Kravet att göra kvartalsbokslut sägs ha gjort bolagsledarna mer kortsiktiga. Tidigare skulle de uppvisa vinstsiffror en gång per år, medan de nu skall visa dem var fjärde månad.
Men som kommunikén visar, så kan inte kapitalisterna ens vänta 3 månader, utan de vill ha siffrorna om vinsten innan bolaget ens räknat fram den, dvs få preliminära siffror, en sorts kvalificerad prognos på kvartalsresultatet, 8 dagar innan kvartalsrapporten.
Det är en sorts rapporthysteri där kapitalisterna begär information innan informationen finns.
Men varför stanna vid kvartal? Idag finns säkert så goda informationssystem att månadsrapporter kan göras. Det görs säkerligen internt i bolagen, varför det vore en småsak att göra dem offentliga.
Men varför stanna vid månad, när man kan ha 14-dagarsrapportering? Om det nu är aktuell information som kapitalisterna söker efter.
Ty, egentligen är kvartalsrapportering meningslös. I alla fall enligt vår befintliga teori om prissättning av aktier. Vi har en teori, random walk-teorin, som säger att priset på en aktie sannerligen inte är relaterad till dess historia eller till bolagets historia. Precis som Hegel sade, att det vi lär av historien är att vi inte lär av historien. Historien bär ingen kunskap om framtiden, blott om sin tid, den som varit. Min rädsla för en mindre demokratisk utveckling i Sverige genom islams insteg, grundat i dess likheter med etablerandet av en annan fascistisk ideologi, nazismen i Tyskland på 20-talet, har således inte bäring eftersom historien inte kan ge prognos på framtiden.
Kapitalisterna lever inte i historien utan i framtiden. Teorin om aktievärdet säger att priset på en aktie är en diskontering av framtidens kassaflöde, dvs priset återspeglar inte vad som skett, utan vad som kommer att ske. Det är därför det sitter mängder av högt avlönade analytiker, som försöker förstå hur ett bolag kommer att utvecklas, utifrån mängder av data och kluriga analysmodeller, där kvartalsredovisningens data blott är ett litet inslag i datamängden.
Fackföreningar lever mer i dåtiden, ty de kan förväntas ställa högre lönekrav om bolagens redovisade vinster blir stora. Fackföreningarnas arbetare lever ju inte på börskursen, utan på det verkliga kassaflödet. Pengarna som finns idag skall fördelas mellan arbetarna som lön, företaget för investeringar, och kapitalisterna som utdelning.
Tänk vad denna cirkus av rapportering och informationsskapande och analys kostar. Folk i bolagen skall hålla på med rapportering istället för att göra bolagets jobb. Alla dessa analytiker som försöker finna information som via deras analys kan överföras till en förutsägelse om framtida kassaflöden, och därför indikera om dagens börskurs är god eller avvikande. Allt detta inriktat på aktiemarknadens främsta produkt, priset på en aktie.
Produkten, priset på en aktie, kan vara viktig, t ex vid emissioner, dvs när bolag tar in kapital, ty då rör det kapitalallokering i samhället, där vi är många som önskar att den leds av omtanke om bolags överlevnad. Produkten priset är också viktigt, som vi sett i SBB:s fall, när bolag riskerar att komma på obestånd, vilket diskonteras snabbt i börskursen, som faller som en sten.
Men, är allt detta rapporterande, preliminära rapporter och alla dessa analytiker, värt pengarna, eller är det bara ett sätt att hålla liv i aktieägarnas profithunger?
Och, om vi accepterar att vi inte lär av historien, kan vi då inte också acceptera det uppenbara, att det enda vi vet om framtiden är att den kommer att inträffa, med vad den rymmer, kan inte ens präster, de som har kontakt med den allsmäktige, den som vet allt om vad som skett, vad som sker och vad som kommer att ske, veta. När inte ens kyrkorna och prästerna kan bli förmögna på aktier, då kan frekvent rapportering ställas ifråga.
Den 2 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin