Dagens kommuner har en omfattande självbestämmanderätt. Den möts upp av kommunernas beskattningsrätt. Denna höga grad av självständighet och oberoende till trots, anses att alla svenska kommuninvånare skall ha likvärdig kommunal service. Eftersom behoven i en kommun beror på demografin och intäkterna beror på skatteunderlaget, har man beslutat att kommuner med en ofördelaktig demografi och ett ofördelaktigt skatteunderlag, skall ges resurser så att kommuninvånarna inte drabbas av kommunens befolkningsunderlag. Det är en sorts solidaritet där de fattiga, p g a t ex socialt orolig eller åldrig befolkning och/eller en befolkning med låga löner och därmed låg skattekraft, skall kompenseras för sin fattigdom.
Det något märkliga i denna solidaritet är att denna nationella solidaritet inte sker på nationell, dvs statlig nivå, där staten skulle skjuta till pengar till de kommuner som inte kan betala räkningarna för en nationellt likvärdig kommunal service. Istället har man ett kommunalt utjämningssystem, där man med hjälp av komplicerade beräkningar över behov och skattekraft, kommer fram till hur mycket en kommun skall erlägga eller erhålla från andra kommuner. Nationen har således bestämt att solidariteten gentemot kommuner skall ske på kommunal nivå.
De flesta kommuner erhåller bidrag från utjämningssystemet. De som ger bidrag är få. De var år 2023, med bidragskronor per kommuninvånare i parentes: Danderyd (22000), Lidingö (12000), Nacka (2900), Solna (11700), Stockholm (5000), Sundbyberg (5000), Täby (6500), Vaxholm (4700), Lomma (280), Vellinge (930) och Mölndal (390). Bidragsgivare är således stockholmare, med små bidrag från Skåne och Göteborg. Största mottagare per invånare är Bjurholm (34000), Sorsele (33900), Pajala (33700), m fl norrländska kommuner. Dock lyfts oftast Malmö fram, vars budget till 1/5 finansieras av andra kommuner. Malmö erhöll 6 miljarder (17000 per invånare), medan näst störst bidragsmottagare var Göteborg, med 3 miljarder (5000 per invånare).
Onekligen sticker det i ögonen att av Sveriges tre storstadsregioner, är det en, Stockholm, som finansierar de andra två, främst Malmö, men även Göteborg.
Av detta kan man säga att stockholmarna först får den normala beskattningen, statlig, kommunal och regional, men därefter drabbas deras kommunala organisationer, de som skulle vara självständiga, av att tvingas ge bidrag till andra, vilket är en form av ytterligare beskattning. Därför kan man säga att stockholmarna, samt i mindre utsträckning några skåningar och göteborgare, drabbas av en dubbelbeskattning.
Malmö har kritiserats för att ta mycket, och sedan använda de pengarna till verksamhet som inte ligger i den absoluta kärnan av kommunal verksamhet, och att de förslösar dem, t ex inom integrationsindustrin, som är så lönsam för deltagarna, men inte för samhället, där projekten, men inte framgångarna, avlöser varandra.
Det finns inte starka krav förbundna med bidragsmottagande. Det kan kontrasteras mot de individuella bidragen som ges, där det idag ständigt hävdas att det skall ställas krav på mottagarna av bidrag. Kravställande tycks inte gälla bidragsmottagande kommuner, vilket kanske är rimligt med tanke på det kommunala självstyret. Medan solidariteten i välfärdssamhället blir mer villkorad, är den kommunala solidariteten villkorslös.
Stockholmarna, t o m socialdemokratiska toppolitiker, kritiserar självfallet systemet. (https://www.svd.se/a/736yX4/s-politiker-stockholms-nota-blir-alltfor-hog ). Andra anser att stockholmarna idag får stora statliga bidrag, t ex genom den statliga finansieringen av Nationalmuseet, Operan, Dramaten, Riksdagen och Kungahuset, som samtliga är förlagda till Stockholm.
Det kommunala utjämningssystemet har två principiella fel. En nationellt jämn nivå på kommunala tjänster och kommunala skattesatser är ett nationellt intresse. Det rör nationell solidaritet. Därför skall solidariteten genomföras på nationell nivå, dvs genom staten. Den omfattande tyngd som Malmö bär genom att ha omfattande problem p g a mångkultur bör rimligen bäras, inte blott av stockholmare utan även av invånare i Tranås.
Det andra felet är den villkorslösa solidariteten. Förvisso är det saligt att ge, men den som tar emot måste vara uppfylld av längtan att göra gott med gåvan och att visa den som ger gåvan, att den var värdig gåvan. I den mån den inte frivilligt hart när förtärs av längtan att göra gott med gåvan och att visa det, skall givetvis krav ställas på gåvomottagaren, och därtill villkor. När man som Malmö har 1/5 av budgeten genom gåvor, är det orimligt att ta dessa gåvor utan att visa sig värdig gåvorna och utan att acceptera att bidragsgivarna har rättmätiga krav på hur gåvan används. Den som till 1/5 beror på andra, kan inte hävda sitt oberoende genom andra genom att anföra det kommunala självstyret. Det kommunala självstyret i Malmö är till 1/5 en chimär.
Även om jag som skåning inte är överdrivet imponerad av stockholmarna och deras översittarattityd, https://www.youtube.com/watch?v=nM-ByPAD48w , så är det ett oomkullrunkeligt faktum att de, och några skåningar och göteborgare, är utsatta för en orimlig och orättfärdig dubbelbeskattning.
Det kommunala utjämningssystemet skall finansieras genom staten, som skall ställa krav på bidragsmottagande kommuner.
Ett alternativ som bör övervägas är att förstatliga de kommunala verksamheter där ojämlikheten finns. Förvisso är det ett dåligt exempel, men varför i herrans namn är en statlig angelägenhet som rationell och ekologiskt orienterad avfallshantering en kommunal angelägenhet? Varför är finansieringen av nationellt mottagande av människor med lågt humankapital en kommunal angelägenhet genom kommunalt finansierade socialbidrag?
Det absurda i det kommunala skatteutjämningssystemet borde föranleda en diskussion av gränsdragningen mellan statlig och kommunal uppgift.
Den 27 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin