​Den 9:e mars, dagen efter kvinnodagen, ser jag att Sata Kukka-Salam, ordförande för den socialdemokratiska grenen ’Tro och Solidaritet’, att det är rasism att gå emot den muslimska kvinnans rätt att alltid bära sin hijab. Samtidigt ser jag, från SvT, att ungdomsidrotten är mycket ojämlik, där ungdomar boende i resursstarka områden idrottar betydligt mer än de som bor i resurssvaga områden.
https://www.expressen.se/debatt/muslimska-kvinnor-soker--jobb-utan-bild-pa-sig-sjalv/
https://www.svt.se/special/den-ojamlika-ungdomsidrotten/

Mitt inlägg idag börjar med idrottandet, för att återkomma till rasismen.

Jag tog fram data från SvT-sidan om ungdomsidrottandet för Kristianstads kommun. Man delar in resursområden i fem klasser, där 1 är det absolut resurssvagaste området, medan 5 är den starkaste. Sedan har man andel totalt engagerade i idrott och uppdelat på kön.

I den resursstarka gruppen (5) deltog, i genomsnitt, 57%, medan i den svagaste (1) deltog 21%. Det är denna stora skillnad i idrottande, 36 procentenheter, beroende på, ja, låt oss kalla det KLASS, som Svt rapporterar om och som diskuteras.

Men deltagandet finns också uppdelat på pojkar och flickor. För pojkar gäller att 56% är engagerade i idrott i de resursstarka områdena, medan 29% i de resurssvaga, en genomsnittlig skillnad på 27 procentenheter. För flickor gäller 58% i de resursstarka, dvs något mer än pojkarna i samma område, medan för flickor i resurssvaga områden gäller 13%, dvs hälften relativt pojkarnas deltagande i samma områden. Den genomsnittliga skillnaden mellan flickor i resursstarka och resurssvaga områden är 45 procentenheter.

Gör man mer analys, t ex genom spearman korrelation eller regressionsanalys, så att man fångar hela variationen, kommer samma slutsats fram. Flickor tappar mer idrottande än pojkarna när områdena blir mer resursfattiga.

Jag har funnit att ungdomar idrottar i mindre grad utifrån vilket resursområde de bor i, och att den minskningen är mycket starkare för flickorna än pojkarna. Alla förlorar idrottande genom svaga resurser, men flickorna förlorar mest. Det finns både en klassdimension och en könsdimension i idrottandet!

Jag påstår att detta är ett uttryck för kvinnoapartheid. Flickorna som lever i de svagare områdena drabbas först av att området är svagt, dvs får samma minskning som pojkarna, men sedan drabbas de av att de är flickor. Det finns en klassdel, den som rapporteras i media. Men det finns en stark könsdel, den som inte rapporterades om i media. Trots att nyheten presenterades den 8 mars, kvinnodagen.

De resurssvaga områdena i Kristianstad är utanförskapsområdena, där förekomsten av flyktingar, muslimer och hijaber är som störst. Vi vet förvisso inte vilken religion föräldrarna tillhör, eller vilken etnicitet och flyktingstatus de har, men det är en föga vild gissning att påstå att flickorna är som mest undanskuffade i de muslimska och av skam karakteriserade etniciteterna, som finns mest frekvent i utanförskapsområden, där flickor förlorar mest av idrottande.

Jag påstår, utan empiriskt stöd, men med indicier, att könsdelen är delvis ett resultat av klass, men också av etnicitet, där flickornas lägre idrottande är resultat att etnisk kvinnoapartheid.

Låt oss då gå tillbaka till socialdemokraten. Hon som värnar om kvinnors rätt att alltid, oberoende av situation, få demonstrera sin världsåskådning med hijaben, även på arbetsplatser. Hijaben är en del i det förtryck, i den kvinnoapartheid, som visar sig i andelen flickor som idrottar. Hon kallar motstånd mot hijaben för rasism. Jag kallar hennes ståndpunkt antifeministisk, ty den legitimerar en kulturell inriktning som förtrycker flickor, där förtrycket visar sig genom en dramatiskt lägre grad av idrottande.

Det är inte rasism att storma mot hijabens utbredning och acceptans. Det är att föra en kamp mot kvinnoapartheid och är därför ren och skär feminism, där man värnar de unga flickorna och deras möjligheter att idrotta.

​Den 10 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag och min kvinna promenerade på byns dåligt asfalterade väg. Eftersom vägen ligger bland Liguriens berg, ramlar ofta småsten ner från hällorna som omger vägen. En sådan liten sten låg på vägen. Jag hoppade till med fötterna, för att få till en rejäl träff på stenen. Med kraft sparkade jag till stenen, så att den for ner i ravinen. Förvisso kan min fru också ägna sig åt stenrensning, men hon för den från vägen med foten.

Ibland går vi på stigarna i bergen. Dessa ligger ofta på slutningarna, där stigarna är kanske en till två meter breda, med skarpt lutande hällor, där ganska stora stenar kan ramla ner. Somliga får en fart så att de rullar över stigen och fortsätter ner i ravinen. En del lägger sig på stigen. För mig är det oemotståndligt, varför jag under en sådan promenad tar minst en, ofta två av dessa stora stenar och kastar dem ner i ravinen. Där står jag sedan och tittar på stenen, hur den rullar ner i ravinen. Och lyssnar uppmärksammat på dess framfart. Jag har aldrig sett min fru ta en sten och kasta den ner i ravinen och stå där, som ett fån, för att se hur stenen far ner i ravinen.

Denna beteendeskillnad mellan mig och min fru kan vara helt tillfällig. Eller så kan den bero på en beteendeskillnad mellan våra kön.

Min fråga blir då: Vad är den evolutionära fördelen av att sparka på en sten och att ta större stenar och kasta dem i raviner? Om det är mer sannolikt att män kastar ner stenar i raviner än kvinnor, vad har evolutionen uppnått med denna beteendeskillnad?

En hypotes, som kommer från min upplevelse av stenen som far fram, ner i ravinen, med ljudet av dess framfart, är att det är ett uttryck för mannens högre nivå av aggression. För människan har det varit en fördel med en grupp som har en högre nivå av aggression, vilken kan användas för att skydda människogruppen och för att jaga proteinrika vilddjur. Nackdelen med att försvara människogruppen från andras aggression och att jaga villebråd, som inte sällan försvarar sig med aggression tillbaka, är att den aggressiva parten löper risk att skadas och t o m dödas. Därför bör den aggressiva parten vara den som behövs minst för reproduktionen av människogruppen. Medan kvinnan blott kan ge en begränsad mängd avkommor, kan mannen ge många avkommor genom att sprida sin säd. Människogruppen behöver därför, av reproduktiva skäl, fler kvinnor än män. Människogruppen kan lättare avvara en man än en kvinna. Därför är mannen mer aggressiv än kvinnan.

Att jag sparkar på stenar och min fru för undan stenar, att jag kastar stenar i raviner medan min fru inte gör det, är därför ett uttryck för en evolutionär specialisering i människogruppen.

​Den 9 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Enligt en lärd muslim (Mohammad Mushfequr Rahman, i artikeln med titeln ”The Muslimah (The islamic woman)” utmärks kvinnans kvaliteter av följande:

”Kysk i tankar och handlingar
Sympatisk och barmhärtig
Intelligent och förstående
Ekonomiskt men ändå innehållsrikt
Lojal och lydig mot maken
Kärleksfull och en guide för barn
Guds storhet och Ummah i åtanke
Humanitär, inte egoistisk, inte rasist, inte nationalist, inte tribalistisk
Fromt och uppoffrande
Klok på att upprätthålla relationen
Inte ett offer för populism”

Enligt en lärd Lundensare, Falstaff Fakir (i boken ’Lyckans Lexikon’) har en kvinna följande skyldigheter:

”Lydnad
Undergivenhet
Underdånighet
Ödmjukhet
Blind hörsamhet
Brist på uppstudsighet”

Onekligen finns det stora likheter i beskrivningen av kvinnan hos Fakiren och hos islam.

Dock må anföras att medan den ena är en världsreligion, islam, som människor följer och tillber och som anses vara en religion som inte kan kritiseras, utan som skall respekteras, är Fakiren en Lundensisk absurd humorist. Kan vi därav dra slutsatsen att islam är en absurditet, en Lundensisk lustifikation? Är islam ett absurt skämt, som väl ansluter till den Lundensiska humorn? Kanske borde man i Lund, när man planerar för nästa Lundaspex, anlita imamer som rådgivare och textskrivare?

Slutklämmen i Fakirens bok är emellertid värd att citeras, ty Fakiren ställer frågan till sig själv ”Hvad kalla mannen den qvinna, som uppfyller alla dessa skyldigheter?” Fakirens svar är ”Ett huskors”

En muslimsk kvinna är således ett huskors. Enligt Fakiren i Lund.

Det djupt tragiska i detta är att medan Fakiren är en lustigkurre som människan läser för att skratta, är islam en religion som människor följer.

​Den 8 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Aktivism är det ideologiskt motiverade agerande som idag kan ses hos myndigheter och universitet, men som även dykt upp i domstolar (så gårdagens blogginlägg), där socialdemokrater avlägsnade socialdemokratiska nämndemän efter att de dömt i ett domstolsmål på ett sätt som inte passade politikerna.

Det jag känner bäst är universiteten, där politiska mål som jämställdhet och hållbarhet och HBTQ-driven aktivism inte blott finns som debatt och kunskap, utan som agerande, där t ex Linnèuniversitetet deltar som organisation, som universitet, i politiska demonstrationer och Malmö universitet planerar för en polisutbildning där utbildningen skall delta i den politiska Pridedemonstrationen. Självfallet underminerar det andan i universitetet, som en kunskapssökande organisation vars bidrag till samhället är utbildning och kunskap vunnen genom vetenskapliga studier. Universiteten är inte längre upphöjda institutionen som ger, utan intresse i samhällsutvecklingen, vetenskaplig kunskap. De reduceras till organisationer som villigt antar och pläderar för politiska mål. Samhället kan inte längre lita på att universitet söker kunskap för kunskapens skull, utan de för fram värderingar och normer, där utsagor inte är byggda på vetenskaplig kunskap utan på ideologiska föreställningar.

Tilliten till universitetet som kunskapsproducent eroderar. Med effekt att den styrka som universiteten tidigare hade, som oväldig kunskapsproducent, försvinner. Aktivisterna, med all sin ideologiskt motiverade godhet, kommer att få erfara att den styrka de utnyttjar för att basunera ut sin godhet, försvinner. Varpå deras basunerande hörs mindre och mindre. Den grav de tänkte gräva för det ideologiskt avvikande, kommer de själva att ligga i.   

Samma aktivismutveckling tycks ha drabbat myndigheterna. Domstolarna står på tur. SvT, med det oerhörda förtroende de har haft, och skall ha, t ex för att vara trovärdiga i kristider, eroderar. Effekten är att samhällets styrka eroderar. Vi förlorar vår tillit till ovälden hos myndigheter, universitet, domstolar och SvT. De som skall vara de starka pelarna i samhället, blir svaga vindfly som blåser med aktivisternas ideologiskt motiverade agerande.

Det har gått bra för dem i början, eftersom de har kunnat basunera ut sina värderingar där vi lyssnat p g a den tillit vi haft till dessa institutioner. Men vi lyssnar allt mindre och har allt mindre tillit till dem då de inte längre är samhälleliga institutioner som agerar med oväld. När de nu har reducerats från samhälleliga institutioner till politiska institutioner, blir de likt alla andra politiska organisationer, de som företräder specifika politiska intressen. De som skall vara över samhällets konflikter och strider, har nu sjunkit ner och är nu aktörer i den samhälleliga kampen.

Kvar blir blott alla dessa vindar som blåser fram och tillbaka, och samhället blir blott en ideologisk smältdegel, utan någon institutionell stabilitet, den som de tidigare institutionerna gav oss genom sin oväld, genom att stå stabila i de samhälleliga vindarna.
Risken är uppenbar att det tidigare demokratiska Sverige blir ett land där man söker efter en stabilitet. En stabilitet som en stark man eller kanske även kvinna kan ge. Eller tryggheten i en totalitär ideologi. På så sätt undergräver aktivismen i dessa institutioner det som vi tagit för givet under 1900-talet, demokratin.

All denna godhet, t ex den godhet som strömmar från Linnéuniversitetet när de marscherar i det politiska Pridetåget, är således ett hot mot demokratin. Godheten blir till ondska.

​Den 7 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Ungern utmärker sig med att vara ett land med svag demokrati, bl a där domstolarna säges begränsas och påverkas politiskt. Somliga tycker att Ungern avviker så mycket från europeisk standard, där domstolar är självständiga från politiken, att Ungern borde uteslutas ur EU.

Standarden i europeisk demokrati är att politikerna stiftar lagar och lämnar därefter över lagarna till domstolarna, som dömer oberoende av politikerna.

Nyligen fick vi erfara en släng av Ungern då Jomshof, som tillhör Sverigedemokraterna, som är Riksdagsman, tillika ordförande för justitieutskottet, kritiserade en dom högt och ljudligt. Många från det politiska och juridiska etablissemanget kritiserade Jomshof, där de menade att han gick över en gräns och indirekt påverkade domstolars sätt att döma. Är man ordförande för justitieutskottet har man en oerhörd makt, varför man är stillsam i sin offentlighet just kring den dömande makten. Standarden är att man kan kritisera lagen, som man själv, genom utskottet och slutligen i Riksdagen, har makt över, men att man inte kritiserar domstolen, som skall vara självständig relativt politiken.   

Det tog inte lång tid innan den kritiken upplöstes i en formlig juridisk atombomb. Domen från Göteborgs hovrätt, där en man som uppenbart hade begått ett sexuellt övergrepp på en flicka, som i tingsrätten hade dömts till våldtäkt, blev friad, då hovrätten fann att positionen på mannens finger, utifrån ett uttryck flickan använt i förhören, innebar att det inte var våldtäkt.

Nu hade både jurister och politiker glömt bort att, i alla fall, politiker skall inte recensera domstolarnas arbete utan blott recensera det de skapat, lagen. Det som för någon vecka sedan hade varit svensk standard, att politiker inte recenserar domstolar, fanns nu intet spår av.

Men det var inte bara en svensk standard som upplöstes, utan något än värre inträffade. En ungersk situation uppstod.

Det jag här återger är inte ett påfund från extremistsajter eller tissel och tassel i kvällsslaskpressen, utan förefaller vara en exakt beskrivning av ett faktiskt händelseförlopp.

Hovrättens domstol bestod av tre professionella domare och två nämndemän. Nämndemän är lekmän som utses av politiska partier, vanligtvis politiker och vanligtvis bland den grupp som kan spilla tid då domstolar sammanträder, på arbetsdagar, dvs äldre, inte sällan pensionärer. Nämndemännen syftar till att säkerställa ett folkligt inflytande i domstolarna, men kanske mest, en folklig insyn i rättsskipningen. Men genom lekmannainstitutionen har man också öppnat domstolarna för det som den svenska standarden vill undvika, politiskt inflytande i dömandet.

I det faktiska fallet, enligt Svenska Dagbladet, har följande skett. De två nämndemännen var socialdemokrater. Efter domen, och under den fullkomliga storm som den skapade, kallade ordförande för s-partiet i Göteborg och s-partiets förste ombudsman, nämndemännen till ett möte. Mötet drivs således av det politiska partiet, Socialdemokraterna, och de sätter in de mäktigaste de har i regionen. Där sägs det ha skett ett ’coachande samtal’. Efter det coachande samtalet, där ju coacha innebär att utveckla den man samtalar med på ett positivt sätt så att den når sina mål, presenterades handskrivna dokument där de två nämndemännen avsade sig sitt uppdrag som nämndeman. (…stilla undrar jag hur en fotbollstränare coachar sitt lag, med effekt att fotbollsspelarna slutar spela fotboll…)

Vi vet inte vad som sades på mötet, men det är omöjligt att undvika att se den ungerska situationen, där politiken ingriper, med stark och mäktig hand. Det var inte som i Jomshofs fördömda agerande, som var ett avsteg från svensk standard, där han nöjde sig med att kritisera. Det var istället att med makt rensa ut de misshagliga, de som inte har vett att förstå hur de skall döma, enligt partiets måttstock, så som det uttolkas av de ledande politikerna.

Socialdemokraternas ungerska agerande visar att dagens socialdemokrati har gått över gränsen. Förvisso har socialdemokrater alltid varit rättspositivister, dvs att lagen är en funktion av de stridskrafter och de grupperingar som har makt i samhället och att det inte finns någon naturrätt. Men vad jag vet har de alltid respekterat att politiken gör lagen medan domstolarna dömer. Nu har Socialdemokraterna lämnat den rättspositivistiska positionen och blivit rättsaktivister.

De mäktiga socialdemokraterna i Göteborg visar med tydlig hand, det som idag kallas att signalera, att ve er nämndemän om ni inte dömer som vi politiker vill, ty avviker ni från partilinjen, då får ni avgå på ett handskrivet kollegieblocks papper.

Det är anmärkningsvärt att detta ungerska agerande inte leder till en mycket omfattande debatt i samhället. Inte minst är det överraskande att det inte heller tycks leda till en debatt inom socialdemokratiska partiet eftersom det ungerska agerandet så uppenbart strider mot socialdemokratisk rättstradition.

Kanske detta är ytterligare ett av alla dessa tecken som vi, eller i alla fall jag ser i samhället idag, att samhället, likt Tyskland på 20-talet, blir mer och mer ideologiserat. Myndigheter och universitet styrs av aktivister, som vänder ryggen till myndigheters oväld och universitetets akademiska ansvar. Idag öppnar Socialdemokraterna Pandoras ask i domstolarna och ut flyger den politiska aktivismen och sätter sig i domstolarna.

​Den 6 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Regeringen föreslår en lag som gör det illegalt att delta i terroristorganisationer. Lagrådet, som är jurister som granskar lagförslaget utifrån en juridisk synpunkt, gör tummen ner, med argumenten att förslaget brister i tydlighet, leder till långtgående kriminalisering och innebär att domstolar kommer att göra politiska bedömningar.

Regeringen tackar för synpunkterna, men avser att gå vidare med förslaget till Riksdagen.
Två saker tycks samvariera, som leder till att vårt frihetliga och fredliga samhälle nu skall begränsas genom en luddig lag.

Det har dykt upp individer och organisationer som är, mer eller mindre, terrorister. Tidigare hade vi en inhemsk terrorism, som var ytterst svag och främst drabbade några journalister. Några var vänsterorienterade, men flertalet var extremhöger. Tillflödet av terrorister har emellertid ökat dramatiskt genom migrationen, där det främst är de religiöst motiverade muslimerna, men även politiskt motiverade, t ex kurdernas våldsamma gren.

Tillväxten av muslimska terrorister beror givetvis på att individerna kommit in i landet, men också på att deras grundläggande ideologi, islam, har inte blott getts fristad i Sverige, vilket religionsfriheten innebär, utan än mer, att den fått en priviligierad position där det vunnit stor acceptans och legitimitet. Detta har sannolikt gett ökat utrymme för de som kallas politiska islamister, dvs de som tar fasta på det fascistiska draget i islam.

Lagförslaget är betecknade för dagens politik, där man arbetar repressivt, med att skapa brottskategorier eller förstärka straffen på brotten, istället för att arbeta förebyggande och på så sätt förhindra brott.

Den andra faktorn som driver fram denna inskränkning är NATO-ansökan, där Sverige måste ner på knä och underkasta sig Erdogan i Turkiet. Hans kamp mot kurderna görs till viss del genom Sverige, där vår tidigare positiva, kanske något naiva inställning till kurdernas frihetskamp, skall ändras till en mer restriktiv inställning.

Vårt fredliga och frihetliga land är mindre fredligt och mindre frihetligt p g a vår migrationspolitik, vår acceptans av en invasiv fascistisk ideologi, förklädd till religion och vårt behov av att vara medlem i NATO.

Dagens underdrift: Jag är inte, med absolut visshet, säker på att vi genom deras lagförslag är på väg mot ett bättre samhälle.

Den 5 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Cancelkulturen, där utrymmet på universiteten begränsas genom personers, speciellt studenters upplevelser av kränkningar och där vissa teorier ges hegemonisk makt, som intersektionella teorier och postkolonial teori, skall utredas, i syfte att begränsa kulturens verkan. Utbildningsministern säger att högerregeringen vill försvara den akademiska friheten.
(https://www.svd.se/a/nQ0JM5/cancelkultur-ar-motsatsen-till-liberal-demokrati)

Tro inte honom. Den regeringen försvarar lika lite den akademiska friheten som de tidigare regeringarna.

Vi har fortfarande, och regeringen har inte tillsatt en utredning för att granska denna, i akt och mening att ta bort den, den famösa Goebbelsparagrafen, så kallad p g a att den är ett tydligt brott mot akademisk frihet och en lag som politiserar universitetet, paragraf 5 i högskolelagen. Läs och förfäras:
”Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.”

Hållbarhet och jämställdhet är de två politiska mål som skall främjas av högskolorna. Notera att målen inte har med akademiskt väsen att göra, att främja en kritisk kultur i samhället, eller ett annat frihetligt politiskt mål, som t ex jämlikhet. Man förordar vissa politiska mål och behandlar andra som likgiltiga, där likgiltigheten inför det akademiska målet, det kritiska tänkandet, är det mest upprörande.

Paragraf fem är en inskränkning av den akademiska friheten då den föreskriver politiska mål för organisationen. Absurt nog görs detta genom att många sk akademiska organisationer genomdriver målen, t ex genom att föranstalta att hållbarhetsbegreppet skall karakterisera ett utbildningsprogram och jämställdhet skall beaktas i alla forskningsuppslag.

Högerregeringen slår till mot cancelkulturen, säger de. Men denna cancelkultur, hur absurd den nu är har blivit, har sin grund i forna vänsterorienterade teorier, och rymmer t ex tankar om intersektionalitet, där den gamla klassanalysen, förvisso för ett tynande liv, men ändock finns där.

Det är lätt att se att utbildningsministern inte slåss för akademisk frihet, ty då hade han också gett sig på paragraf fem. Vad han blåser till kamp mot är en vänsterkantring av universitetens utveckling. Han bryr sig inte ett dugg om politiseringen, ty den finns i Goebbelsparagrafen, utan om vänsterpolitisering.

Han får skylla sig själv. Tidigare stod akademin mot politiska kantringar. Den starka vänstervåg som drog fram på 60-talet, fanns på universiteten, men fick inte det fäste som en senare, än starkare ideologiska våg fick, hållbarhet och jämställdhet, som t o m tog sig in i lagstiftningen och genomsyrar organisationen, i agerande, i måldokument och i jämställdhetsintegration. Det är den befintliga lagstiftningen som parat med av professionaliseringen av högskolan, som öppnat upp och gjort universiteten än mer sårbara för politisering. Att nu, då vänstern kommer igen, om än i en absurd version, då är det för sent att stoppa den, ty sedan Goebbelsparagrafen kom till, har politisering och ideologisering varit vardagsmat på universiteten.

Det är inte den akademiska friheten som utbildningsministern värnar om, utan han vill hålla vänstern borta.

Slutsats: Tro inte på utbildningsministern. Han angriper cancelkulturen, inte för att den politiserar och hindrar akademisk frihet, utan för att det är en vänsterpolitisering. Trots allt är han ju en högerman.

​Den 4 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

Reformisterna, en gren av socialdemokratin som attraherar mig mycket eftersom de till viss del är ortodoxa socialdemokrater, hävdar att elstödet är fel utformat. Elstödet ges till hushåll utifrån hur stor elförbrukning de har haft, och därmed utifrån hur mycket de har betalt i el.

Reformisterna har räknat på det och funnit att hushåll med lägst ekonomisk standard får i genomsnitt 2800 kronor i stöd, medan de med högst ekonomisk standard får 5000kronor. Således gäller att ju högre ekonomisk standard ett hushåll har, ju mer stöd för hushållet. Det förefaller rimligt att det blir högre ersättning, med den beslutade modellen, till de rikare hushållen, då det är sannolikt att ekonomiskt starkare har vana att förbruka mer el, till stor del beroende på större bostad, och i dessa dagar, med en elslukande Tesla i garaget.

Men, varför skall staten betala ut elstöd? Det som skett är att elen har ökat dramatiskt i pris. Men så har också andra varor, utan att staten känt ett behov att kompensera konsumenterna för prishöjningarna. Purjolöken har gått upp med nästan 100%. Inte fasingen fick jag något purjolökstöd när jag senaste köpte purjolök till min fisksoppa.

Inflationen har varit mycket stark, och det mesta har gått upp i pris. Ändå har inte staten beslutat om inflationsstöd. Räntorna har gått upp, och delvis kompenserar staten, via avdraget för räntor. Men det är en gammal kompensation, som man inte beslutat skall öka när nu räntorna går upp.

Det är något konstigt med elen, som gör att staten plötsligt vill kompensera oss för prishöjningar.  

Reformisternas tanke är att elstödet skall riktas till de ekonomiskt svagare grupperna. Det är en god tanke i det, ty höjningen av elpriset sker utan hänsyn till ekonomisk standard, medan den drabbar olika, då sannolikt de med högre ekonomisk standard har större marginaler, och därför drabbas mindre av höjningen. Reformisterna tänker sig att ’drabbningen’ av prishöjningen skall vara likvärdig, varför större ersättning bör gå till de med lägre ekonomisk standard. Då drabbas alla lika.

Reformisternas tanke är således att elstödet skall degressivt, likt en progressiv skatt som utjämnar den ekonomiska standarden.

Men man kan vara demokratisk socialist och acceptera elstödets nuvarande utformning. Då ser man elstödet som en kompensation för marknadsekonomin. Ty elpriset har åkt i höjden p g a att marknaden fungerar med marginalpriser. Främst p g a Rysslands övergreppskrig mot Ukraina, har en del av energiproduktionen ökat i kostnad. Därav har priset på energi gått upp. Men mycken energiproduktion har inte erfarit högre kostnader, varför det skapas stora vinster.

Statens intresse i elstöd hade sannolikt varit obetydligt om det inte hade varit för att elstödet kan betalas från en del av dessa oerhörda vinster. Man kan helt enkelt se det som återbäring p g a en dåligt fungerande marknad. Återbäring känner vi socialister igen hos kooperationen, där man får tillbaka av det som kooperationen tagit ut för mycket i förhållande till hur mycket man köpt för. Elstödet följer således en kooperativ princip.

Det som Reformisterna borde ta upp istället, är inte fördelningen av elstödet, utan elmarknadens funktion. Det finns väldigt få naturliga marknader, varför de flesta marknader är reglerade. Uppenbart är elmarknaden dåligt reglerad eftersom den skapar stora störningar i samhället, istället för att underlätta för samhället. Med elstödet drar man för en gardin, så att elmarknaden inte drabbas av det folkliga förakt den är värd.

Ergo: Elstödet följer en kooperativ princip och försöker legitimera en dåligt fungerande marknad.

​Den 3 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår hävdade jag att muslimer, som generellt fenomen, inte som individer, utmärks av att vara uppblåsta, intoleranta översittare. Jag vände mig mot att de kräver att få vandra med hijaben på platser där vi i Sverige traditionellt inte demonstrerar vår världsåskådning, samt att de kräver att deras regler avseende mat, porträtt och sätt att uttrycka kritik skall gälla alla, inte bara de själva.

Nu kan man invända att det är just en exakt likadan intolerant attityd jag uppvisar, genom att kräva att muslimer följer våra svenska traditioner avseende demonstration av världsåskådning och yttrandefrihet.

Visst är jag intolerant och kräver våra normer, på bekostnad av deras. Men det är egentligen inte fråga om intolerans, utan om överlägsna principer. Det kan onekligen förefalla genuint imperialistiskt, kolonialt, vit-makt hävdande.

Jag hävdar att det är överlägset eftersom det är byggt på principer och inte på makt.

Vi tror på generella principer och tror inte på diskriminering. Om någon får en rättighet eller skyldighet, skall alla ha rättigheten och skyldigheten.

Om hijaben skall få bäras överallt, då måste vi ge rättigheten att uttrycka sin världsåskådning till alla. Då får nazisten bära sin svastika på armen. Då får utövaren av den pastafariska trosföreställningen bära sitt durkslag på huvudet. Moderaten får bära sin moderatkeps. Det vore den absoluta toleransen. Det är i o f s det jag föredrar utifrån principen om yttrandefriheten. Men, samtidigt anser jag att det måste få finnas miljöer som är undantagna människors yttrandefrihet. Polisen skall vara representant för staten, och inget annat. Om statens representanter går omkring och individuellt visar sitt stöd till fascistiska ideologier, som nazism eller islam, eller till fredliga fenomen, som ett stort märke på uniformen som visar att personen stöder Svenska Filatelistförbundet, då förlorar staten sitt oberoende. Sjuka personer på sjukhus, som inte kan välja, bör få slippa att bli utsatt för obehagliga upplevelser, som t ex ateisten upplever inför slöjan eller judens upplevelse av svastikan. Därför finns det område i samhället där det inte skall finnas en rätt för individen att uttrycka sin åskådning. Det är en inskränkning i rätten att uttrycka sig, till gagn för samhälls- och individfreden  

Om muslimerna skall få rätt att förbjuda andras aktiviteter, som att skriva om mohammed eller avbilda honom, då måste vi ge den rättigheten till alla. Då skall ateisten ha rätt att kräva att delar av koranen och bibeln tas bort och inte publiceras, eftersom de delarna kränker ateistens föreställning. Då skall humanisten ha rätt att kräva att man tar bort delen i bibeln där dödens ängel går runt i Egypten och dödar alla manliga förstfödda som inte tillhör Moses folk, eftersom det är en beskrivning och hyllning av rasism. Då skall feministen ha rätt att kräva att man tar bort de kvinnofientliga, ojämställda delarna i koranen, t ex där det står att en man får slå en kvinna.

Det faller på sin egen orimlighet att någon skall ha rätt att reglera andras agerande, utifrån sina egna normer och regler. Inget samhälle kan fungera med en sådan princip. Därför förutsätter muslimernas krav på att alla skall underkasta sig deras regler, att det blott är de som har den rätten. Det är en rätt som inte kan göras allmän, utan blott tilldelas en eller några få grupper. Det är därför en demonstration av makt och underkastelse, och inte en demonstration av principiellt agerande. Det muslimska hävdandet klarar helt enkelt inte att ställas under Kants kategoriska imperativ: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag".

Således hävdar jag en intolerans mot islams hävdande, med skälet att det ger ett obehagligt samhälle där en grupp, muslimerna, har otillbörlig makt. Det är inte jag som är kolonialistisk och imperialistisk, utan islam och dess företrädare.   

​Den 2 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Kanske dagens moderna människa hävdar att den kommande texten är skriven av en uppblåst, intolerant översittare, ja, den kanske t o m säger att det är en text av en rasist som utifrån sina privilegier som vit äldre man i Sverige, uttalar sig svepande och fördomsfullt. Efter denna, förmodat kränkande och rasistiska text, inbjuds den moderna människan att, genom sakliga argument, gå emot mitt hävdande och framställa sin sanning, för att övertyga mig att jag har fel i mitt hävdande.  

Låt mig därmed börja:

En uppblåst, intolerant översittare är en person som begär att andra skall acceptera personens agerande, utan diskussion och utan kritik, oaktat vad agerandet innebär för den andra, ty översittaren bryr sig inte om andra. Blott i ett fall beaktas den andre, och det är när översittaren begär att andra människor skall följa de normer och regler som den människan valt att ha i sitt liv. Således, vad andra anser och gör, spelar ingen roll, men de andra skall följa den uppblåsta, intoleranta översittarens påbud.

Den människan finns i Sverige. Den kan kallas muslim, även om generaliseringen inte är giltig för alla, men omfattas av tillräckligt många av de som har en eller flera av de karaktärsdrag som utmärker en uppblåst, intolerant översittare.

Den bär hijab, inte blott på gator och torg och hemma, vilket den självfallet har all rätt till, så som alla har rätt att bära uttryck för sin världsåskådning. Men den bär också hijaben på arbetsplatser och andra platser där den svenska traditionen, i alla fall efter att vi lyckats göra oss av med kristendomens förtryck, har varit att man inte uttrycker sin världsåskådning med synliga symboler på arbetsplatser, speciellt inte på sådana som har offentlig karaktär. Översittaren tar ingen som helst hänsyn till den traditionen, och dess grund, att inte skapa oroskänslor, konflikter och diskriminering, utan bär sin hijab.

Den försvarar sin demonstration av sin världsåskådning genom att hävda religionsfrihet. Men religionsfrihet innebär inte frihet att utöva sin religion när det passar en. Vi har också politisk frihet, men vi anser inte det rimligt att en kommunist skrålar Internationalen när det passar den, speciellt inte på arbetsplatser och offentliga sammanhang, som t ex Apotek eller sjukhus. Allt har sin plats och sin tid, och det finns kulturella normer som anger vilken platsen är för utövande av sin världsåskådning. Men muslimer anser att muslimsk kultur övertrumfar svensk kultur, varför symbolen för deras religion skall bäras och t o m anses vara ett uttryck för tolerans (sic!), när det i själva verket blott är en uppblåst, intolerant översittares stampande på kulturella normer i det samhälle som gett muslimen som individ en plats.

Den begär att halalmat serveras där personen finns, i skolan, på arbetsplatsen, på sjukhusen. Trots att även det strider mot kulturens normer. Återigen, med hävdande av tolerans, visar den intolerans mot kulturen.

Den kan hota med eller t o m utföra dödligt våld mot tecknare som följer kulturens normer, att fritt teckna vad den finner lämpligt. Den har en regel som förbjuder den att avbilda profeten och guden, och begär, som den uppblåsta, intolerante översittaren den är, att andra, som inte tillhör den världsåskådningen, och som inte har den regeln, skall följa dennes regel.  

Den kan hota med, och t o m utföra våld mot den författare som följer kulturens normer, och skriver en reflekterande bok om ett fenomen som rör översittarens världsåskådning. Även här begär den att dennes regel skall följas av alla andra. Oaktat vilken kultur, vilken världsåskådning den andra personen har, skall den underordna sig den uppblåsta, intoleranta översittarens egna regler.

Den kan hota med, och t o m, nu senast med stenar mot främst poliser, utöva våld i protest mot att en person utför det som den, enligt vår kultur har rätt till, att demonstrera sin avsky mot det som översittaren håller som helig, koranen, genom att göra det som står så vältaligt och omfattande i dennes heliga bok att utsätta det förhatliga med eld, dvs att bränna koranen. Den tar sig översittarattityden att hävda att den har rätt till våldet då handlingen att bränna koranen kränker dennes världsåskådning, helt oaktat att våldet mot demonstrationen kränker kulturens normer om det fria uttrycket.

Allt detta som jag här listat är vad jag anser, ett uttryck för en uppblåst, intolerant översittares attityd och handling. Det är, som man så riktigt säger på engelska, I, me and myself.

Eller har jag fel? Följ då min kulturs norm och övertyga mig genom argument, ty blott genom debatt och kritik kan något utvecklas.

I morgon presenterar jag en reflekterande kritik av det jag framför här.

​Den 1 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Ett intermezzo vid en skola föranledde skolans rektor att ge ut ett skrivet uttalande. Hans uttalande finns nederst på denna länk:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/y6x3EE/sparre-gymnasium-anmalt-for-rasism-illustrerade-kurder-med-is-ledare

Jag förvånas över att uttalandet är skrivet med en stundtals dålig svenska, eftersom en rektor för en skola måste vara bildad i språket och inse att den skall vara ett föredöme, där förmågan att skriva korrekt svenska är en grundsten. Till detta kommer att rektorn rimligtvis har tillgång till en lärare i svenska som kan korrekturläsa ett så viktigt dokument som ett officiellt uttalande.

T ex skriver rektorn: ”Jag har utformat vad som behöver inkluderas i provet för att utvärdera elevernas kunskap inom ekonomi. Såsom ekonomirelaterade begrepp och uträkningar. ” Det som egentligen är en bisats, som börjar med ’såsom’, görs till en självständig mening, som därmed blir ofullständig. Detta är ett exempel, inte på beskrivande eller argumenterande text, utan på en retorisk text. För att vinna en effekt med den ofullständiga meningen. Där jag just visat på hur en bisats kan bli starkare i retoriken genom att brytas ut och bli en självständig mening.

”I detta fall det kriget som härrör området Kurdistan.” Användandet av ordet ’härrör’ är något originellt. Förmodligen avses ’härrör från’ eller mer korrekt, ’berör’. Kriget borde vara krig….

Men sedan kommer meningen som får mig att vilja berätta för dig om denna rektor, som för mig visar på misären i den svenska skolan, både kunskapsmässigt genom oförmåga till korrekt svenska, och ledarmässigt, där rektorn företräder det floskeltyngda ’värdegrund’-andet, dvs ideologiseringen av skolan.

Rektorn skriver: ”Det är viktigt att diskutera att rasism och diskriminering inte har någon plats i någon inlärningsmiljö eller i samhället som helhet.”

Hur skall man kunna diskutera något som uttrycks som ett kommenderat faktum, ’att’ något inte har en plats? Man kan diskutera om rasism skall ha en plats, eller, under antagande att det inte skall ha någon plats, hur man skall göra för att det inte skall få en plats. Men man kan inte diskutera kommandot, att det inte har en plats.

Märkligheten i meningen kan bero på rektorns bristande förmåga att uttrycka sig med skriven svenska. Kanske ordet ’diskutera’ egentligen avser t ex ’påpeka’, ’understryka’, vilket gör meningen begriplig.

Meningens något säregna uppbyggnad kan med alternativtolkning vara ett klumpigt sätt för en rektor, som inte behärskar svenska språket väl, att smuggla in ett vackert demokratiskt moment, att diskutera, i ett kommando som kräver underkastelse, en floskel hämtad från de ideologiska plattitydernas värdegrundsdokument. 

Värdegrundsdemagogerna pratar varmt om inkludering och lika värde och demokrati, men öppnar aldrig upp för det som borde vara de två absoluta grundstenarna i en skolas värdegrund, kunskap och kritiskt tänkande. Det kritiska tänkandets ’diskutera’ förgörs omedelbart av värdegrunddemagogins kommando ’att’.  

Rektorns uttalande är därför ett av alla de tecken vi samlar på oss om skolans förfall. I detta fall: 1.) dålig svenska hos den som borde kunna svenska väl, eller som i alla fall borde ha insikten att som ledare säkerställa den språkliga korrektheten, t ex genom att låta svenskläraren på skolan korrekturläsa dokumentet, och 2.) värdegrundsflosklandet som ideologiskt skall indoktrinera elever till att okritiskt anamma specifika värderingar och som skall legitimera skolan utåt, för att t ex göra så att skolan inte granskas utan anses som god, inte p g a sin undervisning, utan för att den presenterar goda värderingar. Med dålig svenska.

(Notera den retoriska ofullständiga meningen. Men så är ju jag inte Rektor, gör inget officiellt uttalande för en organisation, har inte en kader av lärare som kan hjälpa mig, är ej heller helt seriöst argumenterande, utan riden av en bubblande ilska över en skola där allsköns folk och husvilla individer kan bli rektorer. Arma elever.)

Den 28 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Det har rapporteras om sexuella trakasserier på ridklubbar. (https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ponnymammans-ilska-valdigt-enkelt-ligg-inte-med-dina-elever ). Ofta domineras ridklubbar av yngre kvinnor och flickor, där det kan förekomma män, oftast äldre än kvinnorna, ofta med funktion att vara tränare eller funktionär. Ridkulturen har kvar resterna efter tiden då det var en militär syssla, dvs en hierarkisk kultur, men som idag glider över i en mästare-lärjunge-kultur. Det finns därför stora risker, i brist på professionellt agerande, för både genuin kärlek och sexuella trakasserier.   

Detta är en lämplig bakgrund till det som är detta blogginläggs sak.

En tidning meddelar att folk blivit uppbragta för att elever på Bollerups Naturgymnasium har gjort en kalender där elever förekommer lättklädda på en del bilder.
( https://www.sydsvenskan.se/2023-02-18/elevernas-sexiga-kalender-vallar-debatt )

Man menar att detta ger otrygghet och att elever hetsas till att vara med på bilderna. Det antyder en dålig värdegrund.

Någon elev har hävdat att kalendern görs helt frivilligt av de som vill, den görs oberoende av skolan och inte på skolans område.

Man förväntar sig nu räfst och rättarting från skolans ansvariga. Sexualisering, underordning, ack heliga värdegrund, var är du?

Rektorn för skolan, där könet borde vara oväsentligt, men jag nämner det i alla fall, den kvinnliga rektorn agerade på följande sätt, enligt artikeln.

Elevhälsan höll öppet, för de elever som behövde hjälp. Rektorn träffade de elever som organiserat kalendern. Enligt artikeln sade rektorn följande:” Vi hade ett väldigt bra samtal med eleverna, men vi håller inte på med pekpinnar. Vi jobbar med samtal, där vi flyttade fokus från individer på bilder till att prata mer om strukturer i samhället. Och även att man granskar sin egen position. Det gäller även mig, jag är i en position, de i en annan.”

Hon har också sagt:”Vi går inte in och moraliserar kring bilderna, vi ser ingen framgång i det”

Vafalls?

En rektor som inte omedelbart läxar upp de strukturellt omedvetna små liven, från sin mäktiga piedestalplats, med all den kraft som teorier om det strukturella våldet ger henne? Som inte föranstaltar en kraftfull förändring av studieplanen, där stallteknik och djurvård ersätts av dyra konsulter som håller långa monologiska ’interaktionistiska samtal’, med avsikt att förmå eleverna att bli medvetna om, alternativt indoktrinerade i, deras osynliga underkastelse, deras naiva omedvetenhet och deras aningslösa reproduktion av det förtryckande patriarkatet? Som inte är medialt känslig för den storm som kan blåsa upp, pådriven av den offentlighet som uppstått om sexuella trakasserier på ridklubbar.

Istället ser vi en rektor som tydligt och uttalat tar elevernas parti, som tar eleverna på allvar och för dialoga samtal med dem. En person som verkar ha undkommit alla de starka strömmar av fördömanden och intoleranser som dagens debatt medför, där grupper av människor i själva verket behandlas som just underordnade, som oförmögna att agera, utan en kraftfull värderingsgrund, understött av ett moraliserande som vi inte sett sedan början av 1900-talet. Mot medias implicita krav på räfst och rättarting säger hon, och jag upprepar citatet, som jag uppfattar som respektfullt: ”Vi går inte in och moraliserar kring bilderna, vi ser ingen framgång i det”.

Det förefaller för mig som om hon tar sitt ansvar för elevernas utbildning, men även för deras bildning som människor, när hon tar emot dem som de är och för samtal med dem, utan att skuldbelägga dem med dagens moderna moralistiska pekpinnar.

Detta agerande står i kontrast till det moderna ’värdegrundsdrivna’ agerandet, som vi nyligen kunde läsa om, där personal på en Kristianstadsskola censurerade elevernas bilder i en liknande katalog. Den personalen schavotterade sina elever, läxade upp dem, underordnade dem, skapade en mycket tydlig struktur av underkastelse, där eleverna skulle veta sin plats, sin underordnade plats. Ve er elever, var det tydliga budskapet.

Bollerups rektor visade på en verklig och positiv värdegrund i handling, som tar eleverna på allvar, som subjekt och inte som objekt för underkastelse. Hon har min fulla respekt.

Den 27 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag byter däcken på våra två bilar. Jag kan göra det. Jag har verktygen som krävs. Det tar mig kanske lika lång tid att göra det själv, som att beställa tid på verkstad och köra dit och få det gjort. Slutligen, sparar jag 400 kronor. Men jag får frysa och slita de där timmarna av däcksbyte.

I min familj städar vi vårt hem själva. Trots att vår skatt skulle minska om vi betalade en städerska.

Den stora åkern vi köpte, som var överväxt med olika former av sly, där slyn var oerhört taggig, hade vi en entreprenör att klippa ner slyn och köra den genom en maskin som gjorde slyn till små, små växtbitar. Det kostade € 1000. Vi hade kunnat göra det själva. En maskin som smulade sönder slyn kostar säkert under €1000. Under kanske en månads tid, skulle vi ha gjort det som han och hans medhjälpare gjorde, med sina väldiga maskiner, under en dag.

Vad avgör vad jag gör själv och vad jag låter andra göra, mot ersättning?

Det tycks som om vi går mot en ökad grad av serviceekonomi, kraftigt understödd av statens skattesubventioner och av mängden lågutbildad arbetskraft som kanske varken vill eller ens kan bli understödd av staten via direkta bidrag.

När RUT-avdraget kom, kallades det föraktfullt för pigavdrag, dvs ett skatteavdrag på en tjänst som man kan göra själv, men som, om man har pengar och lämplig moral, bekvämt kan överlåta åt någon annan. Det motiverades med att människor då kan göra något annat, implicit sagt, annat arbete. Då är det bra, ty arbetsdelning leder ju till ett mer effektivt samhälle, där var och en gör det som den är bra på.  

Men mot arbetsdelningens princip står både en specifik moral och en kritik av marknadsekonomin.

Kritiken av marknadsekonomin hävdar att RUT-avdraget kan lättast användas av den som har tillräckligt med resurser så att den kan, trots skattelindringen, anlita en arbetare. RUT-avdraget är också helt korrelerat till människors inkomst, ju högre inkomst, ju mer RUT-avdrag. Utnyttjandet är således inte främst drivet av arbetsdelningens frukter, utan av vilka resurser man har när man kommer till marknaden. Det är i stor grad resursfördelningen, inte arbetsdelningen, som driver användandet av andras arbete genom RUT-avdraget.

Den specifika moralen säger att den skit man skapar, tar man själv hand om. Mitt hem är mitt bekymmer. Men som i mitt fall, gäller den moralen skiten i vardagsrummet, men inte den sly som fanns på åkern. Kanske moralen skiljer mellan upprepande, mindre arbeten som uppkommer av ens eget liv, som man själv kan ta hand om, och större, mer omfattande arbeten, som delvis är uppkommit utan egen förskyllan, och, där man har marknadens förutsättning, egna resurser man kan avstå.

Det lustiga i detta resonemang är att jag tycks ha en högerståndpunkt, att man skall klara sig själv och inte ligga staten till last, medan högerfolk gärna ser RUT, dvs att låta människors vardagsbestyr ligga staten till last genom RUT-avdrag.

Slutsatsen är den eviga: Det är lätt att ha principer, men svårare att leva efter dem, eftersom man måste veta när man kan bryta mot dem, dvs man måste ha en princip för att bryta principer, vilket faktiskt är logiskt omöjligt.

​Den 26 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Visitationszon är en yta där polisen har rätt att visitera en person, utan att ha en grundad brottsmisstanke mot individen. Kritiker av dessa zoner hävdar att det är brott mot privatlivets helgd. Det finns också tecken som tyder på att det strider mot Europakonventionens artikel 8.

Avsikten med zoner är sannolikt mestadels preventivt. Om man kan riskera att visiteras, drar man sig för att ta med sig pistolen eller ett kilo heroin när man går ut. I zonen. Om polisen hittar ett vapen, då beslagtas det och kan inte användas i en skjutning, samtidigt som polisen fångar en kriminell.

Visitationszoner kommer sannolikt att vara diskriminerande. Om jag och Abdul kommer gående sidan om varandra i zonen, där jag är en svagt behårad, äldre, uppenbart svensk person, medan Abdul är en ung svarthårig kille med invandrarbakgrund och med slängning gång, kommer sannolikheten att han visiteras att vara vida mycket högre än sannolikheten för att jag visiteras. Det kan kallas diskriminerande, ja, somliga skulle kalla det rasism. Men sannolikheten bygger på fakta, inte fördomar, att äldre män som jag, är betydligt mer sällan förekommande i skjutningar. Sannolikheten att hitta ett vapen är betydligt högre hos Abdul.

Förvisso kan Abdul, som aldrig slagit ihjäl en fluga, som är snällare än mig, uppleva att han drabbas av ett intrång, inte för den han är som individ, utan för det han ser ut att vara. Han kommer att uppleva det diskriminerande. Men polisen diskriminerar utifrån sannolikhet.

Emellertid! Visitationszoner finns idag. De har dock ännu inte utmålats som hänsynslösa mot privatlivet.

När jag passerar gränsen mellan Danmark och Sverige kan jag riskera att få identifiera mig med ett pass eller med ett annat trovärdigt identitetsdokument, trots att jag som svensk medborgare har rätt att passera gränsen. Passpolisen, som begär att få se passet, behöver inte redogöra för att den har grundat tvivel på att jag har rätt att passera. Detta är en visitation av min identitet, utan brottsgrund.

När jag passerar gränsen har också polisen rätt att låta en polishund sniffa runt i min bil, ja, de har t o m rätt att ta in min bil och gå igenom den. De behöver inte ha välgrundade misstankar om brott för att visitera min bil. De har den visitationsrätten.

När du går igenom flygplatsens säkerhetskontroll, visiteras du in på bara kroppen med teknisk utrustning, och din väska blir genomlyst. Detta görs förvisso inte diskriminerande, utan alla drabbas. Men du visiteras. Därtill kommer att de, med hjälp av en slumpgenerator, kan ta ut din väska och gå igenom den speciellt. Förvisso inte diskriminerande, utan styrt av en slump, men det är ändock för dig, ett ingrepp i ditt privatliv.

Trots att visitation är ingrepp i privatlivet, är det ett ingrepp alla och envar får vara beredda att stå ut med. För ett fridfullt samhälles skull. Ja, precis som med visitationen på flygplatsen, borde vi alla vara beredda på den kostnaden, för allas fred och frids skull. En liten kostnad för individen, men ett stort gagn för samhällets skull.

​Den 25 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I en värld av dimmor och intressen och makt, finns skäl att skapa kulisser som förklarar och därmed legitimerar makten.

Det sägs att aktiebolaget drivs för aktieägarens intressen. Alla i aktiebolaget skall arbeta för att befrämja aktieägarens intresse. Två förklaringar, två kulisser, har skapats som motiverar detta förhållande. En säger att aktieägaren är ägaren av företaget. En säger att ägaren är residualtagaren av företagets aktivitet, dvs den som står risken i företaget, som erhåller dess vinst eller får bära dess förlust.

Den första kulissen är ägandet. Om du äger en cykel får du måla om den, du får sätta på vilken sadel du vill. Allt det är inom ditt ägandes rätt. Men, om du vill använda den som cykel, måste din cykel, om du vill använda den om natten i samhället och inte blott i din trädgård, ha belysning. Det står inte inom ditt ägande att fritt välja om du vill ha belysning på din cykel eller ej. Men du har i alla fall rätt att använda din cykel på natten om du har belysning på den.

En aktieägare äger emellertid inte det företag som är organiserat som ett aktiebolag där aktieägaren har aktier. Oavsett hur många aktier du äger i ett aktiebolag, kan du inte gå in på det företag som aktiebolaget omfattar och ta en av företagets bilar och åka till sandstranden för att där sola dig under en solig sommardag. Ty bilen ägs inte av dig, utan av företaget, som är organiserat som ett aktiebolag. Du kan inte ens styra företaget som aktieägare, ty du måste först bli en styrelsemedlem och där utöva styrning. Du kan således inte styra företaget som aktieägare, utan som styrelsemedlem. Har sedan företaget en verkställande direktör, måste du låta styrelsen avskeda direktören och sätta in dig som direktör, för att kunna styra företaget.

Aktieägaren äger inte företaget. Kulissen av ägande är falsk. Likt Potemkins kulisser.

Den andra kulissen är aktieägaren som residualtagare, dvs den som får bära företagets vinst och förlust. Skulle företaget göra vinst, står staten där med sin beskattning av bolagets vinst. Den positiva residualen, vinsten, delas mellan aktieägare och staten. Således är staten också residualtagare, eftersom den får en del av bolagets vinst.

Skulle däremot bolaget göra förlust, då står aktieägaren risken med förlusten och får bära den. Men, blott till en begränsad del. Aktieägaren står endast risken för förlust i den omfattning som aktieägaren har investerat kapital i bolaget. Aktieägaren njuter ju av det begränsade ansvaret, dvs att den blott står risk för den del som den har i form av aktiekapital. När det kapitalet är förlorat, och andra skulder väntar på att få ersättning, då får de andra skulderna finna sig i att stå risken dvs att inte få sin ersättning. Således är alla de som har kapital i bolaget, som eget eller främmande kapital, residualtagare, dvs står risk för att inte få ersättning.

Till detta kommer att detta blott är kortsiktigt. Inför risken av stora förluster, som kommer att kunna drabba aktieägarna, kan bolaget genomföra nedskärningar, t ex genom att avskeda en del av sin arbetarstyrka. Arbetet som insatsfaktor får därför se sig bli reducerat, dvs arbetet står risken för företagets verksamhet. Arbetet är en residualtagare, men blott på den förlorande sidan.

Aktieägaren är inte den ende residualtagaren. Kulissen av risktagare är falsk. Likt Potemkins kulisser.

Aktieägaren är således inte ägare av företaget och är blott begränsad residualtagare, varför dess makt självfallet skall vara begränsat. Att hävda att aktieägaren är ägare av företaget och företagets residualtagare är att ljuga, likt Potemkin ljög om tillståndet i Ryssland genom att ställa upp vackra, men falska kulisser.

​Den 24 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Rallyförare säger ofta att de skall åka ut och ha roligt. Efter en körning av en specialsträcka kan de sitta och le lyckliga i bilen och berätta att det gick så bra för det var den roligaste sträckan de kört.

Vafalls? Detta är professionella förare, dvs de har som arbete att köra, de som får lön för att köra och de motiveras av att det är roligt och de tycker att det skall vara roligt.

Vafalls? Det är ett arbete och skall så vara. Arbete är ett arbete och inte ett underhållningsmoment.

Jag har ofta fått kommentaren, efter att jag handlett studenter: ”Får ni något gjort, ni sitter ju mest och skrattar? Du är ju inte en seriös handledare som arbetar seriöst”

Ty arbete är något allvarligt. Något som förbrukar energi, som innehåller plåga, uppoffring, förbrukning, slitage på människan. Arbete är när du lyfter en tung sten, där kroppen protesterar och plågas av tyngden. När stenen kommit på plats, då kan du känna behag, att stenen är på plats. Men lyftet är enbart ett obehag, som plågar din kropp och din själ.

Under specialsträckans körning skall föraren lida, slita och kämpa. Först när den är framme, efter målgång och den ser sin tid, kan den få känna glädje av sin prestation. Men prestationen som sådan är utan glädje, blott ett arbete, en plågsam ansträngning. Ett seriöst arbete.

Vem i all sin dar kom på tanken att seriös är motsatsord till glädje? Varför är inte gapskrattet något av det mest seriösa en människa kan göra?

Ibland har jag tänkt, efter en handledning med studenter, där vi skrattat så ögonen tårats, och kroppen efteråt är uppfylld och varm av glädje: ’Tänk, att detta får jag betalt för’. Som om man inte, likt rallyföraren, skulle få betalt för en gärning, ett arbete, som fyller en med glädje?

Visst innehåller arbete plågsamma stunder, då man inte känner minsta glädje, blott uppoffring och slit. Men att de stunderna skulle vara de som definierar att arbete utförs, är en outhärdlig tanke. Tanken att vägen till målet blott är en plågsam färd, medan målet är allt, endast det som ger glädje, är för mig en outhärdlig och svårbegriplig tanke.

När arbetet är glädjefyllt, när man skrattar gott under arbetet, då gör man arbetet så mycket lättare, ja, man se fram mot arbetet. Då blir också arbetet bättre utfört.

Därför är skrattet under arbetet ett tecken på ett mycket seriöst arbete. Att skratta är att vara seriös.

​Den 23 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag hjälpte till vid flyktingkrisen 2015. Sverige skulle ta sitt ansvar och ge skyddsrum åt flyktingarna. Tyckte jag. Då.

Så tycker jag fortfarande.

Men jag har blivit lurad.

Ty en del flyktingar var inte flyktingar och behandlades inte som flyktingar.

En del av de som kom åker nu tillbaka till det land de flydde från och tillbringar sina semesterdagar där. Det är bra. Som flyktingar återvänder de hem. De fick en fristad i Sverige och kan nu återvända hem.

Men de stannar inte hemma utan återvänder till Sverige. Kanske de var flyktingar då de kom, men idag är de migranter.

Kanske de som migranter kan få uppehållstillstånd, för att arbeta och tillföra Sverige något. Men utgångspunkten var att de var flyktingar, och då skall de återvända när flyktingskälen inte finns längre. När de kan leva i sitt land. Därför, när de nu kan återvända hem, skall de återvända och ge plats för nya flyktingar i Sverige.

Flyktingarna behandlades emellertid inte heller som flyktingar. Flyktingar behöver och skall ges tillfälligt uppehållstillstånd, tills de kan återvända, när kriget de flydde från eller den politiska situationen de flydde från är över.

Men de fick permanent uppehållstillstånd. Som om de var migranter, ty migranter behöver permanent uppehållstillstånd eftersom de skall stanna, arbeta och etablera ett liv här.

Nu har Sverige stora problem med många invandrare, där många har kommit under sken av flykting, men varit migrant, och de har behandlats som migranter, inte som flyktingar. De är nu så många att folk börjar rösta för en kraftig neddragning av hur många flyktingar Sverige kan ta emot.

Det ses som flyktingmotstånd, men den korrekta benämningen är migrantmotstånd. Det vi kallat ’flyktingkrisen’ blev en migrantkris.

Denna migrantkris och detta migrantmotstånd innebär att Sverige drar ner på sin flyktingsolidaritet. Vår solidaritet minskar p g a bluffen med flyktingarna som var och som behandlades som migranter.

Idag förföljs kvinnor i Afghanistan. Ett solidariskt land hade åkt till landet och tagit dem till sig, eller hjälpt dem att fly, likt Raoul Wallenberg gjorde i Ungern med dåtidens förföljda folkgrupp, judarna. Men det görs inte.

Det som framställdes som höjden av humanitet 2015, visar sig idag utestänga möjligheterna till humanitet mot en förföljd folkgrupp, kvinnorna i muslimska länder.

Bluffen blev kostbar för Afsoon och henne likar, som inte ges möjlighet att komma till Sverige, utan blir sålda till män.

Flyktingarna, som var migranter och som behandlades som migranter, håller på att stänga Sverige som humanitär stormakt som tar hand om flyktingar.

Jag har blivit lurad. Jag är bluffad.

​Den 22 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​När Riksdagen voterar om t ex en ny lag för öppethållande av våtmarker till grodors gagn, då sker voteringen öppet, där man på ljustavlan kan se hur varje ledamot röstar. Så går det till i en demokrati, bland individer som har ryggrad, som vågar våga stå för sin åsikt och tydligt och klart visar upp den.

Men Riksdagen är en samling ynkryggar.

Rikets högsta egentliga position, eftersom statschefen är till största del enbart ceremoniell, är Riksdagens talman. Denna person är inte som statschefen, utsedd genom ett samlags konsekvenser, dvs nepotism, utan utses demokratiskt av Riksdagens ledamöter. Men i denna röstning, kanske en av de viktigaste i Riksdagen, blott med undantag för grundlagsförändringar, sker omröstningen som en sluten omröstning. Ledamöterna avger en anonym röst. De står inte upp för sin röst. De tar inte ansvar för sitt agerande genom öppenhet för sin handling. De är ynkryggar.

Jag har tidigare skrivit om ynkryggar. Men i de flesta fallen jag hade där, var de ynkryggar då de skulle drabbas av mycket kännbara sanktioner, som död eller avsked. Inför risken att förlora något livsväsentligt, böjer de sin rygg. Kanske med knuten näve i fickan. Kanske med utbrott vid frukostbordet där hemma. Men de böjer sin rygg, och deltar därmed i reproduktion av något som finns delvis p g a den repression som fick dem att böja rygg, att vara ynkrygg.

De ynkryggar jag avser i detta inlägg är de som är ynkryggar, inte för att de skulle förlora sitt liv, eller, som i mitt fall, förlora en anställning. De är ynkryggar bara genom att de inte vill stå för sitt agerande, och genom att de har makt att slippa stå för sitt agerande. Medan de andra ynkryggarna var i avsaknad av makt, och därför böjde sig, har dessa makt och använder makten för att undkomma ansvaret för sina handlingar.

Jag mötte ett gäng ynkryggar i rektorsrummet på Högskolan Kristianstad när jag ’avskildes’ från min professorstjänst. Ledargarnityret vågade inte berätta offentligt vilka skäl de hade för att avskilja mig från min professorstjänst. De gjorde något så oerhört som att avskilja en professor från sin tjänst, vilket var den yrkeskategori som tills 1993 svårligen kunde avskedas då professorer, likt domare än idag, inte skulle hindras i sin autonomi genom risk för avsked. De angav tre skäl, mellan skål och vägg, som många, om de hade fått veta, med rätta skulle fnysa åt och hävda att det fanns andra skäl, som inte ens den avskedade fick veta. Men ynkryggarna begärde att skälen skulle hemlighållas. Och jag, förvisso också med ett ynkryggat agerande, gick med på att tiga eftersom alternativet, en öppen process, hade inneburit domstolsförfarande, där jag i flera år hade suttit fast i plågan att behöva ha interaktion med ynkryggarna.

Dessa ynkryggar deltar inte i reproduktionen av repressionen, så som de andra ynkryggarna, som blott värnar sin egen överlevnad. Dessa ynkryggar är producenter av repression. De använder makt för att undkomma ansvarsutkrävande. De går fria från kritik och från bedömning. De är de oåtkomliga. De oåtkomliga ynkryggarna. Repressionen består i att alla inser att om man skulle försöka utkräva ansvar, då är ens tid all. Därför skapar dessa, maktens oåtkomliga ynkryggar, de ynkryggar jag tidigare skrev om, de som försöker undkomma repressionen.

Så skapas en samfällighet av ynkryggar, där avsaknaden av öppen debatt är ett tecken på lismande ynkryggar som tolererar de oåtkomliga, mäktiga ynkryggarna.

Vi lär våra barn, när de krossat en fönsterruta, att erkänna och att ta ansvar för sina handlingar. Den lärdomen står inte högt i kurs i organisationer. Ja, inte ens i Riksdagen.

​Den 21 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Hållbarhetsprinciper styr en del investeringsfonder. De som önskar att världen skall vara hållbar sätter in sina sparpengar i fonder som har ett hållbarhetsfokus. Endast hållbara investeringar, endast företag som ägnar sig åt hållbar produktion och hållbara produkter, blir objekt för investeringar i dessa fonder.

Därför är det självklart att hållbarhetsfonder inte investerar i de som försämrar människors hälsa, som t ex tobaksbolag (Swedish Match) eller de som utvecklar och säljer produkter vars syfte är att döda eller i alla fall såra människor, dvs de som tillverkar militär materiel, speciellt de som tillverkar vapen (Saab).

Men frågan är om inte Robot 57, utvecklad av Saab, och t o m Pansarskott 86, också en Saab-produkt, är ett mycket effektivt medel för hållbarhet. Om man räknar in Frihet i hållbarhet.

Sverige har skickat Saabs pansarskott 86, och Storbritannien har skickat Saabs Robot 57, till Ukraina. Där sägs att bägge, men kanske speciellt Robot 57, är mycket uppskattade vapen, eftersom de bägge kan åsamka ryska pansarfordon stor skada, ja, t o m förstöra dem.  

Vapen är onekligen paradoxala. I händerna på en angripare, t ex Ryssland, är de djupt omoraliska och ett våldsamt slöseri med jordens resurs. I händerna på, t ex Ukraina, är de ett nödvändigt instrument för nationell frihet, för att förhindra folkmord och våldtäkter.

I det senare fallet är det svårt att hävda annat än att Saabs vapen ligger i absoluta framkanten som ett medel för Ukrainas frihet. Robot 57 kan därför, i just det sammanhanget, betecknas som en produkt för ett hållbart samhälle, ett samhälle som kan försvara sin frihet mot aggressiva angripare.

De tillverkare som gör produkter som skickas till Ukraina och deras försvar, borde därför ligga på absoluta toppen på en lista över hållbara investeringar.

Eller hur?

​den 20 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Dagens språkbruk kan vara aningen främmande för oss äldre, som bär på ett språk vi fick under den svenska demokratins guldålder, innan rasism och vidskeplighet fångade och förförde folket. För de som känner sig vilsna, har jag här samlat några nysvenska ord och uttryck, och anger dess betydelse.

Kritik: Det jag säger mot någon
Hat: Det någon säger mot mig
Rasist: Den som anser att allt elände beror på invandrare, oaktat hudfärg
Antirasist: Den som anser att allt elände beror på vita män
Islamofob: Kritiker av islam
Islamofobfob: Hatare av islamofober
Islam: Fredens religion som man skall lyda för att inte få på truten eller dödas
Ålahue: Statssekreterare
Röstboskap: Tidigare avsågs vänsterpartister, men nu ingår även liberaler i begreppet.
Papperslös: Person med rabattkupong till tandvården
En Morgan: En betydelselös person som tillmäter sig själv enorm och avgörande betydelse.
Lööfa: Att ta av sig skorna, utan att förtära dem
Skjutningar: En aktivitet skyttar utför, som inte fått någon lokal
Sprängningar: Kalenderfritt nyårsfirande som främst sker mot dörrar.
Bilbrand: Grillning utan kött och grönsaker
Invandrare: Svensk medborgare
Utvandrare: Pensionär
Student: En heltidsanställd med studier som fritid
Barn: Häri inkluderas skäggiga personer, med rik erfarenhet av drogförsäljning och pistolskytte.
Påskkravaller: Korankravaller
Yttrandefrihet: Uttryck godkända av svensk statminister och turkisk president
…dock må tillägas att det har fler betydelser, bl a
Yttrandefrihet: Det mångordiga personer som högljutt och med många ord, artiklar och inlägg säger sig vara i avsaknad av.
Speciell militäroperation: Krig
​Förluster: Människor mördade i speciella militäroperationer (se det ordet), alternativt när man säljer aktier för lägre värde än man köpte dem för.
Kön: En persons upplevelse av vilken toalett och omklädningsrum den skall bevista
Transa: Person som läser sagor på bibliotek
HBTQI-certifiering: Privat utbildning  i folkvett av statligt och kommunalt anställda.

Den 19 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin