Klass är en ryggsäck. Den kan innehålla helium eller sten. Den tynger eller lättar din gång redan i barndomen. Den ökar sin effektivitet i sin förmåga att höja eller tynga när den sekundära socialiseringen sätter in, dvs skoltiden. Studier idag visar att barn från studieovana hem klarar sig sämre i skolorna, en urgammal tendens som förstärks genom segregationen som uppstått genom det fria skolvalet.
När de kommer till mig, som undervisar på högskolenivå, är de med de tyngsta ryggsäckarna i stor utsträckning bortgallrade. Nedtyngda. Oaktat deras studiebegåvning!
Men när de kommer till högskolan, är det en av högskolans viktigaste uppgifter att se till att ryggsäcken inte påverkar individen i sin väg framåt, mot den godkända examinationen, mot den hägrande examen.
I dessa dagar, då högskolan penetreras av politiska uppgifter, och mer politiskt agerande efterfrågas, kan det förvisso förefalla politiskt att hävda det jag hävdar. Men det borde inte framstå som vare sig kontroversiellt eller politiskt, utan direkt riktat mot vår huvuduppgift, att säkerställa att det är individens studiebegåvning som blott och enbart fäller avgörandet för individens framgång på högskolan.
Det borde vara varje högskolas och universitets mest väsentliga uppgift, att granska huruvida de uppfyller den uppgiften. Varje år borde den akademiska anstalten genomföra studier som undersöker om individerna har den chans till framgång som deras studiebegåvning ger, på det att andra faktorer, som kön, klass, funktionella hinder som inte berör studiebegåvning, etnicitet, ålder, ja, fortsätt själv lista kategorier som vi känner i vårt samhälle som delar upp människor. Om de finner att ryggsäcken spelar roll, skall de sätta in alla sina resurser för att lätta på ryggsäckens börda.
Utvecklingen för mer jämlikhet på universitet och högskola var positiv ungefär till 1968, då man öppnade universiteten på vid gavel, men in strömmade framför allt medelklassens ungdomar. Sedan kom en aning förbättring, enligt (https://universitetslararen.se/2018/02/16/politisk-ambition-stoppade-inte-social-snedrekrytering/), på 90-talet, kanske p g a högskolornas utbyggnad. Nu går vi emellertid, enligt källan, tillbaka, och universitet och högskolor presterar sämre i jämlikhet.
Jämlikheten som målsättning har vi av två skäl. De flesta universitet och högskolor är statliga, och har därför att uppfylla kravet att alla individer behandlas lika. Därmed säkerställer vi att det är individen, och dess studiebegåvning, som ges chansen att lyckas. Det andra skälet är krasst samhällsekonomiskt. Studiebegåvning är en samhällelig resurs som skal väl förvaltas. Det är vi alla som skall komma i åtnjutande av denna resurs utveckling, och det är vår organisation, staten, som vi gett uppgiften att väl förvalta och utveckla resursen.
Om du läser detta när jag publicerar det, 18 mars 2018, befinner jag mig på väg till universitetet i Ferrara. Där skall jag undervisa, debattera, handleda och forska under tre veckor. Det är en ynnest, ett privilegium jag har och som jag utnyttjar. Jag har detta privilegium eftersom staten gett mig möjlighet att utnyttja den förmåga som jag har, en förmåga som vare sig jag eller mina föräldrar var varse. Men där statens handgångne kvinnor och män såg till att möjliggöra att begåvningen fick komma fram och utvecklas. Till staten som gav dem denna uppgift, och till dem som fått uppgiften och som utförde den så skickligt, ibland trots mig och mitt beteende, är jag oerhört tacksam. Och kanske också staten och samhället är tacksam till att de gjorde sitt arbete så väl, då jag förhoppningsvis har kunnat bringa ett värde till samhället och dess individer.
Kanske du läser detta precis när jag jagar genom flygplatsen i München, för att hinna med flyget till Bologna. Jagad och jäktad av en alltför kort anslutningstid, springer jag ändå med ett leende och med lycka i själen. Ett leende som vittnar om ett jämlikt samhälle.
De tårar som min farmor fällde när hon tvingades sluta skolan, inte p g a brist på studiebegåvning, utan p g a statarens tunga ryggsäck, brinner alltid i mig. De tårarna kommer fram och fyller mina ögon när jag ser hur staten och dess folk brister i sitt främsta arbete, att företräda jämlikheten. Om trettio år kommer INTE en liknande person att springa med boardingkortet i sin hand, mot anslutningsflygets gate. Ingen kommer att se den personen som inte finns där. Den som inte finns där för att staten och dess medarbetare har svikit sin uppgift, att ge alla den chans som deras begåvning ger dem rätt till, i ett anständigt samhälle. Ett samhälle där dörren till samhället omges av alla kastade ryggsäckar. Ett tecken på ett jämlikt, anständigt samhälle.
Öllsjö den 18 mars 2018
När de kommer till mig, som undervisar på högskolenivå, är de med de tyngsta ryggsäckarna i stor utsträckning bortgallrade. Nedtyngda. Oaktat deras studiebegåvning!
Men när de kommer till högskolan, är det en av högskolans viktigaste uppgifter att se till att ryggsäcken inte påverkar individen i sin väg framåt, mot den godkända examinationen, mot den hägrande examen.
I dessa dagar, då högskolan penetreras av politiska uppgifter, och mer politiskt agerande efterfrågas, kan det förvisso förefalla politiskt att hävda det jag hävdar. Men det borde inte framstå som vare sig kontroversiellt eller politiskt, utan direkt riktat mot vår huvuduppgift, att säkerställa att det är individens studiebegåvning som blott och enbart fäller avgörandet för individens framgång på högskolan.
Det borde vara varje högskolas och universitets mest väsentliga uppgift, att granska huruvida de uppfyller den uppgiften. Varje år borde den akademiska anstalten genomföra studier som undersöker om individerna har den chans till framgång som deras studiebegåvning ger, på det att andra faktorer, som kön, klass, funktionella hinder som inte berör studiebegåvning, etnicitet, ålder, ja, fortsätt själv lista kategorier som vi känner i vårt samhälle som delar upp människor. Om de finner att ryggsäcken spelar roll, skall de sätta in alla sina resurser för att lätta på ryggsäckens börda.
Utvecklingen för mer jämlikhet på universitet och högskola var positiv ungefär till 1968, då man öppnade universiteten på vid gavel, men in strömmade framför allt medelklassens ungdomar. Sedan kom en aning förbättring, enligt (https://universitetslararen.se/2018/02/16/politisk-ambition-stoppade-inte-social-snedrekrytering/), på 90-talet, kanske p g a högskolornas utbyggnad. Nu går vi emellertid, enligt källan, tillbaka, och universitet och högskolor presterar sämre i jämlikhet.
Jämlikheten som målsättning har vi av två skäl. De flesta universitet och högskolor är statliga, och har därför att uppfylla kravet att alla individer behandlas lika. Därmed säkerställer vi att det är individen, och dess studiebegåvning, som ges chansen att lyckas. Det andra skälet är krasst samhällsekonomiskt. Studiebegåvning är en samhällelig resurs som skal väl förvaltas. Det är vi alla som skall komma i åtnjutande av denna resurs utveckling, och det är vår organisation, staten, som vi gett uppgiften att väl förvalta och utveckla resursen.
Om du läser detta när jag publicerar det, 18 mars 2018, befinner jag mig på väg till universitetet i Ferrara. Där skall jag undervisa, debattera, handleda och forska under tre veckor. Det är en ynnest, ett privilegium jag har och som jag utnyttjar. Jag har detta privilegium eftersom staten gett mig möjlighet att utnyttja den förmåga som jag har, en förmåga som vare sig jag eller mina föräldrar var varse. Men där statens handgångne kvinnor och män såg till att möjliggöra att begåvningen fick komma fram och utvecklas. Till staten som gav dem denna uppgift, och till dem som fått uppgiften och som utförde den så skickligt, ibland trots mig och mitt beteende, är jag oerhört tacksam. Och kanske också staten och samhället är tacksam till att de gjorde sitt arbete så väl, då jag förhoppningsvis har kunnat bringa ett värde till samhället och dess individer.
Kanske du läser detta precis när jag jagar genom flygplatsen i München, för att hinna med flyget till Bologna. Jagad och jäktad av en alltför kort anslutningstid, springer jag ändå med ett leende och med lycka i själen. Ett leende som vittnar om ett jämlikt samhälle.
De tårar som min farmor fällde när hon tvingades sluta skolan, inte p g a brist på studiebegåvning, utan p g a statarens tunga ryggsäck, brinner alltid i mig. De tårarna kommer fram och fyller mina ögon när jag ser hur staten och dess folk brister i sitt främsta arbete, att företräda jämlikheten. Om trettio år kommer INTE en liknande person att springa med boardingkortet i sin hand, mot anslutningsflygets gate. Ingen kommer att se den personen som inte finns där. Den som inte finns där för att staten och dess medarbetare har svikit sin uppgift, att ge alla den chans som deras begåvning ger dem rätt till, i ett anständigt samhälle. Ett samhälle där dörren till samhället omges av alla kastade ryggsäckar. Ett tecken på ett jämlikt, anständigt samhälle.
Öllsjö den 18 mars 2018
RSS-flöde
