​Terrordådet som dödade fem personer på Drottninggatan i Stockholm utfördes av en muslim som genom sin groteska handling protesterade mot den negativa opinionen i Sverige mot IS. Han var en sk islamist, dvs en muslim som utgår från de aggressiva delarna av islam och som deltar i eller stödjer organisationer som vilar på på dessa delar. Denna inriktning delar han med de som mördade tecknarna på Charlie, de muslimer som mördade i UK, de muslimer som förföljde Lars Vilks, så att han var tvungen att ha polisskydd, det som slutligen tog hans liv, och den mildare formen som Sverige upplevde genom koranupploppen.

Idag har ett monument över händelsen presenterats. Det är ett stort, tjockt, uppvärmt täcke, med korta citat i sömmarna, som ligger över betongbarriären vid Sergels torg, med en plakett vid sidan, där de dödades namn finns. Monumentet finns på den plats där människor kom och sörjde, och lade ner blommor och kramdjur, till omtanke och respekt för de dödade.

Det är ett fint monument då det, i alla fall för mig, säger att inför all den våldsamhet och all den kyla som kan finnas i världen, finns ett värmande täcke. Det minner mig om när jag var liten och tyckte det fanns hemska djur i mitt rum, varför jag gick under täcket, som jag upplevde kunde skydda mig.

Monumentet påminner därför mig om ett naivt, barnsligt skydd mot otäckingar.

Man hade kunnat haft en rationellt, och inte ett naivt, monument. Efter dådet satte man upp sk betonglejon, stora betongklumpar, i form av ett lejon, som kan hindra terrordåd som utförs med fordon. Som monument kunde man därför ha ett tungt, även det uppvärmt, rytande lejon, som förvisso är ett passivt motstånd, men som är ett effektivt passivt motstånd mot terror.

Man hade kunnat ha ett aktivt monument, och håll nu i dig, t ex ett monument som föreställde en brinnande koran, som därigenom, på ett aktivt sätt, tydligt pekar ut en av de avgörande grunderna till terrordådet, och hur den grunden kan bekämpas, vilket görs genom att bekämpa den vidriga religiösa ideologi som driver islamisterna, islam och peka ut en av deras källor, deras hatiska bok, koranen.

Det inses lätt att, medan ett sådant monument hade kunnat göras över nazismen, där man kunde framställa ett brännande av boken Mein Kampf, kan ett sådant monument inte göras över islam p g a den frisedel religioner har och p g a islamofili.

Ett aktivt monument hade varit just aktivt, vilket kan ses som att ansluta sig till en grund i terrorismen, aktiviteten. Bättre då att passivt skydda sig från aktiviteten, dvs att ha ett passivt monument, likt ett täcke eller ett rytande lejon. Själv hade jag föredragit lejonet som monument, eftersom det är en rationellt agerande mot terrorism, medan ett täcke är irrationellt och faktiskt inte skyddar mot terrorism.

Den 10 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Idealism har flera betydelser, varav en betydelse är att det är tanken som styr världen, att det är orden i språket som skapar världen. Idealisten menar att den som städar lektionssalarna på morgonen, innan eleverna och studenterna kommer, blir mer väl sedd och upplever sig som bättre om den kallas lokalvårdare än om den kallas städtant, medan materialisten menar att den blir mer väl sedd och upplever sig mer värdefull om dess lön stiger och dess arbetsvillkor förbättras.

Idag är idealismen stark, speciellt genom den borgerliga idealistiska ideologin woke. Den som initialt, ja innan namnet woke ens kommit till Sverige, gjorde det bättre för de svarta i Sverige genom att ändra namnet negerboll till chokladboll. Idag har detta idealistiska tilltag gått så i spinn och blivit så absurt att ordet kvinna skall ersättas av livmoderbärare, och ordet man rimligen då blir penisbärare.

Det finns ett korn av sanning hos idealisterna. Tänk på det stackars barn som föddes av en kvinna som inte var gift. Den kallades bastard och var utfryst från det kristna samhället. Den fick sedan en mer teknisk benämning, utomäktenskapligt barn, men fortfarande med de kristnas stigmatisering. Idag vet jag faktiskt inte om det finns ett namn på dessa barn. Mina barn är födda utanför äktenskapet, varför de skulle ha kallats bastarder under den kristna tiden. Men ingen, så vitt jag vet, har kommit på att kalla dem någonting med hänvisning till hur deras föräldrar kontraktsmässigt levde. En kristen stigmatiserande beteckning har försvunnit. Dock är det osäkert vad som först försvann, ordet eller den sociala stigmatiseringen.

Men idealisterna tror att orden styr världen, varför de sätter igång att försöka påverka världen genom ord. Idag tar jag upp ett ord som jag finner så ohyggligt missbrukat. Ordet hat.

Man kan vara kritisk och ta avstånd från ett fenomen. Det var vad jag själv och många andra gjorde när Falsterbo Horse Show skulle finansieras av en organisation med direkt kontakt med en fruktansvärd regim i ett auktoritärt land. Kritik och avståndstagande är de ord som jag själv skulle använda för att beskriva mitt uttryck (bl a på denna blogg) och mina känslor.

Men både arrangören och finansiären kallade kritiken och avståndstagandet för hat. Ordet hat är ett idag vanligt förekommande ord, speciellt när det gäller internetkommunikation. Det används inte av de vars reaktion betecknas som hat, dvs kritikerna, utan är en beteckning som används av de som fått kritik och avståndstagande. Jag hatade inte Falsterbo Horse show utan kritiserade dem, medan de inte fick kritik utan hat.

Vad innebär det att beteckna kritik och avståndstagande som hat? Låt oss se vad hat kan vara.

Wikipedia anger hat som: ”…en djup motvilja, oftast mot någon eller något som uppfattas som ett hot eller en ond kraft. Det är en passion, där grunden är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål. Hatet yttrar sig i ett varaktigt begär att skada detta.”

Motvilja kan motsvara avståndstagande och en del i mitt avståndstagande innehöll onekligen en värdering som ligger nära hot och ond kraft. Så långt är orden liknande. Men sedan kommer den starka avdriften, som röjer det idealistiska intresset i att byta ord.

Hat är en passion. Det är inte en rationell reaktion, grundat på rationella argument, utan är en irrationalitet, en passionerad reaktion. Därigenom tar man den rationella kritiken och transformerar den till något irrationellt och gör den illegitim. Den transformationen sker i andra sammanhang, t ex drabbas islamkritik av transformationen när den framställs som islamofobi, dvs återigen en irrationell, passionerad reaktion, och därmed illegitim, ovärdig och lätt att avfärda.

Hat innebär ett begär att skada. Ytterligare en irrationalitet, ett begär, men kryddat med det aggressiva skadandet. Kritik och avståndstagande blir därmed transformerat till ett aggressivt hot som de stackarna blir utsatta för. Aggression är ytterst illegitimt och fruktansvärt.

Kritik och avståndstagande har idag, genom att betecknas med ordet hat, blivit till något irrationellt aggressivt, med syfte att skada. De som blir utsatta för detta, de som tidigare fick kritik och avståndstagande, har idag blivit offer, utsatta för irrationella begär att skadas.

Så förändrar de verkligheten och genom omskrivningen vill de tränga undan det som verkligen är obehagligt, att bli granskad, kritiserad och få avståndstagande mot sig. Att transformera kritik och avståndstagande till hat är att lägga sordin på, ja, att ha avsikten att hindra en rationell debatt.

Året är 2025, men känns mer som 1984.

Dock, det finns hopp ty KAJ sjunger i sin sång ’Bara Bada Bastu: Ei saa peittää.    

Den 10 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin

Mångkultur är ett samhälle där distinkt olika kulturer lever sida vid sida och påverkar varandra. Ett exempel på mångkultur har varit Euroschlagerfestivalen, där artister från olika länder, och därmed från olika kulturer och med olika språk, har träffats och genom omröstning i länderna utsett den vinnande låten. Över tiden har det blivit mindre nationellt kulturellt och mer en gemensam form av europeisk pop, framförd på engelska. Det är ett tecken på multikulturens misslyckande.

I år blir tävlingen en prövning i mångkultur för det svenska bidraget, Bara Bada Bastu, av KAJ. Vad kan människor med olika kulturellt avstånd till sånggruppen och deras sång uppfatta och erfara av sången?

Jag visar två videos (länkar sist), som utgör de två kulturella ytterkanterna.

Den första videon visar en kvinna, ursprungligen från Rumänien, och numer boende i Spanien. Hon lyssnar på sången, uppskattar rytmen, skrattar en aning åt deras visuella framträdande, utan att förstå t ex deras handslag som uttrycker bastubrödraskapet, och förstår blott ett ord, Sauna, vilket hon korrekt förbinder med scenografin. Hon upplever således sången som ljud och med några visuella referenser. Kulturellt är hon långt från sången.

Närmare sångens kulturuttryck finns nysvensken, den som nyligen invandrat till Sverige och lärt sig en hel del svenska. Den kan höra en hel del av orden, den förstår uttrycket Bara Bada Bastu som svenska, men kan nog inte förstå innebörden i uttrycket.

Nästa grupp är jag, som gammelsvensk, som förstår en hel del av innebörden i sången. Jag förstår referensen till Arja Saijonmaa, en kvinna som jag har starka känslor till, delvis genom att hon är min mors favoritsångerska, kanske p g a att min mors mor var från Österbotten och pratade en liknande finlandssvenska som Arja, och delvis p g a sången Arja framförde på Palmes begravning. Jag förstår handslaget de tre gör som bastubröder, där jag upplever samvaron i bastun, både som ung i mellanstadiet, där Reno löste problemet med att det var en torrbastu genom att kissa på aggregatet, till den mer värdiga bastutillvaron bland männen som satt i Ribbans bastu i Malmö och blickade ut över havet. Jag hör deras svordom, perkele, och förstå att de räknar på finska när de säger ’yksi kaksi kolme sauna’. Dessa upplevelser av sången, som har sin grund i min själ och mitt livs erfarenhet av bastande, delar jag sannolikt med många gammelsvenskar, medan de upplevelserna inte finns i de två första grupperna. Vad gruppen avser med titeln, ’bara bada bastu’, vet jag inte, men jag förstår det från mitt livs bastande, att bastande är en aktivitet där klassgränser och nästan allt försvinner, ty det är ett avskalat leverne i bastun, bara bada bastu. Även den upplevelsen av sångens titel undgår de två första grupperna.

Men mest upplevelse av sången har personen i den andra videon. Hon är finska, och bär på all bastutradition. Hon hör svordomen, som även jag hörde, och skrattar gott åt den. Men det som jag knappt kunde höra, men tolkade som ’Esa Pekka’, dvs en referens till den berömda kompositören och dirigenten Esa-Pekka Salonen, kunde hon höra korrekt eftersom hon kan finska. Hon hörde att sångaren sade ’ei saa peittää’, vilket betyder ’täck inte över’, som tydligen står på alla finska järnvägsvagnars element. Upplevelsen som uttrycks genom hennes skratt när hon hör ’ei saa peittää’, är en upplevelse som inte ens en gammelsvensk kan ha, trots det korta kulturella avståndet.

Finskans starka upplevelse, som kommer av ett livslångt bastande i den finska kulturen, kommer av det obefintliga kulturella avståndet mellan henne och sången, medan den rumänska spanjorens upplevelse helt saknar det kulturella djupets förståelse av sången. Finskan berörs i sin själ av sången, medan rumänskans öron berörs.

Det är mångkulturens oöverstigliga svårighet.

Den 9 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin

Länkar:
Långt kulturavstånd: https://www.youtube.com/watch?v=MaWktK6AHnw
Inget kulturavstånd: https://www.youtube.com/watch?v=gwBZjLCTt9o&t=264s
​

Det finns fotbollsvåld i Sverige. Av det påståendet kan man ange hypotesen att fotbollskulturen är våldsam. Men det mest dramatiska fotbollsvåldet förekommer i den högsta serien inom herrfotboll, även om det tycks som om våldet idag har ökat i de lägre serierna. Det måste tillfogas att våldet är okänt inom kvinnofotbollen, varför en rimlig utsaga som kan prövas, är att våld i fotboll är förknippat med stora manliga fotbollsklubbar.

En likartad hypotes är rubrikens, att muslimsk kultur är våldsbenägen. Den hämtar sin kraft från några observationer.   

En ’radikal islamist’, dvs en bokstavstroende muslim, våldtog en intagen flicka på ett hem (länk sist). Man kan lätt invända att våldtäkt kan ske på sådana hem, utan att den utförs av en bokstavstrogen muslim. Ett exempel på en våldtäkt av en icke-muslim skulle förkasta hypotesen.

Men låt mig då addera fler observationer.

Det var 8 år sedan en muslim utförde ett attentat med en lastbil på Drottninggatan i Stockholm, då fem personer dödades. Muslimens motiv var Sveriges motstånd mot IS.

Sverige blev utsatt för de mest våldsamma upploppen som skett i modern tid. Upploppen utfördes av muslimer i det som kallas koranupploppen, som också kallas påskupploppen då de ägde rum kring påsken 2022. Motiven till upploppen tycktes vara att muslimerna hävdade att deras tro och deras religion kränktes. Det våldsamma agerandet kan motiveras från islams texter. Olikt fotbollsvåldet utfördes upploppen förvisso av många unga män, men även äldre män, barn och kvinnor deltog i upploppen. Det faktumet pekar på att det inte rör sig om testosteronstinna unga hannar som kämpar för sin plats i gruppen, vilket kanske är förklaringen till fotbollsvåldet, utan att det är en våldsamhet hänförlig till den muslimska gruppen som sådan, dvs det som hypotesen hävdar, en våldsamhet som finner sin näring och motivation i kulturen.

Nästa observation rör den härskande gängkriminaliteten i Sverige. Tidningen Expressen kartlade år 2017 192 gängmedlemmar i Sverige och fann att 40,6% var utrikes födda, 82,2% hade två föräldrar som var utrikes födda och 94,5% hade minst en förälder som var utrikes född. Länderna var i stor utsträckning (men här saknas procentuell fördelning): Bosnien, Libanon, Somalia, Syrien och Turkiet. Dessa är i stor utsträckning muslimska länder, varför det inte är orimligt att dra slutsatsen att bland gängkriminella är personer uppväxta i en muslimsk kultur överrepresenterade.

Detta var observationer från Sverige. Jag skall inte tynga framställningen med data från t ex Pakistan. Dessa observationer ger inte skäl att hävda att muslimsk kultur är våldsam. Däremot räcker observationerna till för att framställa hypotesen att muslimsk kultur är våldsam.  

Dock måste noteras vad som är trivialt, men som måste upprepas om och om igen, då de som inte tycker om sådana hypoteser lägger förnuftet åt sidan och greppar tag i viljan och dumheten för att förgöra hypotesen. Hypotesen föreslår att kulturen är våldsbenägen. Det innebär att den vill pröva om muslimer som etnicitet är mer våldsbenägna än andra etniciteter. Den säger absolut inte att alla muslimer är våldsbenägna. Hade hypotesen sagt att alla muslimer är våldsbenägna hade jag kunnat falsifiera den omedelbart eftersom några av mina muslimska kamrater inte visar det minsta tecken till att vara våldsbenägna. Tvärtom, en av mina muslimska manliga kamrater, som jag beundrar för hans vishet, fladdrar med handen så flugan flyger bort, istället för att rikta ett dödande slag mot flugan. Han är ett exempel på att kultur inte går att likställa med individer.

Jag är insocialiserad, genom min tid på företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, i den akademiska friheten, vilken innebär att hypoteser kan formuleras, hur obehagliga de än är, med grund i observationer, och sedan prövas mot empiriskt material. Inga värderingar, hur behagliga de än är och hur angelägna de än är, kan hindra formulerande av hypoteser. Men den akademiska friheten innebär att nogsamt understryka att det rör sig om hypoteser. Innan de påvisats genom en mängd empiriska undersökningar, kan de anses rimligt belagda. Och även då skall de hävdas vara hypoteser som rimligt påvisats, och inte sanningar.

Bara den oförnuftige, dogmatiske dummerjönsen, förmörkad av politisk och värderingsmässig vilja hävdar att den har sanningarnas sanning.

Således finns det skäl att pröva hypotesen att muslimsk kultur är våldsbenägen.

Den 8 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin
Länkar: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/radikal-islamist-fick-lararjobb-pa-hvb-hem-valdtog-17-arig-flicka
https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5skupploppen_i_Sverige_2022
https://www.expressen.se/nyheter/qs/gangen-inifran/brotten-skulderna-bakgrunden--sanningen-om-de-gangkriminella-i-stockholm/
​

​Det fanns en enighet från yttersta vänstern, över socialdemokratin, till den milda högern hos moderaterna, att Sverigedemokraterna skulle hållas undan. De borgerliga partierna mildrades i sitt avståndstagande genom Tidö-avtalet och numer har högerpartiet Kristdemokraterna visat villighet att ta in SD i en varmare farstu. Men extremvänstern och mildvänstern i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna anser fortsatt att SD är ett hot mot demokratin.

Extremhögern i form av Sverigedemokraterna, men nu även Kristdemokraterna, utmålar ett annat hot mot demokratin, islam. Den religionen skall hållas strängt och hårt, helst hindras från fler moskéer eller att tillföras fler anhängare via invandring.

Extremvänstern och mildvänstern är däremot betydligt mer tillmötesgående mot islam. Framstående socialdemokrater har hyllat islam som en stor civilisationskraft och vänsterpartister anser att kritik mot islam är rasism och islamofobi.

Vänstern ser SD som hotet mot demokratin och hyllar islam, medan extremhögern ser islam som hotet mot demokratin.

Den som inspireras empiriskt ger bägge rätt. Nazisterna bjöds in i demokratins värme i Tyskland i början av 30-talet, vilket ledde till en diktatur och förföljelse av folkgrupper. Islam har ännu inte lyckats vara dominant i ett demokratiskt och värdigt mänskligt samhälle.

Ser vi på Sverige i vår närtid har de angrepp på demokratin vi erfarit kommit, till sin absoluta merpart, från muslimskt håll, med koranupplopp, Lars Vilks död och mordet på Salwan Momika, hedersförtryck, som hindrar 100.000 flickor från att få utöva sin medborgerliga rättigheter, och den mediala och kulturella tystnaden kring sådant som Mohammedteckningar och -karikatyrer. Sverigedemokraterna har, mig veterligen, inte utfört något attentat som kan kallas angrepp på demokratin. Extremhögern har däremot hotat, speciellt journalister.

Således, vänstern får sin negativa energi från rasismen, medan högern får det från islam.

Empiriskt och värderingsmässigt borde det inte vara en stor ansträngning att se att hotet mot demokratin kommer från rasism OCH från islam. Att hävda det ena på bekostnad av det andra är att polarisera. Vänstern och högern driver konfliktnivån i samhället genom sin polarisering.

​Den 7 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin

All uppmärksamhet är på räntan och Riksbankens trixande med räntesatser. Politiker har stort fokus på räntan. Staten medger minskning av individens skatt i den mån den har en ränta att betala.

Det tycks som om de som lånar till sina bostäder är viktiga.

SBAB har funnit att 60% av hushållen äger sin bostad (länk sist). När dessa 60% renoverar sin bostad medges ett skatteavdrag, ROT-avdrag.

Av dessa 60% har, enligt en enkät, 35% inga lån, vilket betyder att knappt 40% av hushållen har lån på sin bostad, och därför drabbas av räntan. All uppmärksamhet på räntan rör således 40% av hushållen. En majoritet av hushållen, 60%, berörs inte direkt av räntan för bostadslån.    

Hur stora är då lånen? Medianen var på 1,3 miljoner, dvs hälften av lånen ligger under 1,3 miljoner, och andra hälften över. Det innebär att 20% av hushållen har lån som är större än 1,3 miljoner.

Sannolikt finns de flesta av dessa 20% hushåll i storstäderna.

Skuldsättning, räntefokus och avdragsrätt för räntor är sannolikt mest angeläget i storstäderna och avser 20% av de svenska hushållen. Det tycks som om en klar minoritet har förmågan att driva debatten och att ge ett samhällsfokus.

Emellertid skulle man kunna skära statistiken på ett annat sätt, nämligen utifrån inkomst och ålder. Utan att veta så tror jag att det är sannolikt yngre människor som har större lån eftersom de inte har hunnit amortera och inte hunnit profitera på den stigande börsen. Därför är räntan en större problematik för yngre än för äldre. Som 67-åring, med ortodoxa socialdemokratiska värderingar som bl a innebär att men skyr lån, brukar jag skoja när folk frågar mig hur stora lån jag har på husen: ’Va, kan man låna på hus?’

Sannolikt har rikare människor större lån, varför ränteproblematiken ökar med stigande inkomst.

Således är räntan främst en angelägenhet för en minoritet av hushållen, för de som äger bostad i storstad, för unga och för rika. Det är något att tänka på när du läser reportage om räntan och hur den drabbar hushållen. Yngre barnfamiljer tas gärna fram, dvs en kategori av de ränteberoende, medan vi inte får reportage om höginkomsttagaren på Strandvägen i Stockholm med stora lån.

På den andra sidan av räntan sitter de stora förlorarna, de som sparar på bankkonto. Medan de med räntekostnader medges skattebefrielse, får personer med ränteinkomst betala skatt från första räntekronan. Allt fokus är på att trycka ner räntan, inte att trycka upp räntan och därmed belöna de sparande.

Den forna statsministern Persson sade att den som är satt i skuld är inte fri. Det är en sanning med modifikation, ty den som är satt i skuld befrias från en del av sitt bidrag till den gemensamma kassan, dvs befrias från en del skatt.

​Den 6 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/KMRg04/riksbankens-rantedrag-drabbar-langt-ifran-alla
​

I dessa tider av obehagliga och dåliga nyheter från Ukraina, Gaza, Grönland, Afghanistan, m. m., krävs det inte så mycket för att en nyhet skall framstå som god. Men dagens nyhet, där dagen jag får den är den 31 mars, dvs nästan ett aprilskämt, är god då den kanske är ett tecken på att en av de svenska guldgruvorna fortfarande levererar. Nyheten är att Svt erfar att Jacob Wallenberg kommer att delta på Vänsterpartiets regeringsskola.

Vänsterpartiet är ett forna anti-demokratiskt parti, t ex tog partiet emot en halv miljon kronor i dagens penningvärde 1940 från diktaturen Sovjetunionen, samtidigt som Sovjetunionen krigade mot vårt broderland Finland. Partiet var baserat på den totalitära ideologin kommunism. På slutet av 70-talet kunde man i Lund, på en studentkorridor, höra en medlem i partiet mumla att när dagen för revolutionen kommer, då skall Wallenbergarna skjutas.

Efter murens och Sovjetunionens fall kunde inte ens de mest blinda fundamentalisterna i Vänsterpartiet kommunisterna behålla sin tro på kommunismen, varför partiet, som en gång hette Sveriges kommunistiska parti (1921-67), sedan Västerpartiet kommunisterna, som om man behövde ange vilken sida på den politiska linjen man befann sig, blev Vänsterpartiet 1990, där ideologin försvann och kvar blev den sedan 1967 angivna vänsterplatsen.

Vänsterpartiet har dock fortfarande idag ett stigma över sig då de förvägras plats i socialdemokratiska regeringar, utan förväntas blott vara ett lydigt stödparti till Socialdemokraterna. För de borgerliga partierna är de fortfarande ett rött skynke, trots att de, med några undantag, t ex deras stöd till diverse antidemokratiska rörelser, har blivit ett tämligen legitimt demokratiskt parti.

Detta parti förbereder sig nu, likt SD, på att delta i styrningen av landet genom att kunna ingå i en regering. En av dessa förberedelser består i att ha en sorts regeringsskola, där personer med relevanta erfarenheter är inbjudna för att föreläsa och diskutera.

Till detta seminarium är forna finansministern Anders Borg inbjuden. Han är en moderat som starkt bidragit till Sveriges kraftiga högersväng, varför han politiskt sett borde vara ett rött skynke för varje rättrogen vänsterpartist. Men nu handlar det inte om politik, utan om att lära sig det politiska hantverket i regeringen. Därför är han inbjuden och har tackat ja till inbjudan.

Att Anders Borg ställer upp och deltar i regeringsskolan, kan ses som ett tecken på det som vi ibland minns var Sveriges styrka, med Saltsjöbadsavtalet som yttersta triumf, men som vi idag rädds ha förlorat, förmågan till samarbete, eller att i alla fall resonera med lugn röst.

Det var en del i den goda nyheten. Den andra delen av den goda nyheten är det som Svt rapporterar att de erfar, att Jacob Wallenberg kommer att vara en annan av deltagarna på Vänsterpartiets regeringsskola. (länk sist)

Jacob Wallenberg är son till Peter Wallenberg och har därmed legendaren Marcus Wallenberg som farfar. Det var Marcus som en vpk:are muttrade skulle skjutas när revolutionen kom. Nu kommer hans barnbarn, Jacob, enligt vad Svt erfar, att delta i att göra Vänsterpartiet regeringsfäigt.

Jacob sitter inte fast i VPK:s unkna historia, men samtidigt skulle han, om erfarandet är sant, visa upp en del av det historiska svenska guldet, förmågan till samarbete, trots förmodat starka ideologiska skillnader.

Evelyn Beatrice Hall, en engelsk författare, sammanfattade Voltaires politiska tänkande med meningen: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” Om det Svt erfar är korrekt så har Jacob Wallenberg gett sin version av meningen: Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att hjälpa dig genom att ge dig råd.”

Sådan är en devis i en sann, stark, djup demokrati som utmärks av samarbete och samverkan. All heder åt Jacob!

Den 5 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-erfar-wallenberg-ska-coacha-v-om-samverkan-med-naringslivet
​

Trump har gett ut ett dekret som förbjuder företag, inklusive de som gör affärer med USA, att ha DEI-dekret, dvs en policy som explicit anger mål för diversity, equity, inclusive, dvs mångfald, rättvisa och inkludering. Det är ett angrepp på fenomenet woke, där Trump följer den hårda högerns starka kritik mot woke. Anmärkningsvärt är att presidenten i staten som älskar att kalal sig frihetens stat, angriper genom förbud, vilket påminner mer om totalitära staters agerande, än västerländska demokratier.

Eriksson, ett svenskt företag i telekom-branschen, tycks ha reagerat omedelbart och har tagit bort ord som minner om woke. De fanns i förra årets årsredovisning, men idag skriver bolaget betydligt mindre offensivt, ”likabehandling och lika möjligheter” och anger det som ambition, inte som mål. Bolaget har omedelbart fått hård kritik från opinionsledare (se länkar sist) och kallas ynkryggar som skamligt böjer sig för Trump och som endast lever för profit, inte för principer.

Det är två fenomen som är intressanta här, den ideologiska striden och den pragmatiska anpassningen.

Woke, och dess släkting, hållbarhet, dök upp som seriös kritik. Woke innebar att vara vaken mot tysta och osynliga tankesätt som diskriminerade, och hållbarhet var ett ekologiskt tänkande. Sedan gick de bägge i full spinn och transformerades till ideologier, dvs lämnade sitt reflekterande stadium och transformerades till normerande ideologier. Detta skedde genom att den nya professionella administrationsklassen etablerade sig på inflytelserika positioner i organisationer, varför de flesta organisationer, statliga och privata, fick manifestationen av den nya klassen, DEI-policy och hållbarhetspolicy, där organisationernas sanktionssystem användes till att skapa trohet, kanske inte helt och fullt till innehållet, men väl till orden. Det senare blev fenomen som vi företagsekonomer tyckte överdrivet mycket om att undersöka. Vi formligen vältrade oss som forskare i diskrepansen mellan alla ord i DEI-policy, i hållbarhetspolicy, i värdegrundsdokument, relativt de smärre handlingar som utfördes. Vi fann en hel del av läpparnas bekännelse, dvs ord och inte handling. Något vi som forskare har sett som en pragmatisk anpassning till rådande ideologiska situation, så typiskt för stora organisationer som kämpar för sin legitimitet.

Den fränare högern, men även ett fåtal gamla uvar på vänsterkanten, t ex jag, gjorde motstånd. Den fräna högern, med sällsynt dåligt luktsinne, luktade kommunism och socialism, och vände sig därför ryggradsmässigt mot fenomenen. Jag tyckte att både woke initialt och hållbarhet, främst som ekologisk tanke, hade sina poänger, så länge de var kritik. När de sedan blev ideologier, med den styrka som hegemoniska ideologier får, att inte framstå som ideologier utan som något naturligt, då kom mitt motstånd, som blev mycket starkt genom att ideologierna penetrerade akademin och lade sordin på den akademiska friheten, ytterst manifesterat genom att professorer som var kritiska mot ideologiseringen avskedades.

Ingen kunde väl ana att den fräna högerns motstånd skulle bli så mäktigt att det kom att uttryckas i en presidentorder i USA, landet där woke skapades och blev starkast. Nu samlar sig styrkorna bakom presidentordern och bekämpar woke, genom förbud att nämna wokeord och genom att statsfinansiering av akademier dras tillbaka i den mån akademierna inte överger sin woke-ideologi. Det är ideologiernas kamp vi åser.   

Organisationerna reagerar snabbt på denna kamp. Medan den tidigare fördes med ord, har nu högern fått presidentorder och finansieringsdränering som medel. De stora organisationerna, känsliga för pengaflöden och legitimitet, reagerar som de gjorde inför woke- och hållbarhetsideologins hegemoni, de anpassar sig pragmatiskt. Man kan kalla dem för ynkryggar, men de var lika mycket ynkryggar när de anpassade sig till den andra sidans kamp och översköljde sina dokument och årsredovisningar med woke- och hållbarhetsord.

Vinden vänder och flaggorna följer vinden. Men det verkliga, det som sker på jorden, det kanske påverkas lika lite av dagens vind som av gårdagens vind.

Den 4 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin      
https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/ericsson-tvattar-bort-mangfald
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/8qK00w/ericsson-tvattar-bort-mangfald-efter-trumps-krav
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/PpzJyJ/trump-putin-och-erdogan-attackerar-vara-ledare-far-visa-vad-de-gar-for
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/alxMd4/andreas-cervenka-skamligt-av-ericsson-att-boja-sig-for-trump
​

Sedan uttrycket negerboll stigmatiserade den som använde ordet, och fenomenet, den där bruna kakan, övergick till att kallas chokladboll, har vi lärt oss att somliga ord anses stigmatiserande, varför den som använder ordet blir stigmatiserad.

I en artikel från 2016 (länk sist) listas en del av stigmatiserande ord som stigmatiserar användaren. Det är en lista som visar gränserna för yttrandefriheten. Men listan visar också på den moderna politiska idealismen, där tanken och ordet ses som förändringsagenten, till skillnad från den politiska materialismen, som bekämpar förtyck genom att angripa materiella förhållanden, som lön och arbetsmiljö. Materialisten tror att städaren blir friare genom bättre arbetsmiljö, medan den politiske idealisten tror sig befria städaren genom att den kallas lokalvårdare.

Den politiska idealismen har ingått i det fenomen som fick namnet woke, vilket ursprungligen var en sorts frisk kritisk inställning till förtryckande fenomen, men som gick i spinn och gick omkull, och blev fokuserad på tal och ord, och blev själv förtryckande genom ordförbud istället för upplysande.

Woke triumferade i USA. Idag tycks woke vara på tillbakagång. Men dess tillbakagång sker numer genom att woke angrips med sitt eget vapen, ordförbuden.

Trump och hans administration tycks dra på rejält och agerar numer själva som de värsta wokeföreträdare. Den dialektiken känns igen från den tidigare rasismen som först angreps genom antirasism, men som likt woke, gick i spinn där antirasismen själv blev rasistisk genom att hävda att rasismen hade sin grund hos de som hade ljus hy, de vita männen.

New York Times hävdar att de har en lista på ord, som finns publicerad i Juneau Empira (länk sist) där ord som skall undvikas av Trumps administration finns listade. Där finns ord som gender, oppression, tribal och en mängd ytterligare ord.

Det är politisk idealism i sin klaraste form, där tilltron till tankens och ordens förändrande kraft är mycket stark. Den marginaliserade mörka personen marginaliseras genom att kallas neger. Medan materialisten anser att ordet neger är ett symboliskt uttryck för marginaliseringen, men inte dess orsak, ser den politiska idealisten den mörka personens frigörelse genom att ordet neger förbjuds. Som om tigandet av marginaliseringen genom att inte använda symboliska uttryck för marginaliseringen reducerar marginaliseringen.  

Trump och hans administration spelar villigt på postmodernismens planhalva, där det sk narrativet, sättet att prata om fenomen, anses skapa fenomenet, varför andra ord, andra berättelser, kan frigöra. Det materiella förtrycket reduceras till pratet om förtryck. Slaven befrias, inte genom att bli en fri arbetskraft, utan genom att inte benämnas som slav.

Den samhälleliga dialektiken tycks obönhörlig, att ett A skapar ett icke-A, ett woke skapar ett icke-woke, där likheterna är slående eftersom icke-A är blott en negation av A, och därmed bär element av A i sig. Kanske vi snart får samma utveckling som vi sett med ordet neger, som blev n-ordet, varför t ex gender blir g-ordet.

Den materialistiske demokratiske socialisten i Öllsjö skrattar gott åt dumheterna.

Den 4 april 2015
Sven-Olof Yrjö Collin
Länkar: https://nyheter24.se/nyheter/inrikes/858836-har-ar-orden-du-fick-saga-forut-men-som-dagens-samhalle-inte-accepterar
https://www.juneauempire.com/news/tribal-climate-discrimination-hate-speech-among-words-disappearing-in-new-trump-administration/
​

Utmattningssyndrom, det som också kallas utbrändhet, är en diagnos som blott har funnits i Sverige. Från 2028 finns inte diagnosen längre, varför man får hantera fenomenen som har tillhört diagnosen på andra sätt (länk sist).

Utmattningssyndrom påminner om det lika svenska uppgivenhetssyndromet, dvs apatiska barn, vilket var ett fenomen som fanns hos flyktingars barn, tills familjen fick uppehållstillstånd eller som försvann när barnet vårdades skild från familjen (länk sist). Det kan vara ett kollektivt fenomen, som förvisso kan ha verklighetsgrund, men som också kan ha sin grund i sociala föreställningar.   

Jag har känt en person som fick besvär med sitt lokalsinne, varför den inte kunde hitta hem, trots att den var något kvarter från hemmet, där den bott i många år. Det föreföll vara en sjukdom med fysiska konsekvenser som kunde härledas till överansträngning.

Jag har också träffat på människor som hävdat utbrändhet som sjukdom, med krav på sjukskrivning, där jag själv skulle kalla det utarbetad med en allmän trötthet och känsla av olust. Inför den känslan kan man bita ihop och ta tag i sitt liv, eller luta sig mot den samhälleliga acceptansen för utbrändhet och begära och kanske t o m få sjukskrivning.

Jag har upplevt en situation som jag fann orättvis och, ja, oanständig, som jag här skall berätta, med så mycket anonymisering som möjligt, och värdera utifrån mina värderingar.
En person hade normalt arbete på institutionen. Det är dock vänligt att kalla det normalt eftersom en stor del av arbetet gällde en kurs med oerhört många studenter, varför man som lärare får stordriftsfördelar. Den kursen utnyttjas ibland för att möjliggöra för en doktorand att få lite extra tid till sin avhandling eftersom kursen innebar att man fick ersättning i tid för kursen som inte motsvarade tidsförbrukningen. Emellertid kan man ju, precis som med allt annat, överarbeta och lägga mycket mer tid på kursen, vilket kanske den personen gjorde. Det var dock ett överarbete som inte lönades av studenterna eftersom studentutvärderingarna inte var så goda.

Personen var engagerad i ett frivilligarbete, där uppgiften var att starta en konfessionell förskola. Det innebär säkert en hel del arbete, speciellt om man till sin natur är överarbetande och om andra inte ger så stora bidrag som man skulle önska.

Personen levde i en familj med två småbarn. Det vet vi alla att det ger sömnproblem, och där barnens återkommande sjukdomar innebär att en i familjen måste vara hemma. Har man då två personer i familjen som bägge har heltidsarbete, därtill frivilligarbete, kan det leda till ansträngningar och också slitningar avseende vems arbete som skall prioriteras.
Personen hade således tre situationer som sammantaget kunde ge utmattning: arbetet, frivilligarbetet och familjen.

Personen fick diagnosen utbrändhet och blev sjukskriven. Av de tre situationerna som gav utmattningen, blev lösningen att en situation togs bort, arbetet.

Situationen arbetet försvann genom sjukskrivningen. Det innebar att individen, istället för att ge bidrag till samhället genom sitt arbete, belastade staten genom att erhålla sjukpenning. Det innebar att arbetsplatsens medarbetare fick rycka in och öka sin insats genom att ta över den sjukskrivnes arbete, dvs deras arbetsinsats ökades. Det innebar att studenterna fick möta lärare som var mer ansträngda och som inte hade haft möjligheter att förbereda undervisningen på det vanliga sättet. Sjukskrivningen medförde således kostnader för staten, medarbetarna och studenterna.

De andra situationerna lämnades orörda. Eller kanske sjukskrivningen t o m innebar att personen kunde öka sin insats i frivilligarbetet och i omsorgen om barn och familj i hemmet.

Att blott angripa en av de tre situationerna är det oanständiga.  

Istället kunde man ta tag i personens hela livsvillkor, det som gav utmattningen, och hantera alla tre situationerna. Man kunde reducera arbetsinsatsen, men inte ta bort den, delvis i omsorg om medarbetarna och studenterna. Om personen var en sådan som överarbetade uppgifter kunde personen ges en mentor som hjälpte personen att hushålla med sina krafter. Man hade kunnat beordra personen att avsluta eller kraftigt reducera frivilligarbetet. Man hade kunnat hjälpa familjen att hantera familjeomsorgen.

Detta exempel visar hur man utnyttjar, ja, exploaterar staten och arbetsorganisationen. Personen gavs alla rättigheter, medan omgivningen utanför personen, dvs det som inte rörde familjen och frivilligarbetet, fick bära all kostnad av rehabiliteringen.

Utbrändhet kan vara ett faktiskt sjukdomstillstånd, men sjukdomens behandling kan vara orättvis, ja oanständig.

​Den 3 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin      
Länk: https://www.svd.se/a/vg118j/utmattningssyndrom-tas-bort-tror-det-blir-battre
https://lakartidningen.se/opinion/debatt/2020/11/apatiska-flyktingbarn-behov-av-sjalvrannsakan-inom-karen/
​
https://www.svd.se/a/kwzzPk/haveriutredning-behovs-nar-diagnosen-utmattningssyndrom-nu-avskaffas-skriver-isac-riddarsparre

Le Pen, en högerpolitiker i Frankrike, dömdes för förskingring och bedrägeri med EU-pengar och fick straffet fyra års fängelse och fem års förbud att verka som politiker. Det senare anses, speciellt av högerpolitiker i Frankrike och övriga Europa, att vara ett politiskt motiverat straff och som utestänger hon från att ställa upp i det framtida presidentvalet.

Le Pen har fått, kan man säga, ett yrkesförbud. Hon har begått brott inom sin gärning som politiker, och får därför inte verka som politiker.

Det är inte ett anmärkningsvärt straff. I Sverige har vi en mängd fenomen som innebär yrkesförbud.

Domstolar kan utdöma yrkesförbud för företagare som i sin gärning som företagare begår brott. Det kallas näringslivsförbud.

Med likartad effekt kan organisationer som bevakar professionella återkalla en professionells legitimation eller auktorisation, vilket i praktiken innebär yrkesförbud.

En lärare som i sin gärning som lärare begår brott, beter sig olämpligt eller oskickligt, kan mista sin lärarlegitimation. I praktiken är den läraren utestängd från arbete i seriösa skolor.

En läkare kan förlora sin läkarlegitimation av en mängd skäl, där oskicklighet är den vanligaste, men där de också kan förlora sin legitimation p g a allvarlig brottslighet. Därmed kan den inte arbeta som läkare.

En revisor kan förlora sin rätt att agera som auktoriserad revisor, oftast p g a oskicklighet. Dock sker det sällan, och det innebär blott att personen inte får revidera aktiebolag, men kan revidera föreningar.  

Och slutligen, en kristen som lusläser Bibeln och där finner att kvinnor inte skall prata i gudstjänsten, än mindre vara den som leder den, dvs vara präst, kan inte få högre positioner i Svenska kyrkan, t ex biskop, med argumentet att en biskop måste stödja organisationens officiella doktriner, vari ingår att kvinnor och män kan vara präster. En kristen har således ett delvis yrkesförbud, men inte p g a sin vandel inom tjänsten, utan p g a sin åsikt.

Le Pen kan därför vara utsatt för ett yrkesförbud, som många yrkesgrupper har, några genom statens domstolar, andra genom organisationer som bevakar professionen.

Politiker hävdar att de är i en förtroendebransch, varför domstolarna därför inte skulle behöva döma ut politikerförbud eftersom en hedervärd politiker, dömd för att försnilla parlamentets pengar, givetvis skulle avgå i skam och vanära. I Le Pens fall är det paradoxalt nog det motsatta då många av hennes väljare kunde se bedrägeriet som gott, eftersom det innebar att ta från EU, som Le Pens parti motarbetar, lite av de resurser som EU ’stulit från franska skattebetalare’ och återföra till Frankrike och Le Pens parti.

Vad som däremot är märkligt i denna affär är att Le Pen får förbudet omedelbart, trots att domen rimligen inte fått laga kraft, och att den sannolikt kommer att överklagas.     

Den 2 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin

Länkar: https://www.vilarare.se/nyheter/lararlegitimation/lararna-forlorade-legitimationen-som-yrkesforbud/
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2022/05/oskicklighet-vanligaste-skalet-till-dragna-lakarlegitimationer/
https://www.sverigesradio.se/artikel/7364109
https://signum.se/artikelarkiv/yrkesforbud-i-sverige/
​

Nej, detta är inte ett aprilskämt. Jag önskar att det hade varit det.

En kollega på Linnéuniversitetet anklagade mig för rasism., efter att jag vägrat godkänna hans reseräkning, som jag, med egen utredning som stöd, ansåg vara oriktig. Linnéuniversitetets personalavdelning startade omedelbart en utredning av mig utifrån rasismanklagelsen. Två utredningar gjordes, en av en personalvetare och en av två jurister.  
Efter 320 dagar av utredande av misstanken att jag agerade rasistiskt, skickade Linnéuniversitetets personalavdelning ett kortfattat mail till mig som sade att rasism inte kunde påvisas. Därmed var saken klar.

Det är allvarligt om människor bedriver rasism. Det allvaret kan motivera en undersökning. Men det kan även motivera avstängning. Om personen agerar rasistiskt kan det innebära risker i verksamheten, varför personen borde stängas av under utredningens gång. Det skedde emellertid inte. Som om personalavdelningen inte riktigt trodde på anklagelsen som de misstänkte mig för.

Utredningen borde, p g a risk för rasism, ske oerhört snabbt. Snabbhet kunde också motiveras utifrån omtanke om den anklagade, eftersom en anklagelse om rasism kan vara oerhört stigmatiserande för den anklagade. Utredningen genomfördes emellertid inte snabbt, varför de två skälen till snabbt agerande inte synes ha varit för handen. Återigen, som om personalavdelningen betvivlade allvaret i rasismanklagelsen, men inte heller brydde sig om den anklagades väl och ve. 

Efter att anklagelsen visade sig vara grundlös och jag fått mailet där de avskrev misstanken, skedde ….absolut ingenting från Linnéuniversitetets sida. Personalavdelningen fortsatte visa sin likgiltighet för mig och min välfärd på universitetet. Den bad inte om ursäkt, vare sig för utredningen som sådan eller den långa tid de utsatte mig för misstanken att vara rasist. Personalavdelningen undrade inte hur jag mådde. Den gjorde inget för att göra det tydligt i organisationen att misstanken var grundlös.

Efter den upplevelsen har jag alltid översatt ’HR-avdelning’ med Human repression-avdelning.

Allvaret i rasismmisstanken gjorde att universitetet startade en utredning, vilket är rimligt agerande. Men borde det inte vara lika allvarligt att, som det visade sig, falskeligen utmåla och anklaga en person för rasism? Det finns ett oerhört stigma kring rasism, varför en falskeligen utslungad anklagelse av rasism borde föranleda personalavdelningen att starta en utredning och reflektion kring möjliga sanktioner gentemot den som framfört, som det visade sig, den grundlösa anklagelsen.

Linnéuniversitetet startade emellertid inte en utredning avseende den falska anklagelsen. Man utredde inte den anklagande, trots att han, enligt två utredningars resultat, hade avgett en falsk anklagelse. En av utredningarna rekommenderade mig att överväga att föra honom till tinget för falsk tillvitelse, enligt 15 kap 7 § Brottsbalken. Om en medarbetare kan misstänkas för att bryta mot lagen, borde rimligen Linnéuniversitetet utreda den falska anklagelsen.

Ett skäl att inte utreda anklagaren och hans agerande kunde vara att den anklagande hade sitt ursprung utanför Sverige och tillhörde en minoritet, varför han var ursäktad i sitt agerande p g a sin minoritetsstatus. Men det skälet är ju ett fullt öppet rasistiskt motiv till att inte undersöka den anklagande, varför ett universitet som tror på människors lika värde, vilket ofta Linnéuniversitetet hävdar sig vara, självfallet inte kunde ha det som motiv.

Ett annat skäl kunde vara att en undersökning av denna person skulle kunna framställas som ett rasistiskt förfarande, att hänga ut en minoritetsperson, vilket skulle drabba personalavdelningen. Man undkom risken för att hängas ut som rasistisk genom att inte utföra undersökningen av den anklagande.

I dessa woketider kan förfarandet med att utföra en undersökning av den anklagade, mig, men inte av den anklagande, beskrivas som att det är legitimt att undersöka och utsätta en vit man, som anses vara priviligierad, men det är inte legitimt att undersöka och utsätta en icke-vit man, den som anses vara utsatt och utan privilegier. Men det som skedde på Linnéuniversitetet var att den vite mannen blev utsatt, medan den icke-vite mannen gavs privilegiet att slippa undersökas.

Parentetiskt vill jag tillägga att du kanske anser att den som har rent mjöl i påsen inte drabbas, varför 2 dagars undersökning eller 320 dagars undersökning, och vilken anklagelse som helst, som man vet är oriktigt, är utan betydelse. Men då känner du inte mig. Under dessa 320 dagar pliktade jag med många timmars oro, med många timmars förlorad sömn, med många timmar ältade med mig själv och med min stackars familj. Den som är övertygad demokratisk socialist, med en naiv tro på rättvisa, har svårt att stå ut med anklagelser om rasism, hur absurd den än är. Jag och min familj betalade ett högt pris för den falska anklagelsen. Ja, som du ser genom denna text, härjar den falska anklagelsen mig fortfarande, trots att många år har gått.  

Intressant att notera i denna händelse är vad som skedde med min sociala status. En anklagelse av rasism borde medföra en social stigmatisering av den anklagade. Det skedde emellertid inte i mitt fall. I min forskargrupp fick jag support och omtanke, då de såg hur illa berörd jag var av anklagelsen. En person, inte i min forskargrupp men på min institution, sade, typiskt nog mellan skål och vägg och inte offentligt, kanske av rädsla för organisatorisk repression, att anklagaren var känd för att dra rasistkortet. Arbetsledningen på min institution reagerade inte. Jag fick behålla alla mina uppdrag och arbetsuppgifter, trots att det ju kunde finnas risk för att min misstänkta rasism skulle drabba studenter och kollegor. Uppenbarligen fäste inte arbetsledningen något allvar kring misstanken. I andra sociala sammanhang på universitetet kunde jag inte erfara den minsta stigmatisering. Kanske för att jag är socialt inkompetent och inte kunde uppfatta någon social sanktion. Kanske för att medarbetarna var goda genom att anse att ingen skall dömas förrän anklagelsen är bevisad. Kanske för att min sociala status och mitt rykte var så starkt att ingen medarbetare trodde att den där Sven-Olof Yrjö Collin kunde vara rasist. Kanske för att många medarbetare visste det som sagts mig mellan skål och vägg, att anklagaren alltid drog rasistkortet.

Jag betalade ett personligt pris, men inte ett social pris. Jag lärde mig genom den händelsen, något som sedan förstärktes genom några andra intermezzon, där jag inte var direkt men indirekt inblandad, att en woke-anfrätt organisation som i sin iver att stå för mångfald och inkludering, agerade exkluderande, fördomsfullt och, i ett fall, sexistiskt. Detta är onekligen skarpa anklagelser, likt hans rasismanklagelse av mig. Men, i denna absurda värld är det så, att jag kan blott presentera min slutsats, men inte mina grunder för slutsatsen, förutom det jag redogjort för här, eftersom jag då skulle dra upp så mycket smutsigt damm, och skapa så mycket konflikt, inte blott mellan mig och namngivna, utan också mellan de som jag skulle tvingas namnge. Likt händelserna kring mitt avskiljande från min professorstjänst några år senare, är somt bäst att ligga i det fördolda, för att där glömmas bort, dock ej av mig. Väldigt få är intresserade att dra lärdom av dessa intermezzon.

Min naiva tro på rättvisa borde ha förgåtts. Men sådan är naiviteten, att den inte tycks beröras av verklighetens skeenden. Jag vaggar min naivitet till ro genom att tänka att rättvisa kanske finns inför de som förefaller svaga, men de som förefaller starka, kan man bulta på, hur orättvist som helst. Om rättvisa är en begränsad resurs är det onekligen bäst om den ges till de svaga.

​Den 1 april 2025
Sven-Olof Yrjö Collin

Enligt en internetsajt (länk sist) har en person från ett parti i kommunfullmäktige uppträtt i hijab i kommunfullmäktige och i en kommunal aktiebolagsstyrelse. Internetsajten betecknar det som ytterst problematiskt då hijab förknippas med islam och därmed med en totalitär våldsam,, antidemokratisk religiös ideologi.

Personen som bär hijaben säger till internetsajten att den ”…ser personligen absolut inget problem.”

Kommunfullmäktiges ordförande säger: ”Det tycker jag inte är trevligt alls.” (länk sist). Han tillägger att det finns inget klädreglemente, men att ”…  folk själva förstår att man representerar i det här fallet det demokratiskt valda fullmäktige.”

Däremot har gruppledaren för personens parti reagerat och säger: ” Hade jag vetat det hade [den] inte fått göra det…Sådana kan vi inte godkänna, självklart inte”.

Det är onekligen paradoxalt och motsägelsefullt att vara folkvald representant i en demokratisk församling, samtidigt som man genom sin klädsels symboler representerar och bär fram en totalitär ideologi. Det är sannolikt den paradoxen som kommunstyrelsens ordförande anför när den hänvisar till att folk skall förstå.

Men det är också problematiskt, ja även paradoxalt i en demokratisk församling, att som gruppledaren, men även antydningsvis fullmäktiges ordförande, vilja förhindra bärande av symboler. Symboler kan ses som utövande av en demonstrationsrättighet och som ett yttrande, därför underkastat de politiska rättigheterna, vari ingår yttrandefriheten. Skall en av demokratins främsta arenor, kommunfullmäktige, ha lägre grad av yttrandefrihet än andra arenor?

Förvisso finns inskränkningar i yttrandefriheten, t ex att man inte får hetsa mot folkgrupper, vilket en hijab kan anses göra, där den hetsade folkgruppen är antingen icke-muslimer, men främst ateister och de som lämnat den muslimska tron, vilka bägge, enligt religionen, skall bestraffas med döden. Emellertid har ännu inte hijaben inordnats i de symboler som anses hetsa mot folkgrupp, varför det inte är skäl för att förhindra bärandet av hijaben i det aktuella fallet.  

Emellertid!

Allt jag skrivit är inte sant. Byt ut ’hijab’ med ’en tröja från Thor Steinar’, vilket ibland förknippas med nynazism. Byt ut ’religiös ideologi’ med ’politisk ideologi’. Byt ut ’politisk frihet’ med ’religionsfrihet’. När du gjort de bytena, då får du det egentliga fallet.

Men vad förändras genom dessa byten? Möjligen att det finns en osäker relatering från tröjan till en nazistisk politisk ideologi, medan det finns en säker relatering mellan hijab och en muslimsk religiös ideologi. I övrigt borde inget förändras.

Att bära en symbol för en icke-demokratisk ideologi i kommunfullmäktige, vare sig ideologin är religiös eller politisk, borde bedömas absolut lika. Antingen får man bära hijaben och tröjan som uttryck för yttrandefriheten. Eller förbjuder man bärande av symboler som representerar förtryckande, icke-demokratiska ideologier, vilket därmed också innefattar ett kristet kors eller kommunisternas hammare och skära.

Hur sagan slutade i verkligheten, vet jag inte. Däremot har jag skäl att tro att verkligheten inte är principiell, varför korset och hijaben sannolikt accepteras med hänvisning till religionsfrihet, och hijaben accepteras ytterligare genom hänvisning till irrationell islamofili. Tröjan får däremot sannolikt stryka på foten eftersom den politiska friheten är mindre omhuldad än religionsfriheten.

​Den 31 mars 2025
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://expo.se/granskning/sd-politiker-bar-nazisttroja-i-kommunfullmaktige/
https://www.vimmerbytidning.se/nyheter/hultsfred/artikel/fullmaktiges-ordforande-om-nazisttrojan-inte-trevligt-alls/jdo6me1l
https://www.dagensvimmerby.se/nyheter/e/211065/sd-politiker-bar-tysk-nazitroja-i-fullmaktige-i-hultsfred/
​

​Som jag skrev om igår, har Karlstads universitet tagit bort en marknadsföring där de hade ett foto på en ung kvinna i hijab. Skälet angavs enligt Expressen som återgav Nya Wermlands-tidningen, att det i kommentarerna fanns en mängd ”rasistiska och hatiska kommentarer”.

Nu rapporteras att Sharia Falsterbo Horse Show inte blir av, dvs att samarbetet med en person som tillhör den styrande eliten i Förenade arabemiraten upphör. Skälet som tävlingens ordförande, Jana Wannius, anger är ”Det hat och de olika hot som har förekommit mot Al Shira’aa, mot H.H. Sheikha Fatima bint Hazza bin Zayed Al Nahyan, mot mig personligen och mina medarbetare har varit utom all rimlighet”. Han anger inte att samarbetet upphör p g a den kritik som riktats mot samarbetet.

I bägge fallen nämns att de fått motta hat. I inget fall nämns av aktörerna att de har fått kritik.

I ingetdera fall finns möjligheter att observera sanningen i deras påstående, ty Karlstad tog bort kommentarerna, och Jana Wannius redovisar inte de hat och hot som de fått motta.

Anmärkningsvärt är att ingen av de två anger att de också fått kritik för sitt agerande.

Ett undantag finns. I artikeln om Falsterbo skriver journalisten Simon Karlsson från TT att ’kritiken varit massiv’, dvs han anger inte vare sig hot eller hat, utan ordet kritik. Rubriken i tidningen är värd att notera. På internetsidan är rubriken: Bryter samarbete – efter ”hot och hat”, dvs hot och hat är ifrågasatt eller subjektifierad genom att vara satt inom citattecken, för att kanske markera att det inte är tidningens uttryck. Dock har pappersupplagan följande rubrik: ”Kritiserade samarbetet stoppas efter hot och hat”, dvs utan det implicita ifrågasättande som citattecken innebär.

Det kan synas som petitesser att anmärka på ordet och t o m på närvaron och frånvaron av citattecken. Men det handlar om nyspråket, det språk som beskrivs i Orwells bok 1984, som har avsikten att förvanska verkligheten och att hämma möjligheten till kritik.

I dagens internetvärld finns det en oerhörd mängd oseriösa uttalanden, som närmar sig eller som utgör hat och hot. Det är fullt möjligt att både Karlstads universitet och Falsterbo Horse Show fått kommentarer som rätteligen kan betecknas som hat och hot. Men när det gäller den sista så vet jag att de fått mycket stark seriös kritik, inte hat, inte hot, utan just kritik. Ändock anger ordföranden som skäl till förändringen enbart hat och hot, men inte att de tagit till sig av kritiken. De framställer sig som offer, likt en Rushdie eller Vilks, som orättfärdigt hatades och hotades.

I nyspråket kallas kritik för hat och hot, varför den som kritiken riktats mot kan utge sig för att vara ett offer, utsatt för en blodtörstig pöbel. Men det riktiga är det motsatta. De två aktörerna har ägnat sig åt islamtvättning och gett uttryck för islamofili, varför en seriös kritik, bl a grundat på demokrati, mänskliga rättigheter, avståndstagande från sexism och antisemitism, kan och har riktats mot dem. Denna kritik är inte hat eller hot, utan en seriös kritik som uttrycker en oro för en obehaglig samhällsutveckling.

Orden ’hat’ och ’hot’ skall du därför vara uppmärksam på då de kan vara ett retoriskt trick för att göra förövaren till offer, och offret till förövare.

Avslutningsvis måste jag berätta att när ryttare rider dressyr bedöms de av en eller flera domare, som avger omdömen om rörelserna, dvs ger domarkritik. I Falsterbo Horse Show kommer denna sommar dressyrdomarna inte att avge domarkritik. De kommer att avge domarhat.

Den 30 mars 2025
Sven-Olof Yrjö Collin  
Länk: https://www.svd.se/a/VzMd6d/falsterbo-avslutar-kontroversiella-samarbetet  

Karlstads universitet marknadsförde sig på sociala medier med en bild av en ung kvinna med hijab. Inlägget kommenterades, enligt Expressen som återger Nya Wermlands-tidningen, med ”… rasistiska och hatiska kommentarer…” Universitetet tog ner annonsen i omtanke om den unga kvinnan. Kvinnan blev inte chockad då ”Vi lever i ett samhälle med ökande rasism och islamofobi”, men hon tyckte att de bara skulle ta bort kommentarerna och visa upp henne ”…för att universitetet visar upp mångfalden på skolan.” (länk sist)

Expressen nämner inte om det bland kommentarerna fanns islamkritiska kommentarer, utan anger blott ”… rasistiska och hatiska kommentarer…”. Tyvärr finns inte inlägget kvar, varför jag inte kan avgöra riktigheten i utsagan. Det är vanligt att islamkritiska inlägg benämns som hat, rasism och islamofobi. Det är ett demagogiskt sätt att stigmatisera islamkritiken och göra den illegitim. Kanske Expressen deltar i islamkritikens stigmatisering genom att utelämna existensen av eventuella islamkritiska inlägg bland kommentarerna.

Det Karlstads universitet kan kritiseras för är att de manifesterar woke-ideologin. Det borde motarbeta deras avsikt och ge en baktändning i avsikten att rekrytera studenter, då potentiella studenter som vill följa en akademisk utbildning, baserad på fördomsfrihet, vetenskaplig frihet och kritisk ansats, torde söka sig till andra anstalter.

Jag vill hävda att de företräder sexism, postmodern yta, rasism och islamofili.

Sexism: Marknadsförare föredrar att använda kvinnor, speciell yngre kvinnor, eftersom de attraherar fler blickar. Användandet av den unga kvinnan ansluter väl till marknadsföringens sexism.

Postmodernistisk yta: Om ambitionen var att visa upp anstaltens studentmångfald, då är det överraskande att ett universitet anser sig presentera mångfald med ett foto. Det framstår som den vulgära varianten på postmodernismen som hävdar att ytan är allt. En akademisk institution skulle förväntas använda de hårda data som finns på mångfalden, t ex % samiska studenter, % muslimska studenter, % nynazistiska studenter, % romska studenter, allt beroende på om man vill visa mångfald avseende nationstillhörighet, etnicitet eller religiös/politisk-ideologisk identitet. En tabell kan ge information om mångfald, medan ett foto endast ger informationen att en ung muslimsk kvinna är student.

Rasism: Anstalten väljer ett foto av en kvinna som bär islams hijab. Hos wokeföreträdarna anses muslimer vara en förfördelad grupp, varför anstalten väljer en person som inte blott är muslim, utan som manifesterar sin religiösa ideologi genom hijaben. De väljer inte en muslimsk kvinna som inte bär hijab, t ex en kosovoalbansk kvinna, eftersom den bilden inte kan förmedla wokeideologins föreställning om mångfald. De måste således diskriminera bland muslimer och ta en som synligt manifesterar sin religiösa ideologi. Anstalten diskriminerar personer, dvs agerar rasistiskt, i den betydelse som används i artikeln, att ordet rasism är ett allmänt uttryck för diskriminering. 

Islamofili: Anstalten väljer att använda en ung kvinna med hijab som uttryck för mångfalden. Den väljer inte en person som representerar samma grupp, men som är en man som uttrycker sin muslimska identitet med ett långt skägg och en traditionell muslimsk hätta (länk nedan). Sannolikt undviker de en sådan bild då det kan anspela på islams totalitära och intoleranta attityd och som leder tanken till islamistisk terrorism. Därmed ger de uttryck för en okritisk, irrationell beundran för islam, dvs islamofili.

Fotot och min analys ger slutsatsen att Karlstads universitet företräder wokeismen, med sin sexism, vulgära postmodernism, rasism och islamofili. Karlstad blev en högskola 1977 och blev universitet 1999. Likt många högskolor och nya sk universitet, finns det svaga akademiska traditioner. Inget seriöst akademiskt universitet, som drivs av den vetenskapliga revolutionens ideal och Upplysningen, skulle presentera en eventuell mångfaldig studentkader på det sättet.
Fotot är ett vulgärt, propagandistiskt woke-trams, ovärdigt ett universitet.

Den 29 mars 2025
Sven-Olof Yrjö Collin   
https://www.expressen.se/nyheter/sverige/sara-20-utsattes-for-hat-inlagg-raderades/
https://sv.vecteezy.com/foton/48870775-muslim-man-leende-med-en-skon-skagg-i-traditionell-kladsel
​

Det är ett känt citat, med oklart ursprung. Det betyder att uppgifter i krig är osäkra, ja t o m lögner, speciellt när de kommer från de krigande parterna.

Men det finns ett undantag idag. Hamas, en muslimsk terrororganisation som totalitärt styrt Gazaremsan under många år, hävdar att 50 000 människor har dött på Gaza. Förenta nationerna betraktar dessa uppgifter som tillförlitliga och de presenteras i media, ibland utan varningen att uppgiften kommer från krigande part som har stort intresse i att redovisa höga antal av dödade. Notera också att Hamas inte skiljer på soldater och civila dödade.

När det gäller ett annat krig, finns mycket varierade uppgifter. I augusti 2023 uppgav The New York Times att 120 000 ryska soldater och 70 000 ukrainska soldater hade stupat sedan krigets utbrott. Något senare uppgav Ukraina att Ryssland förlorat 180 000 soldater medan Ukraina förlorat 31 000 soldater. Andra källor har rapporterat om 70 000 stupade ryska soldater, och 120 000 stupade ryska soldater. Uppgifter om dödade civila visar också upp stor variation. Allmänt anses siffrorna ha låg tillförlitlighet. Men notera att man skiljer på soldater och civila.

Det finns onekligen skillnader i förutsättningarna att få fram tillförlitliga uppgifter om dödade i konflikterna.

I Ukrainakrigets fall finns flera källor som beräknar dödstalen, varav många är oberoende från de stridande partnerna. I Gazakonflikten finns endast en källa, som därtill är en stridande part.

I Ukrainafallet särskiljs soldater och civila, men det sker inte i Hamas redovisning, kanske för att de inte kan skilja på dem, eller för att de har intresse i att utmåla kriget som mycket blodigt, där osäkerheten i antal civila kan ge intryck att många civila dödas.

I Ukrainakriget kommer uppgifter från oberoende organisationer med oerhört stor prestige, t ex The Economist, varför det kan, men behöver inte borga för tillförlitlighet. I Gazakriget rapporterar Hamas, en muslimsk organisation som med islams tolerans för lögnen kan antas ha låg tillförlitlighet.

I Ukrainakriget finns förvisso stor oreda, men merparten av länderna har en samhällelig ordning och en ordnad statlig administration, vilket kan borga för högre grad av tillförlitlighet. I Gazakrigets fall har staten och sjukhusen i Gaza kollapsat, varför det torde vara svårt att säkerställa uppgifter.

Med flera, oberoende parter, där en del av dem inte har tolerans för lögnen, och med större ordning i staten, borde uppgifterna om ukrainakrigets offer vara mer tillförlitliga än gazakrigets offer med uppgifter från en stridande part med en ideologi som har lögnen som legitim handling, och i en kollapsad stat och ett kollapsat samhälle.

Trots dessa omständigheter anser t ex FN att Hamas uppgifter är tillförlitliga och massmedia rapporterar Hamas uppgifter, dock ibland med brasklappen: ”Dödssiffrorna från Gaza är inte möjliga för utomstående att verifiera eller kontrollera men betraktas som tillförlitliga av internationella organisationer som FN.”

Det är anmärkningsvärt att de uppgifter, där jag kan anföra fyra skäl till en ytterst begränsad tillförlitlighet, är de som anses tillförlitliga. Hamas är därför att gratulera, eftersom de har fått sin krigspropaganda legitimerad av FN och använd av massmedia.

Gazakriget visar med all önskvärd tydlighet att krigets första offer är sanningen.
 
Den 28 mars 2025
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/det-vet-vi-om-antalet-dodade-och-skadade-soldater-i-ukraina
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/senaste-nytt-om-kriget-i-mellanostern?inlagg=eea2286e3122e3650765e74daa763e89
​

Skall man känna sin historia? Är det en plikt, är det bra att känna sin historia.

Då och då, med hänvisning till Förintelsen, påminns vi om att vi aldrig skall glömma. Vi skall minnas för att undvika den katastrof som Förintelsen var. Men man kan minnas utan att ta lärdom av minnet. Den israeliska statens behandling av palestinierna på Västbanken utgör förvisso ett bevis för att lärdom är dragen, att aldrig mer gå villigt in i döden, men det är likafullt också ett bevis för att lärdom inte dragits i hur man hanterar minoriteter. Minnet av Förintelsen är i svagt i dessa dagar med propalestinska demonstrationer med den muslimska antisemitismen skanderande.

Men somligt minne finns och är verksamt. Jag minns med upprördhet och sorg hur jag avskildes från min professorstjänst på Högskolan Kristianstad. Det minnet är, som du kan läsa av just dessa rader, ytterst verksamt. Min far kunde aldrig frigöra sig från minnet av att ha varit statarunge. Dessa minnen kan kanske ha goda effekter, men framstår mer som beteendefängelser som avgör agerande, i mitt fall, 7 år efter händelsen, i mitt fars fall, 70 år efter hans liv som statarunge.

En stor del av vår förmåga som människa att agera beror på vårt förnuft och den kunskap vi hämtat från andra. Men en stor del beror på vår personliga erfarenhet, det som bevarats hos oss som minne. Minne är därför en förutsättning för vårt agerande. I den mån det utgör ett beteendefängelse beror på att vi, av olika skäl, inte kan frigöra oss från minnet genom att välja hur det skall påverka oss idag.

Jag tycks inte vara förmögen att frigöra mig från minnet av avskiljandet, lika lite som min far kunde frigöra sig från minnet av att ha varit statarunge. De propalestinska demonstranterna väljer att vara drivna av muslimsk antisemitism och minnet av fördrivningen och flykten på 40-talet från deras anfäders hem.

Men det finns ett fall, där en man inte behövde frigöra sig från sin historia, ty han kände den inte, varför den inte påverkade honom. Denna berättelse ger skäl att ifrågasätta värdet av att minnas. För oss som minns ger den starka skäl att vara grundligt kritisk mot den historia som man minns, och ha den själsliga styrkan att välja hur minnet skall påverka en. Fallet Hanns, starkt förkortat här, finns i radioprogrammet vars länk finns sist.

Pojken Hanns fick veta, när han var 7 år, att hans föräldrar inte var hans biologiska föräldrar. Han fick därefter bära bördan av att vara adoptivbarn. När han var 21 år frågade han sin mor om vem hans biologiska mor var. Adoptivmamman sade att det var hennes lillasyster som var hans mor. Han minns denna kvinna som mycket kärleksfull mot honom. Han fick veta att lillasystern hade år 1943 arbetat på ett sjukhus där det kom en sårad tysk officer, som hon blev kär i och hade en affär med. Resultatet av den kärleken blev graviditeten som blev Hanns. Officeren, gick berättelsen, åkte tillbaka till Tyskland och någon tid senare fick hon meddelande att han omkommit i kriget. Systern blev sjuk, klarade inte av barnet Hanns, varför slutligen storasystern, som drev ett barnpensionat och som då var ogift, adopterade honom. Med den kunskapen levda han sitt liv. När Hanns blev 70 år började han söka efter sin biologiska pappa. Då fann han att pappan inte hade återvänt till Tyskland och inte omkommit i kriget. Han fick veta att hans far hade varit en officer i SS som hade ljugit, mördat, våldtagit och bl a som officer deltagit i massakern i Pinsk i Bellarus 1942, där bortåt 30 000 judar mördades. Han hoppade av i Sverige, blev förd till England, där han hjälpte engelska armén, men på sätt där han också befrämjade nazister efter kriget. Ytterligare information om hans far framställde honom som en brutal man som hade lätt till våld. Hanns omdöme om hans far var att han var en vidrig, ond man som blott och enbart såg till sig själv.

I berättelsen spekuleras inte i hur hans liv hade gestaltat sig om han vetat om sin biologiska fader och hans ohyggliga ondska. Det går inte att föreställa sig hur en ung man bär på insikten att hans far deltog i en massaker av 30 000 människor. Men Hanns slapp den bördan som ung eftersom han inte visste. Han slapp undan minnets tyngd. Insikten om hans ondskefulla far kunde bäras av en 70-åring.

De minnen man har, de har man. De går inte att välja bort. Däremot finns det, om man är stark, möjligheter att välja hur minnena skall påverka ens liv.

En radikal åtgärd är att följa vikingen Ragnar Lothbrok’s råd (om jag minns rätt): Spill inte tid på att se bakom dig, ty det är inte den vägen du skall gå.” Mindre radikalt råd är att välja hur dina minnen påverkar ditt liv.

​Den 27 mars 2025
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk till radioprogrammet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/hanns-biologiske-far-var-en-tysk-nazist-r
​

​Återigen har Finland blivit klassificerad som nationen med människor som är mest lyckliga. Därefter kommer Danmark, Island och Sverige. Norge kommer på en 7:e plats, följt av Israel. Mest olyckliga är människor i Libanon, Sierra Leone och, längst ner, på en oslagbar sista plats, Afghanistan, jordens mest olyckliga land.

Det spekuleras i att de nordiska ländernas höga placeringar kommer av att Nordens människor inte har överdrivna förhoppningar och är nöjda med vad de har. Lycka är inte en absolut faktor utan är i relation till förhoppningar och förväntningar. Världens rikaste land, USA, är inte det lyckligaste, utan kommer på plats 24, strax efter Storbritannien. Lycka kan också komma av att man har det väl ställt, med en rikedom som inte onödigtvis skyltas med, dvs en aning Jante är bra för lyckan. Till det kommer tryggheten genom välfärdssamhället där staten hjälper till.

Men låt oss lämna spekulationer och försöka förklara lyckan med empiriska data. Jag har data på nationers demokratiindex, på hur stor andel som i en enkät svarar att religionen är en viktig del i deras vardag, samt i vilken mån man upplever frihet att utforma sitt liv.  

Jag gjorde en statistisk analys som korrelerar lyckoindexets nivå med faktorerna demokratiindex, religion i vardagen och frihetsupplevelse. Antalet länder som ingår är 102.

Sambandet till lycka var för Demokrati + 0,298, för Religion – 0,336 och för Frihet + 0,402. Värdena är det som kallas standardiserade värden, vilket gör det möjligt att se styrkan i sambandet.

Analysen av 102 länder visar att lycka har ett starkt linjärt positivt samband med frihetsupplevelse (0,402), ett positivt men aningen mindre starkt samband (0,298) med demokrati och ett moderat negativt samband (-0,336) med religionen i vardagen. Dessa tre variabler förklarar 60% av variationen i Lycka (det som kallas justerat R-kvadratvärde), varför faktorerna kan sägas vara betydelsefulla.

Notera att detta är korrelationer och inte kausalitet, men man kan ödmjukt säga att lycka står att finna i länder med stark demokrati och frihet och med svag religion i vardagen.  

Ser man på fördelningen mellan Lycka och Religion, ser det ut att finnas ett svagt negativ samband med stigande betydelse för religion. Men vid cirka 80% som svarar att religion är viktigt, sker en markant förändring där det fortfarande finns några länder med rimligt lyckliga människor, men det som tillkommer är länder med markant lägre lycka. Således kan det vara så att med stigande religiositet sjunker lyckan en aning, men när religionen delas av de flesta i landet, cirka 80% och däröver, då ökar spridningen i lycka och en grad av olycka tillkommer som inte finns i de mindre religiösa samhällena. Jag har inte data på de olika religionerna, så grad av religiositet kan vara en mängd religioner i landet, eller en dominerande religion. Med tanke på att det olyckligaste landet är Afghanistan, som har en helt dominerande religion, islam, kan det vara så att de mest olyckliga länderna är de med en helt dominerande religion.

Man kan tro att många religiösa upplever en lycka och frid genom sin religion. Därför skulle man kunna förvänta sig ett positivt samband där lycka ökar med religiositet. Men de data jag har är inte individdata, utan länderdata. Det innebär att individer kan uppleva lycka i sin religion, men i sitt liv, i det samhälle de lever, upplever de olycka. Således kan det mycket väl vara så att religionen för individen ger trygghet och lycka, men att religionen ger ett barbariskt samhälle, där människor upplever olycka, vilket är det som min analys säger.

Demokrati och frihet samvarierar med Lycka. Då kan man tro att demokrati och frihet innebär att observera i stort sett samma sak, som att man observerar människans kroppslängd och längden på en människas arm, vilka naturligt samvarierar ty en lång människa tenderar att ha långa armar. Delvis är det så, men blott delvis, ty demokrati och frihet är korrelerade till 0,33, dvs blott till en tredjedel. Man kan således uppleva högre grad av frihet även i ett mindre demokratiskt land.

Slutsatsen är att lycka i ett land finns i mer demokratiska och mindre religiösa länder där individer upplever frihet.

​Den 26 mars 2025
Sven-Olof Yrjö Collin    

Finns det ett samband mellan religion och demokrati? Om så, vad beror det på?

Economist, en liberal tidning, gör en bedömning på grad av demokrati i olika länder (länk sist). Demokrati ses i termer av i vilken grad individer kan välja sina representanter i fria och rättfärdiga val, grad av civila friheter, engagemang i politik och statens funktionsnivå. Det ges på en tiogradig skala, där t ex Sverige 2024 hade 9,39, USA 7,85 och Bangladesh hade 4,44.

På Wikipedia (länk sist) hittade jag data där de hade frågat individer om religionen är viktig i deras dagliga liv. I Sverige angav 17% ett ja, I USA var det 65%, medan i Bangladesh angav 99% ett ja.

En enkel korrelation mellan indexet för demokrati och andelen som svarat Ja på frågan om religion i vardagslivet blev -0,479, med 112 länder i analysen. Det finns således ett kraftigt signifikant samband mellan religion i vardagslivet och demokrati. Om andelen som säger Ja till religion i vardagslivet ökar med 10%, minskar demokratiindexet med 0,47. Det är således ett betydande samband.

Fråga är då om demokrati reducerar religionen, eller om religionen reducerar demokratin, eller om det inte finns ett direkt samband mellan dem, utan de bägge samvarierar med en bakomliggande variabel.

Demokrati kan öka förtroendet för staten, och kanske också ge en trygghet i samhället, varför religion, som ett medel för trygghet, minskar i betydelse. Samtidigt innebär en stark demokrati ofta en stark religionsfrihet, varför religionerna har goda möjligheter att existera. Demokrati kan därför reducera religionens betydelse, trots att den inte motarbetar den.

Religion, som vi historiskt känner den och känner den idag, innebär överlag att demokrati aktivt motarbetas. I många islamiska länder är det t o m förbjudet att ha annan religion och det är förenat med dödsstraff att lämna islam. Det minner om tiderna då den kristna kyrkan dominerade i de länder som sedan blev demokratiska. Mången religiös vill då anmärka att t ex i Sverige var de frireligiösa del i demokratiseringen i slutet av 1800-talet, och, säger de, byggdes minsann inte USA av kristna flyktingar från det förtryckande Europa? Jo, det är sant, men det kan tolkas som att religiösa som inte ansluter till den dominerande religionstolkningen använder demokrati för att få utrymme. Demokrati är ett medel för religiösa för att få utrymme.

Dock skall medges att det finns avvikare, det som kallas för outliers i statistiken, de som avviker från det generella mönstret, där t ex Schweiz har 41% som säger ja och som har 9,32 i demokratiindex, och USA har 65% ja-sägare och 7,85 i demokratiindex. Det antyder att kristna kanske är bättre på att samsas med demokrati än andra religioner. När man ser på Israel har de 51% ja, vilket sannolikt avser judar, och med ett demokratiindex på 7,8, varför även judendom kanske kan medföra större acceptans för demokrati. Dock är Israel den enda stat där judendom dominerar, varför man inte kan generalisera.

Det kan finnas en bakomliggande faktor som påverkar både religion och demokrati, varför det blir en korrelation, men det finns inte ett samband. En sådan faktor kan vara ekonomisk utveckling, där låg ekonomisk utveckling innebär låg demokrati och hög religiositet. Har man inget att äta tar man hellre till en bön än ett demokratiskt val. Men även här har man funnit att religion, speciellt islam, medför låg ekonomisk utveckling. Dock fann Weber att den protestantiska läran samvarierade med ekonomisk utveckling, där han ansåg sig kunna se element i vissa former av protestantism som befrämjade ekonomisk utveckling.

Med alla dessa reservationer kan man dock generellt säga att religion inte är en positiv kraft för demokrati. Snarare tycks det vara så att demokrati konkurrerar med religionen, som, för att överleva, får söka sig till individen och till hemmen. Religion är ett gift som hämmar demokrati, medan demokrati är en kraft som möjliggör olika former av religion.

​Den 25 mars 2025
Sven-Olof Yrjö Collin
Länkar: https://ourworldindata.org/grapher/democracy-index-eiu?tab=table
https://en.wikipedia.org/wiki/Importance_of_religion_by_country
​

När Israel bildades, flydde eller fördrevs många araber från det landområdet, de som senare skulle kallas palestinier. Merparten bosatte sig i läger. FN engagerades och bildade senare ett speciellt flyktingkontor för enbart de palestinska araberna, UNWRA. Från dessa läger har kommit mycket oro, bl a angrepps Jordanien från de som bodde i läger i Jordanien, dvs de skapade en form av inbördeskrig, med effekt att många fördrevs, bl a till Libanon. Där skapade de en ny krigsmakt som idag håller Libanon i ett grepp som innebär att Israel attackerar Libanon. Den 7:e oktober 2023 attackerade muslimska palestinier Israel från Gaza och dödade och våldförde sig på många israeler, vilket besvarades på ett ohyggligt sätt, med 10 000-tals dödade i Gaza.

Det är detta som är palestinaproblemet. Det förgiftar Mellanöstern, men också väst, speciellt nu p g a de många muslimska invandrare som nått väst på senare tid. Palestinaproblemet underhålls av paletsinierna, av arabstater, av FN, speciellt genom UNWRA, den speciella organisation som finns för de forna flyktingarnas barn och barnbarn, samt av muslimska krafter, med tillhörande moderna grupper i väst, främst från den antidemokratiska vänstern.

Historien har sett liknande fördrivningar tidigare, men som inte skapat ett Palestinaproblem. Den största i modern tid torde vara den tyska flykten efter Andra Världskriget, där miljoner tyskar fördrevs från sina hem.

Ett annat exempel är fördrivningen av karelerna, de som bodde i dåvarande finska Karelen, som Sovjetunionen tilltvingade sig genom krig under Andra världskriget. Det rörde bortåt 400 000 människor som fick lämna sina hem och ha sina liv i det Finland som blev kvar efter freden 1947.

Finländarna fick snabbt organisera för flyktingarna. De beslutade att de inte skulle skapa läger, eftersom de skulle kunna bli isolerade härdar av oro och hämnd. Man utnyttjade skolor och gymnastiksalar, men många finländare såg det som en moralisk plikt att härbärgera flyktingar och genom en speciell lag tvingades finländarna att ta emot flyktingar i sina bostäders lediga rum. Man byggde snabbt 20 0000 bostadshus.

Det är slående likheter med palestinaproblemet. Samma folk, finnar som togs emot i ett finskt samhälle, Finland, och araber som togs emot i arabiska samhällen, Jordanien och Syrien. Liknande kultur, ortodoxa kristna från Karelen som kom till protestantiska kristna i Finland, medan det var samma kultur, den muslimska, i Palestinafallet.

Men! I Finlands fall skapades inga läger och ingen organisation betitlad ‘United Nations Relief and Works Agency for Karelian refugees in Finland (UNRWA), som skulle cementera flyktingkaraktären och hålla liv i flykten över årtionden. Finland accepterade flykten och löste den, varför det idag inte finns ett fenomen som kallas Karelenproblemet. De skapade en speciell politik mot den som annekterade Karelen, Sovjetunionen, där president Paasikivi utformade politiken och Kekkonen bedrev den framgångsrikt under hela hans presidentperiod mellan åren 1956 och 1982.

De arabiska staterna accepterade inte Israels annektering, kanske med grund i islams antisemitism, varför de höll liv i flykten. Läger och en speciell organisation som höll liv i flyktingberättelsen, som reproducerade flyktingar över generationerna, blev deras medel för att bevara konflikten och kampen mot Israel och mot judarna. Man kan undra över varför supermakterna och FN inte blickade mot Finland och tog intryck av deras agerande. Som om FN gick i arabstaternas ledband.    

Finland gav flyktingarna ersättning för den förlust de gjort, vilket finansierades genom en speciell förmögenhetsskatt samt stora lån. De flesta flyktingar var jordbrukare av olika slag, varför Finland röjde mark och tog lite jorddelar från stora egendomar. Man försökte förlägga karelerna tillsammans, i så lik bygd som den de kom från. Det största hindret tycks ha varit de finlandssvenska bygdernas ovillighet att ta emot många flyktingar då karelerna var finnar, varför finlandssvenskarna såg det som ett möjligt angrepp på deras egen grupp. Karelerna hade också en egen kultur, som var ryskinfluerad och de var ofta kristet ortodoxa, varför kulturella slitningar fanns. Dock inte större än de tynade bort.

Europa har således erfarenhet av stora folkomflyttningar och av flyktingmottagning, där hanterandet i Tysklands och Finlands fall var mycket framgångsrikt. Men dessa har man inte använt för att påverka palestinaproblemet. Tvärtom har t ex Sverige och EU varit stora bidragsgivare till UNWRA, ett FN-organ som blev ett organ för barnen och barnbarnen till flyktingarna från 1948 och 1967, vilket har cementerat flyktingproblematiken. Därmed har Sverige och EU aktivt understött palestinaproblemet och befrämjat och underhållit arabstaternas fientlighet mot Israel.

Det absurda som sker idag är att det finns en ledare som synes ha läst Finlands historia, Trump, med sitt förslag att låta Israel och USA annektera Gaza, likt Sovjetunionens annektering av Karelen, och låta dess nuvarande befolkning få boplatser i kringliggande arabiska länder.

Trumps tanke framstår som en absurd tanke. Finland och Tyskland, och de europeiska länderna, accepterade Sovjetunionens annektering och Finlands lösning, medan de omkringliggande arabstaterna inte accepterar Trumps lösning, utan vill upprätthålla palestinaproblemet.

Människan är sagolikt ovillig att lära av historien.

​Den 24 mars 2025
Sven-Olof Yrjö Collin  
Länk: https://popularhistoria.se/krig/andra-varldskriget/flykten-fran-karelen
​