Man har då funnit följande.
En högutbildad kvinna kan räkna med att leva ytterligare 58 år efter sin 30-årsdag. En lågutbildad man kan räkna med knappt 50 år. Kön och utbildningsnivå påverkar märkbart livslängden.
Ensamstående män har knappt 48 år kvar, medan sammanboende män har nästan 55 år, dvs en ökning av livslängd genom sammanboende på nästan 7 år. Ensamstående kvinnor har 52 år kvar, medan sammanboende har 57 år, dvs en livsvinst på sammanboende med 5 år. Alla vinner tid genom sammanboende, men män vinner mer livslängd genom sammanboende än kvinnor.
Sammanboendes positiva effekter kan ha både sociala orsaker, att man lever längre tillsammans med en annan och har rikare socialt liv, men också materiella orsaker, att man har mer pengar och större utrymmen.
Ensamstående kvinnor med förgymnasial utbildning har nästan 48 år kvar, medan ensamstående högutbildade kvinnor har 59 år kvar, dvs en utbildningspremie på 11 år. För ensamstående män gäller knappt 44 år kvar med låg utbildning och 56 år med hög utbildning, en utbildningspremie på 12 år. Utbildning förlänger livet.
Rapporten tolkar sina resultat: ”En förklaring som föreslås är att en högre utbildning leder till jobb med högre inkomster och hälsosammare arbetsmiljöer, hälsosammare levnadsvanor, undvikande av hälsorisker och bättre tillgång till sociala nätverk.” (s.39).
Slutsats nummer ett: Samboende, inkomst och utbildningsnivå samvarierar. Samvariation av de tre faktorerna som påverkar livslängd innebär att hög utbildningsnivå, hög inkomst och hög grad av samboende ger rejäl livspuff.
Emellertid finner man att under de senaste tio åren, 2012 till 2022, har skillnaden mellan högutbildade och lågutbildade ökat med 1,68 år för kvinnor och 1,23 år för män. Skillnaden i livslängd mellan lågutbildad och högutbildad har ÖKAT, mest för kvinnor, men även för män. Skillnaden för kvinnor är tydligast i åldersgruppen 50-59 år och är störst bland inrikes födda. En orsak kan vara att andelen med högre utbildning ökar, varför konkurrenssituationen på arbetsmarknaden är svårare för de lägre utbildade, speciellt för kvinnorna.
Slutsats nummer två: Jämlikheten i Sverige har således MINSKAT i Sverige i en av de väsentligaste kategorierna för jämlikheten, livslängden. Störst förlorare är lågutbildade kvinnor.
Medan lågutbildade kvinnor har blivit mer förlorare, är männen hela tiden förlorare genom att leva kortare tid än kvinnor. Detta förhållande är knappt uppmärksammad i jämställdhetsdebatten, kanske för att man, trots alla socialkonstruktivister och påståenden att världen är socialt skapad, i grund och botten anser att mannens kortare livslängd är genetisk, av naturen skapad och avgjord.
Slutsats nummer tre: Jämställdheten har inte förändrats ty männen är fortfarande förlorare i livets spel.
Det fjärde resultatet jag finner intressant att notera är att man fann skillnader mellan utrikes födda och inrikes födda, vilket man tolkar på ett tankeväckande sätt: ”Medellivslängdens förändring över tid för utrikes födda män och kvinnor med förgymnasial utbildning skiljer sig från den för inrikes födda, där utrikes födda har högre medellivslängd och även en mer positiv utveckling. Det finns flera möjliga förklaringar till detta, till exempel att det finns en överrepresentation av personer med god hälsa som invandrat till Sverige.” (s. 41). Det tycks som om den darwinistiska flyktingpolitiken, där förmåner ges de starka och rika som lyckats ta sig till Sverige, varit lyckosam avseende medellivslängd.
Slutsats nummer fyra: Den darwinistiska flyktingpolitiken har lyckats selektera de med bättre hälsa.
Den övergripande slutsatsen är att utbildningsexpansionen och den darwinistiska flyktingpolitiken kanske varit lyckosam, men att det finns de som fått betala en pris i kortare livslängd, de lågutbildade, ensamstående kvinnorna, medan mannen fortfarande får betala ett pris med ett kortare liv. Både jämställdheten och jämlikheten skall därför finnas kvar som mål för samhället.
Den 27 juni 2024
Sven-Olof Yrjö Collin