Det är onekligen en dramatisering och överdrift då vi inte har krig i Sverige. Men, det får mig att jämföra två grupper av flyktingar som jag har personlig erfarenhet av.
Chilenarna kom som politiska flyktingar efter att Allende mördades i en statskupp i Chile 1973. Många av dem kom som kommunister. De hade ofta högre utbildning och kom från medelklassen. De jag lärde känna hade ett kryddstarkt och delvis våldsamt språk. Men de var fredliga. Idag tycks de vara uppsugna i det svenska samhället, har familj och barnbarn. Utmärkande för den gruppen är en av mina vänner, Mauricio Rojas, som idag är liberal riksdagsman, med numer politiskt accepterade förslag på integrationen.
Muslimerna kom främst kring 2015, efter sammanbrotten i Syrien och Somalia. Som de flesta flyktingar var de resursstarka, med starka kroppar, utbildning, kontakter och pengar, som möjliggjorde att de kunde ta sig till Sverige. De jag lärde känna hade starka åsikter om homosexuella, judar, och, inte minst Israel. De var muslimer med religiösa inslag. Många muslimer syns idag genom att de bär hijab, kräver skilda badtider och halalkött, och de märks tydligt vid demonstrationer, inte minst vid koranupploppen 2022. Några dyker upp som politiker, men en del av dem försvinner lika fort, efter att de t ex vägrat hälsa på kvinnor. Det byggs moskéer idag som aldrig förr.
Det tycks finnas distinkta skillnader mellan dessa flyktinggrupper som gör muslimer synliga medan chilenarna är osynliga. En är givetvis skillnaden i antalet. Ungefär 40000 chilenare kom, medan Sverige idag har bortåt 800 000 muslimer. De chilenska flyktingarnas bakgrund i kommunism befrämjade inte kommunismen i Sverige, medan de muslimska flyktingarnas närvaro har befrämjat islams ställning i Sverige. Av kommunismens frihetsinskränkningar märktes intet i Sverige, medan islams frihetsinskränkningar märks mycket tydligt i Sverige idag. Det senare är nog det som min bekant menar när han säger att de är kriget.
Muslimer för idag krig mot svenska värderingar genom att kräva vidskeplig slakt av djur, kvinnoapartheid genom separata badtider, rätten att bära hijaben och könsseparerade moskéer.
Jämställdheten i Sverige, som bl a manifesterades genom att t o m de kristna övergav den könsuppdelade kyrkan, där männen satt på epistelsidan, dvs den högra sidan, där episteln lästes upp, medan kvinnorna fick sitta på evangeliesidan, den vänstra, där de starkaste orden lästes, dvs evangeliet. Idag finns dock rester av en kristen abrahamitisk kvinnoapartheid genom att speciellt äldre kvinnor täcker sitt hår genom att behålla hatten på i kyrkan för att hennes vackra hår inte skall få männen att förlora sig i erotiska fantasier. I moskéer finns dock fortfarande uppdelningen av män och kvinnor, helt i strid med nuvarande svenska jämställdhetsvärderingar. I denna del får man konstatera att muslimernas krig mot svenska värderingar är framgångsrikt.
Min bekant tycks därför delvis ha rätt, ty det finns konflikter, det som kan kallas krig, mellan muslimska och svenska värderingar, där muslimerna lyckats trumfa de svenska värderingarna. Chilenarna tycks dock ha anpassat sig. De har inte blott blivit integrerade utan tycks också ha blivit assimilerade.
Min bekant tillhör de som kallas främlingsfientliga, eller med mildare ord, främlingskritiska. Mitt exempel visar på att det inte finns anledning att vara främlingsfientlig, ty somliga främlingar kan assimileras, medan andra grupper står sturskt emot samhällets normer och vägrar låta sig assimileras.
Även om det är alltför dramatiskt att kalla det krig, så kan man säga att vissa invandrade grupper för krig, medan andra är fredliga. Invandring, som tycks vara nödvändigt för samhället, och som kan vara berikande för samhället, vilket Rojas visat, kan man därför inte vara motståndare till. Däremot kan man vara invandrarkritisk, i meningen att vilja befrämja invandring av individer och grupper som kan bidra till samhället och ge samhället något, medan man stänger dörren till de som bekrigar det svenska samhället.
Den 9 juli 2024
Sven-Olof Yrjö Collin