Idag tar jag upp den sociala sidan i forskningsresultaten. Påeldad av en feminist, som med all tydlighet klargör för mig varför jag inte är feminist. I Aftonbladet hävdar hon att dessa barnlösa män, de skall man akta sig för, och de får skylla sig själva. (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/9m49jp/arga-man-utan-bebisar--vara-nya-problem ). Hon försöker inte förstå varför de agerar som de gör, eller vad som kan ta bort deras agerande, annat än den helt individualistiska pekpinnen: Skärp dig!
Studien visar inte blott det darwinistiska, att kvinnor kontrollerar fortplantningen och att de väljer styrka. Den visar också att andelen barnlösa har ökat sedan 1991 (första mätåret) till 2014, främst bland lågutbildade, och andelsmässigt mest bland lågutbildade kvinnor. Hade barnlösheten blott varit genetisk, då borde det inte finnas en utveckling över så kort tid som 13 år.
Men, låt mig börja med att notera det som jag tror är mest positivt, att andelen högutbildade kvinnor som är barnlösa, har minskat. De började 1991 med att ha 14% barnlösa, medan de lågutbildade hade 10% barnlösa. Vid 2004 hade dessa två grupper samma andel barnlösa, cirka 14%. Därefter har lågutbildade ökat sin barnlöshet till nästan 18%, medan de högutbildade närmar sig 12%. Jag tror att de högutbildades lägre andel barnlösa kommer av jämställdheten i samhället, där kvinnor med hög utbildning har kunnat göra karriär, utan att betala priset med barnlöshet. Värderingsmässigt har barnalstrande inte setts som att kvinnan väljer familjen framför karriären. Barn är inte längre, för kvinnor!, en signal om lägre lojalitet mot arbetet. Samtidigt har arbetslivet blivit mer anpassat för barnlediga föräldrar.
Det mörka är det som jag tror är klassamhällets effekt, att lågutbildades barnlöshet ökar.
Förvisso kan man säga som feministen: Skärp dig. Men man kan också säga att vi som är samhället, skall skärpa oss.
Jag vet inte vad orsakerna är, utan kan blott spekulera. Vi har fått ökad polarisering i samhället. Vi har fått, inte dåliga skolor, utan undermåliga skolor. Vi har haft några kriser, som kanske mest påverkar de lågutbildades inkomstmöjligheter. Vi har fått prekariatet, de som vandrar mellan anställningar eller som har flera små anställningar och tillfälliga projektarbeten. De som sitter med mobiltelefonen fulladdad, så att de inte kommer att missa en inringning till ett ledigt kvällspass. Staten och dess omsorg har dragit sig tillbaka, kanske mer för de lågutbildade än för oss, de högutbildade som vet hur man tar för sig i staten. Inför de osäkerheterna, skaffar man inte barn.
Samhället, och inte minst staten, har blivit anpassat till den högutbildade medelklassen. Det är ju vi som kan ringa in en städerska till vårt smutsiga hus och med RUT-avdraget få det städat. Kommer inte städerskan, kanske för att hennes barn är sjukt, då ringer vi fortsättningsvis en annan, som ger högre leveranssäkerhet.
Olikt feministen som jag refererade till ovan, tycker jag man kan ha en mer älskvärd attityd till människor. Även lågutbildade skall få möjlighet att känna förälskelsen, och att erfara dess yttersta utpost, dess högsta manifestation, det alstrade barnet. Staten är ett av vårt starkaste medel för att påverka samhället och försöka ta udden av den genetiska driften genom att skapa ett samhälle där varje persons sannolikhet att få barn är slumpmässig och enbart beror på individens autonoma vilja att alstra barn. Ett samhälle där lågutbildade får mindre möjligheter att känna lyckan av barnet, är inte ett värdigt, mänskligt samhälle.
Öllsjö den 4 oktober 2018