1950 beslutades om en enhetsskola. Sedan kom grundskolan 1962. Det innebar att alla fick samma utbildning, med blott små variationer. Den gamla klasskolan, med folkskola och läroverk, försvann. Därmed fick alla möjligheter och alla träffades i samma skola.
Jag började min skolgång i en grundskola. Där visade jag väl inget läshuvud, vilket de medelmåttiga betygen antydde. Men, kanske det inte var bristande läshuvud utan bristande motivation och intresse? Jag föredrog att läsa Kalle Anka framför läxorna. Jag förstod inte varför vi skulle läsa engelska eftersom även de i England måste göra som jag, översätta till svenska. Mina internationella utblickar var begränsade till ett besök på Tivoli i Köpenhamn.
Tanken med grundskolan var att den skulle vara kompensatorisk. På låg- och mellanstadiet var den effekten inte påtaglig på mig.
Med högstadiet kom det kompensatoriska agerandet. Jag hade valt allmän matematik och allmän engelska, samt teknik. Så som en arbetarpojke gör. Efter blott en termin hade skolan sett till att det ändrades till särskild kurs i ämnen samt att jag läste tyska. Där grundlades möjligheterna att läsa universitetsförberedande program på gymnasiet. Jag protesterade mot språket i Strindbergs Röda Rummet, varpå läraren inte skällde ut mig för min dumhet, utan gav mig en annan bok, Lars Hård av Jan Fridegård, känd vid sin publicering för sitt drängaspråk. Boken föll i god mylla. Jag läste flera av hans böcker, bl a Trägudars land, en bok om trälars liv under vikingatiden, som utvecklade min politiska syn.
Kanske sporrad av goda betyg från högstadiet tog jag mig an det svåraste programmet, Naturvetenskapliga linjen. Den bildade medelklassen i Eslöv skickade sina ungdomar dit, varför jag kände mig aningen malplacerad, och försökte kompensera genom att sitta och lyssna på Beethoven på biblioteket. I den skolan erfor jag ingen kompensatorisk styrka. Jag läste inte läxor utan Goethe och Freud, samt Fridegårds bok Offer, som brände sig in i mitt hjärta. Jag skrev dikter, lyssnade på blues och rökte pipa. Mina betyg blev urusla. Jag fick klassens enda 2:a i samhällskunskap, det ämne som låg närmst det som jag sedan blev professor i.
Men jag kunde bekosta ett boende i Eslöv, där gymnasiet låg, delvis genom att jag fick bidrag. Där fanns ett kompensatoriskt drag. Och skolan och skollunchen var gratis.
Än mer bidrag fick jag när jag kom till universitetet. Då blev jag självförsörjande genom den institution som skapades 1964, Centrala studiestödsnämnden, CSN. Som ung fick jag höra min far säga att han aldrig skulle ha kunnat betala för all den utbildning jag fick. Varken jag eller min familj behövde betala utbildningsavgifter. Och nu fick jag t o m pengar till böcker och mat. Nåja, jag fick låna pengar. Som god arbetarpojke försökte jag hålla nere skuldsättningen och sparade av lånet så att jag inte behövde låna varje termin. Avsaknad av utbildningsavgift och existensen av CSN var en stark kompensatorisk kraft i mitt liv. Utan den, ingen akademisk utbildning för mig.
Kanske den friare formen, det mindre råpluggandet och att minnas, och i stigande utsträckning, tänkandet i utbildningen, gjorde att jag fick bättre och bättre betyg. Likt gymnasiet var jag en främmande fågel i studentlivet, där jag i början satt med min knatting Renat medan de kommunistiska medelklasstudenterna från Växjö vant drack sitt billiga rödvin.
År 1982 blev jag kandidat. 1990 blev jag doktor. 1999 blev jag docent. 2005 blev jag professor. Så kort kan min himlastege beskrivas (Tack för himlastegen heter en bok i Fridegårds trilogi om Lars Hård). Grunden till den himlastege som jag fått lades genom högstadiets kompensatoriska åtgärder och genom statens finansiering av mina studier, både genom att jag slapp betala terminsavgifter och att jag fick låna pengar för kurslitteratur, mat och logi. Universitetet gav mig möjligheter att utveckla det läshuvud som jag tror att jag hela tiden har haft, och som gått från Kalle Anka till Hegel.
Som forskare har jag fått göra det som jag tycker mest om, att hitta på, att fundera, att reflektera. Samtidigt som jag haft oerhört roligt med kollegor, studenter och doktorander. Och, inte minst, min begränsade internationella erfarenhet från lågstadiet har jag rejält, genom yrkets försorg, fått kompenserat genom mycket resande. På så sätt kan man säga att jag nådde toppen på min himlastege. En topp som jag aldrig nått utan grundskolan och statlig finansierad utbildning. Jag bröt mig ur min klass, något som haft sina sorger och bekymmer, med en känsla av att sväva, utan socialt hem, men som situerade mig i en klass som jag trivs med, en klass aningen vid sidan om det normala klassamhället, där jag kunnat röra mig fritt i det vanliga klassamhället.
Kort och gott, den starka staten gav mig himlastegen. Alva Myrdal såg utbildning som det viktigaste instrumentet för att rasera klassamhället. Med mig lyckades hon.
Men finns Alvas instrument kvar? Det kan synas så, då alltfler får kandidat- och masterutbildningar. Men samtidigt finns det många som faller ur grundskolan, utan betyg. Som därmed t o m kan få svårigheter att få okvalificerad jobb. Medan jag gick i enhetsskolan, där alla var tillsammans, vilket fick mig att lära mig Beethovens musik, delas idag barnen återigen upp. Inte i folkskola och läroverk, utan i kommunala och privata skolor. Alva roterar i sin grav ty klassamhället synes delvis komma tillbaka. Undersökningar av skolan och betyg visar också föräldrarnas stora betydelse för betygen, dvs att skolans kompensatoriska uppdrag inte utförs.
Vi har därmed backat tillbaka i tiden, där arbetarklassen skall veta hut och acceptera sin plats. En Kalle Anka-läsande Sven-Olof från arbetarklassen, utan studietradition i familjen, kan idag i mindre grad förvänta sig att få en himlastege och få njuta av professorns frihet.
Alva Myrdal var medlem i det socialdemokratiska arbetarpartier. Det parti som idag sviker arbetarklassen.
Den 12 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag började min skolgång i en grundskola. Där visade jag väl inget läshuvud, vilket de medelmåttiga betygen antydde. Men, kanske det inte var bristande läshuvud utan bristande motivation och intresse? Jag föredrog att läsa Kalle Anka framför läxorna. Jag förstod inte varför vi skulle läsa engelska eftersom även de i England måste göra som jag, översätta till svenska. Mina internationella utblickar var begränsade till ett besök på Tivoli i Köpenhamn.
Tanken med grundskolan var att den skulle vara kompensatorisk. På låg- och mellanstadiet var den effekten inte påtaglig på mig.
Med högstadiet kom det kompensatoriska agerandet. Jag hade valt allmän matematik och allmän engelska, samt teknik. Så som en arbetarpojke gör. Efter blott en termin hade skolan sett till att det ändrades till särskild kurs i ämnen samt att jag läste tyska. Där grundlades möjligheterna att läsa universitetsförberedande program på gymnasiet. Jag protesterade mot språket i Strindbergs Röda Rummet, varpå läraren inte skällde ut mig för min dumhet, utan gav mig en annan bok, Lars Hård av Jan Fridegård, känd vid sin publicering för sitt drängaspråk. Boken föll i god mylla. Jag läste flera av hans böcker, bl a Trägudars land, en bok om trälars liv under vikingatiden, som utvecklade min politiska syn.
Kanske sporrad av goda betyg från högstadiet tog jag mig an det svåraste programmet, Naturvetenskapliga linjen. Den bildade medelklassen i Eslöv skickade sina ungdomar dit, varför jag kände mig aningen malplacerad, och försökte kompensera genom att sitta och lyssna på Beethoven på biblioteket. I den skolan erfor jag ingen kompensatorisk styrka. Jag läste inte läxor utan Goethe och Freud, samt Fridegårds bok Offer, som brände sig in i mitt hjärta. Jag skrev dikter, lyssnade på blues och rökte pipa. Mina betyg blev urusla. Jag fick klassens enda 2:a i samhällskunskap, det ämne som låg närmst det som jag sedan blev professor i.
Men jag kunde bekosta ett boende i Eslöv, där gymnasiet låg, delvis genom att jag fick bidrag. Där fanns ett kompensatoriskt drag. Och skolan och skollunchen var gratis.
Än mer bidrag fick jag när jag kom till universitetet. Då blev jag självförsörjande genom den institution som skapades 1964, Centrala studiestödsnämnden, CSN. Som ung fick jag höra min far säga att han aldrig skulle ha kunnat betala för all den utbildning jag fick. Varken jag eller min familj behövde betala utbildningsavgifter. Och nu fick jag t o m pengar till böcker och mat. Nåja, jag fick låna pengar. Som god arbetarpojke försökte jag hålla nere skuldsättningen och sparade av lånet så att jag inte behövde låna varje termin. Avsaknad av utbildningsavgift och existensen av CSN var en stark kompensatorisk kraft i mitt liv. Utan den, ingen akademisk utbildning för mig.
Kanske den friare formen, det mindre råpluggandet och att minnas, och i stigande utsträckning, tänkandet i utbildningen, gjorde att jag fick bättre och bättre betyg. Likt gymnasiet var jag en främmande fågel i studentlivet, där jag i början satt med min knatting Renat medan de kommunistiska medelklasstudenterna från Växjö vant drack sitt billiga rödvin.
År 1982 blev jag kandidat. 1990 blev jag doktor. 1999 blev jag docent. 2005 blev jag professor. Så kort kan min himlastege beskrivas (Tack för himlastegen heter en bok i Fridegårds trilogi om Lars Hård). Grunden till den himlastege som jag fått lades genom högstadiets kompensatoriska åtgärder och genom statens finansiering av mina studier, både genom att jag slapp betala terminsavgifter och att jag fick låna pengar för kurslitteratur, mat och logi. Universitetet gav mig möjligheter att utveckla det läshuvud som jag tror att jag hela tiden har haft, och som gått från Kalle Anka till Hegel.
Som forskare har jag fått göra det som jag tycker mest om, att hitta på, att fundera, att reflektera. Samtidigt som jag haft oerhört roligt med kollegor, studenter och doktorander. Och, inte minst, min begränsade internationella erfarenhet från lågstadiet har jag rejält, genom yrkets försorg, fått kompenserat genom mycket resande. På så sätt kan man säga att jag nådde toppen på min himlastege. En topp som jag aldrig nått utan grundskolan och statlig finansierad utbildning. Jag bröt mig ur min klass, något som haft sina sorger och bekymmer, med en känsla av att sväva, utan socialt hem, men som situerade mig i en klass som jag trivs med, en klass aningen vid sidan om det normala klassamhället, där jag kunnat röra mig fritt i det vanliga klassamhället.
Kort och gott, den starka staten gav mig himlastegen. Alva Myrdal såg utbildning som det viktigaste instrumentet för att rasera klassamhället. Med mig lyckades hon.
Men finns Alvas instrument kvar? Det kan synas så, då alltfler får kandidat- och masterutbildningar. Men samtidigt finns det många som faller ur grundskolan, utan betyg. Som därmed t o m kan få svårigheter att få okvalificerad jobb. Medan jag gick i enhetsskolan, där alla var tillsammans, vilket fick mig att lära mig Beethovens musik, delas idag barnen återigen upp. Inte i folkskola och läroverk, utan i kommunala och privata skolor. Alva roterar i sin grav ty klassamhället synes delvis komma tillbaka. Undersökningar av skolan och betyg visar också föräldrarnas stora betydelse för betygen, dvs att skolans kompensatoriska uppdrag inte utförs.
Vi har därmed backat tillbaka i tiden, där arbetarklassen skall veta hut och acceptera sin plats. En Kalle Anka-läsande Sven-Olof från arbetarklassen, utan studietradition i familjen, kan idag i mindre grad förvänta sig att få en himlastege och få njuta av professorns frihet.
Alva Myrdal var medlem i det socialdemokratiska arbetarpartier. Det parti som idag sviker arbetarklassen.
Den 12 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
