Den 16 juni 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
|
Idag fyller jag 67 år, och erfar att ju fler år jag adderar till mitt liv, ju mindre kontakt har jag med den aktuella tiden. Även framtiden, min vision om samhället karakteriserat av den demokratiska socialismen, ter sig ... ålderstigen.
Den 16 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin
0 Comments
Resursstarka personer flyttar från områden när invandrare böjar flytta in i bostadsområdet. Det kallas vit flykt. Det är ett element i den segregation som numer är så omfattande i Sverige.
En liknande process finns på marknaden för bostadsrätter. Värdet på bostäder sjunker med 1,5% för varje procentenhet ökad brottslighet i området. (https://www.svd.se/a/nygQvB/kriminalitet-paverkar-bostadspriserna ) De flesta människor vill bo i områden som de tycker är trygga. Man vill kunna gå på gatan utan att riskera att bli skjuten. Man vill kunna släppa ut sina barn och ungdomar, utan att de rekryteras till gäng eller blir skjutna. Man vill släppa iväg sina barn, så att de själva kan gå till en väl fungerande skola. Skjutningar, droghandel, oro på gatan och skolans sätt att fungera är viktiga parametrar när människor gör sitt val av bostad. Ju mer pengar en person har, ju mer kan den välja var den skall bo. Trygghet har sannolikt ökat i betydelse som parameter för val av bostad. Tillgänglighet till kommunikationer, som ofta innebär ökad kriminalitet, har sjunkit ner på listan av vad man ser på när man söker bostad. Idag finns en del i bostadens pris som är trygghet. Bostäder i otrygga områden, som t ex utanförskapsområden, har en stor negativ trygghetsdel i sitt pris. En bostad i ett område där det aldrig förekommit skjutningar, där de gemensamma problemen främst rör en grannes oförmåga att grilla utan osande rökutveckling, där barnen går till skolan, har en rejäl positiv trygghetsdel i sitt pris. Två identiska villor, en nära Rosengård och en i Dalby, har signifikant olika pris. Trygghetsdelen innebär en segregation, där de rikare skiljs från de mindre rika. Den innebär att det skapas område med mindre rika och med mer brottsbenägna personer. Rikedom och brottsbenägenhet samvarierar med invandrarstatus, varför områdena i huvudsak blir segregerade utifrån invandrardimensionen. Mångkulturens oerhörda misslyckande manifesteras genom trygghetsdelen i bostäders pris. Vilken oerhörd skymf mot mångkulturens företrädare är det ändå inte att liknande villor har en prisskillnad på 2 miljoner kronor, enbart beroende på att den ena ligger i direktkontakt med ett utanförskapsområde och den andra ligger i ett område där de fortfarande skrattande pratar om den senaste fridsstörningen, när de där två killarna sprängde grannens postlåda, för 14 år sedan. Det jag inte förstår, som har levt mitt liv i ett organisationssamhälle, förvisso med stort förtroende för staten, är varför människor som lever i områden med stor negativ trygghetsdel, inte värnar sitt lugn och sin bostadsinvestering genom att göra något åt kriminaliteten. Varför organiserar inte goda medborgare, som vill ha lugn och ro och ett bra bostadspris, medborgargarden? När polisen inte är närvarande, eller blott tittar på när bilar brinner, kan ersättas av den mildare varianten med ’föräldrar på stan’ och med den hårdare varianten, medborgargarden. Med den eroderande tilliten till staten kommer sannolikt medborgargarden att öka, för att värna tryggheten och bostadsinvesteringen. Det är min tro. Den 15 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin L’amour toujours, en italiensk technolåt om kärlek, har fångats i en video av högerungdomar i Tyskland som byt ut textrader och sjunger istället ’Deutschland an die Deutschen’ och ’Ausländer raus’.
Personer i videon har fått betala ett högt pris för sin sång. Några har identifierats och blivit avskedade från sina arbeten. En jurist, Thorkild Petersen-Thrö från Flensborgs åklagarkammare säger att, enligt hans syn, är detta straffbara slogans. Trots att de sjöngs på en privat fest och inte under en offentlig politisk samling. https://www.euronews.com/culture/2024/05/28/how-dagostinos-techno-classic-became-a-right-wing-hate-song-in-germany Tyskland är, beroende på sin 30-talshistoria, känsligt för nationalistiska tendenser som rymmer diskriminering. ’Ausländer raus’ klingar i harmoni med ’Juden raus’, ett ’Judenfrei’ som är i harmoni med ett ’Ausländer frei’. Därför har också uttrycket ’Vom Fluss bis zum Meer, Palästina wird frei sein’, blivit förbjudet, då det anses bära antisemitism med sin antydan att staten Israel skall försvinna, dvs Förintas. Detta är landet där ägaren av upphovsrätten till Hitlers ’Mein Kampf’, Delstaten Bayern, förbjöd dess utgivande. Först 2016 kunde den ges ut, beroende på att upphovsrätten då gick ut. Men landets nazistiska historia rymmer inte blott en giftig nationalism och en diskriminering som drevs till Förintelsen. Det är också ett land med sin nazistiska historia där man brände böcker och låste in politiska motståndare. En totalitär stat som förföljde uttryck som inte passade dem. Likt att avskeda folk som var kritiska mot nazisterna, dra dem inför rätta som uttalade kritikmot nazisterna, och som förbjuda utgivande av vissa böcker. Den tyska staten gör, i sin iver att skapa ett värn mot en återupprepning av sin hemska historia, är att upprepa metoder som den förhatliga regimen använde. De använder metoder med inslag från den regim som de vill värna sig mot. Tyskland tycks ha en svagare tilltro till demokrati. Som om den ytterst levande demokratin och kulturen från Weimarrepubliken, som i slutet av 20-talet gav dem en baksmälla, nazismen, de ännu inte återhämtat sig ifrån. Lakoniskt må man muttra att Tyskland är landet som såg dialektiken, motsatsernas spel, nå sin fulla blomstring i ’Andens fenomenologi’, där Hegel gjorde sina sista korrekturkorrigeringar av manuskriptet i Jena 1807 när Napoleon red in i staden. En dialektik som idag manifesteras genom att staten Tyskland använder metoder som användes av dem som staten vill värna sig emot. Den 14 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Religiösa brukar hävda att religionen är god, men människors tillämpning av religionen kan bli ond. Religionen är ju skapad av den allsmäktige och gode guden, varför den är god. Sedan tas den emot av människor, som är bristfälliga och svaga, och därför både förstår den olika och kan använda den olika, somliga på de mest förfärliga sätt.
Religion är därför oantastlig, medan människans förståelse av den och bruket av den kan bli ont, och därför kritiseras och fördömas. Både kristendomen och islam säger sig vara fredens religion. En majoritet av dess utövare är fredliga människor, medan den terrorism från islam och stöd till Rysslands anfallskrig från den ortodoxa kyrkan är missförstånd och onda människors utnyttjande av religionen. Man har en grundläggande utsaga:
När man i världen ser att de värsta illdåd utförs av religiösa utövare, då förklaras det med två utsagor:
Mot dessa tre utsagor kan man ha invändningar. Med dessa utsagor kan man hävda att nazismen och kommunismen var bägge goda eftersom en majoritet av dess anhängare var fredliga, strävsamma människor. Att det blev så hemska resultat av nazismen och kommunismen berodde delvis på utsaga 2, att utövarna inte rätt förstått storheten i ideologierna, men mestadels berodde det på 3, att ideologierna blev exploaterade av ondsinta människor, Hitler, Goebbels, Lenin och Stalin, varför miljoner människor dog och förtrycktes. Nazism och kommunism är goda ideologier, men med skröpliga och maktstinna människor, förvreds de i praktiken. Likt religionerna kan man inte belasta nazismen och kommunismen för de skröpliga, makthungriga människornas felaktiga praktik. Religionerna baseras ytterst på sina heliga skrifter. Låt oss därför se på skrifterna. Judarna och de kristna har bibeln. Där vi kan läsa i 3 Mosebok, 24:16: ”Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela menigheten skall stena honom. Evad det är en främling eller en inföding som smädar Namnet, skall han dödas.” Muslimerna har koranen. Där kan vi läsa i 4:14: ”Men den som trotsar Gud och Hans Sändebud och överträder de gränser Han [har fastställt] skall föras till Elden och förbli där till evig tid - ett förnedrande straff väntar honom.” I bägge heliga texter föreskrivs att den som vänder ryggen mot guden, och därmed religionen, skall stenas eller eldas upp. Det är onekligen en uppmaning till den största ondska man kan tänka sig, att mörda en människa, med sten och med eld. Ondskan finns således i religionen, kodifierad, uttryckt och anvisat av guden, den allsmäktige. Ondskan finns före människan, hos guden, och därmed i religionen, oberoende av människan. De religiösa har dock funnit på undanflykter, för att bevara föreställningen om religionen som god. De anför två argument: A.) att böckerna är texter, som måste tolkas, och B.) att böckerna är gjorda i ett historiskt sammanhang, varför de måste relateras till den tid då de skevs. Att läsa texterna upp och ner och ta dem som blott text, görs blott av fanatiska bokstavstroende, som inte förstår att texterna måste A.) tolkas och B.) sättas i sitt historiska sammanhang. Argument A.), att texterna skall tolkas, har tillkommit som resultat av att texterna visat sig felaktiga, speciellt efter vetenskapens etablering med början på 1600-talet. Istället för att förkasta texterna, har man försökt ändra deras innebörd genom tolkning. Det är emellertid en absurd aktivitet med tanke på att den allsmäktige, allvetande guden borde ha varit förmögen att bringa sanningen till människorna genom texterna, utan att de skall behövas tolkas. Tolkning är helt enkelt ett sätt försöka dölja textens innebörd genom att ge den en innebörd som passar i tiden. Argument B.), att texterna tillkommit i ett historiskt sammanhang och skall förstås som tidsdokument, är ett lika absurt påstående. Om gudens utsagor är tidsbundna, då är guden tidsbunden, och således inte en allsmäktig gud, som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Argument B.) gör detsamma som argument A.), förkastar guden som allsmäktig, utanför tiden. Mot dessa två argument anför nu den religiöse att utsagorna är gjorda av guden, men texten är inte skriven av gud, utan av den bristfällige människan, varför texterna blir bristfälliga och historiskt beroende. Mot det kan man först anföra invändningen att guden borde ha förstått detta och själv skrivit texterna. Kan man skapa himmel och jord, då kan man rimligen också skapa sin egen text. Men om det nu är så att texterna blir bristfälliga p g a att de är skrivna av de bristfälliga människorna, då borde man ständigt revidera texterna, ty de är ju inte heliga, av gud skapade, utan av den bristfälliga människan skapade. Det av människa gjort, kan ändras av människa. Men man har inte gett ut en reviderade upplagor av bibeln eller koranen, ty man hävdar likafullt att texterna heliga. Argumentet att så många utövare är goda, varför religionen är god, kan istället förklaras med ett humanistiskt argument. Utövarna, när de är goda och inte slår ihjäl de som förnekar guden, så som stipuleras i 3 Mosebok 24:16 och koranen 4:14, förklaras inte med att de är religiösa utan precis tvärtom, att de är profana. Människorna som gör gott vänder sig från gudens förordnande genom att använda en humanistisk och profan moral. När de läser dessa texter väljer de ut passande texter, som passar till en human moral, och bortser från de texter som inte överensstämmer med en mänsklig moral. Att de religiösa är fredliga beror således inte på att de är religiösa, utan tvärtom, att de är profant humana. Slutligen kan man hävda att om religionen är god, och att den skall göra människor till goda människor, då borde den ha förmågan att förhindra onda handlingar. Att den kan lånas till ondskefulla handlingar är onekligen en oerhörd brist. Guden, som skapat människan, vet ju om människans brister, och kunde därför utforma religionen så att den förhindrade onda handlingar. Mitt påstående, som jag här har försökt bevisa, är att religionen förhindrar inte onda handlingar utan stimulerar till onda handlingar eftersom religionen i sig är ond. Med inspiration av religionerna och med användande av de religiösas vokabulär hävdar jag: Religionen är skapad av djävulen, till människors förfång. Den 13 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Vivalla är ett bostadsområde, i Sverige må tilläggas, som först blev känt genom TV-serien ’Svensson, Svensson’, där en familj, med en traditionsenligt fjantig pappa, levde i en miljö som var så normal, så medelsvensson, att det blev löjligt, en komedi.
Vivalla blev invandrardominerat och polisen förklarade området som särskilt utsatt område, i Sverige må tilläggas. För ett år sedan sade Örebros kommun att deras ambition var att få bort polisens stämpel. Idag meddelas att det istället är polisen som flyttar från Vivalla. De kan av säkerhetsskäl inte ha en polisstation i Vivalla. Buset har vunnit över polisen. Staten drar sig tillbaka. Området, som låg i Sverige, har blivit ett icke-Sverige. Några dagar innan nyheten om Vivalla och polisens uttåg, kom nyheten att integrationsministerns planerade ’Trygghetsvandring’ i Biskopsgården, ett socialt utsatt område i Göteborg, ställdes in. Inte p g a busväder eller förkylning hos ministern. Skälet var att Säkerhetspolisen SÄPO rekommenderade ministern att av säkerhetsskäl inte promenera i området. Buset vann över integrationsministern. Staten drar sig tillbaka. Biskopsgården är ett icke-Sverige. I en intervju i dansk TV (där hon pratar svenska, så var inte rädd för att se inslaget!) beskriver Faysa Idle hur det var att leva upp i Tensta. Området Tensta byggdes mellan 1966 och 1972 som en del i miljonprogrammet som skulle ge svenskar ett värdigt bostadsområde, med fina kök och med badrum. Då var Tensta det nya, fina Sverige, som gav människor värdiga bostäder. Ett Sverige som Sverige skall vara! Nu kallar hon Tensta ’det andra Sverige’, ett parallellsamhälle där svenska normer inte gäller. Ett samhälle där gängkriminalitet och kvinnoapartheid huserar fritt. (https://www.dr.dk/drtv/se/deadline_-beretning-fra-sveriges-blodige-bandekrig_453803) Tensta är ett icke-Sverige. Via invandringen av kulturellt annorlunda människor uppstod mångfald. En mångfald som består av ett Sverige och ett icke-Sverige. Ett Sverige där staten finns och där svenska värderingar finns. Ett icke-Sverige där staten drar sig tillbaka och där icke-svenska värderingar finns. För mig, som levt upp och formats under en tid då det fanns ett Sverige, ett ytterst homogent samhälle, karakteriserat av socialdemokratins värderingar, är det smärtsamt att erfara uppdelningen av landet i ett Sverige och ett icke-Sverige. En del av vår stolthet är välfärdssamhället, det som vi demokratiska socialister kallar Folkhemmet, där alla levde tillsammans, i solidaritet med varandra. Idag eroderar välfärdssamhället. Vi, med vår solidaritet, muttrar att de som lever i icke-Sverige, som vänder sig bort från Sverige, skall inte omfattas av vår solidaritet, ty den bygger på att vi är Ett. Det är därför inte så förvånande att det uppstår ett parti som kallar sig Sverigedemokraterna, som gärna pratar om Folkhemmet, och som vänder sig bort från icke-Sverige och de invandrare som bor där. Vi som inte tar den ställningen, väljer en kompromiss och vill inte prata om integration utan om assimilering, så att vi kan återgå till att vara Ett, ett folk, i ett folkhem, där den goda staten finns. Den 12 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Vi vet alla att varje högskola rymmer en portion medarbetare som gör mycket bra ifrån sig, en portion som gör ett acceptabelt arbete, och en portion som inte blott gör ett dåligt arbete, utan som också förbrukar organisationens resurser.
Jag läste någonstans, minns inte var, att ett universitet beslutade sig för att snabbt bli bättre. De utvärderade sin forskarpersonal och den fjärdedel som var sämst fick söka annat jobb. I Sverige har vi trygghetslagstiftning plus en statlig tradition som innebär att dåligt skött arbete inte medför avsked. I Sverige avskedas blott de som inte är ’följsamma’. Universitetets dramatiska agerande gentemot de mindre produktiva är därför inte möjligt i Sverige. Men något behöver göras ty den dåliga portionen av medarbetare har negativa konsekvenser. Jag kan tänka mig minst fyra negativa konsekvenser. En är den direkta negativa konsekvensen, att den dåliga personalen gör ett dåligt jobb. Studenter lär sig inget. År av forskning förbrukas utan att leda till publiceringar. Inget positivt engagemang sker på institutionen. En indirekt konsekvens av det dåliga arbetet är att det dåliga arbetet ger negativa bieffekter, t ex att studenter och medarbetare klagar. Det försöker man mildra genom att uppfinna arbetsuppgifter för de sämre som inte påverkar någon, i alla fall inte de som är (eller borde vara) mest prioriterade, dvs studenterna. De sämre medarbetarna blir tilldelade utredningar eller administrativa uppgifter som kanske blott drabbar andra anställda, eller än värre, de ges forskningstid, eftersom den sämre då blott förbrukar pengar men inte direkt påverkar någon annan, inte ens vår samlade kunskapsmassa... En tredje konsekvens är förbrukning av ledningstid, då de som är akademiska administratörer får förbruka arbetstid med att hantera den sämre, som ibland kan vara mycket ansträngande att ta hand om, och den sämres konsekvenser, t ex ta emot klagande studenter. Tid som skulle ägnas åt att utveckla institutionen och ge glada medarbetare, får ägnas åt att hantera de negativa, sämre kollegorna. En fjärde konsekvens är en upplösning av arbetsmoralen genom att de andra i organisationen ser de dåligas underprestation, och att de ser att de dåliga, trots dålig prestation, får gå kvar i organisationen, och, inte minst, ser de att de dåliga kanske t o m belönas med mildare arbetsuppgifter, med lägre prestationskrav eller med mycket eftertraktade uppgifter, som forskningstid. Konsekvensen blir dålig stämning och moralupplösning. Vad göra? Uppriktig värdering: Man kan tydligt och klart presentera för den sämre presterande de fakta man har som visar på att personen gör ett dåligt arbete. I första hand med en förhoppning att individen har en moral som innebär att den känner att den måste skärpa sig. Det är dock en naiv förhoppning i många fall eftersom många sämre har skaffat sig en tolkningsram som säger att den gör ett mycket gott arbete men är missförstådd och att den inte blir sedd på ett korrekt sätt. Emellertid har man, genom den uppriktiga utvärderingen, gjort det rätta och kan hänvisa till det när bråken om individens prestationer fortsätter. Symbolisk värdering: Utnyttja de symboler för prestation och uppskattning som finns. T ex är arbetsrum en sådan symbol. Den sämre ges ett arbetsrum som anses ofördelaktigt, litet, dåligt placerat, och man låter rummet delas med en annan av de sämre. Fördelen med den värderingen är att den är mycket synlig för både den lågpresterande och för de som presterar. Den sämre får betala för sin dåliga prestation och de andra ser att den får betala. Prestationsidentifiering: När forskningstid fördelas, görs det utifrån kriterier som mäter de prestationer man önskar och värderar högt. De som publicerar sin forskning får mer tid, eller kanske t o m är de som blott får forskningstid. Tilldelad forskningstid görs publik, så att alla får se att det lönar sig att prestera. Det som anses vara prestigeundervisning, t ex handledning av studenter och undervisning på de högre nivåerna, ges till de presterande. Det har dock nackdelen att undervisning på de lägre nivåerna, där kanske duglighet i undervisning är mycket väsentlig för studenternas prestationer, därmed tenderar att ges till de mindre presterande. De lägre nivåerna har ofta många studenter vilket, med ett dåligt avräkningssystem, kan innebär att lärarna får hög ersättning i tid, för ringa insats. Man måste därför minska ersättningen för undervisning på de lägre nivåerna, vilket innebär att de sämre inte blir belönade genom sin undervisning på de lägre nivåerna. Problemet med de lågpresterande på kanske de viktigaste kurser kan man mildra aningen genom att högpresterande också får en del av den undervisningen. Utveckling: De sämre kan vara sämre p g a att de saknar akademiska kvalifikation. Därför är ett för den lågpresterande individen positivt sätt att hantera dennes dåliga prestation att via utvecklingsinsatser möjliggöra att den kan förbättra sig. Utvecklande kurser, auskultering, handledning är insatser som kan utveckla den sämre. Dock är det viktigt att det är stränga krav på prestation i utvecklingsinsatserna. Deltagande är inte tillräckligt, utan det måste krävas prestation, med tydliga utvärderingar, så att individen förmås att göra en insats och inser vilken prestation den gjort. Man har förhoppningen att uppriktig utvärdering, symbolisk värdering, prestationsidentifiering och utveckling förmår individen att både inse sin lägre prestation och att förbättra den. Då har man lyckats med att utveckla personen till att komma till portionen av presterande medarbetare, utan att det lett till en lägre prestationsinsats från de andra. I den mån detta misslyckas finns den sista insatsen, att avsluta anställningen med de medel som finns tillgängliga i Sverige, ofta genom att man ’köper ut’ personen. Initialt kan det leda till misstämning bland de presterande, då de ser att dålig prestation belönas med lön och arbetsbefrielse. Men utköpet leder till att det senare finns utrymme för en mer lyckosam rekrytering och att de indirekta negativa konsekvenserna, speciellt upplösningen av arbetsmoral och förbrukning av ledningstid, försvinner. En akademisk institution skall inte vara en värmestuga för de sämre medarbetarna, utan en plats för att utveckla studenter och lärare. Den 11 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Mette Frederiksen, Danmarks statsminister, blev slagen av en berusad polack den 7:e juni och fick nacksmärtor. Samtliga politiker fördömer attacken. Magdalena Andersson, partiordförande för Socialdemokraterna, som fått se två av sina mest framträdande partimedlemmar, Olof Palme och Anna Lindh, mördade när de gick i samhället som fria människor, sade:” Att en regeringschef blir attackerad på öppen gata i en valrörelse, det är en attack mot hela demokratin.” Hon gör det till dagsaktuell politik när hon bekymmerslöst och fördomsfullt anger en orsak: ” Det visar hur farligt det är med de trollfabriker som finns som sprider hat och hets.” Som om hon redan nu har analyserat polackens motiv och funnit att hans motiv till attacken växt fram genom hans utsatthet för trollfabriker.
( https://www.svd.se/a/QMx8dW/talman-om-frederiksen-attacken-forfarad ) När jag var SSU-ordförande i SSU-Frihet i Lund i början på 80-talet skulle vi få besök av Olof Palme. Vi gjorde mackor till honom, dammsög soffan och bestämde vilken plats på soffan som vi skulle ge till Palme, den renaste delen. Innan han kom fick vi besök av SÄPO, med svartklädda män och en bombhund som snokade omkring. När han kom, åtföljdes han av ytterligare svartklädda män. Vi pratade lite. Sedan ville han lyssna på nyheterna. Där rapporterades om Iran-Irak-kriget, där Palme var medlare. I radion hörde vi Palme uttala sig aningen positivt om möjligheterna till fred. Han skakade lite på huvudet och mumlade att det blir svårt. Palme var omgiven av många poliser och säkerhetsvakter. Socialdemokraternas partiordförande kunde inte röra sig fritt. Överallt där han gick, gick först säkerhetsvakter och bombhundar. Med honom gick säkerhetsvakter. Dock provsmakade de inte hans smörgåsar. Risken för att Lunds SSU:are skulle förgifta sin älskade och beundrade partiordförande, även om vi var oerhört kritiska mot hans kompromissande, bedömdes som obefintlig. Redan då var demokratin under attack. Alla statsministrar, men även andra politiker, hade säkerhetsfolk runt omkring sig. Men Palme begick ett misstag 1986 när han hade sett filmen ’Bröderna Mozart’ på en biograf och gick hem utan säkerhetsvakter. Han mördades. Den främsta attacken mot Sveriges demokrati. År 2003 gick Anna Lindh, då utrikesminister, för att köpa kläder på ett varuhus. Utan säkerhetsvakter. Där knivhöggs hon till döds. Det var det andra främsta attacken mot svensk demokrati. År 2021 dog Lars Vilks, en originell konstnär, i en trafikolycka med sina säkerhetsvakter. Det var det tredje främsta dödsfallet förorsakat av attacker mot den svenska demokratin. Den svenska demokratin har varit under attack under många år. Långt innan trollfabriker fanns. Sedan 90-talet har statsministern haft ordinarie säkerhetsvakter. Demokratin har levt många år i en våldsam miljö. Det som hände i Danmark var blott att säkerhetsvakterna misslyckades att värna statsministern. Att hänvisa till trollfabriker är att aktivt försöka blunda för och att avleda uppmärksamheten från det oomkullrunkliga faktum att det senaste angreppet med dödlig utgång på vår svenska demokrati drevs av fanatiska muslimer. Att blunda och att avleda är också ett hot mot demokratin. Den 10 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Politiker börjar prata i större utsträckning om att det finns svenska värderingar, som de vill försvara, och t o m göra till grundval för människors rätt att erhålla medborgarskap eller än hårdare, som villkor för att få bo i Sverige.
Bo Rothstein hävdar i ett DN-debattinlägg att ”Det finns något i grunden totalitärt och antidemokratiskt i allt detta tal om ”svenska värderingar”.” och att ”I Sverige gäller svenska lagar, inte svenska värderingar.” (https://www.dn.se/debatt/har-galler-svenska-lagar-inte-svenska-varderingar/ ) Det kan låta märkligt att just Rothstein tycks hävda en legalistisk ståndpunkt, när han, upprepade gånger, har hävdat att en stor fördel för det svenska samhället har varit vårt sociala guld, den stora tilliten vi har till andra människor och till staten. Det är en värdering som tjänat oss väl, som därför borde vara viktig att värna om, och att se till att våra nya människor, både barn och invandrare, tillgodogör sig. Kanske han blott menar det triviala, att vem som helst får ha värderingen att en flicka inte får gifta sig med en annan, utan att föräldrarna, speciellt fadern, godkänt giftermålet. Det är varken olagligt att ha den åsikten eller att försöka genomdriva den i familjen. Det är däremot olagligt att hota flickan med våld eller döden för att genomdriva åsikten. Där går gränsen mellan värdering och lag. Vissa handlingar är accepterade för att genomdriva en skamkultur (det som andra kallar hederskultur) i familjen, medan andra inte är det utan leder till domstolsprövning. Det totalitära, som jag förstår det, är att hävda att det som majoritetssamhället håller som svenska värderingar, inte bara skall, utan måste omfattas av alla. Det innebär att vi blir som de fundamentalistiskt religiösa samhällena där värderingar som dogmer skall omfattas av alla. Däremot kännetecknas det demokratiska samhället av att vi får finnas och vår kamp är legitim, som kämpar, med näbbar och klor, för att flickor skall ha samma friheter som pojkarna, och att all form av skamkultur skall tryckas tillbaka, under den sten den kom från. Politisk handling är inte enbart hänvisad till att styra landet med lag utan även med värderingar. Men skillnaden är att värderingar påverkas genom opinion, medan lagar styr med repression. Man kan inte lagstifta om tillit till andra människor och staten. Den som inte litar på staten kan inte fängslas eller utvisas. Däremot kan den socialt sanktioneras. Samtidigt kan man genomföra åtgärder med syfte att upprätthålla förtroendet för staten, t ex genom reglering förhindra att statens representanter bär religiösa eller politiska symboler, annat än de som symboliserar staten. En muslim får inte hota en koranbrännare med våld för att koranbrännaren kränker muslimens värderingar. En socialdemokrat får inte hota en skamkulturspappa med våld för att hans skamkultur kränker socialdemokratens värderingar. Däremot får bägge kämpa, inom demokratins spelregler, för deras respektive värderingar. Det totalitära är att förbjuda koranbränningar eller skamkultur. Den 9 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Människan är en myllrande helhet, en helhet så stor att gränser för helheten är svåra att uppfatta. Människan, den hela människan, är svår att avgränsa.
Hon är som en enorm trädgård, fylld med ogräs och gräs, träd och blommor, gångar som växer igen, andra som är upptrampade, några som trampas upp. Människan, denna helhet, kan bäst beskrivas med ordet rikedom. Men människan kan degraderas. Hon kan tas ner från sin upphöjda plats som den myllrande trädgården. Hon kan göras fattigare. Och med den fattigdomen kommer en fara. Människan kan degraderas genom att bli en kategori. Hon kan reduceras till att ses som, inte människa, utan som kategorin vetenskapsperson, politiker, kristen, ateist, mm. All människans rikedom degraderas och kvar blir blott det som överensstämmer med kategoriseringen. Människan har blivit fattig. Om det ens är meningsfullt att prata om människa när hon reducerats och degraderats till en kategori. Idag är sådan degradering mycket populär. Det kallas identitetsteori eller identitetspolitik. Den rika människan degraderas till muslim, vit, same, jude, brun, man, transsexuell o s v. Dessa degraderingar är farliga. När människan uppträder som människa är hon ett myller. Hon går inte att sätta i ett fack. När hon degraderats kan hon däremot sättas i fack. Ibland är det själva avsikten med degraderingen. Antingen för att människan själv skall erfara en identitet, jag är judinna, eller att andra sätter henne i ett fack, hon är judinna. Allt som hon är, allt myller, försvinner och kvar blir en mänsklig rest, en judinna, en kategori av alla kategorier. Det går inte att negera ett myller. Negerar man den hela människan får man blott en icke-människa. Men negerar man en kategori, då får man något distinkt annat. Idag är det så tydligt genom att en israel är en israel, och är därmed inte en palestinier, som definitivt inte är en israel. Dessa två kategoriseringar står mot varandra. Många ideologier, däribland religioner, reducerar människor. Religionerna är mycket starka i sin människoreduktion. En kristen är en kristen, och den reste till det förlovade landet för att finna och fördriva en förhatlig kategori. Inte en människa, utan en muslim. När den fann muslimen, kämpade den mot muslimen. Hade de varit människor, fria från kategoriseringen kristen och muslim, hade de sannolikt inte funnit skäl att ta död på varandra. Det är därför jag tycker så illa om människor som tvunget skall kategorisera sig, dvs reducera sig, med hjälp av symboler. Kvinnan med hijaben på apoteket har reducerat sig själv från att vara människa, till att vara muslim, en degradering av den vackra människan med all sin rikedom. Degraderingen skapar också konflikter. Dagens svenska rasister, de som identifierar vita män som motsats till resten, där de lägger allt elände som skuld på den vite mannens axel, närmar sig inte en person med den nyfikenhet som den oändliga trädgården kan väcka, utan med en kategorisk blick, där människan är irrelevant, blott hudfärgen har betydelse. Och med den reduktionen kommer stigmatiseringen, den vita mannens ondska. Förvisso är människans förnuft sådant att det ständigt kategoriserar. Men människan har också en själ som kan kämpa mot kategoriseringen och möta en människa som en människa, inte som en kategori. Människan har också en möjlighet att inte medelst symboler kategorisera sig själv, att självmant synligt degradera sig själv. Förvisso skapar det en samhörighet med andra som degraderar sig på samma sätt, som bär samma symbol, men det skapar också ett avstånd till andra, med medföljande risk för konflikt. Låt oss därför, i så stor utsträckning som är möjligt, vare sig degradera oss själva eller andra, utan låt oss vara människor, dessa stora trädgårdar. Den 8 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Ursprungligen var Göran Perssons ofta citerade uttryck så här: ”Den som är satt i skuld är icke fri.” Han avsåg då hur svenska staten fick smila och smörja långivarna, när staten var högt belånad. Således kan uttrycket ha sin riktighet när det gäller en stat.
Men är det riktigt för individer och är det riktigt för samhället? I företagsekonomi föreläser vi om skuldsättning som ett sätt att öka avkastningen. Förvisso till pris av risk för kontrollförlust, dvs risken att gå i konkurs eftersom hög skuldsättning betyder höga räntor, som, om företaget går dåligt och inte kan betala sina räntor, blir satt i konkurs, dvs ägarna avskedas. Skuldsättning kallas därför för finansiell risk, till skillnad från operativ risk. Men lever samhället upp till uttrycket idag? Riksbanken har stark press på sig att sänka räntan, trots att den svenska kronan tar stryk av en sådan sänkning och att ränteinkomsterna för de som sparar pengar på banken minskar. Skälet är omsorg om svenskarnas räntebetalningar p g a att de är så skuldsatta. De som är satta i skuld utverkar därför ett starkt tryck på Riksbanken. De som har pengar på banken är utan inflytande och drabbas inte av någon omsorg. Staten har det befängda ränteavdraget, som gör att den som lånar penar och måste betala ränta, får reducerad skatt. Ja, det är sant. Man får reducerad skatt för att man skuldsätter sig. Den som är skuldsatt behöver inte bidra till det allmänna lika mycket som den som är utan skuld. Däremot! De som har pengar på banken och därvid får ränta, får allt betala skatt på sin ränta (30%). Det är inte symmetriskt. Den skuldsatte skattebefrias, medan den utan skuld, med pengar på banken, tyngs av skatter: ”vi under skatter dignar ner”. I bägge fallen, ränteavdraget och press på räntesänkning, befrämjar man och låter sig vara påverkade av de skuldsatta. Därför är det inte sant att den som är satt i skuld är inte fri. Mycket sannare är att säga: Den som är satt i skuld är den som bestämmer. Eller i alla fall den som har inflytande. Medan de som sparar, som lägger undan, som avstår från skuldsättning, är de som får betala och som ingen lyss på. Den 7 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin En definition på religiös fundamentalism är att allt som står i en religions heliga skrifter skall läsas och följas bokstavligt. De heliga skrifterna är heliga just för att texterna är heliga. De skall läsas, inte tolkas, och absolut inte bortses från utan följas.
De religiösa pragmatikerna, det som betecknar de flesta kristna och några muslimer, inser det självklara, att orden är skrivna av en människa och i en specifik tid, varför pragmatikerna menar att texterna skall tolkas eller ses som allegorier. Om det står att en äktenskapsbryterska skall stenas, då stenar fundamentalisterna henne, medan pragmatikerna omformar dåtidens stening via en tolkning till att avse nutidens fängelse eller fördömande, beroende vilket land man bor i. En del av oss religionskritiker är fundamentalister. Vi menar att fundamentalismen visar religionen i sin essens, medan pragmatismen försöker dölja religionens essens för att rädda den. Pragmatismens döljande framstår i sin ondska när man ser hur tidigare islamiska länder betedde sig värdigt, t ex utan större grad av kvinnlig apartheid, men idag har blivit fundamentalistiska i sin islam, med grotesk kvinnlig apartheid. Vi religionskritiker, som är fundamentalister, menar att pragmatikerna och deras mildare samhälle kan existera, men i grunden finns det som fundamentalisterna tar tag i och får att blomma ut. Det någorlunda värdiga samhället i Iran innan revolutionen var inte tack vare utan trots religionen. Det ovärdiga samhälle som finns där idag är tack vare religionen. Religionen kan undkomma pragmatismen, men aldrig fundamentalismen. Jämför med Vänsterpartiet, som tidigare var Vänsterpartiet kommunisterna. Om de hade varit likt de religiösa pragmatikerna hade de behållit sitt gamla partiprogram, med allt skrivande om kommunism, men sagt att dessa ord måste antingen tolkas i ljuset av idag eller blott ses som allegorier. Men för partiet, när Sovjetunionen upplöstes, var programmet inte en helig text som skulle bevaras, och därför tolkas, utan man skrev ett nytt program. Vänsterpartiet övergav det som tidigare var deras grund, kommunismen, och blev ett mer socialistiskt parti. Även om partiet har rester av den kommunistiska totalitära ideologin hos vissa anhängare och i vissa tankar, är det numer ett parti man inte räds skall införa proletariatets diktatur. Om de religiösa hade gjort likt Vänsterpartiet, då skulle de skriva om Bibeln och Koranen, och sekundära skrifter, som haditherna, skulle tas bort eller skrivas om. Men så gör inte de religiösa. Ty fr dem innebär omskrivande att ta bort det heliga. Det heliga skall vara kvar och nu, hos pragmatikerna, tolkas eller reduceras till allegorier. Vi, fundamentalistiska religionskritiker, menar att så länge de religiösa har kvar de avskyvärda heliga texterna, kommer det avskyvärda att finnas där, potentiellt och tillgängligt, för att brisera under lämpliga omständigheter, som det idag har briserat i Afghanistan. En religion kan förvisso reformeras, så som kristendomen gjordes från 1500-talet. Den kan disciplineras, som kristendomen gjordes under 1900-talet, då man fick en del av kristendomen i Sverige att agera, tydligt och klart, mot sin kvinnoapartheid, och därmed begå en praktisk synd och hädelse. År 1958 fattade den svenska regeringen beslutet att kvinnor minsann fick tala i församlingen som präster. Detta i uppenbar och tydlig strid mot den heliga texten i 1:a Korintierbrevets 11 kapitel, 1:a Petrusbrevet och i klar strid mot den ofta citerade versen i 1 Korintierbrevet 14:34: ” ska kvinnorna tiga i era församlingar.” Så disciplineras en religion. Men texterna finns kvar. Tillgängliga för fundamentalister, som, om de skulle vinna styrka i Sverige, såsom muslimska fundamentalister vunnit kraft i t ex Afghanistan och Iran, skulle kunna upphäva regeringsbeslutet och återgå till det heliga Ordets sanning, att kvinnan tige i församlingen. Pragmatism genom reformation och disciplinering kan man aldrig lita på, så länge Ordet finns kvar och är tillgängligt för fundamentalismen. Klipper du av ett ogräs, kommer det upp igen, ty rötterna finns kvar. Vill du bli av med ogräs måste det dras upp med sina rötter eller så måste rötterna dödas. Religionen är ett ogräs som inte kan tuktas genom att man klipper bort de misshagliga delarna. Hur mycket man än tuktar, genom reformation och disciplinering, finns rötterna kvar, och ogräset kan spira. Till mänsklighetens olycka. Den 6 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Om systematisk diskriminering behöver vi icke tvivla. Den finns. Den är levande. Den är verksam. Den systematiska diskrimineringen som mestadels uppmärksammats på högskolor har avsett kön. Mer progressiva högskolor, som t ex den jag idag skall nämna med stor beundran, den relativt nya Krokoms Progressiva Högskola (KPH), uppmärksammar fler kategorier som utsätts för systematisk diskriminering. Och, inte minst, de ingriper kraftfullt mot den systematiska diskrimineringen.
Det kraftfulla ingreppet är att KPH sedan en tid har haft jämställd examination. Det är väl känt att p g a systematisk diskriminering förfördelas personer i examinationen, trots deras individuella studiebegåvning och studieinsats. De får helt enkelt sämre examinationsresultat än om det inte hade funnits systematisk diskriminering. Jämställd examination innebär att man har kvotgrupper för de erkända diskrimineringsgrunderna, som kön, med kategorierna man, kvinna; sexuell läggning, med ett antal kategorier; genderidentifikation, med ett antal kategorier, samt ras, där kategorierna är brun, vit och asiat, och slutligen längd, där kategorierna är kort eller lång. Varje individ uppger på examinationsblanketten vilken kategori inom varje kvotgrupp de anser sig tillhöra. Nu kommer det innovativa. Man har fastställt att i allmänhet erhåller 10% betyget Väl godkänt, 40% erhåller godkänt och 50% erhåller underkänt. Denna fördelning tillämpas nu i varje kategori i varje kvotgrupp då den anses vara representativ och tar delvis bort effekterna av strukturell diskriminering. Det innebär att en individ, som får ett speciellt antal poäng vid rättning, kan erhålla betyget väl godkänd i en kategori, där den var bland de 10% bästa, medan den får betyget godkänd i en annan av sina kategorier, eftersom den där var bland de 40% medelmåttiga. En individ kan därför erhålla olika betyg i de olika kategorierna. Studenten får det högsta betyget den fått i någon av alla kategorier eftersom det anses att det bäst återger individens prestation oberoende av systematisk diskriminering. Kritik har emellertid riktats mot jämställd examination. Främst har de som identifierat sig inom kvotgruppen kön, och där identifierat sig som kvinnor, varit, paradoxalt nog, negativa till jämställd examination. Eftersom kvinnor generellt har högre poäng på examinationerna, krävs det högre poäng i kategorin kvinna än i kategorin man för att nå godkänt och väl godkänt. Detta har lett till att personer, som vanligtvis identifierar sig som kvinnor, vid examinationstillfället upplever sin manliga sida så stark att den där och då identifierar sig som man. Kritiker har hävdat att individer gör så bara för att komma i en kategori där man inte behöver så många poäng för att få högt betyg. Försvararna av jämställd examination, t ex adjunkt Hake Båge, ansvarig för genomförandet av jämställd examination, säger att högskolan självklart inte kan sätta sig till doms över en individs identitet. Det vore en kränkning av individen. Identiteten och ansvaret för identiteten ligger självfallet hos individen. Att fler individer, som vanligtvis identifierar sig som kvinnor, vid examinationstillfället identifierar sig som man är delvis naturligt, hävdar Hake, eftersom examination är en aktivitet som har maskulina, patriarkala drag, varför examinationssituationen leder till en starkare identifiering med situationen, dvs manlig. Ortodoxa bakåtsträvare har, förutsägbart, kritiserat den jämställda examinationen för att leda till explicit diskriminering. En framtida arbetsgivare kan inte kan tolka betyget utan att veta vilken kvotgrupp och kategori individen tillhört, varför den begär att individen anger det i sin jobbansökan. Därvid blir individens kategori viktigare än dess förmåga, där det senare är det som borde leda anställningsförloppet och inte vilken diskrimineringskategori den identifierat sig som. Andra ortodoxa bakåtsträvare har noterat att slutresultatet av jämställd examination innebär att en stor andel får det högsta betyget, och har därför hävdat att det leder till betygsinflation. Adjunkt Båge hävdar, helt riktigt, att då jämställd examination innebär att man kraftigt reducerar effekten av systematisk diskriminering, så är deras betyg sannare. Det är således inte betygsinflation utan sannare betyg. Rättvis är skipad. Som alltid leder innovativa framsteg till motstånd och tar fram bakåtsträvare och nejsägare. KPH anser sig vara, och är verkligen en föregångare i bättre återspegla individers sanna studieförmåga genom sina betyg. Den 5 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Det finns två demonstrationer idag, för Palestina och för Ukraina, och en demonstration som inte finns, mot kvinnoapartheid. Vad säger det om Sverige idag?
Demonstrationer för Palestina. Om du ser demonstranterna mot Israels krig i Gaza i Sverige idag, ser du främst unga människor, studenter, några lärare från högskolor, och invandrare, sannolikt många palestinier eller med palestinskt ursprung. Demonstrationerna är livliga och, som i fallet med studentdemonstrationerna, med olagliga inslag, vilket leder till polisnärvaro och ingripanden. Demonstrationer för Ukraina. Om du ser på demonstranterna mot Rysslands krig i Ukraina, ser du främst äldre människor, med viss sannolikhet medlemmar i eller med erfarenhet från några folkrörelseorganisationer, t ex bildningsförbund och FN-förbund, samt en grupp av kvinnor med sina barn, sannolikt ukrainska kvinnor och barn på flykt. Demonstrationerna är lågmälda och stillsamma, helt lagliga och, de som jag sett, utan polisnärvaro. Demonstrationer mot kvinnoapartheid i Sverige. Sådana finns inte alls, trots att det finns 100 000-tals flickor och kvinnor i Sverige som lever under kvinnoapartheid, där nu senast, i Småland den 4 maj, en ung kvinna, 22 år gammal, hittades mördad och bränd, sannolikt mördad och skändad av medlemmar ur sin afghanska familj utifrån sk hedersmotiv. Förtrycket och mördandet i religionens och kulturens namn uppmärksammas av ytterst få. Nyligen dock av Ebba Busch, som därefter klandrades för att vara rasist och islamofob, och att gå SD:s ärende (https://www.aftonbladet.se/ledare/a/3M9wqd/ebba-buschs-attack-mot-muslimer-i-eu-valet-gar-over-gransen ), samt av en forna kommunist, Amineh Kakabaveh, numer utesluten från vänsterpartiet. ( https://www.expressen.se/debatt/pinsam-oformaga-att--motverka-hedersvald/). Som jag skrivit tidigare ( https://doncollin.weebly.com/blogg/enogdhet-som-grund-for-taltarnas-protester-mot-israels-krig-i-gaza ), med inspiration från Douglas Murray och hans bok ’Kriget mot väst’, kan palestinademonstrationen förstås som ett angrepp på väst. På X, forna twitter, skriver en ändlös rad av människor att det är tyst om angreppet på Gazas befolkning och att denna tystnad kommer att vara en skam i historien. Men det är ett påstående som helt saknar sanningshalt eftersom twitter helt domineras av protester mot kriget, gator domineras av demonstrationer, Lundgård ockuperas, och dagstidningar och TV-nyheter rapporterar dagligdags. Påståendet om tystnaden är ett beläte de gjort för att känna att de gör ett progressivt och humanitärt motstånd mot de inhumanitära, de som påstås vara tysta, vilket är väst. Lyckligtvis för dem, eftersom deras demonstrationer är olagliga eller rymmer risk för olaglighet, finns polisen runt dem, vilket för dem bekräftar deras radikalism. Demonstrationerna kan därför ses som ett uttryck för västkritikernas kritik av väst, kryddat med mellanösterns folks strid mot israel, med lite krydda av deras antisemitism. Demonstrationen för Ukraina kan ha sin rot hos de svenskar som levde under Sovjetunionen, och under det kalla kriget, med den stora besvikelse som de bär på när det nyvunna Ryssland, med början på en demokratisk utveckling, plötslig vände tillbaka till sin tidigare västfientliga och totalitära kultur. Den enorma glädje som de numer åldrade människorna erfor med murens fall, räddas aningen kvar med en förhoppning att Ukraina skall sälla sig till de stater som likt Polen, Tjeckien, Slovakien m fl som vridit sig ur det forna Sovjets totalitära fasoner. De unga och mellanösterninvandrarna har aldrig erfarit glädjen och förhoppningarna vid murens fall, och kan därför inte få energi till engagemang. Samtidigt är stöd till Ukraina en förhoppning att få Ukraina till väst, vilket går emot palestinademonstranternas grundläggande motvilja mot väst. De grupperingar som nu demonstrerar skapar inga demonstrationer mot kvinnoapartheiden i Sverige. En sådan demonstration utgår naturligen från västs normer och kan locka till sig islamkritiska personer, sk islamofober, varför de unga palestinademonstranterna inte skapar en sådan demonstration. Mellanösternfolket i palestinademonstrationerna skapar inte demonstrationer eftersom det innebär en demonstration mot deras kultur och deras religion. Ukrainademonstranterna borde ha lättare för att organisera sådana demonstrationer, men då en sådan demonstration naturligen riskerar att betecknas som islamofobisk, ryggar folkrörelsemänniskorna tillbaka och undviker att hamna i den kritik som medför att de kan betecknas som rasistiska och islamofobiska. Medan folk förtrycks och mördas i två krig, med medföljande demonstrationer och andra opinionsyttringar, ligger tystnadens och passivitetens mantel över de tusentals individer som drabbas av kvinnoapartheid i Sverige. Kommer denna tystnad kring kvinnoapartheid i Sverige att, som palestinademonstranterna hävdar angående tystnadsbelätet de skapat kring sitt engagemang, att bli en tystnad som kommer att ge ett högt ljud i framtiden, där man i framtiden kommer att högljutt och med stort mått av oförståelse att fråga sig varför så många teg om förtrycket av flickor och unga kvinnor i Sverige på 2020-talet? Framtiden utvisar vem historien dömer. Den 4 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Representativ demokrati bygger på den kanske aningslösa och naiva föreställningen att folket väljer sina representanter, som således representerar folket. Politikerna speglar folket. I en representativ demokrati finns inga inslag av det vi känner från totalitära samhällen, där folket blir åthutat och indoktrinerat till att tycka som makten. Som regeringsformen så ståtligt förkunnar: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Men, vad står det? Det står inte att riksdag och regering följer folket. Blott att de fått makten att leda från folket. Det finns dock i nästa mening ”Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.” Låt oss då se hur representativ makten är. Socialdemokratins ledare har om och om igen intygat att socialdemokratin aldrig kommer att kritisera islam och att socialdemokratin anser att islam är en god kraft som gjort mänskligheten mycket bra. År denna inställning en passiv spegling av deras sympatisörer, deras väljare, de som de representerar? SOM-institutet frågade år 2023 ett urval individer om vilken inställning de hade till en rad av världsreligioner. De fick svara på en skala 0-10. Man bestämde sig för att anse att svar mellan 0 och 4 innebar en negativ attityd. I urvalet svarande var 57% negativa till islam, med små förändringar mellan undersökningsåren åren 2005 - 2023. 24% var negativa till judendom, men där det negativa minskat från toppnoteringen år 2011, som var 35%. Kristendom fick 16% negativa, med en stadig uppgång under undersökningsperioden. Således, kristendomen blir fler negativa till, judendomen förlora i negativitet, medan islam är den helt överlägsna religionen när det gäller negativ attityd. En majoritet av de svarande är negativa till islam. Skall riksdagen representera Sverige, och i den mån undersökningen återger Sverige, skall således en majoritet av riksdagsledamöterna vara negativa till islam. I den mån detta inte föreligger, är svensk demokrati inte representativ, om man med det menar att attityder skall avspeglas, dvs representeras. Socialdemokraterna, i denna fråga, stämmer inte med representativ demokrati. När man ser på Socialdemokraterna som svarat, är 46% negativa till islam. Den ohemult reservationslösa positiva inställning som partiledningen har till islam, har således inte starkt stöd hos deras sympatisörer. Partiet speglar inte dess sympatisörer. De svarande på enkäten är sannolikt inte representativa för riksdagspersonerna, och absolut inte för Socialdemokraterna i riksdagen. Två partier står ut. SD och KD. Där var 86% respektive 72% negativa till islam. Vad man får höra från deras partiledningar just nu, överensstämmer deras partiledningars attityder med deras väljarsympatisörer. Dessa partier stämmer med representativ demokrati. Kanske är också Vänsterpartiet representativt. Där finns lägst andel som är negativa, 37%. Det är emellertid mycket överraskande att ett så starkt uttalat feministiskt parti inte har fler sympatisörer som är negativa till den religion som företräder kvinnoapartheid par excellens. Att islam är en totalitär religion kan kanske lättare fördras av Vänsterpartister med tanke på partiets rysliga historia där de stödde totalitära stater. Som jag skrivit tidigare ( https://doncollin.weebly.com/blogg/min-refuserade-artikel-i-artikeln) så bör vi trycka tillbaka religionerna och disciplinera dem. Genom denna undersökning tycker jag mig fått delvis stöd hos svenskarna för den inställningen, i alla fall avseende islam. En Riksdag som är sträng mot religioner, främst mot islam, agerar således representativt. Socialdemokraterna tycks dock ha ett representativitetsproblem. Kanske att partiet representerar sina partiaktiva, men däremot inte sina partisympatisörer, där det senare är tanken med representativ demokrati. De har att följa Erlanders råd till Palme, när Palme blev partiordförande: ”Lyssna på rörelsen”. Alternativt kan partiledningen vara tydlig i att partiets aktiva skall gå ut till sympatisörerna och indoktrinera, förlåt, fel ord, påverka rörelsen till den korrekta attityden. Slutligen, en obehaglig notering. Den negativa attityden till islam ökar. Samtidigt har vi en växande och mer aktiv (i alla fall på gatorna) grupp muslimer. Det torde innebära att konfliktnivån i Sverige kommer att öka. Det bådar inte gott. Den 3 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Ekonomisk tillväxt diskuteras idag. Med en retorik som minner om den sämsta teatern, där skådespelarna överspelar enormt och använder ord som är så starka att innebörden helt tappas bort.
Miljöpartiet vill sätta gränser för tillväxten och hävdar att den innebär att vi förbrukar jordklotet, den jord som våra barnbarn skall gå på. Med oss och vår tillväxt utraderas mänskligheten. En nationalekonom hävdar att tack vare ekonomisk tillväxt lever hennes far. Och, avslutar hon med hotfull dramatik, tillväxt handlar om liv: ”Om 30 år kommer två föräldrar få reda på att deras barn har en svår cancerdiagnos. De kommer att bli chockade, rädda och ledsna. Men det kommer att finnas ett ljus i mörkret – läkaren kommer att säga att det finns bra behandlingar. Att prognosen ser oerhört mycket bättre ut än bara för ett par årtionden sen. När Amanda Lind vill begränsa den ekonomiska tillväxten, och när Annika Strandhäll vill bestämma att vi ska jobba mindre, är det i förlängningen det ljuset de vill släcka.” De som är mot ekonomisk tillväxt är således indirekt mördare (för att därmed fortsätta den överdrivna dramatiken). ( https://www.svd.se/a/Jb1yMb/tillvaxtkritikerna-glommer-det-mest-vasentliga ) Men tillväxt är förändring i en nations BNP mellan två år. BNP är summan av värdet på det som totalt konsumeras, investeringar samt skillnaden mellan export och import, eller värdet på alla varor och tjänster som producerats i landet, eller….Ja, det finns ett antal definitioner. Måttet har visat sig vara korrelerat med variabler som hälsa och utbildningsnivå. Det kan därför sägas vara en indikator på ett gott samhälle. Men det är lätt att kritisera. Staten måste bygga fler fängelser p g a den ökade brottsligheten och den ökade repressionen mot brott. Det ger högre BNP. En trafikolycka ger högre BNP. Men samtidigt ger investering i järnvägsnätet och i vindkraft högre BNP. Det finns de som ser det högt utvecklade jordbruket som ett miljöproblem, med övergödning och gifter. Men dagens moderna lantbruk är det lantbruk där kemiska analyser av jordmånen och andra faktorer vägs in av en beräknande dator som bestämmer vilken dos av gödning av gift som skall läggas på en specifik bit land, där en maskin, som styrs via GPS-signaler, portionerar ut konstgödningen och giftet. Samtidigt finns det som ibland hyllas, det extremt närodlade på kolonilotter. Men kolonilotter lär ha den mest förgiftade jorden eftersom amatörer gärna överdoserar, eller i alla fall, saknar kunskap om riktiga doser. Tunga investeringar i jordbruk kan därför antas öka produktionsförmågan, så vi får mer mat, öka BNP och minskar förgiftningen av jorden relativt kolonilotter. Här stämmer sannolikt nationalekonomens dramatik, att tillväxt korrelerar med bättre förhållanden för både människa och natur. Taylor Swift är en sångerska vars sång och framträdanden engagerar oerhört många. Så mycket engagemang väcker hennes turné att den påverkar USA:s BNP. Man får en Swifttillväxt i BNP, samtidigt som man får glädjen av hennes musik. (https://www.di.se/nyheter/varldsstjarnans-turne-ger-effekt-pa-amerikanskt-bnp/ ) Den stora nackdelen med BNP är att det är ett ekonomiskt mått, uttryckt i monetärt värde. Oaktat om man ökar produktionen av bomber och granater eller av leksaker, får man tillväxt. BNP kan blott med svårighet uppskatta värdet på all den produktion, vare sig i varor eller tjänster, som utförs utanför statistikproducentens blickfång. Om en äldre bor på ett ålderdomshem med anställd personal, fångas äldreomsorgen i statistiken och förs till BNP. Om den äldre bor hemma hos ett barn och där får sin omsorg, fångas vården blott genom hemmets ökade inköp av konsumtionsvaror, medan familjens tid som läggs ner på omsorgen, dvs själva tjänsten, inte fångas eftersom den inte är avlönad. Mycket, speciellt kvinnligt arbete, är inte avlönat, och undgår därför att fångas i BNP-måttet. Detsamma gäller det oavlönade frivilligarbete som utförs i våra folkrörelser, idrottsföreningar och kulturföreningar. En expansion av det arbetet medför ingen tillväxt mätt i BNP, men medför sannolikt en tillväxt av mänskligt värde. Den omfattande debatt som idag förs om hållbarhet, inte enbart den ekologiska utan även den sociala och humana, kan vara av godo eftersom det kan skapa kvalitativa kriterier på ett lands produktion av varor och tjänster. Ty den ökning vi vill se i samhället är det som nationalekonomen tar fasta på, fler, inte färre mediciner och operationstekniker som ökar vår livskvalitet. En högre utbildad befolkning som kan agera som ansvarstagande medborgare, som njuter sin bildning, är av godo. Sådan tillväxt, oaktat dess ekonomiska värde, är av godo. Därför är det ganska futilt att orda om BNP eftersom det mäter ekonomiskt värde och inte människovärde. Låt oss ha värde för människan och naturen. Den 2 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Anders Persson, lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet och känd expert på Palestinakonflikten, där han dagligen reflekterar kring konflikten, har fått dörren och väggen till sitt kontor nedklistrat och nedklottrat av personer som satt en Hitlermustasch på hans bild och skrivit att han har blod på sina händer. Saken är anmäld till både Polis och SÄPO, och rektorn för universitetet och regeringsföreträdare uttalar sig mot tilltaget.
Personerna, som sägs ha varit fyra stycken, har gjort vad som sker dagligdags på Internet, anonymt framför man vulgära och vidriga påståenden och gör vulgära och anstötliga bilder, som ett sätt att kommentera personers agerande. Skillnaden är emellertid betydande då det inte skett på en virtuell plats, utan på en plats där personen Anders Persson är. Är det vanligt att studenter gör ner, på ett vulgärt och vidrigt sätt, lärare när de uttalar sig utifrån sin expertis, i det offentliga, men än mer och viktigare, på högskolan och universitetet, i föreläsningssalen? Jag vet inte hur vanligt liknande studentagerande är. För mig, som varit i universitetsvärlden i nästan 40 år, har något liknande aldrig skett. Förvisso mordhotades jag och min son en gång, men det var av en man med starka psykiska problem, och det avsåg inte min undervisning eller mina utsagor som akademisk lärare, utan avsåg min examination. Jag borde kanske ha utsatts för mer vulgära angrepp p g a mitt sätt att agera i föreläsningssalen och i min interaktion, t ex vid handledning, med studenter. Jag använder gärna en dialektisk metod i min undervisning, där jag motsäger en students utsagor för att förmå studenten att skärpa sin argumentation och se konsekvenser av sin argumentation. Motsatsernas spel är ett sätt att reflektera. Andra kallar metoden för konfrontativ och konfliktgenererande. Men den metoden har aldrig lett till att någon satt skräp på min kontorsdörr eller hotat mig. Inte ens de gånger när jag föreläst om företagsetik och bevisat för studenter att de inte har värderingen: Människors lika värde. Blott en gång har metoden lett till, vad jag betraktar som ingrepp i och angrepp på min akademiska frihet som lärare att meddela kunskap, med avsikt att påverka min undervisning. På Mittuniversitetet, när studenter skulle gruppera sig, berättade jag generöst om en av mina publikationers resultat, att könsvarierade, men inte etnicitetsvarierade grupper, presterade högre (referens nedan). På kvällen ringde kursansvarige upp mig och berättade att en student och en doktorand hade protesterat mot mina utsagor, varför jag borde ta det lite lugnare och inte ta ut svängarna så mycket. Kursansvarige bad mig således att läsa av studenters attityder och inte presentera validerade forskningsresultat som kan tänkas strida mot eller ifrågasätta deras attityder. Studenterna som gav sig på Anders Perssons dörr, valde en mindre lyckad strategi än studenten och doktoranden på Mittuniversitetet. Anders Persson kommer inte att tystna. Jag tystnade genom att jag, efter att ha fullgjort mitt implicita kontrakt, förklarade Mittuniversitetet som PK-universitet med lägre grad av akademisk frihet, och därmed ingen plats för seriösa akademiker. Ingen kontakt har tagits från Mittuniversitetets sida efter intermezzot, varför motviljan synes vara ömsesidig. Med detta vill jag säga att det som hände Anders Persson är, utifrån min erfarenhet, mycket ovanligt. Att akademin, även om det finns elimineringskultur och att man avskedar professorer som vägrar föreläsa om hållbarhet som kunskap och inte som ideologi, så är, i alla fall ingreppen från studenter mot kunskapsförmedlingen på akademin ringa. Utifrån min erfarenhets horisont säger jag att angreppet på Anders Persson är ett ovanligt angrepp. Hotet mot akademikerns frihet kommer sällan från studenter. Det kommer från kursansvariga, prefekter, dekaner och rektorer. Det är ett angrepp som är betydligt allvarligare, ty en Hitlermustasch på sin bild kan man lättare fördra än ett avsked. Den 1 juni 2024 Sven-Olof Yrjö Collin PS Referensen: Umans, T., Collin, S.-O. & Tagesson, T. (2008), ‘Ethnic and gender diversity, process and performance in groups of business students in Sweden’, Intercultural Education, Vol 19, No. 3, June, 243-254.DS Avlatsbrevet var en utomordentlig konstruktion. Man skall förvisso inte begå synd, men hade man begått eller ville man begå en synd, var det inte något problem. Man kunde syndkompensera, eller med mer generell benämning, mögkompensera genom att köpa ett avlatsbrev. Därigenom kom man på plus minus noll och kunde synda igen. Ju mer pengar man hade, ju mer kunde man mögkompensera, ju mer synder kunde man begå, ju mindre behövde man anstränga sig för att undvika synd.
Mögkompensera känner vi idag som klimatkompensera. Ett företag eller person kan släppa ut mög, vilket är en synd, men strax få absolution genom dagens avlatsbrev, klimatkompensationen. Man mögkompenserar och går därmed fri från synden att ha belastat vår gemensamma planet. Ja, man kan t o m skryta om att man befriat sig från synden genom mögkompensationen, t ex genom att skamlöst använda det i företagets marknadsföring. Jag tror inte att många på medeltiden skröt om att de köpt avlatsbrev och därmed hade mögkompenserat. Men idag är mögkompensationen en del i företags marknadsföring. En god människa är den som åker till Rom över helgen och som mögkompenserar mer än den skit den skapat genom sin resa. På Facebook lägger den ut sin absoluta godhet, att ha mögkompenserat för mer än den skapat mög. Microsoft förväntas köpa sk negativa utsläpp av Stockholms energi för ett uppskattat pris på €200 för ett ton CO2. (Negativa utsläpp är, som i energiföretagets fall, att man vid förbränning fångar in koldioxiden och lagrar den evigt: https://www.svd.se/a/xmRq4G/microsoft-koper-klimatkompensation-av-stockholm-exergi ). Avlatens pris, mögkompensationen, är således €200/ton CO2. Microsoft har därmed en enkel kalkyl. Om det kostar dem mer än €200 att minska sina utsläpp av koldioxid, då använder de mögkompensationen. Stressen i att begå en synd minskar och får, likt avlatsbrevet, ett pris. Samtidigt får företaget en sak att ta upp i sin marknadsföring: Vi mögkompenserar! Mögkompensationen skapar en ny industri. Där katolska kyrkan tidigare var profitören på synden genom att sälja avlatsbrev, finns det nu företag som producerar negativa utsläpp. Det skapas en bransch som livnär sig på att göra gott, att dra tillbaka utsläpp. Det är onekligen gott att man funnit ett sätt att finansiera denna produktion, som annars skulle behöva betalas över skattsedeln. Men samtidigt innebär mögkompensationsindustrin att pressen på att göra verklig skillnad, att minska sina utsläpp, att finna produktionsmetoder som är så ekologiskt tilltalande som möjligt, minskar. Likt avlatsbreven innebär mögkompensation att incitamentet att begränsa synden blir mindre. De försvinner förvisso inte, ty både avlatsbrev och mögkompensation har sitt pris. Men likt parkeringsböter, är du riktigt rik spelar parkeringsböter eller mögkompensationskostnaden liten roll. Man borde läsa Matteusevangeliets 6:6 för dessa marknadsförare: ”Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig” Den 31 maj 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Douglas Murray skriver i boken ’Kriget mot väst’ hur dagens vänster, främst det som kan kallas woke-vänstern, stormar mot personer som de anser har premierat rasism. De ger sig på Churchill, Hume, Kant och t o m Aristoteles, eftersom de, någon gång, har skrivit något, privat eller offentligt, som kan, med dagens ögon, anses vara rasistiskt eller ha rasistisk anstrykning. Murray menar att woke-vänstern kan ha små rätt här och där, men att de missar balansräkningen, att se hur de små bristerna magnifikt kan uppvägas av de oerhört stora positiva bidrag som dessa gett världen. Som om de vore enögda.
Däremot drabbas inte Karl Marx, en av woke-vänsterns stora gudar (felaktigt och okunnigt eftersom han var materialist medan woke-vänstern är idealister) av någon stormning, trots att han många gånger uttryckte sig tydligt rasistiskt. Inte heller drabbas en av woke-vänsterns främsta profeter, Foucault, trots att han köpte sex av minderåriga pojkar i Tunisien, en akt av profiterande på unga människors fattigdom, en akt av pedofili och av rasism. Hur kan dessa statystormare klara av den dubbelheten, ja, dubbelmoralen och uppenbara hyckleriet? Hur kan de vara så enögda? Murray tycks hävda att de som klarar sig från kritik är de som själva har kritiserat västerlandet hårt och, som Marx, krävt eller förväntat sig västs omstörtande genom revolution. Murray tycks mena att allt är förlåtet om du är revolutionärt inriktad på att störta västsamhället och dess institutioner. Idag, just nu, slåss jag av samma obalans, samma enögdhet när det gäller mänskligt lidande genom krig. Det förs krig, som drabbar speciellt barn oerhört hårt, med många mördade och många svältande, i en del länder. De jag vet är Ukraina, Gaza, Jemen och Sudan. En människa som är enögt blind för annat än människors, och speciellt barns lidande, borde protestera, borde slå upp tält, borde hissa flaggorna som representerar dessa barn. Man hissar flaggor. Man tältar. I Lundagård reses tält mot kriget. Så även på KTH i Stockholm. I många västländer demonstreras det. I USA, där det startade, är protesterna hårda och folk som inte själva tältar sägs ha blod på sina händer. Men av de fyra blodiga platserna, Ukraina, Gaza, Sudan och Jemen, är det blott en plats som uppmärksammas, Gaza. Tältarna strider inte enbart för krigets slut, utan för upprättande av en palestinsk stat. Ja, det finns t o m länder som i dagarna erkänner den stat som andra, via demonstrerationer, önskar skall uppstå. Varför väcker Gazakriget så starkt engagemang, medan de andra krigen inte väcker något engagemang? En förklaring, som jag tidigare fört till torget, är att det i grunden är ren rasism som för människorna till tälten. I de andra krigen är det enbart muslimer eller ryssar som står som de onda krigförande. Dessa är folk med låg utvecklingsgrad. Detta är folk som är primitiva, ja, barbariskt aggressiva. Medan det i Gazas fall är Israel, och därmed judar, som för barbariskt krig, vilket är otänkbart av ett så utvecklat folk som judarna. En annan förklaring är att palestinierna sedan 1948 är en fördriven människogrupp, en underdog, en förlorare, en David mot Israels Goliat, understöd av den lede Satan, USA. De goda står alltid på den lilles sida. Den svages sida. De goda tältar för de små, de svagas rätt. Men palestinierna valde Hamas som sin regering på Gaza, en organisation som har som mål att likvidera Israel. Hamas har en militär gren som sviker militärens främsta uppgift, att skydda sin befolkning. Palestinierna på Gaza är till sin majoritet fundamentalistiska muslimer, vari ingår kvinnoapartheid, antisemitism, sharialagsystem och antidemokrati. Minns att nazisterna var också underdogs på 20-talet i Tyskland. Tältarna har rätt i sin kritik av det, för de civila och speciellt för barnen, blodiga kriget. Men därtill stödjer de en ideologi och krafter som är djupt antihumanitära. Tältarna bär den palestinska schalen, den som de muslimska palestinierna bar när de bröt sig in på de israeliska kibbutzerna och mördade socialisterna den 7: oktober. Mitt folk! Men underdogsförklaringen går att tillämpa även på de andra krigen. Ukraina är ett underdogsland, som förvisso idag får stor hjälp från väst. Men det är ett land som gav upp en oerhörd styrka, sina kärnvapen, som de hade från sin tid som sovjetisk stat, i utbyte mot fred och respekt för sina gränser. Men ryssarna visade avtalet ingen respekt utan angrep Ukraina. Ett övergrepp som tältarna inte bryr sig om. Ingen skanderar: from Crimea to Lviv, Ukraine will be free. Så här många ord, och ändå måste jag göra dig, du stackars läsare, besviken, ty jag kan inte finna en trovärdig förklaring till enögdheten hos tältarna. Därtill är jag begränsad av en vilja att vägra se tältarna som uttryck för en unken antisemitism eller rasism. Det jag ser är att tältarna bär en flagga, den palestinska flaggan, som för mig är nedsölad av de socialisters blod som de mördade den 7 oktober. Den flaggan som idag representerar antisemitism och kvinnoapartheid. Hur det kan vara en symbol för underdogs, för förtryckta, är för mig en fullständig obegriplighet. Jag förstår inte tältarna. Om man inte hävdar att enögdhet, att se det ena men inte det andra, är dagens princip. Den 30 maj 2024 Sven-Olof Yrjö Collin En föreläsning idag kan antingen avhållas levande, med lärare och studenter i salen, eller via förinspelad video. I framtiden kanske AI kan framställa, så som den idag kan framställa kortare filmsekvenser, en lärd, kritiskt hållen föreläsning om aktiemarknadens funktionssätt och effekter.
När jag började undervisa insåg jag att den ersättning man fick för en timmes föreläsning i sal, 3 klocktimmar, inte motsvarade nedlagt arbete första gången man höll kursen. En timme i sal krävde betydligt mer förarbete än 2 klocktimmar. Därför ville man ha kursen nästa gång den gick, eftersom förarbetet då inte var så enormt stort, varför man snart, kanske redan vid tredje gången man gav kursen, fick ett överskott i timmar, som man kunde använda för att arbeta på sin avhandling. Alternativet var att ha en mycket stor kurs, som krävde att man delade upp studenterna i flera grupper. En gång hade jag grundläggande redovisning för tre grupper. Jag höll samma föreläsning klockan 8-10, 10-12, och 13-15. Den sista föreläsningen var den svåraste då man var fysiskt och mentalt trött och mindes inte vad man sagt på den föreläsningen, relativt de andra. Tiden mellan 15-17 var jag som i dimma. Men det var en mycket lönsam affär eftersom en och samma förberedelse kunde användas tre gånger. Idag, speciellt efter Corona, har vi fått vana att föreläsa via video. Den kan spelas in och användas om och om igen. Speciellt för grundläggande kurser, där materialet inte förändras med någon större hastighet, kan en föreläsning användas några år. Den kan också användas i olika sammanhang. Lärarna tar nu aningen strid för rätten till videon. Om läraren får ordinarie ersättning för videon, som en föreläsning, då drabbas den av det jag skrev ovan, att förbereda en föreläsning, vilket tar mer tid än den man får ersättning för, men sedan drabbas den av att inte få ge föreläsningen mer, och därmed få tillbaka insatsen, och helst mer. Läraren vill därför, antingen ha ersättning så fort videon visas, likt min ersättning för föreläsning 10-12 och 13-15, eller få en markant högre ersättning för en videoföreläsning än för en föreläsning som ges levande, med möjligheter till upprepning. Mot det kan anföras det som anförs mot patent för medicin. Läkemedelsbolag vill ha patent, dvs monopol på sin medicin eftersom de har investerat mycket i dess framtagande och måste få tillbaka de investerade pengarna genom patentets monopol. Det låter onekligen rimligt. Men, det innebär också att man stannar upp i utveckling eftersom man kan luta sig tillbaka under monopoltiden. Patent på läkemedel ger Trabantläkemedel, där samma produkt erbjuds år för år, utan utveckling. Alternativet vore att ständigt kräva utveckling genom att inte erbjuda monopol. Samma Trabantrisk finns för föreläsningen. Man vill ha monopol på kursen, så att man får tillbaka sin insats genom blygsamma utvecklingar, likt Trabanten. Alternativet är att man får föreläsningen för att den ständigt utvecklas och blir bättre och bättre. Detsamma med videoinspelningen. Vill universitetet erbjuda den gamla videon istället för en ny föreläsning, som är uppdaterad och förbättrad, är det universitetets val, och säger en del om universitetets låga ambitioner. Även här kan man prata om Trabantföreläsningar, som upprepar detsamma, år efter år, utan utveckling. För läraren, men kanske inte för studenten, finns ett hot i en nära framtid, det tredje alternativet, AI-genererade föreläsningar. Om AI kan samla vårt vetande om Kants autonomibegrepp, då kan AI snart samla vårt vetande om aktiemarknadens funktionssätt och ge det i form av en föreläsning via video där en AI-genererad person ser ut att prata. Det innebär att akademiker befrias från både arbetet och lönen att ge föreläsningar. En besparing av arbete och av kostnader, som kan användas till att expandera vårt kunnande genom forskning, så att AI nästa år kan göra en än bättre, eller i alla fall, annorlunda AI-genererad föreläsning. Argumentet mot videoföreläsning är att studenter inte kan interagera med videon. Det kan man delvis lösa genom en chattfunktion efter föreläsningen. Detsamma kan man göra med den AI-genererade föreläsningen, där AI-roboten kan svara på frågor. Dock har bägge formaten nackdelen att det talade ordets snabba interaktion med medföljande kroppsspråk inte är möjlig. I vetenskapliga sammanhang är förvisso kroppsspråket, som ibland påstås stå för mellan 50-80% av kommunikationen, av mer ringa betydelse. Men medan den skrivna texten kan visa betoning genom stora, feta bokstäver, kan vi människor variera vår betoning betydligt mer. Samtidigt kan vi delvis avläsa hur mottagaren tar emot utsagan, och därvid variera den, för att öka förståelsen. Den humana, levande interaktionen, som finns som möjlighet i den levande föreläsningen, är svag eller frånvarande i videon, vare sig den är konstruerad av människa eller AI. Därför kan man tänka sig en utveckling som jag länge pläderat för. Spela in en video, av människa eller AI. Därefter kommer den levande läraren in som person i salen och leder där en frågestund och diskussion, där interaktionen är levande human. Det som sparas in på videon kan användas för interaktion student-lärare. Föreläsning via video eller av AI är därför inte ett hot mot vare sig akademin eller akademiker. De är istället medel för att öka den akademiska utbildningens kvalité genom att interaktionen student och akademiker ökar. Hotet kommer blott från icke-akademiker, främst de som besitter administrativa positioner, sk chefer, som ser möjligheter att minska kostnader, men som, p g a att de är icke-akademiker, inte ser utvecklingspotentialen för den akademiska utbildningen. Den 29 maj 2024 Sven-Olof Yrjö Collin Kan AI (artificiell intelligens) ge oss kunskap?
Jag ville se hur AI fungerade och skrev ett påstående till en chat-AI (https://chatgpt.com/): ”Mänsklighetens värsta världsåskådningar är judendom, kristendom, islam, kommunism och nazism.” Det kom upp en varning: This content may violate our usage policies. Det är bra med en sådan varning, ty den antyder det som sedan dess svar visar. Därefter kom svaret, där AI specifikt skrev om religionerna, kommunismen och om nazismen. ”Judendomen, kristendomen och islam är alla stora världsreligioner med många olika inriktningar och tolkningar. Medan de kan ha historiska exempel på intolerans, konflikter och våld, har de också varit källor till tröst, moralisk vägledning och samhällsutveckling för många människor runt om i världen. Kommunismen, å andra sidan, är en politisk och ekonomisk ideologi som har haft olika manifestationer och tolkningar över tid och i olika delar av världen. Även om vissa kommunistiska regimer har varit förknippade med brott mot mänskliga rättigheter och förföljelse, har andra kommunistiska rörelser haft mer fokus på social rättvisa och jämlikhet. Nazismen är en ideologi baserad på rasism, auktoritarism och överlägsenhet som ledde till ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia under andra världskriget, inklusive Förintelsen och andra brott mot mänskligheten.” Som du kan se, så tar AI upp att religionerna kan ha våld. Lite värre är kommunismen, som kan ha brott mot mänskliga rättigheter. Värst är nazismen, som lett till mänsklighetens mörkaste kapitel. På den positiva sidan sägs religioner kunna ge tröst, medan kommunismen kan ge jämlikhet. Värst är återigen nazismen, som inte alls har någon positiv sida. Man kan notera att religioner inte belastas med brott mot mänskligheten, medan de andra två har den belastningen. Notera också att religionen kan ge tröst, vilket inte de andra två kan. Nazismen förvägras jämlikhetsnämnandet, trots att nazismen uttryckligen bekämpade tanken på klasser. Nazismen skulle kunna sägas ha upprättat tyskarna efter Versaillefreden och gav mången tro och hopp, vilket inte minst massmötena manifesterade. Intet av detta tar AI upp. När det gäller nazismen är det blott det mörka, och då det riktigt mörka, Förintelsen och, likt kommunismen, brott mot mänskligheten. Kristendomens och islams tusenåriga historia av förtryck, av förföljelse av oliktänkande, med de kristna bålen av böcker, kvinnor och vetenskapsmän är inget som AI tynger religionerna med. Mitt exempel visar att AI inte en enkel grund för kunskap. AI är inte intelligent, i betydelsen kritiskt reflekterande, utan är, i alla fall i detta svar, en tämligen slätstruken, politiskt korrekt röst. Men som är uppriktig i sin korrekthet genom att varna för sin korrekthet. AI kan hjälpa en i tankarna, men AI är inte kritisk kunskap. Därtill är den alltför laddad med det politiskt korrekta. AI är tendentiös. Och, som bekant, kunskap känner inte det korrekta, utan blott sanningen. Den 28 maj 2024 Sven-Olof Yrjö Collin |
Don CollinÄr en Kantian, socialist, avsutten ryttare. Med Don Quijote som förebild. Är professor i företagsstyrning, numer vid mitt eget universitet, Free University of Scania, stolt hedersprofessor vid två universitet i Ukraina. Förblindad av visionen att akademisk utbildning skall vara utvecklande för de begåvade. Och dessa kommer från alla hörn av samhället. Upplysningen är idealet, att Förnuftet, det fria, som inte tyglas av makter, vare sig världsliga eller himmelska eller underjordiska. Våga tänk själv, uppmanar Upplysningen. Det är din Plikt, säger Kant. Arkiv
Mars 2024
Kategorier |