Det hävdas att extremhögermän är de som uppmärksammar skamkulturen mest av alla. När hijaben diskuteras, är det extremhögermännen som varmast värnar om kvinnors frihet. Men man menar att de lätt kan avslöjas som hycklare, ty de bryr sig egentligen inte om kvinnornas frihet, utan har det blott som en förevändning för att ge sig på muslimer, ja, på invandrare överhuvudtaget.
Skamkulturen verkar förstärkande i högermännens värld av främlingsfientlighet, muslimkritik och islamofobi. Med de bevekelsegrunderna står extemhögerns äldre män, med vit hudfärg, och solidariserar sig med de skamförföljda flickorna. Men de bryr sig egentligen inte om flickorna, ty de använder blott flickornas utsatthet för att uttrycka sin främlingsfientlighet.
Jag tycks göra detsamma, ty jag uppmärksammar de skamförtryckta flickorna, härleder det till utomnordiska föräldrar med hjälp av enkätens data, och för det sedan, spekulativt, till deras kultur, eftersom det saknas data om detta i rapporten. Men jag hävdar att fenomenet skamkultur till icke ringa del baseras i en islamitisk normvärld, och generellt i en semitisk religionsvärld, där även kristna och judar dväljes. Det kan förefalla som om jag är en extremhöger, vit man som blott utnyttjar data för att slå hårt mot invandrare och islam.
Men jag hävdar att jag är en demokratisk socialist står på de svagaste sida, de som är utsatta för förtryckande strukturer, vare sig det är från ekonomiska eller kulturella strukturer. Det var därför jag visade filmen ’Arbetets döttrar’ i min undervisning om kalkyler i Lund på 80-talet. Det är en film om arbetsvillkoren för ackordsarbetande kvinnor vid löpandet bandet på ABBAs fiskfabrik i Göteborg och Strumpfabriken i Malmö. Där fanns kapitalismens logik att visa upp. Där och då var det en akt av en solidariserande demokratisk socialist. När jag tycker mig göra samma sak idag, och visar upp rapporten och visar på förtrycket, då kan jag misstänkliggöras för att vara en vit, äldre, främlingsfientlig, rasistisk, islamofobisk högerextrem man som driver en kampanj mot invandrare och islam.
Den siste socialdemokraten, den forne partiordföranden och statsministern, Ingvar Carlsson, har gett ut en bok i dagarna, ’I sällskap med döden’. Den avslutar han med en betraktelse över dagens tillstånd, där han anger klimatförändringar, Covid och extremhögerns frammarsch, och skriver: ”Den gemensamma och övergripande uppgiften för alla goda krafter är därför att ta strid mot högernationella och fascistiska krafter….Striden gäller frihet eller förtryck, människovärde eller underkastelse.” (s. 212-213). Han nämner inget om det oerhörda förtryck som drabbar kvinnorna i Afghanistan. Han nämner inget om skamkulturen i Sverige. De återkommande rapporterna om förtrycket av unga flickor i utanförskapsområdena har inte gett honom solidariska impulser. Däremot nämns Sverigedemokraterna och deras ursprung i nynazistiska miljöer.
En socialdemokrat, även om det är den siste, borde vara förmögen att uppmärksamma alla fascistiska och totalitära rörelser som står för förtryck och angriper frihet, de som kränker människovärdet, t ex rätten att fritt välja sin partner, och de som innebär underkastelse, där våldet är en naturlig del. Ingvar Carlsson kastar sitt sken på Sverigedemokraterna, men är blind, eller gör sig blind för det förtryck som lever vid hans sida, och gör sig blind för den totalitära världsåskådning som befrämjar förtrycket.
Jag tror därför att det finns ytterligare ett skäl till att förtrycket av unga flickor i skamfamiljer inte uppmärksammas. Jag angav igår rasismrädslan och religionsbeskyddet som två skäl för att blunda för förtrycket. Dagens betraktelse för fram spekulationen att om den illa omtalade gruppen, dvs äldre vita män, har en attityd, då kan den inte antas, oaktat vad den är, ty att anta den, är att gå den illa omtalade gruppens ärende. Man vill inte riskera att vara rasist, men man vill inte heller riskera att stå vid sidan om en illa omtalad person.
Min solidaritet med de unga flickorna leder därför till att deras förtryck inte uppmärksammas.
Då, på 80-talet, tittade studenterna på filmen ’Arbetets döttrar’ och därefter diskuterade vi arbetsmiljö och konsekvenserna för kvinnorna. Då kunde jag vinna omgivningens gillande för min uppmärksamhet av kvinnornas situation. Ja, jag kunde t o m betecknas som god. Idag, när jag tar upp skamkulturen och dess förtryck av unga kvinnor, misstänkliggörs jag för att vara främlingsfientlig och islamofobisk. Ja, jag kan t o m betecknas som ond. Så kraftigt har samhällsklimatet svängt.
Den som betalar priset för att Sverige förlorat sin solidaritet med förtryckta är den unga flickan i utanförskapsområdena.
Den 5 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin