Jag har nu hört detta under några vecka, detta nådens år 2023. Ur minnets vaga dimma framträder en ung man, en student på ett universitet, som sade ungefär samma sak till mig, där vi satt i universitetets kantina. Han hävdade att man måste begränsa demonstrationsrättigheten, ty, sade han övertygad, det är inte rimligt och rättvist att ett litet fåtal personer skall ha rätt att skapa samhälleligt kaos, ett kaos som de sedan inte tar ansvar för. Med stadig blick, med argumentets lyskraft i ögonen, sade han att en sådan demonstrationsrätt är inte demokrati utan fåtalets tyranni.
Idag hör jag ekot av honom, när muslimska antidemokrater först stormar mot koranbrännaren i Malmö, och därefter fortsätter hemmavid, i Rosengård, och sticker åtskilliga bilar i brand och kastar sten och cyklar på polisen. Vi kan ställa en liknande fråga som den unge studenten i kantinan ställde: Vilken rätt har den ensamme koranbrännaren att skapa sådant kaos? Till det har vi inte demonstrationsrätten.
Den unge studenten var en framgångsrik student, kanske i fråga om prestation, men säkert i fråga om att hålla de riktiga politiska ståndpunkterna, varför han utsågs till att få träffa den utländske professorn, dvs jag.
Jag befann mig på Lukasjenkos universitet i Minsk, Belarus. I salen, där jag höll min föreläsning om familjeföretag och dess grund i nepotism, hängde ett porträtt av Lukasjenko över tavlan, under mitt huvud. Lukasjenko, som hävdas vara den sista diktatorn i Europa. Som underhåller och styr en totalitär stat.
När jag hörde studentens argument för inskränkning av demonstrationsrättigheten, förstod jag att det var ett rimligt argument i en totalitär stat. Men i demokratiska stater kan vi inte inskränka demonstrationsrättigheten, ty våra samhällen söker inte främst lugnet och kontrollen, utan idéers brytning och diskussion, i en kanske naiv tro att vi därigenom utvecklar våra samhällen. Han förstod inte mitt argument, att man måste ta risken som friheten ger, då vi inte kan veta före demonstrationen, vare sig om den skapar kaos, eller om den skapar en produktiv utveckling.
Idag hör jag argumentation från Lukasjenkos universitet i Minsk. Men inte i en kantina i Minsk, utan från talarstolar och debattsidor i Sverige.
Inför den eftertraktade säkerheten i NATO, som en muslimsk härskare, Erdogan, har i sin hand, och inför trycket av den muslimska fascismen, är det inte korrekt att säga att svenska politiker och opinionsförare böjer rygg. Mer riktigt är att säga att de anammar ett totalitärt tankegods. Det som jag hört en och endast en gång innan nutiden. I Lukasjenkos universitet, av en man som säkert, just nu, gör en god karriär i tysta Belarus.
Aldrig kunde jag tro att ekot från Minsk skulle höras i Sverige 2023.
Den 6 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin