Hon plockade upp varor på Willys. Hon som jag hade examinerat på en uppsats i ett program inriktat på att utbilda ekonomer speciellt till kommuner. Programmet hade låga antagningspoäng, tappade studenter och ställdes till slut in. Kommunerna stod inte med pukor och trumpeter och rekryterade studenterna från programmet, varken under tiden de gjorde utbildningen, så som skedde i programmet som var inriktat på redovisning och revision, och inte heller efter utbildningen. Varuuppläggaren tror jag hade kunnat vara mer aggressiv i sitt sökande och mer villig att röra sig. Men att hon inte anställdes berodde nog till icke ringa del att utbildningen saknade efterfrågan hos avnämarna. Kommunerna anställde hellre generella ekonomer.
Hon blev en överutbildad student. Hennes utbildade kunskaper i offentlig budgetering fann ingen tillämpning bland varuhyllorna.
Det finns de som hävdar att det finns en överproduktion av akademiker. Förvisso finns det några områden som har stor brist, men allmänt sett finns en överproduktion.
Politikerna har intresse i överproduktion, både för att det gömmer undan potentiellt arbetslösa, och för att det kan sägas vara en investering i framtiden.
Det sägs att högskolorna har intresse i överutbildning eftersom det ger större volymer av studenter och därmed mer pengar till högskolan. Det är inte helt sant. Detta intresse finns hos några kategorier, t ex administratörer, chefer och möjligen hos lärare med lägre akademisk kvalifikation. De mer särpräglade akademikerna har inget intresse i överproduktion eftersom det innebär en ökad arbetsbörda, som förstärks av att det därmed kommer studenter som har svagare förmåga att tillgodogöra sig akademisk utbildning eller som saknar motivation att låta sig utbildas.
Överutbildning sägs kunna ge samhällsrisker då det kan öka frustrationen i en befolkningsgrupp, de överutbildade, de som sätter Mor Annas gurkor på en butikshylla, istället för att dimensionera åldringsvården med en budget.
Men, om den akademiska utbildningen har skött sig, så har även de med överutbildning fått lära sig hur man skapar ny kunskap, hur man reflekterar, hur man kritiserar. Därmed kan de akademiskt utbildade vara mer flexibla, mer innovativa, mer utvecklande, i vilken verksamhet som helst. Även om överutbildning kan vara frustrerande genom att inte ge arbete som motsvarar utbildningen, ger det individer möjligheter, både som människor och som arbetssäljare. Överutbildning skapar därmed en potentialitet.
Till detta vill jag lägga ett klassperspektiv. De som ryar sig över överutbildning kan ha ett klassmotiv, en vilja att reservera utbildningen till sin egen klass och vilja stänga möjligheterna som utbildningens potentialitet kan ge. Som visats i Lovisa Broströms bok, ’Medelklassen, 200 år i samhällets mitt’, har medelklassens försvarare sedan 50-talet varnat för överproduktionen av akademiker. Att begränsa utbildningen kan ses som ett klassagerande där den utbildade klassen vill stänga möjligheterna till social rörlighet genom att individer från arbetarklassen erövrar en utbildning och därmed de möjligheter till social rörlighet som utbildning ger.
Överutbildning har förvisso sina kostnader, men kan också ses som en investering i social rörlighet.
Den 24 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Hon blev en överutbildad student. Hennes utbildade kunskaper i offentlig budgetering fann ingen tillämpning bland varuhyllorna.
Det finns de som hävdar att det finns en överproduktion av akademiker. Förvisso finns det några områden som har stor brist, men allmänt sett finns en överproduktion.
Politikerna har intresse i överproduktion, både för att det gömmer undan potentiellt arbetslösa, och för att det kan sägas vara en investering i framtiden.
Det sägs att högskolorna har intresse i överutbildning eftersom det ger större volymer av studenter och därmed mer pengar till högskolan. Det är inte helt sant. Detta intresse finns hos några kategorier, t ex administratörer, chefer och möjligen hos lärare med lägre akademisk kvalifikation. De mer särpräglade akademikerna har inget intresse i överproduktion eftersom det innebär en ökad arbetsbörda, som förstärks av att det därmed kommer studenter som har svagare förmåga att tillgodogöra sig akademisk utbildning eller som saknar motivation att låta sig utbildas.
Överutbildning sägs kunna ge samhällsrisker då det kan öka frustrationen i en befolkningsgrupp, de överutbildade, de som sätter Mor Annas gurkor på en butikshylla, istället för att dimensionera åldringsvården med en budget.
Men, om den akademiska utbildningen har skött sig, så har även de med överutbildning fått lära sig hur man skapar ny kunskap, hur man reflekterar, hur man kritiserar. Därmed kan de akademiskt utbildade vara mer flexibla, mer innovativa, mer utvecklande, i vilken verksamhet som helst. Även om överutbildning kan vara frustrerande genom att inte ge arbete som motsvarar utbildningen, ger det individer möjligheter, både som människor och som arbetssäljare. Överutbildning skapar därmed en potentialitet.
Till detta vill jag lägga ett klassperspektiv. De som ryar sig över överutbildning kan ha ett klassmotiv, en vilja att reservera utbildningen till sin egen klass och vilja stänga möjligheterna som utbildningens potentialitet kan ge. Som visats i Lovisa Broströms bok, ’Medelklassen, 200 år i samhällets mitt’, har medelklassens försvarare sedan 50-talet varnat för överproduktionen av akademiker. Att begränsa utbildningen kan ses som ett klassagerande där den utbildade klassen vill stänga möjligheterna till social rörlighet genom att individer från arbetarklassen erövrar en utbildning och därmed de möjligheter till social rörlighet som utbildning ger.
Överutbildning har förvisso sina kostnader, men kan också ses som en investering i social rörlighet.
Den 24 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
