Jag hotades av en tidigare student. Vad värre var, även min son hotades, av outgrundlig anledning. Universitetet reagerade mycket bra och erbjöd mig hjälp. Polisen var, minst sagt, mild i sin reaktion. Via avvägar fick jag reda på att dödshotaren tagits till en psykiatrisk klinik.
Det mest skrämmande för mig, och det som gav mig stort obehag, var att min son hotades. Aggressivt tänkte jag att jag kan stå ut med hot mot mig själv, eftersom jag varit agerande inför studenten. Men hot mot individer, de som är kärast för mig, och som inte har med saken alls att göra, är oacceptabelt. Jag berättade för min son att han gärna kunde se sig om lite extra.
Med anledning av hotet möblerade jag om mitt arbetsrum. Tidigare var det öppet möblerat, med skrivbord och stolar utmed väggarna, så att jag skulle kunna möta studenter på ett öppet sätt. Nu vände jag skrivbordet så att det stack ut i rummet, och därvid utgjorde ett hinder för en inrusande galning, samtidigt som det innebar att jag inte satt med ryggen mot dörren, utan kunde se personen som kom genom den ständigt öppna dörren.
Detta hände ungefär kring 2014. Vare sig före detta eller efter detta, har jag känt mig hotad av studenter. Däremot har jag erfarit hot, inte med fysiskt våld, men med sanktioner, från andra kollegor, och, inte minst, från den akademiska administrationen, dvs den del av administrationen som är befolkad av tidigare lärare, med den mest magnifika sanktionen, avskedet p g a att jag inte böjde min nacke i lydnad.
I dagarna har en rapport presenterats som avsåg att studera hur hot och trakasserier ser ut i högskolan. Den är gjord av företrädare för en mängd organisationer: Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet; Arbetsmiljöforskare; SULF; Brottsförebyggande rådet (Brå). (https://www.gu.se/nsfg/publikationer )
Det är en bedrövlig läsning. Inte så mycket för att den hävdar att hot och hat är vanligt förekommande, speciellt inom samhällsvetenskap och humaniora; att kvinnor upplever det mer än män; att det har inneburit att de utsatta förändrat sitt agerande.
Bedrövelsen kommer av att rapporten är bedrövlig. Den skickades till 17459 personer som var medlemmar i SULF, dvs dess urval består endast av de som är fackligt organiserade. Jag, och mina likar som inte är organiserade i det fackförbundet, står utanför undersökningen.
De fick svar från 2995 personer, dvs 17%, där de hävdar, utan att visa på analysen, att svarande från samhällsvetenskap och humaniora/konst var överrepresenterade. De skriver dock: ”Detta är samtidigt en fördelning av svarande som överensstämmer med SULF:s uppfattning om hur fördelningen ser ut bland deras medlemmar. ” (s. 6). Föreställ dig min kommentar till studenter som i sin kandidatuppsats skriver att deras bortfallsanalys baseras på ’uppfattning om hur fördelningen ser ut’ och inte på faktisk fördelning, dvs en statistisk bortfallsanalys baserad på data. Med aningen irritation i rösten hade jag sagt till studenterna att ’uppfattning’ är ett flum som inte hör hemma i akademiska rapporter.
Den statistiska analysen begränsas sedan till antalsredovisning, och ibland till procentsatser. En bedrövligt oambitiös och ointressant statisk analys. Min kommentar till studenter hade varit:”En outhärdligt oambitiös analys”.
De hävdar som resultat att ”Kvinnor uppger erfarenheter av utsatthet i högre utsträckning än män”, baserat på att 668 kvinnor, av totalt 1480 kvinnor, och 429 män, av totalt 1324 män, uppgett erfarenhet av utsatthet. Kan man av detta dra slutsatsen att kvinnor upplever mer utsatthet? De har inte ens presenterat en enkel chi-två test på den fördelning de har. Än mindre har de problematiserat faktumet att de har en nästan jämn könsfördelning (53% av de svarande var kvinnor), när könsfördelningen i högskolan oftast brukar anges som mycket ojämn. Fördelningen antyder att de svarande sannolikt inte är representativa för högskolan. Även här hade de kunnat göra en enkel dataanalys för att se om deras fördelning är representativ för högskolans könsfördelning.
Och varför, i dessa dagar, granskar de inte hur erfarenhet av utsattheten varierar med ålder, akademisk position och etnicitet? Varför i herrans namn är de så upptagna vid enbart könet? Ty, inte kan det väl vara så att folk från ’Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet’ saknar ögon för andra mänskliga kategoriseringar än det sociala könet?
Hat, hot och våldsamhet har sannolikt ökat i samhället. Högskolan är inte en skyddad verkstad. Mina egna erfarenheter säger mig att hot kom först efter 2010, och att hot är mer frekvent från akademisk administrativ personal, än från studenter. Arbetsmiljön har, enligt min erfarenhet, blivit sämre och hårdare sedan ungefär 2010.
En sådan undersökning som är gjord, är därför angelägen. Men den undersökning som är gjord, kan inte användas som kunskap om hur det ser ut idag, ty den är outhärdligt oambitiös och, genom okunnig analys, kan den inte användas för att hävda generell kunskap om förhållandena. Den är oanvändbar. Tyvärr.
Den 9 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Det mest skrämmande för mig, och det som gav mig stort obehag, var att min son hotades. Aggressivt tänkte jag att jag kan stå ut med hot mot mig själv, eftersom jag varit agerande inför studenten. Men hot mot individer, de som är kärast för mig, och som inte har med saken alls att göra, är oacceptabelt. Jag berättade för min son att han gärna kunde se sig om lite extra.
Med anledning av hotet möblerade jag om mitt arbetsrum. Tidigare var det öppet möblerat, med skrivbord och stolar utmed väggarna, så att jag skulle kunna möta studenter på ett öppet sätt. Nu vände jag skrivbordet så att det stack ut i rummet, och därvid utgjorde ett hinder för en inrusande galning, samtidigt som det innebar att jag inte satt med ryggen mot dörren, utan kunde se personen som kom genom den ständigt öppna dörren.
Detta hände ungefär kring 2014. Vare sig före detta eller efter detta, har jag känt mig hotad av studenter. Däremot har jag erfarit hot, inte med fysiskt våld, men med sanktioner, från andra kollegor, och, inte minst, från den akademiska administrationen, dvs den del av administrationen som är befolkad av tidigare lärare, med den mest magnifika sanktionen, avskedet p g a att jag inte böjde min nacke i lydnad.
I dagarna har en rapport presenterats som avsåg att studera hur hot och trakasserier ser ut i högskolan. Den är gjord av företrädare för en mängd organisationer: Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet; Arbetsmiljöforskare; SULF; Brottsförebyggande rådet (Brå). (https://www.gu.se/nsfg/publikationer )
Det är en bedrövlig läsning. Inte så mycket för att den hävdar att hot och hat är vanligt förekommande, speciellt inom samhällsvetenskap och humaniora; att kvinnor upplever det mer än män; att det har inneburit att de utsatta förändrat sitt agerande.
Bedrövelsen kommer av att rapporten är bedrövlig. Den skickades till 17459 personer som var medlemmar i SULF, dvs dess urval består endast av de som är fackligt organiserade. Jag, och mina likar som inte är organiserade i det fackförbundet, står utanför undersökningen.
De fick svar från 2995 personer, dvs 17%, där de hävdar, utan att visa på analysen, att svarande från samhällsvetenskap och humaniora/konst var överrepresenterade. De skriver dock: ”Detta är samtidigt en fördelning av svarande som överensstämmer med SULF:s uppfattning om hur fördelningen ser ut bland deras medlemmar. ” (s. 6). Föreställ dig min kommentar till studenter som i sin kandidatuppsats skriver att deras bortfallsanalys baseras på ’uppfattning om hur fördelningen ser ut’ och inte på faktisk fördelning, dvs en statistisk bortfallsanalys baserad på data. Med aningen irritation i rösten hade jag sagt till studenterna att ’uppfattning’ är ett flum som inte hör hemma i akademiska rapporter.
Den statistiska analysen begränsas sedan till antalsredovisning, och ibland till procentsatser. En bedrövligt oambitiös och ointressant statisk analys. Min kommentar till studenter hade varit:”En outhärdligt oambitiös analys”.
De hävdar som resultat att ”Kvinnor uppger erfarenheter av utsatthet i högre utsträckning än män”, baserat på att 668 kvinnor, av totalt 1480 kvinnor, och 429 män, av totalt 1324 män, uppgett erfarenhet av utsatthet. Kan man av detta dra slutsatsen att kvinnor upplever mer utsatthet? De har inte ens presenterat en enkel chi-två test på den fördelning de har. Än mindre har de problematiserat faktumet att de har en nästan jämn könsfördelning (53% av de svarande var kvinnor), när könsfördelningen i högskolan oftast brukar anges som mycket ojämn. Fördelningen antyder att de svarande sannolikt inte är representativa för högskolan. Även här hade de kunnat göra en enkel dataanalys för att se om deras fördelning är representativ för högskolans könsfördelning.
Och varför, i dessa dagar, granskar de inte hur erfarenhet av utsattheten varierar med ålder, akademisk position och etnicitet? Varför i herrans namn är de så upptagna vid enbart könet? Ty, inte kan det väl vara så att folk från ’Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet’ saknar ögon för andra mänskliga kategoriseringar än det sociala könet?
Hat, hot och våldsamhet har sannolikt ökat i samhället. Högskolan är inte en skyddad verkstad. Mina egna erfarenheter säger mig att hot kom först efter 2010, och att hot är mer frekvent från akademisk administrativ personal, än från studenter. Arbetsmiljön har, enligt min erfarenhet, blivit sämre och hårdare sedan ungefär 2010.
En sådan undersökning som är gjord, är därför angelägen. Men den undersökning som är gjord, kan inte användas som kunskap om hur det ser ut idag, ty den är outhärdligt oambitiös och, genom okunnig analys, kan den inte användas för att hävda generell kunskap om förhållandena. Den är oanvändbar. Tyvärr.
Den 9 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
