Det finns en tanke att samhällets stat är ett uttryck för ett kontrakt, ett samhällskontrakt mellan alla individer, som de alla, frivilligt och grundat på deras frihet, ingått, där de ger upp en del av friheterna, t ex att få behålla allt de tjänar och skapar, för att kunna åtnjuta kontraktets goda sidor, t ex skydd av egendom och liv.
Det är en till synes vacker tanke, att fria människor sluter sig samman och att de i denna gemenskap frivilligt avstår en del av sin frihet.
En kritiker kunde säga att det är en chimär, ty ett genuint individuellt avtal kan bara slutas med individer, inte i den kollektiva form som det har idag. Några kan säga att kontraktet är ett påhitt, en chimär som förljuget påskiner frihet, ty vad sker med den som inte vill ingå ett avtal, men som inte vill lämna landet och bo på en öde ö? Det är otänkbart att en individ, som avsäger sig samhället, t ex skyldigheten att betala skatt, faller ner på gatan i andnöd och hjärtbesvär, och där lämnas vind för våg, utan sjukhusvård, eftersom den individen avsagt sig sjukvårdens möjlighet genom att inte teckna samhällskontraktet. Eller att landets krigsmakt skall skydda alla, men inte den individ som avsagt sig samhällskontraktet. I samhällskontraktet finns mycket av kollektiva nyttigheter som inte går att skilja ut mellan individer, vilket gör att samhället kräver att alla är med. Samhällskontraktet är således inte ett avtal mellan individer, utan möjligen mellan ett antal starka individer, som sedan utformar det så, att alla individer måste vara med.
Det fria avtalet används också för att legitimera relationen mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Det ser ut som ett fritt avtal, där arbetssäljaren och arbetsköparen frivilligt ingår ett avtal. Kritiker mot denna syn på frivilligheten säger att medan arbetssäljaren kommer med blott sin arbetskraft som resurs, har arbetsköparen både sin arbetskraft, men också kapital för sin överlevnad. Det är lättare för arbetsköparen att trumfa genom hårda villkor, än det är för den helt beroende arbetssäljaren. Avtalets utformning beror mindre på frihet och mer på resurser parterna har när de kommer till marknaden. Socialisterna har då löst delar av denna sk frivillighet genom att bilda fackföreningar, som ger individen ytterligare en resurs, samt arbetslöshetsförsäkringar, som gör att arbetssäljaren inte behöver acceptera vilka villkor som helst. Graden av frivillighet ökar därför genom kollektiv organisering och genom försäkringar.
Men medan chimären av frivillighet finns i avtalsidéen, så glömmer man gärna bort två saker, Hegels herre-slav-dialektik, och alternativet till social organisering genom avtal.
Hegels herre-slav-dialektik noterar förvisso att det synes som om herren är mästare över slaven, som blott har sitt slaveri att bära, dvs ingen frihet. Men samtidigt är herren helt beroende av slaven för att vara kunna vara herre. Det är genom slaven som herren är herre. Men slaven är inte beroende på herren för att kunna överleva, ty slaven har sitt arbete, där slaven gör mat till sig själv och till herren. Således beror herren mer på slaven än slaven beror på herren. Det är den dialektiken som fick Marx att tro på proletariatets revolution, där proletariatet kastar av sig sina bojor, dvs kapitalisternas exploatering av deras arbete, och blir fria, medan kapitalisten står där med sitt kapital, utan arbetare. Således kan den som ser ut att vara den som är förloraren på det ’fria avtalet’, vara den som står att vinna mest på att verkligen utnyttja friheten.
Alternativet till tanken på avtal är att individer befinner sig i en given ordning. Det kan vara den konservativa drömmen om att alla individer har en given plats, given genom födelse, som den bär och har att bära. En kung är född kung, en torpare är född torpare. De semitiska, totalitära ideologierna, där vi främst känner kristendomen, har under många hundra år varit framgångsrik i att trumfa igenom den konservativa ordningen, där de hävdar att gud gett varje individ sin plats, som de måste respektera, på det att de inte skall leva sitt liv efter döden i helvetets eldar. Kommunisterna har en liknande föreställning om den givna ordningen, där det är partiet som skapar platserna som individerna har att bära och respektera, på det att de inte skall skjutas eller skickas till arbetsläger.
Slutligen finns rättspositivisterna, som hävdar att allt blott är makt, dvs resurser och kontroll över dem. Det finns inget avtal, men det finns inte heller en given ordning, vare sig av gud eller parti, utan en dynamisk process där möjligen individer, men mer grupper av individer går samman, organisatorisk, dvs i organisk solidaritet) eller i en serie, dvs i en grupp av individer som blott förenas av sitt gemensamma intresse. Där skapas regler och normer som de med sina resurser försöker försvara. Detta blir därför en gruppernas samtidiga kamp och samverkan. Tjusningen i demokrati, kanske speciellt den representativa, är att denna kamp och samverkan kan försiggå på ett hyfsat civiliserat sätt. Det blir inte bra, men, som Churchill lär ha sagt, alternativen är desto sämre.
Så stannar vi därmed hos Habermas, med hans rationella samtal, som ytterst uttrycks och realiseras genom demokratin, som manifesteras i en samhällsgemenskap, förvisso under protest och genom hårda debatter. Vi har inget avtal, vi har ingen ordning av gud eller parti, utan ett ständigt tjabbande.
Samhället får sin ordning genom tjabb!
Den 1 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Det är en till synes vacker tanke, att fria människor sluter sig samman och att de i denna gemenskap frivilligt avstår en del av sin frihet.
En kritiker kunde säga att det är en chimär, ty ett genuint individuellt avtal kan bara slutas med individer, inte i den kollektiva form som det har idag. Några kan säga att kontraktet är ett påhitt, en chimär som förljuget påskiner frihet, ty vad sker med den som inte vill ingå ett avtal, men som inte vill lämna landet och bo på en öde ö? Det är otänkbart att en individ, som avsäger sig samhället, t ex skyldigheten att betala skatt, faller ner på gatan i andnöd och hjärtbesvär, och där lämnas vind för våg, utan sjukhusvård, eftersom den individen avsagt sig sjukvårdens möjlighet genom att inte teckna samhällskontraktet. Eller att landets krigsmakt skall skydda alla, men inte den individ som avsagt sig samhällskontraktet. I samhällskontraktet finns mycket av kollektiva nyttigheter som inte går att skilja ut mellan individer, vilket gör att samhället kräver att alla är med. Samhällskontraktet är således inte ett avtal mellan individer, utan möjligen mellan ett antal starka individer, som sedan utformar det så, att alla individer måste vara med.
Det fria avtalet används också för att legitimera relationen mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Det ser ut som ett fritt avtal, där arbetssäljaren och arbetsköparen frivilligt ingår ett avtal. Kritiker mot denna syn på frivilligheten säger att medan arbetssäljaren kommer med blott sin arbetskraft som resurs, har arbetsköparen både sin arbetskraft, men också kapital för sin överlevnad. Det är lättare för arbetsköparen att trumfa genom hårda villkor, än det är för den helt beroende arbetssäljaren. Avtalets utformning beror mindre på frihet och mer på resurser parterna har när de kommer till marknaden. Socialisterna har då löst delar av denna sk frivillighet genom att bilda fackföreningar, som ger individen ytterligare en resurs, samt arbetslöshetsförsäkringar, som gör att arbetssäljaren inte behöver acceptera vilka villkor som helst. Graden av frivillighet ökar därför genom kollektiv organisering och genom försäkringar.
Men medan chimären av frivillighet finns i avtalsidéen, så glömmer man gärna bort två saker, Hegels herre-slav-dialektik, och alternativet till social organisering genom avtal.
Hegels herre-slav-dialektik noterar förvisso att det synes som om herren är mästare över slaven, som blott har sitt slaveri att bära, dvs ingen frihet. Men samtidigt är herren helt beroende av slaven för att vara kunna vara herre. Det är genom slaven som herren är herre. Men slaven är inte beroende på herren för att kunna överleva, ty slaven har sitt arbete, där slaven gör mat till sig själv och till herren. Således beror herren mer på slaven än slaven beror på herren. Det är den dialektiken som fick Marx att tro på proletariatets revolution, där proletariatet kastar av sig sina bojor, dvs kapitalisternas exploatering av deras arbete, och blir fria, medan kapitalisten står där med sitt kapital, utan arbetare. Således kan den som ser ut att vara den som är förloraren på det ’fria avtalet’, vara den som står att vinna mest på att verkligen utnyttja friheten.
Alternativet till tanken på avtal är att individer befinner sig i en given ordning. Det kan vara den konservativa drömmen om att alla individer har en given plats, given genom födelse, som den bär och har att bära. En kung är född kung, en torpare är född torpare. De semitiska, totalitära ideologierna, där vi främst känner kristendomen, har under många hundra år varit framgångsrik i att trumfa igenom den konservativa ordningen, där de hävdar att gud gett varje individ sin plats, som de måste respektera, på det att de inte skall leva sitt liv efter döden i helvetets eldar. Kommunisterna har en liknande föreställning om den givna ordningen, där det är partiet som skapar platserna som individerna har att bära och respektera, på det att de inte skall skjutas eller skickas till arbetsläger.
Slutligen finns rättspositivisterna, som hävdar att allt blott är makt, dvs resurser och kontroll över dem. Det finns inget avtal, men det finns inte heller en given ordning, vare sig av gud eller parti, utan en dynamisk process där möjligen individer, men mer grupper av individer går samman, organisatorisk, dvs i organisk solidaritet) eller i en serie, dvs i en grupp av individer som blott förenas av sitt gemensamma intresse. Där skapas regler och normer som de med sina resurser försöker försvara. Detta blir därför en gruppernas samtidiga kamp och samverkan. Tjusningen i demokrati, kanske speciellt den representativa, är att denna kamp och samverkan kan försiggå på ett hyfsat civiliserat sätt. Det blir inte bra, men, som Churchill lär ha sagt, alternativen är desto sämre.
Så stannar vi därmed hos Habermas, med hans rationella samtal, som ytterst uttrycks och realiseras genom demokratin, som manifesteras i en samhällsgemenskap, förvisso under protest och genom hårda debatter. Vi har inget avtal, vi har ingen ordning av gud eller parti, utan ett ständigt tjabbande.
Samhället får sin ordning genom tjabb!
Den 1 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
