Jag har fått förfrågningar via olika kommunikationskanaler, varför bloggen låg nere ett tag och sedan startades utan de gamla blogginläggen.
Det kan tyckas märkligt, och det har varit märkligt för mig, att jag har haft anledning att redogöra för att jag befinner mig i Sverige och att jag därmed har vissa specifika rättigheter, som inte går att diskutera. Jag har rätt att, inom förtalsgränsen, skriva vad jag vill på min blogg. Jag har t o m rätt att skriva om mina upplevelser på den arbetsplats jag arbetar, eftersom det är staten, då jag inte bara är skyddad av yttranderätten, utan också av meddelarfriheten.
Jag anser att jag hyllar en akademisk miljö och står upp för akademiska värderingar då jag debatterar allt. Jag hoppas innerligt att alla i min omgivning anser att jag står fast i den akademiska värderingen, även när debatten och kritiken riktas mot mig.
Jag är också, hoppas jag alla anser, stark i transparens. Öppenhet, inte tissel-tassel, föredrar jag.
Sedan TV-programmet Uppdrag Granskning började, har jag tänkt att det gäller att vara beredd när Josefsson och Mattisson knackar på min dörr. Då vill jag visa upp dokument som motiverar och förklarar vad jag gjort. Eller att i det ögonblicket dörrens öppnas, vara beredd att säga sanningen. Helst med stolthet, att jag har gjort rätt, i alla fall utifrån min värderingar. De utmäter ansvar för handlingar. De kräver att man talar. Tigandets maktdemonstration, så ofta använd av de mäktiga, är då ingen möjlighet.
Jag har fått uppskattning för min blogg, via e-mail till olika adresser, via andra sk sociala media, och vid personliga möten.
Ett öppet samhälle skall inte bara tåla öppenhet, utan hälsa den och välkomna den. Blott ärekränkningen och Rikets säkerhet, skall begränsa det fria uttrycket i ett öppet samhälle. Den som begär att man skall tiga, att man inte skall uttrycka opinion, den går på vägar som inte går att beskriva med ord som rör demokrati och öppet samhälle.
Inte minst bör ekonomer stå upp för öppenhet, eftersom mycket av företagsekonomi handlar om hur man bygger system och organisationer för att hantera ett av mänsklighetens stora gissel, asymmetrisk information, dvs att en har information som den andra inte har. Om informationen finns allmänt tillgänglig, då kan inte ett informationsövertag utnyttjas. Den som vill ha och som vill utöva makt, får då finna andra maktmedel än informationsövertaget.
Nyligen skedde det händelser i mitt professionella liv, som, paradoxalt nog, jag inte vill redogöra för idag, då jag egentligen inte kan redogöra för dem, eftersom jag inte förstår dem, och därför inte korrekt kan beskriva dem, än mindre korrekt värdera dem. Dessa händelser, kanske p g a min attityd mot mitt professionella liv, att det är en oupplösligt integrerad del av mitt totala liv, påverkade också, och påverkar, på ett ytterst besvärande sätt mitt hela liv och människorna som befinner sig i det livet. Men en sak tror jag att händelserna betyder, eller i alla fall signalerar, att jag skall sluta.
Jag bestämde mig då för att symboliskt berätta för andra och bekräfta för mig själv, att jag börjar. Men att börja innebär att man står vid en nollpunkt, ty alternativet till att börja är att fullfölja, eller att förändra. Men nu handlar det om att börja. Att börja görs utan historia, ty finns historia då är det att fortsätta. Börja görs utan historia (visst är det naivt och egentligen oriktigt, men så naivt kan man uttrycka en ambition). Därför började bloggen utan sin historia.
Jag kämpar just nu med att försöka hjälpa till i det som är slutandet. Samtidigt som jag försöker finna mitt börjande. Därför börjar bloggen utan sin historia.
Men! Jag gömmer inget. Jag gömmer ingenting. Jag döljer inget.
Jag har kvar vartenda blogginlägg. Skulle det uppstå efterfrågan på dessa, oaktat från vem, oaktat vilket syfte den eller de har, kommer de att redovisas. Jag har skrivit vad jag skrivit, och bär ansvar för det. Önskar du ett tidigare blogginlägg, bara låt mig veta och jag skickar det till dig, eller offentliggör det här.
Jag räds inte öppenhet och offentlighet.
Jag räds tissel-tassel och tystnad.
Jag räds inte försök till sanningen.
Jag räds lögnen.
Det som sker framför mig, det som sker inför mitt ansikte och bröst, kan jag agera med och mot. Det räds jag inte.
Det som sker bakom min rygg, är det som kan, och det som sätter kniven i min rygg. Det är vad jag räds.
Men mina ambitioner till trots. En sak vet jag. Där har min ljuva naivitet gett upp. Det är en sorglig insikt. En insikt jag inte vill ha. Där har min inbillning gått under.
Sanningen vinner inte. Makten vinner.
Ferrara den 27 mars 2018
Det kan tyckas märkligt, och det har varit märkligt för mig, att jag har haft anledning att redogöra för att jag befinner mig i Sverige och att jag därmed har vissa specifika rättigheter, som inte går att diskutera. Jag har rätt att, inom förtalsgränsen, skriva vad jag vill på min blogg. Jag har t o m rätt att skriva om mina upplevelser på den arbetsplats jag arbetar, eftersom det är staten, då jag inte bara är skyddad av yttranderätten, utan också av meddelarfriheten.
Jag anser att jag hyllar en akademisk miljö och står upp för akademiska värderingar då jag debatterar allt. Jag hoppas innerligt att alla i min omgivning anser att jag står fast i den akademiska värderingen, även när debatten och kritiken riktas mot mig.
Jag är också, hoppas jag alla anser, stark i transparens. Öppenhet, inte tissel-tassel, föredrar jag.
Sedan TV-programmet Uppdrag Granskning började, har jag tänkt att det gäller att vara beredd när Josefsson och Mattisson knackar på min dörr. Då vill jag visa upp dokument som motiverar och förklarar vad jag gjort. Eller att i det ögonblicket dörrens öppnas, vara beredd att säga sanningen. Helst med stolthet, att jag har gjort rätt, i alla fall utifrån min värderingar. De utmäter ansvar för handlingar. De kräver att man talar. Tigandets maktdemonstration, så ofta använd av de mäktiga, är då ingen möjlighet.
Jag har fått uppskattning för min blogg, via e-mail till olika adresser, via andra sk sociala media, och vid personliga möten.
Ett öppet samhälle skall inte bara tåla öppenhet, utan hälsa den och välkomna den. Blott ärekränkningen och Rikets säkerhet, skall begränsa det fria uttrycket i ett öppet samhälle. Den som begär att man skall tiga, att man inte skall uttrycka opinion, den går på vägar som inte går att beskriva med ord som rör demokrati och öppet samhälle.
Inte minst bör ekonomer stå upp för öppenhet, eftersom mycket av företagsekonomi handlar om hur man bygger system och organisationer för att hantera ett av mänsklighetens stora gissel, asymmetrisk information, dvs att en har information som den andra inte har. Om informationen finns allmänt tillgänglig, då kan inte ett informationsövertag utnyttjas. Den som vill ha och som vill utöva makt, får då finna andra maktmedel än informationsövertaget.
Nyligen skedde det händelser i mitt professionella liv, som, paradoxalt nog, jag inte vill redogöra för idag, då jag egentligen inte kan redogöra för dem, eftersom jag inte förstår dem, och därför inte korrekt kan beskriva dem, än mindre korrekt värdera dem. Dessa händelser, kanske p g a min attityd mot mitt professionella liv, att det är en oupplösligt integrerad del av mitt totala liv, påverkade också, och påverkar, på ett ytterst besvärande sätt mitt hela liv och människorna som befinner sig i det livet. Men en sak tror jag att händelserna betyder, eller i alla fall signalerar, att jag skall sluta.
Jag bestämde mig då för att symboliskt berätta för andra och bekräfta för mig själv, att jag börjar. Men att börja innebär att man står vid en nollpunkt, ty alternativet till att börja är att fullfölja, eller att förändra. Men nu handlar det om att börja. Att börja görs utan historia, ty finns historia då är det att fortsätta. Börja görs utan historia (visst är det naivt och egentligen oriktigt, men så naivt kan man uttrycka en ambition). Därför började bloggen utan sin historia.
Jag kämpar just nu med att försöka hjälpa till i det som är slutandet. Samtidigt som jag försöker finna mitt börjande. Därför börjar bloggen utan sin historia.
Men! Jag gömmer inget. Jag gömmer ingenting. Jag döljer inget.
Jag har kvar vartenda blogginlägg. Skulle det uppstå efterfrågan på dessa, oaktat från vem, oaktat vilket syfte den eller de har, kommer de att redovisas. Jag har skrivit vad jag skrivit, och bär ansvar för det. Önskar du ett tidigare blogginlägg, bara låt mig veta och jag skickar det till dig, eller offentliggör det här.
Jag räds inte öppenhet och offentlighet.
Jag räds tissel-tassel och tystnad.
Jag räds inte försök till sanningen.
Jag räds lögnen.
Det som sker framför mig, det som sker inför mitt ansikte och bröst, kan jag agera med och mot. Det räds jag inte.
Det som sker bakom min rygg, är det som kan, och det som sätter kniven i min rygg. Det är vad jag räds.
Men mina ambitioner till trots. En sak vet jag. Där har min ljuva naivitet gett upp. Det är en sorglig insikt. En insikt jag inte vill ha. Där har min inbillning gått under.
Sanningen vinner inte. Makten vinner.
Ferrara den 27 mars 2018
RSS-flöde
