Tidigare fanns muslimer och kristna. De kunde variera i sin hängivenhet mot sin tro. De som var riktigt hängivna kunde kallas ’djupt troende’ eller ’bokstavstroende’.
Redan här ser man att orden används för att ge positiva eller negativa betydelser. ’Djupt troende’ har en positiv, nästan skör betydelse, där den djupt troende bör visas stor omsorg ty den är nästan ett fragilt helgon. ’Bokstavstroende’ är däremot mer negativt laddat, då det innebär att personen inte tänker utan enbart går efter bokstaven. Som förvisso den ’djupt troende’ också gör, men den som går efter bokstaven har en styrka som den hävdar i sin bokstavstrohet, medan den ’djupt troende’ blott mumlar och drar sig undan.
Då fanns muslimer och kristna, där de kunde ges epitet som ’bokstavstroende’ eller ’djupt troende’ och i omständigheter där det fanns många av endera sorten, kunde de som vare sig var ’bokstavstroende’ eller ’djupt troende’ kallas liberala, vilket innebar att de förvisso ansåg sig tillhöra religionen, men att den var korrigerad och omringad med mänsklig moral.
Idag har språket tagit en ny vändning. Fortfarande finns de kristna med sina kvalificerande epitet. Men muslimerna har erhållit ett ordmässigt skydd, ty de som tidigare kunde kallas ’djupt troende muslimer’ eller ’bokstavstroende muslimer’ har nu fått en egen beteckning som fjärmar dem från uttrycket muslim. De kallas islamister.
Med islamist anses avses en person som gjort islam till en politisk rörelse. Men islam är en politisk rörelse, ty islam skiljer inte på religion och politik. T ex har ju islam en egen lag, sharia, som inom islam anses stå över all jordisk rätt. Således finns det ingen speciell variant av islam man kan hänge sig åt, som innebär att man pläderar för ett politiskt islam, medan det skulle finnas annan inriktning som pläderar för att religionen håller sig för sig själv.
Islamist är helt enkelt en omskrivning av ’djupt troende’ och ’bokstavstrogen’, med den positiva effekten för islam att den negativa meningen nu fjärmats från muslimen och lagts på en annan kategori, islamisten. I stället för olika varianter av muslimer, har det nu uppstått två olika grupper, en som är fredlig och god, muslimer, och en som är hatisk och våldsam, islamisten. Ja, de är så olika att de egentligen inte hör till samma religion.
Men både muslimer och islamister fördömde Lars Vilks målning. Ja, det var muslimer som attackerade honom, men som blev döpta till islamister, inte för att göra fenomenet mer tydligt genom högre precision i begreppet, utan genom att rentvå muslimerna från den våldsamhet som finns i islam, och som därför alltid är tillgängligt för muslimer.
Ordet islamist är därför blott ett retoriskt trick för att rentvå islam och för att dölja det faktum att islam är våldsamt. Den som använder ordet islamist är därför en person som gör sitt yttersta för att dölja, i stället för att uppenbara.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
Redan här ser man att orden används för att ge positiva eller negativa betydelser. ’Djupt troende’ har en positiv, nästan skör betydelse, där den djupt troende bör visas stor omsorg ty den är nästan ett fragilt helgon. ’Bokstavstroende’ är däremot mer negativt laddat, då det innebär att personen inte tänker utan enbart går efter bokstaven. Som förvisso den ’djupt troende’ också gör, men den som går efter bokstaven har en styrka som den hävdar i sin bokstavstrohet, medan den ’djupt troende’ blott mumlar och drar sig undan.
Då fanns muslimer och kristna, där de kunde ges epitet som ’bokstavstroende’ eller ’djupt troende’ och i omständigheter där det fanns många av endera sorten, kunde de som vare sig var ’bokstavstroende’ eller ’djupt troende’ kallas liberala, vilket innebar att de förvisso ansåg sig tillhöra religionen, men att den var korrigerad och omringad med mänsklig moral.
Idag har språket tagit en ny vändning. Fortfarande finns de kristna med sina kvalificerande epitet. Men muslimerna har erhållit ett ordmässigt skydd, ty de som tidigare kunde kallas ’djupt troende muslimer’ eller ’bokstavstroende muslimer’ har nu fått en egen beteckning som fjärmar dem från uttrycket muslim. De kallas islamister.
Med islamist anses avses en person som gjort islam till en politisk rörelse. Men islam är en politisk rörelse, ty islam skiljer inte på religion och politik. T ex har ju islam en egen lag, sharia, som inom islam anses stå över all jordisk rätt. Således finns det ingen speciell variant av islam man kan hänge sig åt, som innebär att man pläderar för ett politiskt islam, medan det skulle finnas annan inriktning som pläderar för att religionen håller sig för sig själv.
Islamist är helt enkelt en omskrivning av ’djupt troende’ och ’bokstavstrogen’, med den positiva effekten för islam att den negativa meningen nu fjärmats från muslimen och lagts på en annan kategori, islamisten. I stället för olika varianter av muslimer, har det nu uppstått två olika grupper, en som är fredlig och god, muslimer, och en som är hatisk och våldsam, islamisten. Ja, de är så olika att de egentligen inte hör till samma religion.
Men både muslimer och islamister fördömde Lars Vilks målning. Ja, det var muslimer som attackerade honom, men som blev döpta till islamister, inte för att göra fenomenet mer tydligt genom högre precision i begreppet, utan genom att rentvå muslimerna från den våldsamhet som finns i islam, och som därför alltid är tillgängligt för muslimer.
Ordet islamist är därför blott ett retoriskt trick för att rentvå islam och för att dölja det faktum att islam är våldsamt. Den som använder ordet islamist är därför en person som gör sitt yttersta för att dölja, i stället för att uppenbara.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
