Tolerans kan innebära att man låter andra agera, utan att man själv förhindrar deras agerande. Det är passivitetens tolerans.
Tolerans kan innebära att man tar hänsyn till andra genom att man låter andra påverka det egna agerandet. Det är en aktiv tolerans.
Demokratin, med sin yttrandefrihet och demonstrationsfrihet, innebär passiv tolerans. Envar får uttrycka vad den vill (dock ej hets mot folkgrupp eller ärekränkning), medan motståndarna står vid sidan och ser på eller vänder ryggen mot demonstrationen. Motsatsen, intoleransen, står däremot t ex fascismen för, som vid koranupploppen där muslimer kastade sten på demonstranter.
Den aktiva toleransen erfar man när man blir bjuden på en middag där värden tagit hänsyn till de inbjudna gästernas preferenser, t ex ser till att det finns en rätt med ansjovis till den fanatiske ansjovisälskaren, och en vegetarisk rätt till den fanatiske vegetarianen. Motsatsen, intolerans, är när t ex vegetarianen bjuder på middag med enbart vegetariska rätter, oaktat gästernas preferenser.
Statens poliser ser gärna sig som toleranta när de tillåter vissa religiösa symboler på uniformen, som t ex hijaben. Men de tolererar inte alla religiösa symboler och de tolererar inte andra liknande ideologiska symboler, t ex de som hänförs till politiska ideologier. Det finns en tolerans hos polisen för hijaben men inte för moderatkepsen. Toleransen är således diskriminerande mellan en grupp godkända och en grupp icke-godkända symboler. Det är en ytterst begränsad tolerans, en intolerant diskriminerande tolerans.
Styrkan i tolerans visar sig när det finns tolerans för de intoleranta, t ex att de toleranta tolererar de intoleranta religionerna, som judendom, kristendom och islam. Likt demokratin, som måste ha en passiv tolerans för politiska rörelser som är odemokratiska. Eller allätaren som accepterar den vegetariska middagen hos den intolerante vegetarianen.
Men, tolerans har sina gränser. Allt kan inte tolereras. Sexuella variationer tolereras, men inte den variationen som innebär sexuellt umgänge med barn. Animalistisk kost tolereras, men inte den som innefattar mänskligt kött. Tolerans har således inslag av intolerans.
I dagarna begär staten tillbaka pengar från ett muslimskt studieförbund eftersom pengarna använts i kursverksamhet som inte uppfyller demokratiska krav. Staten är passivt tolerant mot islams odemokratiska värderingar, men vill inte vara aktivt tolerant genom att finansiera dem.
Toleransen, precis som demokratin, har problemet med var man sätter gränsen. Hitler vann makten för sin odemokratiska rörelse genom demokratin. Förutsättningen för den nazistiska diktaturen var, absurt nog, demokratin. Detsamma gäller tolerans. Hur långt kan man tolerera intolerans, innan intoleransen tar makten och avskaffar toleransen? När måste toleransen övergå till intolerans för att bevara sig som tolerans?
Idag tolereras att kvinnliga muslimska poliser bär hijab. När blir hijaben i Sverige likt i Iran och Saudiarabien, ett påbjudet plagg, varvid toleransen går under?
Tänk på ordspråket, man räcker dem lillfingret och de tar hela handen. Det finns en gräns där toleransen blir toleransens fiende. Toleransen måste därför både vara uppmärksam på när toleransen kan utnyttjas av de intoleranta mot toleransen, och ha medel tillhanda för att förhindra intoleransens exploatering av toleransen.
Ett sådant medel är distinktionen mellan passiv och aktiv tolerans. Intoleransen, t ex den abrahamitiska intoleransen, kan delvis hanteras genom att man har en passiv tolerans, men att man undviker en aktiv tolerans. Staten kan passivt tolerera abrahamitiska religioner, men stödjer dem inte aktivt, t ex genom att finansiera dem.
Men passiv tolerans innebär att man tolererar de abrahamitiska religionernas yttrande i form av sk hederskultur. Förvisso tolererar inte staten vissa hederskultursuttryck, såsom tvångsäktenskap, månggifte och barnäktenskap. Däremot tolereras, genom att det inte är olagligt, att familjen håller kvinnorna och flickorna i stränga tyglar, där flickors promenader är familjeövervakade och t o m förhindrade.
Staten kan ha en aktiv intolerans mot hederskulturen genom att skolan ges i uppdrag att problematisera och kritisera hederskulturen. Men det motarbetas indirekt genom rätten till konfessionsskolor.
Ytterst är toleransen kulturellt betingad. Det som var kulturellt tolererat i forntiden, barnäktenskap och slaveri, är idag inte tolererat, ja, det är t o m olagligt. Det som i islam är tolererat, fascismen, att med våld hindra människor från att ha en avvikande mening, är idag passivt tolererat genom yttrandefriheten, där det tolereras att man har en fascistisk värdering, men det är inte tolererat när fascismen övergår till handling. Muslimer får plädera, som de gör i koranen, för våld mot oliktänkande, men de får inte agera i enlighet med den värderingen, dvs fascism i religioner är tolererat som åsikt men inte som handling.
Vi, som företräder vår kulturella tolerans, måste odla vår kultur av tolerans. Vi måste framhäva den. Vi måste också vara uppmärksamma på när toleransen riskerar att exploateras av de intoleranta för att slutligen upphävas.
Så viktig är toleransen att den måste vara vår uppmärksamhet inte bara i det samhälleliga, politiska livet, utan även i det lilla livet. Varje intolerans i våra små liv måste uppmärksammas, debatteras, reageras mot, bekämpas. På det att intolerans inte blir det dominerande i våra liv och i vårt samhälle.
Den 8 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Tolerans kan innebära att man tar hänsyn till andra genom att man låter andra påverka det egna agerandet. Det är en aktiv tolerans.
Demokratin, med sin yttrandefrihet och demonstrationsfrihet, innebär passiv tolerans. Envar får uttrycka vad den vill (dock ej hets mot folkgrupp eller ärekränkning), medan motståndarna står vid sidan och ser på eller vänder ryggen mot demonstrationen. Motsatsen, intoleransen, står däremot t ex fascismen för, som vid koranupploppen där muslimer kastade sten på demonstranter.
Den aktiva toleransen erfar man när man blir bjuden på en middag där värden tagit hänsyn till de inbjudna gästernas preferenser, t ex ser till att det finns en rätt med ansjovis till den fanatiske ansjovisälskaren, och en vegetarisk rätt till den fanatiske vegetarianen. Motsatsen, intolerans, är när t ex vegetarianen bjuder på middag med enbart vegetariska rätter, oaktat gästernas preferenser.
Statens poliser ser gärna sig som toleranta när de tillåter vissa religiösa symboler på uniformen, som t ex hijaben. Men de tolererar inte alla religiösa symboler och de tolererar inte andra liknande ideologiska symboler, t ex de som hänförs till politiska ideologier. Det finns en tolerans hos polisen för hijaben men inte för moderatkepsen. Toleransen är således diskriminerande mellan en grupp godkända och en grupp icke-godkända symboler. Det är en ytterst begränsad tolerans, en intolerant diskriminerande tolerans.
Styrkan i tolerans visar sig när det finns tolerans för de intoleranta, t ex att de toleranta tolererar de intoleranta religionerna, som judendom, kristendom och islam. Likt demokratin, som måste ha en passiv tolerans för politiska rörelser som är odemokratiska. Eller allätaren som accepterar den vegetariska middagen hos den intolerante vegetarianen.
Men, tolerans har sina gränser. Allt kan inte tolereras. Sexuella variationer tolereras, men inte den variationen som innebär sexuellt umgänge med barn. Animalistisk kost tolereras, men inte den som innefattar mänskligt kött. Tolerans har således inslag av intolerans.
I dagarna begär staten tillbaka pengar från ett muslimskt studieförbund eftersom pengarna använts i kursverksamhet som inte uppfyller demokratiska krav. Staten är passivt tolerant mot islams odemokratiska värderingar, men vill inte vara aktivt tolerant genom att finansiera dem.
Toleransen, precis som demokratin, har problemet med var man sätter gränsen. Hitler vann makten för sin odemokratiska rörelse genom demokratin. Förutsättningen för den nazistiska diktaturen var, absurt nog, demokratin. Detsamma gäller tolerans. Hur långt kan man tolerera intolerans, innan intoleransen tar makten och avskaffar toleransen? När måste toleransen övergå till intolerans för att bevara sig som tolerans?
Idag tolereras att kvinnliga muslimska poliser bär hijab. När blir hijaben i Sverige likt i Iran och Saudiarabien, ett påbjudet plagg, varvid toleransen går under?
Tänk på ordspråket, man räcker dem lillfingret och de tar hela handen. Det finns en gräns där toleransen blir toleransens fiende. Toleransen måste därför både vara uppmärksam på när toleransen kan utnyttjas av de intoleranta mot toleransen, och ha medel tillhanda för att förhindra intoleransens exploatering av toleransen.
Ett sådant medel är distinktionen mellan passiv och aktiv tolerans. Intoleransen, t ex den abrahamitiska intoleransen, kan delvis hanteras genom att man har en passiv tolerans, men att man undviker en aktiv tolerans. Staten kan passivt tolerera abrahamitiska religioner, men stödjer dem inte aktivt, t ex genom att finansiera dem.
Men passiv tolerans innebär att man tolererar de abrahamitiska religionernas yttrande i form av sk hederskultur. Förvisso tolererar inte staten vissa hederskultursuttryck, såsom tvångsäktenskap, månggifte och barnäktenskap. Däremot tolereras, genom att det inte är olagligt, att familjen håller kvinnorna och flickorna i stränga tyglar, där flickors promenader är familjeövervakade och t o m förhindrade.
Staten kan ha en aktiv intolerans mot hederskulturen genom att skolan ges i uppdrag att problematisera och kritisera hederskulturen. Men det motarbetas indirekt genom rätten till konfessionsskolor.
Ytterst är toleransen kulturellt betingad. Det som var kulturellt tolererat i forntiden, barnäktenskap och slaveri, är idag inte tolererat, ja, det är t o m olagligt. Det som i islam är tolererat, fascismen, att med våld hindra människor från att ha en avvikande mening, är idag passivt tolererat genom yttrandefriheten, där det tolereras att man har en fascistisk värdering, men det är inte tolererat när fascismen övergår till handling. Muslimer får plädera, som de gör i koranen, för våld mot oliktänkande, men de får inte agera i enlighet med den värderingen, dvs fascism i religioner är tolererat som åsikt men inte som handling.
Vi, som företräder vår kulturella tolerans, måste odla vår kultur av tolerans. Vi måste framhäva den. Vi måste också vara uppmärksamma på när toleransen riskerar att exploateras av de intoleranta för att slutligen upphävas.
Så viktig är toleransen att den måste vara vår uppmärksamhet inte bara i det samhälleliga, politiska livet, utan även i det lilla livet. Varje intolerans i våra små liv måste uppmärksammas, debatteras, reageras mot, bekämpas. På det att intolerans inte blir det dominerande i våra liv och i vårt samhälle.
Den 8 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
