( https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/kraftig-okning-av-adhd-nationell-utredning-efterfragas )
Förklaringar till denna ökning anses vara att människor fått ökad medvetenhet om adhd, att adhd inte är stigmatiserat, att sjukvården blivit bättre på att diagnostisera adhd, att diagnosen på adhd breddats, att adhd-diagnos ger resurser vilket ger incitament till att söka diagnosen, att kunskapskraven i skolan ökar och att skolans pedagogik är mindre strukturerade, vilket medför att adhd blir en belastning.
Människor har variation i sina funktionsförmågor. Somliga är smarta, andra är dumma. Somliga är starka, andra är svaga. Somliga brusar upp lätt, andra är timida. O s v. Ingen är lik en annan. Inget konstigt alls ( https://www.youtube.com/watch?v=qUsErkT1OCk ).
Men det finns en gräns för funktionsvariationen som, när man överträder den, anses man ha en funktionsnedsättning. Det innebär att funktionen är så nedsatt att det ger individen svårigheter att klara sitt liv relativt den med mindre nedsättning eller med ingen nedsättning alls. Om du blott kan ta två steg, sedan faller du, har du en funktionsnedsättning i gång som hindrar dig, relativt de som har en funktionsvariation som innebär att de kan gå längre sträckor, eller kanske t o m springa maratonlopp under 2 timmar och 30 minuter.
Man kan se skalan 0 till 100 som skalan av funktionsvariation, där, när det gäller förmågan att gå, har den lame 0 och Kelvin Kiptum, världsrekordhållare i maraton med tiden 2 timmar och 35 sekunder, har 100. Mitt på, med 50, befinner sig den med en förmåga som är ett riktmärke för det normala, det som inte alls är konstigt. Runt detta riktmärke finns de med funktionsförmåga som betraktas som normal. Någonstans, av någon anledning, sätts ett märke på skalan där man säger att de under det märket, t ex 35, har en funktionsnedsättning. Alla under 100 har förvisso en funktionsnedsättning relativt världsmästaren i maraton, men mer praktiskt är att alla under 50 har en funktionsnedsättning relativt riktmärket ’normal’, dvs 50, men det är inte av den graden att man säger att det är nedsatt. Således alla utom världsmästaren har nedsatt förmåga, men somliga har normal nedsättning, kring 50, medan några har så omfattande nedsättning, t ex lägre än 35, att vi har gett just den nedsättningen beteckningen funktionsnedsatt.
För att återgå till ADHD, så är första misstanken på ökningen av adhd att man blivit uppmärksam på att beteenden kan samvariera och röra sig om en sjukdom, och att det därför inte är ett dåligt beteende. Att inte kunna koncentrera sig var tidigare ett personlighetsdrag hos t ex en slarvig och lättjefull person. Kommandot, Skärp dig! var sättet att hantera det. Svårigheter med impulskontroll var tecken på att vara ouppfostrad och egoistisk. Sättet att hantera det var återigen, Skärp dig!
Då hade en individ beteende, där problemet låg hos individen och blott kunde lösas av individen, genom att den skärpte sig. Genom att däremot identifiera det med en neurologisk orsak och inte socialt konstruerad, t ex genom dålig uppfostran, befriades individen från ansvaret för sitt beteende, då det inte var individen utan neurologin som medförde beteendet.
Problemet med den synen är att beteendena kan anses vara sjukdom, dvs en mänsklig anomali, likt ett brutet ben, eller att man är vansinnig, vilket gör att funktionen inte är nedsatt utan felaktig. Genom att benämna adhd som funktionsnedsättning, inordnas individen på skalan bland mentalt friska människor, men med en nedsatt förmåga, som är så nedsatt att den har rätt till behandling.
När man förklarar ökningen av adhd med medvetenhet om adhd och att det inte är stigmatiserat, kan det bero på att människor vill söka vård utan att riskera att ramla ur den mänskliga skalan, dvs att de inte riskerar att betecknas som vansinniga. De är blott funktionsvarierade, och kanske under den gräns som anger dem som funktionsnedsatta. Stigmatiseringen av mentala åkomma har därmed försvunnit och blivit funktionsnedsättning.
Den andra förklaringen, att diagnosen på adhd har breddats, innebär att man krupit upp på skalan och närmar sig riktmärket ’normal’. Den något lustiga effekten är att det finns mindre och mindre normala människor i Sverige. Om 90% av pojkar idag är normala, så har andelen normala pojkar snart minskat till 85%. Detta sker i det land som kallas mellanmjölkens land, där lagom inte är ett riktmärke utan det dominerande. Idag är mellanmjölken förvisso fortfarande enligt riktmärket 50, men snart kan det vara så exklusivt att man snart ser ner på de som INTE har diagnosen adhd eftersom ’de vill göra sig märkvärdiga och exklusiva’.
Den tredje huvudförklaringen rör incitamenten att få diagnosen adhd, ty då får man mer hjälp att hantera sin funktionsnedsättning. Genom diagnosen blir beteendet inte socialt belastat av att vara ett beteende av en egoist och lättjefull individ, utan något man inte rår för.
De som ser disciplinering av människan som centralt, vill gärna förklara den ökade diagnosen med förändringar i barnuppfostran, där disciplineringen har reducerats, varför människan blir lättjefull, saknar intresse av att förbruka energi på att koncentrera sig och ger efter för impulser. Därtill lägger man kulturvariation, där låg impulskontroll utmärker vissa kulturer. Att snabbt vräka ur sig ’Jag skall knulla din morsa’ behöver inte vara tecken på adhd utan kan vara brist i den form av disciplin som kommer genom uppfostran i en disciplinerande kultur.
Slutligen kan en förklaringsfaktor vara att adhd skapat en adhd-industri, där människor livnär sig på adhd-diagnoser, att ställa dem eller att behandla dem. Deras inkomst och deras status är relaterat till existensen av adhd, varför de har egenintresse i att framhäva existensen och utbredningen av adhd.
Adhd-fenomenet är oerhört fascinerande eftersom det inbegriper så många faktorer, som neurologiska, individuella, samhälleliga och kulturella. Om nu adhd förväntas öka, är det sannolikt inte p g a att svenskars neurologi förändrats, utan att samhället, dess normer, kultur och organisation förändrats.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin