Vi är inte, utan vi blir till i samhället. Allt är socialt.
Så kommer då forskningsresultat från Ekonomisk Debatt, populärt presenterat i Forskning & Framsteg (2018/8), som visar att ”På 1970-talet hade 28 procent av de 45-åriga männen med låg inkomst inte fått barn. Nu på 2010-talet är andelen 41 procent.”
I ett diagram visas att andelen utan barn vid 45 års ålder har män med grundskoleutbildning stigit sedan 1991 från 22% till 28%. Män med högskoleutbildning har också erfarit en liten ökning, från 17% till knappt 20%. Men det är tydligt att högskoleutbildning ökar sannolikheten att ha barn för män.
För kvinnor med grundskoleutbildning har barnlösheten stigit från knappt 10% till nästan 18%, medan för kvinnor med högskoleutbildning har andelen sjunkit något, från 14% till 12%. Således har även lågutbildade kvinnor erfarit en ökning av barnlöshet, medan den enda gruppen som minskat sin barnlöshet är akademikerkvinnor.
Två saker är viktiga att notera. Kvinnor har större sannolikhet att ha barn än män, och att barnlöshet ökar hos de med lägre utbildning. Idag tar jag upp det första. Imorgon det andra.
Oaktat hur mycket religioner och patriarkala kulturer försöker kontrollera kvinnans sexualitet, i syfte att kontrollera barnalstrandet, har kvinnan en stark kontroll över barnalstrandet. Det är i stor utsträckning, givetvis i störst utsträckning i samhällen som kastat av sig religionernas förtryck, kvinnan som väljer den som hon alstrar barn med. Förvisso kan detta väljande ske med grund i kärlek. Det kan också följa traditioner, dvs vara mer socialt än djuriskt.
Men det kan också förklaras med att kvinnan gör en materiell kalkyl: Var kommer hennes avkomma och hon själv, att få ett materiellt tryggt liv? Hos akademikern med god lön, eller hos den arbetslöse, med svag A-kassa?
Hon gör ett enkelt djuriskt val, att skydda sig och sin avkomma. Hur mycket jämställdhet vi än pratar om, finns genen som säger att avkomman skall skyddas. På savannen var det styrkan, som gav proteinstark föda genom den manliga styrkans förmåga att jaga djur, och beskydd mot faror, djur och andra människor, som gjorde att kvinnan gav en specifik man tillträde till hennes förmåga till fortplantning. Idag är det börsens storlek. Ingen feminism i världen kan dra ut den genen från människan.
Och tänk den förbjudna darwinistiska tanken, att den förmåga som mannen har, därmed förs vidare genetiskt, dvs att hennes avkomma då får egenskaper som ökar avkommans sannolikhet att överleva, och att fortplanta sig. Det är den själviske genen som vandrar vidare.
Vi tar hand om alla, och tror oss därmed ha satt darwinismen ur spel, det är inte den starke som överlever i ett mänskligt samhälle, för vi tar hand om alla. Visst är det så, men fortplantningen befrämjar inte alla, utan de starka, i det samhälle som fortplantningen sker.
Alla människors lika värde? Ja, det kan vi prata om på högtidsmiddagar och när vi vill förödmjuka våra politiska motståndare. Men när vi når fortplantningen, är somliga mer värdefulla än andra.
Öllsjö den 3 oktober 2018