Varför han gjorde det som framstår som ett hjälteagerande, vet vi inte. Ty han dog av sina skador.
Han ville komma med i en elitstyrka, och kanske trodde att om han gjorde detta, skulle hans möjligheter öka. En egoistisk hjältehandling.
Men det är också möjligt att han agerande utifrån vad han ansåg vara rätt. Kanske han ansåg att det är en uppgift för en polis att lyckas befria en gisslan, kanske också p g a att det var en kvinna.
Kanske han ansåg att bekämpningen av terroristen skulle bli mer framgångsrik om han var hos terroristen. Att han lyckades smuggla in en telefon antyder det. Att bli utbytt mot gisslan var då ett medel för att nå terroristen.
De två senare förklaringarna, rädda gisslan, bekämpa terroristen, är givetvis de jag föredrar. Och förefaller vara de som Frankrikes president föredrar. Ty berättelsen om Arnaud är att han uppoffrade sig för gisslan och för bekämpningen av terroristen. Han framstår som en oegennyttig hjälte, som agerande enligt sin uppfattning av plikt.
Man måste göra det som man måste göra, det som framstår som rätt. Det är skäl nog och andra skäl och motiveringar behövdes inte för att Arnaud skulle agera.
Arnaud kanske räddade kvinnans liv (ty vi vet ju inte lyckligtvis om terroristen hade dödat henne). Men han förlorade sitt eget liv. Ett ohyggligt ofattbart högt pris för att göra det rätta.
Vi andra som har våra principer. Som håller saker för rätt och orätt, vinner courage, vinner mod från Arnaud. Även om konsekvenserna inte är så irreversibla, så ofattbart omfattande, för den som utför dem, och för dem som lever med den som utför hjältedådet, är ett agerande som tycks vara lett av det rätta, en uppmaning att uthärda och agera.
Man har att göra vad man har att göra.
Arnaud, i denna tolkning, som jag föredrar, är en hjälte. I gisslandramat. I verkliga livet.
Ferrara den 24 mars 2018