I Svenska Dagbladet ifrågasätter ledarskribenten värdet av utbildning, baserat på en bok av en ekonomiprofessor. ( https://www.svd.se/utbildning-ar-sloseri-med-bade-tid-och-pengar) . Tongångarna känns igen från vår egen professor, Mats Alvesson. Utbildning är ett inlåsande av ungdomar, för att hålla dem några år från arbetsmarknaden. Mängder av utbildningar har höjts upp till akademiska, varför akademisk utbildning degraderats, i status och i innehåll. Till syvende og sist leder utbildningen till svaga kunskaper, men till ett diplom, för de som lyckas. Därmed är signalen skapad för arbetsmarknaden, att studenten klarar långt trälande, samarbete och att uppfylla andras krav.
Akademisk utbildning är i första hand till för att selektera, att skilja agnarna från vetet. I den mån de lär sig något, kan det vara ett plus, men absolut inget krav. Denna selektionstanke finns idag representerad i Revisorsinspektionens nya tankar på att inte så hårt reglera den akademiska utbildningen för revisorer, utan möjliggöra att revisorsassistenter kan ha vilken kandidatutbildning som helst. De tycks instämma i att det inte är kunskaperna i utbildningen som är viktiga, utan förmågan att klara en akademisk utbildning, oaktat vilken.
Vi akademiker brukar då, defensivt, kontra med att vi, förutom att selektera och lära ut kunskaper, lär dem att tänka. Förmågan att tränga bakom dimridåer, att blottlägga tricks och lögner, att inse att ett argument kan företräda ett perspektiv, ett intresse, men är inte av gud utsänd sanning. Jag brukar upprepa mitt mantra från Upplysningen: Våga tänka själv, våga göra bruk av ditt Förnuft. Ledarskribenten säger dock, med hänvisning till bokförfattaren, att studier visar att det INTE är så.
Jag handleder studenter på kandidatnivå. Några av dem är blott på nivån att anse att uppsatsen måste göras. Det är ett jobb att göra. Kanske man lär sig något, men framför allt är det ett jobb att göra. Man skall ta ett lass grus från en sida och ta det till en annan sida. Ett nödvändigt arbete. Meningen är att man skall visa sig förmögen att ta gruset från den ena sidan till den andra sidan.
Men jag har många studenter som är uppriktigt nyfikna i vad som döljer sig i detta lass grus. De som har en undran, och som vill lära sig. Som skapar egna tankar, hittar på egna hypoteser, hittar på egna metoder för att undersöka. Är då min handledning av deras nyfikenhet onödig?
Ja, hävdar somliga. Låt dem göra sin undersökning, ty den skall blott och enbart visa att de kan göra en undersökning, dvs ta ett lass grus från en punkt till en annan. De skall inte stimuleras i sin nyfikenhet att ta sig fram till en punkt de själva inte kunde föreställa sig. Till randen av sin förmåga.
Men!
Tänk om den akademiska utbildningen, förutom att selektera, ge kunskap och lära studenter att tänka, har en fjärde funktion: Att ge studenten insikt i sin förmåga. Den som känner sin förmåga, och som kanske också inser att den är större än man själv tror, kommer ut i arbetslivet, men också i samhällslivet med en styrka den inte hade när den gick in i utbildningen.
Tänk om akademisk utbildning också ger självförtroende, rakare ryggar, starkare individer? Att värdet av utbildningen är att frigöra kraft?
Tänk dig det akademiska institut som tar sig devisen: Vi skapar och frigör kraft.
Ferrara den 21 mars 2018
Akademisk utbildning är i första hand till för att selektera, att skilja agnarna från vetet. I den mån de lär sig något, kan det vara ett plus, men absolut inget krav. Denna selektionstanke finns idag representerad i Revisorsinspektionens nya tankar på att inte så hårt reglera den akademiska utbildningen för revisorer, utan möjliggöra att revisorsassistenter kan ha vilken kandidatutbildning som helst. De tycks instämma i att det inte är kunskaperna i utbildningen som är viktiga, utan förmågan att klara en akademisk utbildning, oaktat vilken.
Vi akademiker brukar då, defensivt, kontra med att vi, förutom att selektera och lära ut kunskaper, lär dem att tänka. Förmågan att tränga bakom dimridåer, att blottlägga tricks och lögner, att inse att ett argument kan företräda ett perspektiv, ett intresse, men är inte av gud utsänd sanning. Jag brukar upprepa mitt mantra från Upplysningen: Våga tänka själv, våga göra bruk av ditt Förnuft. Ledarskribenten säger dock, med hänvisning till bokförfattaren, att studier visar att det INTE är så.
Jag handleder studenter på kandidatnivå. Några av dem är blott på nivån att anse att uppsatsen måste göras. Det är ett jobb att göra. Kanske man lär sig något, men framför allt är det ett jobb att göra. Man skall ta ett lass grus från en sida och ta det till en annan sida. Ett nödvändigt arbete. Meningen är att man skall visa sig förmögen att ta gruset från den ena sidan till den andra sidan.
Men jag har många studenter som är uppriktigt nyfikna i vad som döljer sig i detta lass grus. De som har en undran, och som vill lära sig. Som skapar egna tankar, hittar på egna hypoteser, hittar på egna metoder för att undersöka. Är då min handledning av deras nyfikenhet onödig?
Ja, hävdar somliga. Låt dem göra sin undersökning, ty den skall blott och enbart visa att de kan göra en undersökning, dvs ta ett lass grus från en punkt till en annan. De skall inte stimuleras i sin nyfikenhet att ta sig fram till en punkt de själva inte kunde föreställa sig. Till randen av sin förmåga.
Men!
Tänk om den akademiska utbildningen, förutom att selektera, ge kunskap och lära studenter att tänka, har en fjärde funktion: Att ge studenten insikt i sin förmåga. Den som känner sin förmåga, och som kanske också inser att den är större än man själv tror, kommer ut i arbetslivet, men också i samhällslivet med en styrka den inte hade när den gick in i utbildningen.
Tänk om akademisk utbildning också ger självförtroende, rakare ryggar, starkare individer? Att värdet av utbildningen är att frigöra kraft?
Tänk dig det akademiska institut som tar sig devisen: Vi skapar och frigör kraft.
Ferrara den 21 mars 2018
RSS-flöde
