Nu har jag själv avskedats, med lång avklingningseffekt förvisso, men sedan 1:e juni är jag Persona Non Grata på min forna högskola, den som jag kom till för att skapa en Södra Sveriges motsvarighet till Bocconi. Signalen som skapats av högskolan borde vara tydlig: Sven-Olof Yrjö Collin är inte en värdig medarbetare på en högskola. Han borde därmed vara Persona Non Grata på akademierna. En odugling.
Förvisso är orsaken höljt i det fördolda då jag accepterade högskolans krav på en gentlemannaöverenskommelse, att inte ange vilka skäl högskolan hade till sitt agerande. När jag sett detta tigande i andra fall, där jag ganska väl vetat orsakerna, har jag förstått att tigandet varit i omtanke om den avskedade, som ofta hittat på illvilliga saker som sexuella trakasserier eller ekonomiska oegentligheter med organisationens pengar. I mitt fall anser jag oblygt att omtanken är den motsatta. Men poängen är att marknaden inte vet, har inget sätt att få veta, men har kanske, likt mig, en erfarenhet att tigandet sker till den avskedades favör. Till detta kommer att högskolan var beredd att ta en ansenlig kostnad för att avskilja denne professor från sin tjänstgöring. Det borde vara en stark signal till marknaden för akademiker att Sven-Olof Yrjö Collin är en skumraskfigur som man bör undvika.
Förvisso kanske marknaden fungerar ty jag har inom dessa fyra månader inte blivit erbjuden en ny tjänst eller att söka en tjänst. Jag vet om en tjänst som jag hade kunnat vara sökande på, varför professionellt agerande organisationer hade bett mig söka, om de hade velat ha mig som medarbetare, ja, om de blott hade velat ha fler i konkurrensen att välja bland.
Men i andra avseenden tycks marknaden inte fungera. Jag har blivit erbjuden att undervisa på två universitet. Jag har blivit erbjuden att bli affilierad till flera universitet. Jag har blivit erbjuden att bidra med en artikel till en editerad bok. Jag har blivit erbjuden av en vetenskaplig journal att skriva en inbjuden artikel (invited article) med exposé över mitt ämne, företagsstyrning (corporate governance), vilket ofta anses vara mycket smickrande. Jag har blivit erbjuden att skriva artiklar med andra forskare. Jag har blivit erbjuden att delta i ett forskningsprojekt. Jag har blivit erbjuden att vara en ’expert’ i ett EU-projekt. Samtidigt flödar artiklar in från journaler som vill att jag bedömer dem för eventuell publicering (review).
Alla de som har gett dessa erbjudanden har fått veta om min situation. Jag har inte hymlat med vad som skett. De som kan läsa svenska har fått referensen till de två artiklar som den lokala tidningen skrev i saken.
Vad jag kan bedöma idag har mitt rykte som acceptabel akademiker inte tagit skada. Likt företagsledarna jag observerade på 90-talet, är jag i full sving. Högskolan förklarade mig Persona Non Grata, men marknaden för tjänster jag kan utföra, har inte förklarat mig Non Grata.
Varför tar de inte händelsen som en signal om oförmåga?
Är det så att marknaden har så stort utbudsunderskott att man är villig att ta vad som finns, även om det är en Persona Non Grata? Ja, det kan vara en möjlig förklaring, ty jag har själv erfarit att människor blivit anställda och anlitade eftersom det inte funnits någon annan arbetskraft tillgänglig. Bättre en usel lärare i klassrummet än ingen. Eftersom effekten av en dålig lärare är så svår att mäta, kan akademier ägna sig åt att ta in inferior arbetskraft. En lärare i klassrummet upprätthåller chimären av akademisk utbildning.
Medan min tänkta inferioritet kan existera på undervisningsmarknaden, är det svårare att förklara forskningsmarknadens beteende, ty där syns bristerna hos aktören meddetsamma. Där bedöms man hårt och snabbt. En inferior forskare blir sällan inbjuden av andra forskare.
Efter denna genomgång vill jag framkasta följande hypotes: Marknaden för akademiker är segmenterad, dvs den består av minst tre olika delar, där undervisningsmarknaden är en, forskningsmarknaden är en, och medarbetarmarknaden är en tredje. Att avskiljas från sin anställning kanske blott berör medarbetarmarknaden. Som medarbetare är jag inferior och kommer därför aldrig mer att ha möjlighet att bli en medarbetare. Kanske en acceptabel undervisare och forskare, men absolut inte en organizational man.
Där ligger sannolikt en förklaring. Detta stöds av en kommentar jag fick från en av de som bjudit in mig:” University has been deeply changing in values and aims, and I can understand your discomfort.”
Förklaringen får man genom att se vilka som är aktörer på medarbetarmarknaden En indikation fick jag när jag noterar att vid ’avskiljandesamtalen’ jag hade, där jag pläderade för min sak, hade jag i mitt material till stöd för en fortsatt anställning, ett dokument som då var viktigt för mig, och som idag är än viktigare. En av institutionens medarbetare gick runt med en skrivelse där institutionens medarbetare kunde skriva på, om de ansåg att jag var en god medarbetare i organisationen. Av 16 tillfrågade, undertecknade 11, dvs 68,8%. Således kommer bedömningen av min inferioritet som medarbetare, inte på ett tydligt sätt från de andra medarbetarna.
Det som den ovan citerade skrev, om ’values and aims’, avser således inte till kollegiet, utan avser cheferna på universiteten. En akademiker som talar högt och ljudligt, som har en vision och som låter den genomsyra allt hans arbete, med effekter att andra får veta när de agerar med eller mot hans vision, som hävdar starkt den akademiska friheten och akademins uppgift som Förnuftets och sanningens röst i samhället, platsar inte på akademier som medarbetare. Skälet är att organisationerna har en separation mellan chefer och kollegium, där det är cheferna som avgör vem som är medarbetare.
Min hypotes om separationen mellan cheferna och kollegiet är inte en kontroversiell hypotes. Den överensstämmer ganska väl med många debattörers hävdande, att akademiska anstalter har blivit företag, med mäktiga chefer och tigande medarbetare.
Separationen mellan cheferna och kollegiet är min hypotes, en kanske grov spekulation. Samtidigt måste jag här understryka, för att visa att jag lever upp till gentlemannaöverenskommelsen att tiga om högskolans skäl, att denna, min hypotes, inte är i närheten av de tre skäl som högskolan anförde för avskiljandet.
Men om min hypotes har den minsta riktighet, får jag, med stark sorg, dra slutsatsen att min vision av en akademi inte går att realisera. Ty den går endast att realisera som medarbetare. Och organisationer i min närhet vill inte veta av min vision. Eller i alla fall inte mitt sätt att uttrycka den eller försöka att genomföra den. Härvidlag har jag ett indicium av riktighet, ty jag har ett mail där avdelningschefen förbjöd mig att diskutera min vision av akademisk utbildning på ett institutionsmöte.
Slutsatsen jag drar, med mina indikationer och mina spekulationer, är att det finns en marknad, men att den är segmenterad, och i ett av dessa segment har mitt rykte tagit sådan skada att jag är utesluten. Jag må vara lärare. Jag må vara forskare. Men jag har ingen plats i det svenska systemet som medarbetare, eftersom cheferna har fått en trovärdig signal att jag inte kan ingå i dagens chefsstyrda akademier.
Men jag hade inte varit jag, om jag inte hade avslutat detta inlägg på följande sätt: I all min monumentala oförmåga till självkritik och självinsikt, i min pyramidala uppblåsthet och självupptagenhet, inbillar jag mig att studenterna inte är vinnarna genom denna uteslutning. Studenterna har inget att vinna genom segmenterade arbetsmarknader för akademiker, eller genom chefsstyrda akademier.
Öllsjö den 8 oktober 2018