Majoriteten av akademiker undviker dem, och bryr sig inte om dem, även om vi blir oerhört irriterade att de har getts plats på akademierna. Men ibland dyker det upp personer som blir så trötta och så arga på deras irrationalitet, att de lägger ner tid på att visa det bisarra i dem. Nu har ett gäng sådana personer skrivit artiklar, som de lyckats få accepterade för publikation i en utsträckning som inte borde vara möjligt. Du kan själv läsa om deras insatser här: https://areomagazine.com/2018/10/02/academic-grievance-studies-and-the-corruption-of-scholarship/
Det som är mest skakande, och som är mest upplysande, är artikeln med titeln: ”My Struggle to Dismantle My Whiteness: A Critical-Race Examination of Whiteness from within Whiteness.” Översatt börjar titeln: ”Min kamp”. En alludering, en antydan, en signal. För den bildade. Men inte för den ’vetenskapliga’ journalen Sociology of race and Ethnicity.
Artikeln är kryddad med lämpliga referenser från den litteratur som används i journalen. Men dess grund och struktur kommer från ett kapitel i en bok, skriven en tysk tänkare, men framför allt politiker. Han skrev ett kapitel där han beskrev en folkgrupp som han tyckte riktigt illa om, och som han beskrev i så negativ dager som möjligt var. Senare skulle han se till att denna folkgrupp till stora delar likviderades. Hans namn var Adolf Hitler. Och kapitlet fanns i hans bok: Min Kamp.
Alla artiklar som vill bli publicerade, sänds av journaler till vetenskapligt kompetenta, som granskar och som bedömer artikelns kvaliteter. Det är här det hemska kommer. En sådan expert, en vetenskaplig expert, en företrädare för Förnuftet, för den vetenskapliga kunskapen, för den kritiska ådran i mänskligheten, följer villigt och engagerat med i Hitlers resonemang, dock med juden ersatt av den vite mannen. Enligt webbsidan jag gav källa till ovan, skriver en sådan granskare följande:
“This article “My Struggle to Dismantle My Whiteness: A Critical-Race Examination of Whiteness from Within Whiteness” focuses on extremely important subject matter with a significant and thoughtful methodology. With revision particularly for precision, clarity, explanation of assertions and adding concrete examples, the article has potential to be a powerful and particular contribution to literature related to the mechanisms that reinforce white adherence to white supremacist perspectives, and to the process by which individuals can come into deeper levels of social and racial consciousness.” -Reviewer 2, Sociology of Race and Ethnicity”
Läs det sista: Hur individer kan komma till djupare social och ras-medvetenhet. Jo, det är absolut sant. Insikten om rasen växer. Och premieras. Medan andra dör.
Somliga har reagerat mycket negativt när jag benämner identitetspolitikerna, och ibland både miljöpartister och vänsterpartister som nyrasister. Men denna påhittade artikels reaktioner från de bisarra akademikerna, är blott ytterligare ett bevis i mitt hävdande, att vi här har en nyrasism.
En nyrasism som vi skall hålla lika mycket i örat som den gamla rasismen.
Minns att den gamla rasismen hade akademiskt stöd. Så som nyrasismen har. Men jag tror att det finns en hoppfull skillnad mellan nyrasismen relativt den gamla rasismen.
Den gamla rasismen växte från folket, uppeldat av politikerna. Det gav den en oerhörd styrka. Det akademiska uttrycket som fanns, blev blott en svag spegling.
Nyrasismen har främst sitt ursprung i akademin, med blott svag representation i Vänsterpartiet och Miljöpartiet, delvis hos några socialdemokrater. Den har inget folkligt stöd, utan paradoxalt nog vinner Sverigedemokraterna en stor del av folket, ett parti som utmålas som rasistiskt, men som sannerligen har en lång väg att vandra innan de kan ansluta till nyrasisterna.
Därför är sannolikt nyrasismen ett mindre samhällsproblem. Det är däremot ett problem för universiteten, ty där skall ju Förnuftet råda, vilket utesluter varje form av rasism, annat än som studieobjekt. Vilket gjorts genom den studie som jag behandlat här. Dessa författare är Förnuftets banerbärare. Medan identitetspolitikerna, de radikala nyfeministerna och neokolonialismens personer är Förnuftets banemän och banekvinnor.
De är den mörka sidan. De är den negativa sidan av Upplysningens dialektik.
Öllsjö den 6 oktober 2018