Det kan man hånle åt, eftersom välgörenhet, helst med kristna tecken, var överklasskvinnornas enda meningsfulla samhällstjänst, med visst fog hånat av Strindberg i Röda Rummet.
Men frälsningsarmén bedrev inte ren välgörenhet. De hade soppkök, men för att låta de fattiga behålla värdigheten, betingade soppan ett pris. Förvisso litet, men ändock var det inte den rikes förödmjukande gåva.
Till detta kommer att Hanna var ledaren för denna armé. Hanna var tydligt och klart en kvinna. En kvinna som var major.
Till detta kom det oerhörda, att de gick klädda i uniform. En kvinna i uniform var något oerhört i slutet på 1800-talet.
Frälsningssoldaterna, de kvinnliga, möttes ofta av glåpord och förakt.
Men det slutade inte vid detta. De hade, i sin början, innan de fått ihop kapital till egna lokaler, sammankomster i lokaler som kunde samla många människor, inte sällan lokaler där mycken synd skapades. För frälsningssoldaterna var detta manna, ty var skall frälsningen ske, om inte där synden finns?
Men det slutar inte vid detta. Frälsningsarmén i England hade noterat att många människor lyssnade på syndig musik. Då tar man den musiken och ger den det riktiga, kristna innehållet. Således gjorde de om populära sånger till att bli frälsande sånger.
Frälsningsarmén penetrerade samhället, tog till sig delar av samhället och befann sig i samhället, för att där genomföra sin kristna handling. De bröt mot traditioner genom att kvinnor var ledare och var klädda i den manliga uniformen.
Så verkar sanna, pragmatiska revolutionärer. Hanna Ouchterlony var en pragmatisk revolutionär som visar att man kan bryta mot och samtidigt utnyttja institutioner. Hanna Ouchterlony borde vara ett föredöme för feminismen. Men även för alla som vill förändring.
Den 9 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin