hegel, med sin idealism, stod på huvudet, medan det gällde att ställa hans föreställning, speciellt dialektiken, på sina fötter, dvs vara materialist.  Människans föreställningar formas förvisso av hennes tänkande och språk, men baseras på hennes materiella villkor. Det som var vänster då, det materialistiska perspektivet, har idag ersatts av sin motsats, det idealistiska perspektivet.

Denna paradoxala utveckling är emellertid av godo, och ingår i Upplysningens projekt, ty det innebär att materialisterna får skärpa sin argumentation och föreställning, och andra, som vill undkomma problemet med den grundläggande orsaken med stor O, får utveckla en interaktionistisk, ja en dialektisk föreställning, där världen utvecklas genom en interaktion mellan materiella och ideella krafter, mellan produktionsförhållanden och språk.

Dock, även om Nordin hävdar Upplysningens själ i denna debatt, måste vi hålla ögonen på Upplysningens grundläggande ideal, så att vi, genom att leva Upplysningens ideal, inte kortsluter Upplysningen. Kritiken välkomnas. Men grunden för detta är tanke- och yttrandefriheten. Skulle kritiken vara inriktad på att ta bort yttrandefriheten, så som t ex säkra rum innebär, måste vi slå tillbaka, både med kritik av kritiken och kanske ytterst med antiupplysningsreaktion, att vara dogmatiska. Ty dogmen är yttrandefrihet. Den dogmen kan kritiseras, men blott genom dess bibehållande, att kritiken förutsätter det som den kritiserar, yttrandefriheten.               

​Den 28 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Ideologitvättning är fascinerande. Jag skrev om det igår, där jag visade hur man skapat en speciell kategori för de onda, kallade islamister, i avsikt att tvätta den religiösa ideologin islam och dess anhängare, muslimerna, rena från den ondska som otvetydigt finns i islam. Ideologitvättning är precis som green washing, en medveten förfalskning av verkligheten.

Idag bedrivs mest anmärkningsvärd ideologitvättning när det gäller islam. Denna ideologitvättning sker genom rening, smutskastning och offergörande.

Rening: Som jag skrev igår har skapandet av tvålen ’islamist’ varit en framgångsrik rening av islam från dess inneboende ondska.

Smutskastning: Man har skapat ett annat uttryck som verksamt bidrar till ideologitvättningen. Alla ideologier har kritiker, där somliga går hårt åt det de kritiserar. De kallas oftast för just kritiker, t ex kristendomskritiker. Därmed står kritikerna stadigt mot den ideologi som de kritiserar, och kritiken behandlas som legitim. Kritik som legitim aktivitet är ju, trots allt, som jag tidigare skrivit om, en av Upplysningens framgångar.

När det gäller islam har man däremot uppfunnit en tjära som svärtar ner kritikern och gör kritikern och kritiken svart och ful, och som gör ideologikritiken av islam illegitim, ja, t o m avskyvärd och motbjudande. Tjäran, svärtan, som man uppfunnit, är att man kallar islamkritiker för islamofob och kritiken för islamofobi. Det uttryck som man lyckats ge en så svart och dålig klang att uttrycken är starkt stigmatiserande.

En del i ideologitvättningen är således att ta ut en specifik grupp av ideologianhängarna, islamisterna, och stigmatisera dem, och därvid rena ideologin. En annan del i ideologitvättningen är att stigmatisera kritikerna av ideologin genom att svärta ner dem som sjukligt fördomsfulla och därigenom hävda ideologins renhet.

Offergörande: Muslimer anses vara en förföljd grupp i samhället, där de blir utsatta för fördomar, för hatbrott och för diskriminering. Offergörandet av dem, att de framställs som offer, är ytterligare ett bidrag till ideologitvagningen.

Man hävdar att muslimska kvinnor förföljs p g a att de bär sin hijab. Men väldigt få hijabbärande kvinnor utsätts för attacker, medan de bär, helt legitimt och till synes bekymmerslöst sin hijab på områden som tidigare har varit förskonade från liknande ideologimanifestationer, som t ex sjukhus och på poliser. Muslimer bygger sina moskéer och moderna socialdemokrater, t ex Finansborgarrådet i Stockholm Karin Wanngård, hävdar att fler moskéer borde byggas (https://www.youtube.com/watch?v=b4rifbrxSdU ), vilket är rakt motsats till förföljelse, trots att en del av dessa moskéer fungerar som antidemokratiska uppviglingscentra. Jag gjort en nål, med symbolen för deras gud, allah, överstruken, och med texten ’Islam, no thanks’, som min familj önskar jag inte skall bära, för att inte utsätta mig för muslimers våld. Och som jag, skam att sägandes, inte vågar bära. Jag upplever därmed en rakt motsatt förföljelse. Sveriges regering utreder just nu inskränkningar av yttrandefrihet, för att förhindra koranbränningar och det våld som dessa medföljer. I Sverige har en konstnär, Lars Vilks, dött som resultat av muslimsk förföljelse, medan jag inte känner till något fall där en muslimsk konstnär blivit förföljd, haft polisbeskydd och slutligen dött i en olycka med sitt polisbeskydd. Muslimer må känna sig förföljda, men jag har svårt att se annat än att muslimer är en prioriterad grupp. De fakta jag anfört till trots, framställs muslimer som offer. Detta offergörande är en verksam del i ideologitvättningen.     

Tvättningen av islam är en viktig och verksam del i islamiseringen av Sverige idag. Man kan fråga sig vem, vilka grupper som deltar i denna ideologitvättning och varför det görs? Att muslimer ser det med stor tillfredsställelse är självklart. Att extremvänstern deltar i ideologitvättningen är också självklart då extremvänstern alltid ägnat sig åt att tvätta totalitära ideologier rena. Men mer obegripligt är varför tidigare demokratiska krafter, som t ex socialdemokratin, deltar i ideologitvättningen. Idag tycks det blott vara den politiska högern, t ex Kristdemokraterna, och främst extremhögern, t ex Sverigedemokraterna, som står mot ideologitvättningen.

​Den 27 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

Green washing är ett uttryck som anger att ett företag förespeglar, i en grad som inte motsvarar verkligheten, att de är miljövänliga. Företag sätter upp gröna kulisser för att framstå i bättre dager än som verkligheten ger skäl för.

Denna washing, denna tvättning, denna rening utan att ta bort skiten, finns även i andra verksamheter, som har stora intressen att rentvå sig, men utan att ta bort skiten.

Låt mig introducera det nya ordet, ideologitvättning. Det innebär att en ideologi, religiös eller politisk, skapar kulisser som avser att rena ideologin från dess mörka sidor genom att förvanska, förringa eller gömma dessa sidor.

Idag förekommer ideologitvättning mest uppenbart när det gäller den religiösa ideologin islam. Tvättningen försiggår genom att man skiljer på muslimer och islamister. Alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister, brukar det sägas.

Islamist är den muslim som tar islams våldsamma del på största allvar, som framför den, pläderar för den, som vill tillämpa den, och t o m tillämpar den. Genom att företrädare för islam och opinionsmakare med intresse av islams ideologitvättning har skapat kategorin islamist, tycker man sig ha rentvått islam, men också muslimer från islams våldsamma delar. Med tvålen islamist tvättar man islam och de mindre våldsamma muslimerna rena.

Vilken annan ideologi, religiös eller politisk, har denna ideologitvättning idag? Finns det ett uttryck som tar ut de elaka nazisterna, t ex skapar kategorin Förintelsenazisterna, som är de onda nazisterna, och därmed tvättar nazismen ren från sin våldsamhet? Finns det en speciell kategori för kristna, t ex korsfararkristna, som får bära bördan av kristendomens våldsamhet, och därmed rentvår andra kristna från kristendomens repressiva handlande?

Blott ett tidigare exempel på ideologitvättning har jag stött på under min levnad. Kommunisterna försökte ibland rentvå sin kommunism från dess repressiva sida genom att hävda att t ex ryska kommunister inte kunde tillämpa kommunismen korrekt eftersom revolutionen i Ryssland gjordes i ett agrart land och inte, som den kommunistiska teorin förutsäger, i ett utvecklat kapitalistiskt land. Andra hävdade att de tillfällen då kommunismen blev repressiv berodde det på att makthavarna inte rätt förstått och rätt tillämpat kommunismen. Ett missförstånd, helt enkelt.

​Denna tvål, denna ideologirening förekommer i stor omfattning när det gäller religiös rentvättning, där en grupp hävdar att de grupper som agerar ont, t ex ISIS och talibanerna och Irans regim och … har missförstått religionen.   

Idag används kategorin islamist som en ideologitvättning för att framställa islam som en fredens religion, vilket är en uppenbar lögn om man ser på islams grundläggande texter och dess praktik. Trots det berg av empiriska fakta som så uppenbart talar mot detta, fortsätter ideologitvättningen av islam genom uttrycket islamist.

Förintelsenazister och islamister är ideologitvättning av onda ideologier.

Den 26 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

På juldagen firar de kristna Jesus födelse. Mannen som vi blivit itutade att han är vår frälsare och att han var den godaste människan som levt på jorden.

Men var han god eller var han en simpel krämare?

Jesus sägs ha gjort många under. Han fick en leprasjuk man att resa sig och ta sin säng och gå. Lasarus var död, men Jesus väckte honom till livet. Han gav synen till en blind man från Betsaida. Han botade mängder av människor från spetälska. Han hade förmåga att bota sjuka. Han var en helbrägdagörare.

Jesus vandrade mestadels omkring och föreläste om sin tro. I detta görande hände det att han utövade sin förmåga som helbrägdagörare. Men främst predikade han.

Nu frågar jag dig följande: Om du hade haft Jesus förmåga, om du hade varit helbrägdagörare, hade du då i första hand gjort som Jesus, vandrat omkring och berättat om din tro, eller hade du lagt det åt sidan och utövat din förmåga som helbrägdagörare?

​Du inser att predikandet tar tid från helbrägdagörandet, och helbrägdagörandet tar tid från predikningarna. Vilket hade du satsat på?

Jag hade satsat på det som är det godaste, att bota sjuka. Predikningar hade jag kanske gjort samtidigt, men för mig hade det viktigaste varit att bota.

Jesus valde det motsatta. Han predikade och ibland botade han. Det går inte att komma ifrån misstanken att Jesus insåg att hans predikningar fick ökad kraft och trovärdighet om han botade sjuka. Han botade sjuka, inte i första hand för att göra gott, utan för att få ut sitt budskap. Botandet var en del i hans marknadsföring av sitt budskap.

Jesus var en krämare som saluförde sitt budskap, bl a genom uppseendeväckande handlingar, som att bota sjuka. Botandet var en marknadsföringsmetod.

Jesus var således inte en god man som vandrade omkring och botade sjuka, utan en krämare som sålde sitt budskap bl a genom att bota sjuka.

Därför är Jesus ett föredöme för krämare. Han är inte ett föredöme för mänskligheten. Ty de goda i mänskligheten hade lagt all sin kraft på att bota de sjuka.

God Jul! Eller som man säger på det svenska stålbolaget PK SSAB: Glad helg

​Den 25 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En italiensk bekant, min italienska granne, sade mig dessa ord, som på svenska blir ungefär: ”Livets sanna rikedom består av relationer”.

Pekuniär rikedom ger möjligheter till upplevelser. Materiella rikedomar, som hus, ger också möjligheter till upplevelser.

Men den riktigt värdefulla rikedomen består av de relationer man har med andra människor. Dessa kan hjälpa en och de berikar en med sina perspektiv, sina skämt, sina middagar, sina vänner.

Förvisso behöver man pekuniära och materiella rikedomar. Det är ju den pekuniära rikedomen som gav mig den materiella rikedomen att ha ett hus i Italien. Men det är grannarna i Italien och mina vänners besök som lärt mig sanningen i grannens sentens, att det är relationerna som manifesteras i och genom mitt hus som är den värdefulla rikedomen.

Återblickar på mitt liv ger mig ytterligare bevis på sentensens riktighet.

Förvisso har arbetslivet gett mig magbesvär och sömnlösa nätter. Men främst har det bestått i den värdefulla rikedomen jag erhållit genom alla de människor jag mött, där jag kanske nu mer förstår vilket stort värde de gav och har gett mig.

Förvisso har familjelivet gett mig oro, främst oro över hur det skall gå för mina barn. Men samtidigt har mina barn, men även min släkt, gett mig livets essens, en ovärderlig essens. 

Mina vänner, som kommit och gått, några har stannat en längre tid, andra har varit mer tillfälliga, har berikat mig långt mer än bankkontot.

Men inför alla dessa nät av relationer jag haft och har, infinner sig frågan, i vilken mån jag är jag och har varit jag, eller om jag är en funktion av mina relationer. En människa är i ständig tillblivelse. Likt Herakleitos, som sade att man inte kan gå ner två gånger i samma flod, ty allt är föränderligt, kan jag idag fundera över om det som är jag, är det som ständigt bildas genom mina relationer.

Jag skulle vilja lägga till minst två ytterligare faktorer som bidrar till att bilda mig och som därför är min rikedom, mitt huvud och mina böcker. Genom att använda mitt förnuft och mitt förstånd utvecklar jag tankar som kritiserar mig och som tillför mig insikter, vilka precis som mina relationer gläder mig och förändrar mig.

Förnuftet och förståndet får förvisso material genom mina relationer, men idag, mer än tidigare, tillförs jag material för kritik och reflektion genom mina böcker. Likt mina relationer är de mina följeslagare som ger glädje och utveckling genom förnuftets och förståndets bearbetning.

Jag vill inte drista mig till att försöka översätta till italienska, så min sentens får bli på svenska: Livets sanna rikedom består av relationer, förnuftet och förståndet samt av böcker. Men kanske så här: La vera ricchezza della vita è costituita dalle relazioni, dalla ragione e dalla comprensione, e dai libri.

Den 24 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Goethes bok, som blev så omtalad och spridd, ’Den unge Werthers lidande’, har kommit ut i en nyöversättning. Läs den.

Hur jag fick veta om dess existens, minns jag inte. Romantikens litteratur stod inte precis sidan om de 15 böckerna i mitt barndomshem. Men jag läste Goethes bok när jag gick i gymnasiet. Medan Werther förtärdes av en stor förälskelse, förtärdes jag av många förälskelser på gymnasieskolan i Eslöv. Jag var alltid på tyskalektionerna. Där fanns två av mina stora förälskelser, som jag förälskat tittade på och fantiserade kring, utan att lyssna på läraren. Jag gick däremot sällan på fransklektionerna. Där fanns ingen flicka som vann mitt hjärta. Resultatet blev dock detsamma, lägsta betyg i bägge språken. I matematik gick det bättre, betyg 4, trots att där fanns en flicka som var min största förälskelse. Men, eftersom hon gick i min naturvetarklass, kunde jag beundra henne även på lektionerna i biologi, kemi, historia, psykologi, svenska m fl., varför jag fick lite tid över till att fördjupa mig i ämnet under lektionerna.

Jag antar att jag läste om Werther för att förstå mig själv och se hur man kan hantera de stora känslostormarna. Men hos honom fanns ingen hjälp att få. Han gjorde ju det jag inte vågade, att närma sig den han var förälskad i och deklarera sin kärlek. Mina förälskelsers flickor fick aldrig veta och förstod nog aldrig hur många dikter jag skrev om dem på kvällarna. Han gjorde också det som jag redan tidigare hade bestämt mig för att inte göra, självmordet. Ensamboende i Eslöv, i en klass av individer som inte var av min klass, som inte liknade mina kamrater från byn, i ett sammanhang, naturvetenskaplig linje, som kändes mer än främmande, kunde självmordet vara en väg ut ur min förtvivlan. Men redan innan jag läst Goethes bok hade jag resonerat mig till att människans frihet inte omfattar hennes liv. Inom ramen av människans heliga liv har människan finna sätt att uthärda livet.

Att Werthers lidande återigen översätts idag och ges ut, kan ses som en ironisk kommentar till några av dagens fenomen. Ty Werther var den mest självupptagna människa som tänkas kan. Han var också den som aktivt undvek förnuftet och lät sina känslor helt dominera. Han brydde sig inte det minsta om andra människor, ty för honom fanns blott hans själs glöd. Som man säger på engelska, det var ’I, me and myself’.

Den unge Werther känns igen idag. Werther är den totala individualismen och den totala intoleransen för andra. Det är transindividerna som kräver att hela omvärlden skall kalla dem för det pronomen som de har valt. Det är veganen som kräver att alla andra skall anpassa sig efter dennes lidelse för det veganska. Det är den religiöse fanatikern, idag speciellt muslimen, som kräver att alla skall acceptera hijaben och halal.

Den unge Werther känner blott sig själv, erkänner inget socialt. Den lever inte i samhället och enbart för sig själv. Med ett uttryck från en vän som är mycket beskrivande kan man säga att det är den som har jordaxeln genom röven.     

​Den 23 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag kom in på ett institutionsbibliotek, vars namn skall ligga i det fördolda för att bespara institutionen denna vanära, där jag fann min kollegas avhandling på ett bord, där det stod anslaget ’Utgallrade böcker, varsågod och ta’. Kollegan hade disputerat på avhandlingen två dagar innan mitt besök på institutionsbiblioteket. Tre veckor tidigare hade kollegan levererat sina pliktexemplar och de exemplar som rutinen krävde att man levererade, vilka sedan skickades ut till olika institutionsbibliotek. Hans bok hade kommit till institutionsbiblioteket och omedelbart gallrats ut. Ja, det är inte riktigt korrekt att skriva att den gallrats ut eftersom den aldrig kommit in i beståndet. Till saken hör att hans avhandling var i ett samhällsvetenskapligt ämne, och att institutionen var en samhällsvetenskaplig institution.

Jag stod frågande. Det vore obehagligt för honom, om han kom, att se att hans avhandling inte ens fått plats på biblioteket utan omedelbart förpassades ut. Skulle jag ta hans avhandling så han slapp se eländet? Jag lät emellertid boken vara kvar. Jag hade ett eget exemplar, dedicerat och allt, så jag hade, likt biblioteket, ingen användning för boken. Han skulle knappast heller komma till detta bibliotek, så det var osannolikt att han skulle drabbas av den obehagliga upplevelsen att se sin avhandling utgallrad. Jag berättade inte för honom då, och har inte gjort det än, varför jag har besparat honom det obehaget.

Men då slog det mig, hur gick det med min egen avhandling, som publicerades och skickades ut år 1990?? Enligt Google scholars har den refererats 46 gånger, mest frekvent mellan år 2000 (4 ggr) till 2009 (6 gånger), totalt 27 gånger under perioden, men även 2 gånger i modern tid, år 2021och 2024, dvs 34 år efter dess publicering.

Enligt Libris finns den på 17 bibliotek. Den finns på Lunds universitets bibliotek, där den finns som pliktexemplar och därför rimligen inte kan gallras ut. Men den finns också på Ekonomihögskolans bibliotek, där den skapades, och på juridiska fakulteten, sannolikt för att den rymmer innehåll som är juridiskt relevant. Men den finns också på Malmö stadsbibliotek, av skäl jag inte kan finna ut. Men avhandlingen finns inte på biblioteken på Högskolan i Halmstad eller Högskolan Kristianstad, vilka bägge är platser där jag arbetat. Dessa, är jag säker på, har haft min avhandling, både genom spridningen när jag disputerade, och genom att jag gav dem ett exemplar när jag arbetade där. 

På den västra sidan finns min avhandling på Göteborgs universitetsbibliotek, vilket är snarlikt ett bibliotek som har pliktexemplar, men även, av skäl jagh inte känner, på Högskolan i Skövde.

I centrala mellanSverige finns avhandlingen på Högskolan i Jönköping. Däremot finns den inte på Linnéuniversitetet, trots att den säkert kom till dem som del i rutinen vid disputationen, men också för att jag lämnade ett exemplar där när jag var anställd där. Det förefaller som att man inte blir profet i sitt eget land, på sin egen arbetsplats.

Längre norrut finns avhandlingen på Kungliga biblioteket, där den finns som ett pliktexemplar. Men den finns också på det nya universitetet, Södertörn, som knappast fanns då avhandlingen cirkulerades inför disputationen. Den finns också på Stockholms Universitet och Handelshögskolan, där den rimligen kan anses fortfarande vara relevant.

Den finns på Uppsala universitetsbibliotek och på dess juridiska biblioteket, där det senare kanske har samma skäl till innehav som juridiska institutionen i Lund har. Den finns också i Örebro och Karlstad.

I norr finns den på Umeå universitetsbibliotek, och, något överraskande, på dess stadsbibliotek.

De stora universiteten tycks ha avhandlingen, kanske som ett uttryck för deras riktiga och gamla universitetsstatus. Några bibliotek förstår jag inte varför de har den. Däremot sticker det onekligen i mitt öga och ger en aning tårar när jag ser att av de fyra arbetsplatser jag haft, finns avhandlingen på blott en, Ekonomihögskolan i Lund. Det är också den enda av de fyra forna arbetsplatserna som inte förklarat mig Persona Non Grata.

​Min avhandling ’Aktiebolagets kontroll, ett transaktionsteoretiskt inlägg i debatten om ägande och kontroll av aktiebolag och storföretag’, är onekligen inte en oundgänglig del i den svenska ekonomiforskningen, även om den fortfarande refereras. I en rationell hantering av böcker är det rimligt att den finns som pliktexemplar, och där tillgänglig via postgång till andra bibliotek. Men att den inte finns på bibliotek där jag verkat, och verkat som professor, är onekligen anmärkningsvärt, och, med en konspirationsteoretisk tolkning, kanske utgallrad som ett led i att gallra ut den som är Persona Non Grata.

Den 23 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

En skribent på Svenska Dagbladet, kvinnlig sådan, Ylva Lagercrantz Spindler, tror att kvinnor som tar för sig får det mycket svårare än män. Hon skriver: ”Kvinnor som tar för sig och är kompromisslösa stämplas gärna som just obekväma. Män med samma egenskaper anses i stället vara ett bra chefsämne.” (länk nedan) Texten är fylld med anekdotisk och skev bevisföring, där bråkiga kvinnor tas upp, medan bråkiga män, med liknande öde som de bråkiga kvinnorna, inte nämns.

Jag, trots att jag är icke-kvinna, dvs man, har inte personlig erfarenhet av hennes påstående, att om man är man och tar för sig blir chef. Jag har den, enligt Ylva Lagercrantz Spindler, kvinnliga erfarenheten.

Jag har alltid varit engagerad och haft en vision om akademiskt arbete och syftet med akademin som drivit mig. Jag har, genom mitt engagemang, tagit för mig. Men jag har inte som Spindler, blivit chef. Min erfarenhet är istället det hon tillskriver kvinnor, att bli Persona non grata.  

På Lunds universitet fick jag i kafferummet höra av professorn att arbetsplatsen hade varit betydligt trevligare utan mig. Jag var inte önskvärd, Persona non grata.

På Högskolan Halmstad, när jag lämnade högskolan för ett nytt jobb, fick jag veta av en akademiskt ansvarig, att om han nämnde vad jag gjort på högskolan, skulle jag aldrig mera få jobb. Jag skulle bli Persona non grata i hela den akademiska världen.  

På Linnéuniversitetet gav rektorn, i all tysthet, ut en instruktion att jag aldrig skulle få undervisa på universitetet. Han gjorde mig Persona non grata på Linnéuniversitetet.

Högskolan Kristianstad löste ut mig från min tjänst, och gjorde mig Persona non grata på Högskolan Kristianstad.

Ingen av dessa fyra kunde grunda sin dom, Persona non grata, på mina prestationer inom undervisningen, där jag var en omtyckt lärare, trots, eller som jag gärna vill se det, p g a mina stränga krav. Inte heller kunde de grunda det på mina prestationer inom forskning, där jag hela tiden varit en rimligt acceptabelt presterande forskare.

Grunden för Persona non grata var istället beroende på mitt engagemang för akademisk verksamhet, som, förutom i undervisningen och forskningen, också yttrade sig i att jag villigt och publikt uttalade mig om hur akademisk verksamhet skall bedrivas och utan pardon offentligt utvärderade andras sätt att bedriva akademisk verksamhet. Jag har alltid ifrågasatt och utvärderat andras verksamhet, grundat på min vision av akademisk verksamhet,.

Smått folk och små organisationer, de som är osäkra i sin identitet, som själva saknar en stark akademisk vision, kan uppfatta ifrågasättande, speciellt det som är offentligt, som synonymt med attack. I brist på förmåga att möta kritiken, med en nedsättande syn på kritikern, dvs jag, anses att han skall tiga eller försvinna. Han skall absolut inte bli chef.

Jag tror därför att ödet för den som tar för sig, mindre beror på kön, utan beror mer på organisationen och dess chefer.

​Den 21 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/W0xvBL/jag-blev-besvarlig-har-aldrig-matt-battre
​

​En fransk man har sövt sin fru och bjudit ut henne för samlag till andra män, där mannen har filmat övergreppen. Ett 70-tal män, samtliga i mannens by eller dess närhet, hörsammade inbjudan. Nu har ett 50-tal av dem, som kunde identifieras på filmerna, varit inför rätta, och blivit fällda för sina sexuella brott. Dessa män är inga sociala misslyckanden, inga drogmissbrukare eller kriminella, utan uppges vara tämligen vanliga män. Förutom att de har haft samlag med en nedsövd kvinna där en man filmat deras övergrepp.

Det har hävdats att de män som begått våldtäkterna inte är några monster, utan män med en kvinnosyn som möjliggör det monstruösa agerandet.

Samtidigt läser man om det legendariska Londonvaruhuset Herrods fd ägare, Mohamed Al-Fayed, som nu, efter sin död, anklagas för våldtäkter och sexuellt utnyttjande av den kvinnliga personalen på varuhuset. Var han ett monster eller hade han blott en monstruös kvinnosyn? Här finns en ytterligare krydda, nämligen att han inte tycks ha anklagats för våldtäkt när han var i livet. Det är inte svårt att inse varför man som anställd kvinna har svårt att anmäla honom för våldtäkt. Men varför fanns det inte kvinnor som slutade sitt jobb, kanske p g a våldtäkten, som sedan kunde anmäla honom? Eller är de bägge, våldtäktsmannen och de våldtagna, delaktiga i samma monstruös kvinnosyn, där våldtäkt är något en kvinna får stå ut med eller som kanske anses vara självförvållat?

Då kommer man automatiskt över till de abrahamitiska religiösa föreställningarna, som onekligen rymmer en monstruös kvinnosyn. Enligt dem skall ordentliga kvinnor skylla allt vad de har som kan tänkas skapa brunst hos mannen och därmed ta bort mannens sinne från underkastelsen och vördnaden av guden. I deras kvinnosyn är våldtäkt självförvållad, varför kvinnorna skall gå klädda i säck och aska och se ut som promenerande tält, om de ens medges att vistas ute bland människor.

Denna monstruösa kvinnosyn finns även i Sverige. Nyligen fick vi ett fall där en kvinna mordhotats och utsatts för misshandel p g a att lakanet efter att de nygifta haft sitt första samlag inte var blodigt, vilket mannens familj, men även kvinnans fader, tog för att betyda att hon inte var oskuld, och därmed var en simpel hora. Märkligt nog har dessa monster, eller om de blott har en monstruös kvinnosyn, blott fått skyddstillsyn som straff av tingsrätten i Luleå. Dessa monster fick varken fängelse eller visades ut från landet, varför dessa monster fortfarande går som fria män och kvinnor på den svenska marken.

Oskuldsföreställningen, speciellt att kvinnan skall vara oskuld vid äktenskapets början, har påvisats i empiriska undersökningar. Det är en vattendelare mellan svenskar och invandrare, då oftast från muslimska samhällen, och vid religiositet i familjen, där religionen kan antas vara abrahamitisk, ibland fundamentalistisk kristen eller muslimsk.  

På toppen av den monstruösa kvinnosynen finns den tradition som mördat många unga flickor i muslimska samhällen. I den traditionen får flickor giftas bort redan som 9-åringar, i efterföljd av den största människa som levat, profeten Mohammed, frid över hans bortgång, som gifte sig med en sexåring och som fullbordade äktenskapet, dvs begick våldtäkt enligt civiliserade normer, på henne när hon var nio år. Det är onekligen en monstruös kvinnosyn när ett mänskligt föredöme begår vad som idag, i civiliserade samhällen, benämns pedofili och benämns i lagstiftningen för våldtäkt mot barn, med straffsatser på 2 till 6 års fängelse.

Poängen här är att religion kan organisera och föreskriva vad som ursprungligen varit tradition och sed, där sådant agerande har tolererats och t o m föreskrivits. Fallet i Frankrike visar att barbariska normer kan existera utanför de barbariska abrahamitiska religionerna, i samhällen som i övrigt kan ha civiliserade normer och seder, som möjliggör ett agerande som förefaller reflektera en monstruös kvinnosyn.

Bägge könen har naturligen livets drift, dvs en drift till fortplantning. Men man kan fråga sig om mannen har en speciell genetisk disposition till fortplantning, oaktat omständighet, t ex kvinnans medgivande, som kan skapa den typ av våldtäkt som fanns i den franska byn, där mannen blott hålls tillbaka i sin fortplantningsiver av samhälleliga normer och samhälleliga sanktionssystem. Eller är mannen och kvinnan genetiskt likgiltig inför våldtäkt, där blott en monstruös kvinnosyn öppnar upp för agerandet i den franska byn.

Är mannen genetiskt driven av en vilja att fortplanta sig, oaktat ondskan i agerandet, eller drivs männen i den franska byn till sitt agerande av en monstruös kvinnosyn?

​Den 20 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Denna morgon, då jag skriver detta, den 15 december, tittade jag på rubrikerna på Svts Nyheter. Kanske det fanns något som visar att vi lever i en ny tid.

Tre av fyra unga byggnadsarbetare får vibrationsskador av verktyg de använder. Arbetsmiljöarbetet har således inte gjort vad det skall, att skydda arbetarnas kroppar.
(https://www.svt.se/nyheter/video/8a1430a7037002cc-vibrationsskador-drabbar-allt-fler-unga-byggnadsarbetare? )

En mängd Northvoltanställda reagerar starkt på att vissa anställda på det krisande företaget erbjuds bonusar för att stanna, medan andra inte erbjuds någonting och många får sparken. Den starka reaktionen kommer inte från fackföreningar utan från de anställda. Tydligt visas principen ’Allas olika värde’.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/511-northvoltanstallda-till-ledningen-be-om-ursakt )

En kvinna, som var mamma till ett barn som var på en förskola där det sipprade ut rykten att det fanns en misstänkt pedofil, reagerade genom att gå till förskolan och där anställa en scen beroende på att hon inte tyckte att förskolan var tydlig mot föräldrarna. Förskolan reagerade genom att tillkalla polis, vilket antyder att scenen upplevdes som hotfull. Därefter kallas mamman till sin arbetsgivare, en skola i samma kommun där förskolan ligger. Där får hon veta att hon är avstängd från sitt arbete med motiveringen att det är för allas barns trygghet. Ingenstans finns information att mamman uppträtt hotfullt i det arbete som hon nu avskilts från. Så repressivt kunde gamla brukspatroner bete sig.
(https://www.svt.se/nyheter/granskning/kravde-svar-om-sexuella-overgrepp-stangdes-av-fran-jobbet-som-larare )

Djerf Avenue är ett företag i modebranschen där anställda och forna anställda vittnar om mobbning och utskällningar på arbetsplatsen. Det ägs av Matilda Djerf och är ett företag som presenterar sig som ett företag med rättvisa arbetsvillkor. Något som några anställda och forna anställda har svårt att instämma i. På toppen av förödmjukelser finns en toalett som endast ägaren samt en utvald grupp av anställda får använda. Det berättas att när en av de icke-utvalda använde toaletten, fick den rengöras innan företagets ägare kunde använda den igen. Det är brukspatronsfasoner från 1800-talet.
(https://www.svt.se/nyheter/inrikes/anstallda-pa-djerf-avenue-vittnar-om-arbetsmiljoproblem-folk-mar-fruktansvart )

På toppen av denna lista, från en dags notiser, NOTERA BLOTT EN DAGS NOTISER!, står SSAB. Deras HR-avdelning (HR kan stå för Human Resource eller för Human Repression) uppmanade sina anställda att säga God Helg, som de anser är ett inkluderande uttryck, och inte God Jul, som därmed anses vara exkluderande. SSAB ägnar sig således åt att instruera sina anställda vad de får säga och inte får säga. Woke har här blommat ut i ett beteende som onekligen de gamla förtryckande brukspatronerna känner igen sig i.  
(https://www.svt.se/nyheter/video/975da7a7fa1183a1-ssab-uppmanar-anstallda-att-saga-god-helg? )

Det synes som om det finns plats och behov av en arbetarrörelse som bevakar arbetarnas intresse och villkor, samt en folkrörelse som bevakar folkets intresse.

Den 19 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Många länder tar idag upp problemet med att ha en befolkning som inte reproducerar sig. Katrine Kielos skriver i Svenska Dagbladet om fenomenet och hur stater försöker få upp födslotalen.
https://www.svd.se/a/0VgroG/fodslotal-lagt-barnafodande-i-sverige-och-resten-av-varlden

Hon menar dock att försöken inte har lett till någon ökning. Därav tror FN att jordens befolkningsökning avstannar och den mänskliga apan blir färre fr o m 2060. Hon tror att minskat barnafödande är ett uttryck för kvinnans frigörelse: ”Men generellt går det nog ändå att säga att när kvinnor får fler valmöjligheter väljer de att föda färre barn.”

Men, varför skulle färre barn och därmed en minskande befolkning vara ett problem? Sverige har genom stor invandring ökat sin befolkning och få är det som hävdar att Sveriges problem har mildrats, snarare ökat.

En minskad befolkning kan vara ett problem för de gamla, de som improduktiva, ty dessa skall försörjas av de produktiva. Blir de produktiva färre relativt de improduktiva, då får de improduktiva mindre från de produktiva eller de produktiva får mindre av sitt arbete. Kakan skall fördelas och problemet är fördelningen av kakan.

Men om kakan blir större, dvs de produktiva blir mer produktiva, då finns förvisso kakfördelningsproblemet kvar, men det finns mer att fördela, vilket kan användas till att de produktiva avstår så mycket av sin produktivitetsvinst att det innebär att den ökande gamla befolkningen behåller sin konsumtion.

Att lösa befolkningsproblematiken med produktivitetsökning förutsätter tillväxt, vilket kan tära på jorden. Men långsiktigt, om befolkningsökningen försvinner, minskar det tärande som kommer av att vi blir fler och behöver fler tomater. Således, tillväxt genom produktivitetsökning, där man hanterar den ständiga konflikten över kakans fördelning, kan vara en lösning på befolkningsproblematiken.  

Men de improduktiva dras med ett ytterligare ett problem, förutom att de blir fler. Deras konsumtion ökar med åldern genom att de blir mer sjuka och kräver mer sjukvård. Deras anspråk på kakan består således inte blott i deras konsumtion, utan i deras livsuppehållande genom sjukvård.

Men, det finns ett annat sätt än tillväxt att delvis lösa problemet. Raka rör! Under den produktiva tiden sparas en del av inkomsten, som sedan tas ut som pensionär. Då finns inga pensionstransfereringar mellan de produktiva och de improduktiva. Kvar finns belastningen på sjukvården, men även där kunde ett individuellt försäkringssystem finnas, likt det amerikanska, där man betalar sin sjukvård via personlig försäkring.

Sverige har sedan 90-talet haft ett system som liknat Raka rör avseende pensionen. Det har eroderat idag, då det sägs att Respektavståndet, dvs skillnaden i pension mellan den som arbetat full tid under all yrkesmässig tid och den som haft deltid, varit arbetslös eller kommit in i systemet sent, t ex nyligen invandrad, är för litet, uppskattningsvis knappt 1000 kronor i månaden. Sjukvården är däremot fortfarande i huvudsak helt solidarisk, där man får sjukvård oaktat vilket bidrag man gett.

Raka rör med individuella sjukförsäkring är motsatsen till ett solidariskt system som liknar kommunismens ideal, man ger av det man har och tar det man behöver.

Solidariska system förutsätter att det finns en normkonsensus:
Göra rätt för sig: Man gör sitt yttersta för att bidra. Man delar med sig, utan att försöka sno åt sig eller gömma undan. Man betalar sin skatt, undviker svarta pengar, sköter sitt jobb, i sitt anletes svett och gör sitt yttersta för att skapa gemensamma resurser.
Inte ligga staten till last: Man försöker göra sitt yttersta för att inte belasta staten genom sjukskrivning, arbetslöshet och sjukvård. Det innebär att man sköter sin kropp. Blir man sjuk värderar man själv hårt och strängt om det är nödvändigt att uppsöka sjukvården. Blir man arbetslös, skaffar man snabbt ett nytt arbete, för att ligga arbetslöshetskassan till last.

Denna normkonsensus fanns delvis i det gamla Sverige. Med den kommande mångkulturen hotas normkonsensus, varför vi också sett en glidning mot individuella, icke-solidariska lösningar, som Raka rör och individuella försäkringar.

Om denna analys har någon korrekthet kan ett lägre barnafödande hanteras genom ett solidariskt system med tillväxt, där man finner en gemensam hantering av kakans storlek, vilket är mindre sannolikt p g a den växande mångkulturen, eller genom det som jag tror kommer att växa som lösning, ett individualistiskt system med Raka rör och individuella sjukförsäkringar.

​Den 18 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

Fascismen växer i Europa. Det är en korrekt utsaga. Men när man uttalar utsagan får olika människor olika bilder i sitt huvud. Mycket gamla ser tyska nazister och italienska fascister. Unga, främst extremvänstern, ser dagens Sverigedemokrater.

Ordet fascism är ett frekvent använt ord eftersom det skapar rysningar i ryggraden och stigmatiserar den utpekade. Men ordet är inte väl använt utan tenderar att användas så fort man vill dra skam och elände över en motståndare.

I en understreckare i Svenska Dagbladet (länk sist) definierar Kim Salomon fascism med fyra grundpelare: våld, desinformation, xenofobi, diktatur. Han hänför fascism till högerextremism. Därför kan man enkelt peka ut de högerströmningar som idag finns i Tyskland, som varandes fascister eller fascistanstrukna genom att ansluta till några av de fyra fascismpelarna.

Sverigedemokraterna i Sverige utmålas ofta som fascister. Kanske man kan beslå SD:are med desinformation och med xenofobi, där främlingarna är invandrare. Men även om det finns SD:are som är våldsamma, finns inget våld i partiet och de tycks inte ha en disposition till diktatur.

I Sverige tycks vi därför, med den definitionen, inte ha fascism.

Men om man vänder sin blick från de politiska ideologierna och riktar den mot de religiösa ideologierna? Vad ser man om man använder de fyra grundpelarna på de dominanta religiösa ideologier vi har i Sverige, kristendom och islam?

Våld: Kristendomen har varit vad islam är idag, våldsam och förtryckande med våld som yttersta instrument. Idag är kristna lugnare, medan muslimer härjar och går på. Bägge har grund i sina heliga texter för våldet. Dock borde de kristna ha haft svårare eftersom de mer lutar på Nya testamentet, där den utan synd må utöva våld, än Gamla testamentet, där kvinnan som begått äktenskapsbrott skall stenas till döds. Islam har inte sådan tvetydighet utan där är våldet tydligt och klart. Således full pott för islam, men mer tveksam för de kristna, speciellt avseende deras agerande idag.

Desinformation: Desinformation innebär att man använder språket enbart som ett medel för sin ideologi och makt, inte för att sprida sanning. Medan muslimska företrädare synes ha ett likgiltigt förhållande till sanning, och aktivt kan använda lögner, tycks kristna vara både ovilliga till sanningen eller till lögnen. Exemplet här är de katolska kyrkans tystnad kring prästernas sexuella övergrepp. Att tiga är förvisso inte att ljuga, men det är inte heller att stå på sanningens sida. Således återigen full pott för islam, och mer tveksam till de kristna.  

Xenofobi: En motvilja eller rädsla för främlingar eller den andre, den som inte är som den som har xenobobi, finns markant i kristendomen och i islam. Bägge har en motvilja mot homosexualitet, överhuvudtaget mot all form av sexualitet som inte rör sig inom äktenskapet. Islam är tydliga i sitt utmärkande av muslimer och de andra, där de andra skall betala extra skatt, fördrivas, dödas, och speciellt de som en gång har varit muslimer men som gått över till de andra, icke-muslimerna, där ett antal muslimska länder har dödsstraff. De kristna är här lugnare då de tydligt identifierar de andra, men ser dem som förlorade får som skall dras in i fårhägnet. Således, återigen en full pott för islam, med aningen tveksamhet för de kristna.

Diktatur: Bägge har aldrig varit starka förespråkare för demokrati, dock med undantag för frikyrkorörelsen i slutet av 1800-talet i Sverige. Bägge föreskriver ju att den högsta makten är deras gud, varför de rimligen har svårt för ett entydigt stöd för demokrati. Men medan kristna har anpassat sig till demokratin och idag inte utgör ett trovärdigt hot mot demokratin, har islam fundamentalistiska förgreningar som vil införa kalifat lite här och där. Således, islam får i stort sett full pott här, medan kristendomen synes mer pragmatisk och kan anpassa sig till ettdera systemet.  

Således, kristendomen har i stort sett haft full pott på de fascistiska grundpelarna, men har idag, i sin praktik, frångått delar av sin fascism, dock ej i sina heliga texter. Islam är däremot idag en fullt utvecklad fascistisk ideologi.

Idag växer islam som religion i Sverige p g a migrationsflödena. Eftersom islam är en fascistisk ideologi och visar sig som en fascistisk praktik, som jag visat i min analys ovan, är slutsatsen att fascismen växer i Sverige idag.

​Den 17 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/bmjzwB/ar-donald-trump-fascist
​

​I en ambition att minska på plastförbrukningen föreslogs en kraftig skatt på plastpåsen. Det blev ett liv och ett kiv, kanske speciellt hos högerorienterade män som kände sig nedtryckta av miljöknuttar. Men plastskatten kom. Den ledde till 1.) minskning av plastpåsar, 2.) att vi lärde oss använda papperspåsar när vi plockade äpple i butiken, och 3.) att vi numer ständigt bär på en tom påse. Av någon anledning drogs skatten tillbaka. Det återstår att se om platspåseanvändningen ökar. Själv har jag numer alltid med mig en genial påse, som går att vika ihop till obetydlighet.

I en ambition att minska platsnedskräpningen skulle plastkorken på förpackningar hänga kvar efter att man öppnat förpackningen. Här var emellertid processen helt annorlunda. Plötsligt en dag satt korken fast. Ingen debatt om korken hade genomförts före beslutet och införandet. Ingen hade föranmält fastlåsningen av platskorken. Inga äldre män hade fått utgjuta sin ilska över grönsaksvänstern. Korken bara kom, och satt fast, till mångas förtret. Efter att vi förstått att alla korkar satt fast, fick vi veta att det fanns ett politiskt beslut bakom, fattat i EU. Tydligen fanns det, någonstans, ett oerhört problem med lösa platskorkar.

EU:s lag kom som en överraskning. Det kändes inte motiverat eftersom alla skruvar väl på korken igen och slänger allt tillsammans? Till skillnad mot plastpåseskatten, som blev bekant och som förankrades genom öppen, offentlig debatt, satt plötsligt platskorken fast. Ett praktexempel på hur man skall agera om man vill visa makt och avståndstagande från levande demokrati och istället betona formell demokrati, dvs Europaparlamentet och kommissionen, som beslutar om direktiv.

Nu kan man ju anse att en fastsittande kork inte är så mycket att orda om, med tanke på allt annat som sker i världen. Men den fastsittande korken är en sak som griper in i varje EU-medborgares liv. Stora beslut, som att ge miljardlån till Ukraina, är förvisso stort, men det påverkar inte EU-medborgaren i sin vardag, här och nu.

Men man kan också anse att demokratiska institutioner behöver legitimitet, inte minst EU, som ofta ses som översittare och struntpratare, vilket för många av oss visades i all tydlighet genom hur den fastsittande korken kom in i våra liv.

Jag upplever att Sverige har en mer levande demokrati. Några cyniker kanske vill kalla Sveriges demokrati för en MBL-demokrati. MBL var lagen där socialdemokratin försökte genomdriva en aning av sitt tredje strategiska steg mot en demokrati som karakteriserar hela samhället genom att demokratisera arbetslivet. Trots att arbetsköparen har rätt att leda och fördela arbetet, har arbetsköparen genom MBL skyldighet att informera och förhandla med fackliga organisationer. Cynikern kallade den för tuta-och-köra-över-lagen, dvs en falsk demokratisering, utan riktigt starkt inflytande för facket. Men genom blott kravet på information skapas möjligheter för facket och arbetarna att debattera och förstå vad arbetsköparen gör och kommenderar.

När vi skulle ha folkomröstning om kärnkraft gjorde det socialdemokratiska partiet vad det ofta gjorde, skapade ett kurspaket och genomförde många kurscirklar om energi och kärnkraft, innan beslutet fattades. Man följde det råd som den avgående, till synes evige partiordföranden Erlander gav till den nye partiordföranden, Olof Palme, ”lyssna på rörelsen”. Då var jag en mer cynisk SSU:are som ansåg mig veta att partiledningen hade sin uppfattning klar, varför kursverksamheten var ett sätt att, under sken av partidemokrati, förankra partiledningens uppfattning. Kanske det var en korrekt tolkning, att det främst var en förankringsprocess, men det fanns ändock möjligheter för starka opinioner att skapas och därmed påverka. Samtidigt innebär förankring att beslutet inte kommer som en fastsatt platskork utan att man vet om det och har förstått skälen, även om man inte accepterar dem.

EU borde ha förstått att en fastsittande kork påverkar många, nästan alla i EU, varför den svenska tekniken med förankring borde ha skett. Istället visade EU sin mest auktoritära sida, och förlorade ytterligare demokratisk legitimitet.

​Den 16 december 2024
Sven-Olof Yrjö Collin