Igår skrev jag, angående den ovälkomna munkyssen som en man gjorde på två kvinnor, att det tycks finnas en norm för kvinnan och en för mannen, vilket kunde ha evolutionärt ursprung: ”Någon kunde hävda att dessa skilda normer har sin grund i att det ligger på kvinnan att kontrollera den mänskliga sexualiteten, eftersom det är hon som får bära merparten av dess konsekvenser, barnet.”
Men vilken sanning finns i det evolutionära argumentet?
Vårt samhällssystem har haft den primitiva och barbariska inställningen att det åligger kvinnan som individ att kontrollera den mänskliga sexualiteten. Då, och i nutida barbariska samhällen, fanns och finns normen att kvinnan skall vara oskuld vid äktenskapets inträdande. Hon bär helt tyngden av att reglera sexualiteten, till pris av celibat innan äktenskapet.
Dock reglerades sexualiteten en aning även för mannen, då samlag utan samtycke kunde kallas våldtäkt. Idag har denna reglering blivit formell lag i Sverige, där tydligt samtycke måste föreligga för att samlaget skall vara lagligt.
Men vårt samhälle har också lättat på kvinnans ansvar för regleringen genom att det finns medel som kan användas som förhindrar graviditet som konsekvens av sexuellt agerande. Kondom, pessar och p-piller är medel som befriar kvinnan från tvånget att reglera genom celibat.
Därtill tillkommer att konsekvensen av sexualiteten, graviditeten, kan lagligt, i Sverige, avbrytas genom abort. Därvid befrias kvinnan ytterligare från celibatets tvång.
Ytterligare befrielse ges genom att en fullgången graviditet, dvs ett barn, inte blott blir en lott för kvinnan, om mannen smiter från ansvaret, utan att kvinnan får hjälp med barnet, via barnbidrag och andra understöd, samt daghem och kostnadsfri skola.
Det evolutionära argumentet hävdar att kvinnan gradvis har befriats från att själv bära ansvar för att reglera sexualiteten, genom medicinsk och social utveckling.
Men vad vet vi om det? Kan man inte tänka sig att i förhistoriska samhällen levde människor med en social organisationen som innebar att om en kvinna födde barn togs barnet omhand av alla i samhället? Barn är ju inte en enskilds tillgång, utan är en resurs för samhället, varför det nästan är NATURLIGT att gruppen av människor deltar i omhändertagandet av barnen. Att den sociala gruppen, deras samhälle, tar hand om alla barn är mer självklart än att barnets väl och ve enbart läggs på den kvinna som alstrar och föder barnet.
Man kan därför tänka sig en social utveckling i tre faser.
I den första fasen är barnet en tillgång för gruppen och hanteras av gruppen, varför ansvaret för sexuell reglering inte enbart ligger på kvinnan.
Därefter kommer syndafallet, med sitt barbari, där kvinnan underkastas en social ordning som lägger det tidigare gruppansvaret för barnet på den enskilda kvinnans axlar. Denna utveckling understöds av den sociala innovationen ’äktenskapet’, där kvinnan är underordnad så till den milda grad att hon förlorar rätten till sin sexualitet innan äktenskapet, och, väl i äktenskapet disciplineras ytterligare, t ex genom att mannen har rätt att utöva våld mot henne ”… tillrättavisa dem handgripligen” (Koranen 4:34).
Den tredje fasen, där vi befinner oss nu, har kvinnan börjat återfå sin sexuella frihet och gruppen tar ett större ansvar frihetens effekter, barnet.
Det evolutionära argumentet, som jag tog till i gårdagens inlägg, antar att den andra fasen var den ursprungliga. Kanske för att den ligger oss nära i tiden. Men med min tankegång, som, likt det evolutionära argumentet, saknar empiriska bevis, kan vi göra lika troligt att det som det evolutionära argumentet tar som tidernas begynnelse, blott är barbarismens tid, som var en mellanfas, en olycklig och repressiv mellanfas i människans tidevarv.
Jag skall inte tynga framställningen med mina ständiga religiösa utfall, men religionen, de monoteistiska, som blott är knappt 3500 år gamla, företräder magnifikt den andra fasen, ja, kanske deltog i att skapa den, och har därför varit effektiva instrument under den barbariska tiden för att lägga tyngden av att reglera människans sexualitet på kvinnan.
Den 1 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Men vilken sanning finns i det evolutionära argumentet?
Vårt samhällssystem har haft den primitiva och barbariska inställningen att det åligger kvinnan som individ att kontrollera den mänskliga sexualiteten. Då, och i nutida barbariska samhällen, fanns och finns normen att kvinnan skall vara oskuld vid äktenskapets inträdande. Hon bär helt tyngden av att reglera sexualiteten, till pris av celibat innan äktenskapet.
Dock reglerades sexualiteten en aning även för mannen, då samlag utan samtycke kunde kallas våldtäkt. Idag har denna reglering blivit formell lag i Sverige, där tydligt samtycke måste föreligga för att samlaget skall vara lagligt.
Men vårt samhälle har också lättat på kvinnans ansvar för regleringen genom att det finns medel som kan användas som förhindrar graviditet som konsekvens av sexuellt agerande. Kondom, pessar och p-piller är medel som befriar kvinnan från tvånget att reglera genom celibat.
Därtill tillkommer att konsekvensen av sexualiteten, graviditeten, kan lagligt, i Sverige, avbrytas genom abort. Därvid befrias kvinnan ytterligare från celibatets tvång.
Ytterligare befrielse ges genom att en fullgången graviditet, dvs ett barn, inte blott blir en lott för kvinnan, om mannen smiter från ansvaret, utan att kvinnan får hjälp med barnet, via barnbidrag och andra understöd, samt daghem och kostnadsfri skola.
Det evolutionära argumentet hävdar att kvinnan gradvis har befriats från att själv bära ansvar för att reglera sexualiteten, genom medicinsk och social utveckling.
Men vad vet vi om det? Kan man inte tänka sig att i förhistoriska samhällen levde människor med en social organisationen som innebar att om en kvinna födde barn togs barnet omhand av alla i samhället? Barn är ju inte en enskilds tillgång, utan är en resurs för samhället, varför det nästan är NATURLIGT att gruppen av människor deltar i omhändertagandet av barnen. Att den sociala gruppen, deras samhälle, tar hand om alla barn är mer självklart än att barnets väl och ve enbart läggs på den kvinna som alstrar och föder barnet.
Man kan därför tänka sig en social utveckling i tre faser.
I den första fasen är barnet en tillgång för gruppen och hanteras av gruppen, varför ansvaret för sexuell reglering inte enbart ligger på kvinnan.
Därefter kommer syndafallet, med sitt barbari, där kvinnan underkastas en social ordning som lägger det tidigare gruppansvaret för barnet på den enskilda kvinnans axlar. Denna utveckling understöds av den sociala innovationen ’äktenskapet’, där kvinnan är underordnad så till den milda grad att hon förlorar rätten till sin sexualitet innan äktenskapet, och, väl i äktenskapet disciplineras ytterligare, t ex genom att mannen har rätt att utöva våld mot henne ”… tillrättavisa dem handgripligen” (Koranen 4:34).
Den tredje fasen, där vi befinner oss nu, har kvinnan börjat återfå sin sexuella frihet och gruppen tar ett större ansvar frihetens effekter, barnet.
Det evolutionära argumentet, som jag tog till i gårdagens inlägg, antar att den andra fasen var den ursprungliga. Kanske för att den ligger oss nära i tiden. Men med min tankegång, som, likt det evolutionära argumentet, saknar empiriska bevis, kan vi göra lika troligt att det som det evolutionära argumentet tar som tidernas begynnelse, blott är barbarismens tid, som var en mellanfas, en olycklig och repressiv mellanfas i människans tidevarv.
Jag skall inte tynga framställningen med mina ständiga religiösa utfall, men religionen, de monoteistiska, som blott är knappt 3500 år gamla, företräder magnifikt den andra fasen, ja, kanske deltog i att skapa den, och har därför varit effektiva instrument under den barbariska tiden för att lägga tyngden av att reglera människans sexualitet på kvinnan.
Den 1 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
